From Svenska

Den långa vägen hem till Polin.

 

Artikeln finns också på polska: ”Długi powrót do Polin” 

 

 

 

Länge var minnet av tre miljoner judar nästan utraderat i Polen, liksom den tusenåriga polskjudiska traditionen. Men det nya museet Polin i Warszawa sätter punkt för glömskan.

 

 

Polen upptäcktes på 900-talet av en judisk köpman.

Får jag skriva så? Eller anses det kränkande för ett folk att bli upptäckt? Dock läser vi att Ibrahim ben Jacob från Córdoba var den första att berätta om det som skulle bli Polen: om fursten Mieszko, hans frusna land, hans buttra folk och dess märkliga seder. Bland dem att när en man upptäcker att hans brud är oskuld kan han skicka bort henne med orden: ”Hade det varit något gott med dig hade många velat ha dig före mig. ” Året är 966. Det är två hundra år före den första polska historiekrönikan.

I rummet intill visas de äldsta polska mynten, från 1100-talet. Polacker har sett dem till leda; de finns avbildade på tio zlotysedeln. Men nu blir det folkstockning, man börjar prata, tar upp plånböcker, jämför, skakar på huvudet. Nej, detta hade man ingen aning om. Att de märkliga tecknen på de första mynten, som föreställer statsgrundaren, faktiskt betyder ”Furst Mieszko”. Fast på hebreiska.

Det är inte många museer som lyckas rucka besökarens världsbild redan vid första montern. Men Polin, som det heter, är inget vanligt museum. Människor reser över halva jorden för att se det, och somliga kommer ut tårögda. Jag hittar inte ordet för det som försiggår här inne. Andebesvärjelse? Andakt? Katharsis?

Vi är i Muranów, den del av Warszawa dit min mamma aldrig ville gå. När vi ändå hamnat där en gång blev hon grå i blicken, stum och oåtkomlig. Jag försökte förströ henne med pladder. Varför står husen här högre upp än gatan? Hon snäste av mig, oväntat häftigt, hon var trött på dumma frågor. Jag minns inte orden, bara det som hände med hennes ansikte.

Inom en sekund avlöstes där ursinne, förtvivlan och en sorg så bottenlös att jag, den idiotförklarade elvaåringen, förstod utan att förstå varför eller hur att det skulle bli min livsuppgift att trösta min mamma. Vi är rätt så många om den saken, utspridda över världen, och vi har alla misslyckats. Vi är barn till de otröstliga.
Foto Karol Szczecinski. Muzeum Historii Żydów Polskich

 

På fotografiet ovan finns svaret på min fråga. Det var där den ställdes, hundra meter till vänster om kyrkan, femton år efter det att bilden togs. Substansen mellan stigarna är en blandning av människoben, tegelgrus och aska. Öknen skräcker sig kilometervis åt alla håll. Det är vad som var kvar av Warszawas judiska stadsdel.

Efter kriget fann myndigheterna det ogörligt att gräva fram kvarlevor ur ruinerna. Man stampade till dem och byggde en ny stad på platsen. Gatorna fick nya namn och ny sträckning. När vi gick där år 1962 fanns nästan inget som påminde om de 400000 judar som tjugo år tidigare levt här, dött här eller hämtats härifrån till sin sista resa.

Ingen berättade heller för mig att badet där jag tog simlektioner varit en synagoga tjugo år tidigare. Eller att jag på min väg till skolan trampade på judiska gravstenar. Jag visste inte att det före kriget funnits hundratals städer där man mest talade jiddisch. Ingen skolbok upplyste att det var för judar som nazisterna skapade dödslägren. Ända fram till 1980-talet kunde man växa upp i Polen helt ovetande om att landet sedan medeltiden och intill nyligen varit det etniskt och religiöst mest blandade i Europa. När polska armén drog ut mot Hitler i september 1939 var det med fältpräster från fem trossamfund. Bland dem sju rabbiner och en imam.

Jag vet få andra exempel på en så framgångsrik hjärntvätt av en nation. Eller var det självförvållat? Minnet av tre miljoner polska judar, en hel värld med skolor, tempel, vittberömda filosofer, teatrar, judiska kvarter och hela städer, idrottsföreningar, tidningar, politiska partier och mosaiska truppförband… Hur kunde det försvinna? Hur var det möjligt att ett land som amputerats på en hel kultur, som alltid funnits i dess blodomlopp, inte kände fantomsmärtor? Eller ens sorg?

Det finns numera en uppsjö av böcker som försöker besvara dessa frågor. Mycket skylls på kommunismen. Visst, för en marxist var världskriget ett fall av klasskamp och där fanns det ingen plats för ett folkmord som inte passade i mallen. ”Fascismens offer” stod det vid massgravar där det bara låg judar. Först på 80-talet kunde Förintelsen passera censuren.

Polens kommunister hade förvisso flera skäl att neka minoriteterna deras plats i historien. Just för att de uppfattades som Moskvas satraper försökte de framstå som polskare än polacker. Ibland blev det bara absurt, som när man döpte allt religiofrån stadsdelar till cigarretter efter medeltida riddare. Kusligt blev det när minoriteterna (judar, tyskar, ukrainare, schlesier, vitryssar, mazurer med flera) skrevs ut ur den gemensamma historien och började betraktas som främmande element.

Kulmen kom som bekant åren 1967-1969 när ”fiender till socialismen” framställdes som fiender till nationen och visade sig lystra till judiska namn.

Det är bara det att på många andra områden lät sig inte polacker hjärntvättas lika lätt. Den aggressiva glömskan drabbade nästan bara Polens judar. Den varade i nästan femtio år. Sedan exploderade fantomsmärtorna.

Varför så sent? Är det först när ögonvittnena är borta som man kan tala fritt om det som hänt? Det har sagts att ingen som bevittnat Holocaust är utan skuld. Den amerikanske psykiatern Robert J Lifton har noterat att människor som närvarat vid något så ohyggligt försöker återfå balansen genom att distansera sig från offren. Om de inte rent av letar ursäkter för sin passivitet. Eller sin maktlöshet. Som att de mördade på något sätt bar skulden till sitt öde. Det finns en europeisk antisemitism som inte kan förlåta judar för att deras undergång solkade andras självbild.

Och den finns en annan, mer trivial, men inte mindre traumatisk orsak till den långa glömskan. Någon flyttade in i Singers hem samma dag som familjen hämtades till lägret. Någon annan övertog deras bageri. Eller advokatkontoret, med tavlorna, mattorna och porslinet. För miljoner människor med förde den judiske grannens död tillfälle till ett bättre liv. Det finns i Polen köpingar där nästan ingen kan känna sig som rättmätig ägare till sitt hus. Vad sätter det för spår i själen? Resande i dessa trakter får sällan svar på frågan var synagogan en gång stod.

”Jag saknar dig, jude”, kunde man år 2005 läsa på husväggarna från Krakow till Gdansk. Då hade det på tio år utkommit närmare tusen titlar om judiska öden. Allt från avslöjanden om polackers medverkan till Förintelsen, avhandlingar, memoarer och forskningsrapporter till debattböcker och minnesskrifter över svunna städer. Det är som om en fördämning hade brustit. ( Jag måste få notera den sinistra paradoxen: Det lär i dag finnas fler böcker om Polens judar än det finns judar i Polen. ) Och springfloden fortsätter, med smått otroliga tio titlar per månad.

Det är mestadels en plågsam läsning för polacker, som i hundra år utfodrats med en nationalromantisk (i dag skulle vi säga ”sverigedemokratisk”) idé om ”det polska folket”, som något uråldrigt, oblandat och genuint. Och frågar man en polack (fråga mig! ) vad som utmärker denna rena stam, lär han svara ”toleransen”. Polens claim to fame är, om ni inte visste det, att ha varit trosfrihetens stamort på jorden. Det enda landet där flyktingar från Europas alla religionskrig kunde få asyl.

Nu rämnar dessa bilder. Det har aldrig funnits, det etniska Polen. Landet har varit en smältdegel av religioner och folkslag, hjälpligt förenade av språket. Det är inte ens rimligt att tala om judars bidrag till polsk kultur, eftersom dessa två inte kan skiljas åt. Polsk kultur, sådan vi känner den, hade inte varit vad den är utan trettio generationer av judiska boktryckare, diktare, uppfinnare, profeter, köpmän och deras ättlingar. Det hade varit en annan kultur. Ingen kan veta hurdan, men säkert av mindre ambivalent sinnelag.

Också toleransen framstår i ett nytt ljus. Den polska lagen från 1573, som förbjöd diskriminering på religiösa grunder, var förvisso unik. (Det skulle dröja nästan fyra hundra år, till 1951, innan svenskar fick motsvarande rättigheter. ) Men den hindrade inte att judar kunde stängas ute från yrken, fördrivas från städer, åläggas godtyckliga skatter eller pekas ut som syndabockar för allsköns olyckor.

Det mest smärtande för polackers självbild är insikten att de inte ”gjorde vad de kunde”, som det brukar heta, för att rädda Polens judar undan Hitlers dödsmaskin. Det är föga tröst att polackerna gjorde mer än något annat folk, när man nu tvingas inse att en del av dem angav sina grannar, eller rent av deltog i dödandet.

Som nationell självrannsakan saknar det som nu händer motstycke. Tidigare är det bara Tyskland som så utan smärtlindring skurit i sin självbild. Men tyskarna hade inget att förlora. Somliga menar dock att också det polska modet att rannsaka är fodrat med nödtvång. Att folk till slut inte uthärdar att bo i ett spökhus.

Någon har sagt att Polen går utmärkt att trivas i, bara man inte öppnar tidningen. Sedan kommunismens fall har landet utvecklats i svindlande takt. Fattigdomen krymper, det mesta fungerar, mutkolvar sitter inne, man kan ta sig fram i rullstol, polska elever drar ifrån de svenska, regeringschefen är en kvinna, lönerna stiger, brottsligheten sjunker och för en jude med kindlockar är Warszawa tryggare än Malmö. Somliga har börjat källsortera. Människor talar engelska och är vänliga mot utsocknes. Ja, till och med mot ryssar.

Men öppnar man ett dagblad är det som att glänta på porten till skärselden. Det fridfulla landet påstås stå på randen till inbördeskrig. Ingen är att lita på, politiker är antingen cyniska, onda eller köpta, landet är i händerna på förrädare, pederaster, anhängare till Antikrist, svenska feminister (jodå), utländska agenter, EU, maffian, kommunister, Putin och Ange la Merkel.

Det är det som är spökhuset. På den offentliga scenen, inom politiken och i spalterna, upphör annars förnuftiga högerpolitiker att bete sig rationellt. När de möter en avvikande åsikt vädrar de en fiende. Triviala konflikter kan på nolltid uppgraderas till en tvekamp mellan gott och ont. Det är som om de vore fångar i ett ödesdrama. Någon skriver deras roller.

Det är andarna som gör det, menar socialantropologen Joanna Tokarska Bakir. De obegråtnas vålnader. Eller, mindre poetiskt: den förträngda historien.

Fråga mig inte hur andarna bär sig åt. Men det verkar som om människor som mot bättre vetande försvarar sin självbild tenderar att se världen i svart och vitt, gott och ont. Som om minsta tvekan hotade att öppna en spricka i pansaret, och det stora tvivlet kunde tränga in.

Jag behövde en så lång inledning för att göra tydligt att Polin, det nyss öppnade museet över de polska judarnas historia, också skriver historia. Det sätter symbolisk punkt för en nationell historiesyn i ett land där nationalismen – av historiska skäl – till nyligen varit oumbärlig och synonym med strävan efter frihet. Det är ingen liten sak, särskilt mot bakgrund av vart Europa tycks på väg.

Polin är hebreiska för Polen. Redan i första museisalen blir man lätt konfys. Där man väntat sig en medeltida Torarulle susar en urskog. Man lyssnar till fågelsången tills man förstår. Museimakarna har vänt på perspektivet! Det är inte Polen som här berättar judarnas historia. Det är judar som levt här som berättar sin. Skogen var förstås det första de resande från Córdoba såg. I fortsättningen är det huvudsakligen judiska källor som talar.

För den som vill finns det att läsa och lyssna så det räcker för en vecka. Gömda i fack, på pekskärmar eller i hörlurar finns brev, köpeavtal, memoarer, polisprotokoll, matrecept, religiösa dispyter. En mångfald av röster från åtta sekler, ofta personliga, ibland intima. Eftervärldens insikter är dämpade till ett minimum. Jag vet inget så medvetet ickeanakronistiskt museum, där besökaren lockas att se sig själv i för länge sedan döda individer. Att avstå från den allvetande kommentaren till förmån för tidsvittnen är det mest lysande bland flera påfund som gör museet så gripande. Besökaren flyttas mentalt från läktaren ned på spelplatsen. Ett annat lyckat grepp är att rata det abstrakta.

Någon kritiker efterlyste (i förebrående ordalag) en avdelning om antisemitismen. Hen har nog inte fattat bluesen. Denna utställning ber oss att glömma vad vi vet. Den vill få oss att krypa tillbaks i tiden och dela livskänslan med dem som levde då. Och den berättar, mycket åskådligt, att Polens judar genom tiderna utsatts för konstant hets från kyrkan, samt, omväxlande, för feodalherrars girighet, kosackers bitterhet mot adeln, de livegnas hat mot alla, kristna köpmäns lust att slippa konkurrens, samt – i modern tid – för nationalismens exkludering och rasism. Men aldrig för allt detta samtidigt. I långa tider var det kungamakten eller adeln som skyddade ”sina” judar mot avundsamma borgare och rasande prelater. Det sentida samlingsbegreppet ”antisemitism” står i vägen för förståelsen av hur densamma växte fram.

De flesta museer dväljs i hus som byggts för andra ändamål. Man stoppar in det man har att visa i befintliga rum. Polin är annorlunda, vilket förklarar varför det tog tjugo år att skapa. Man började med att leta rumsliga uttryck för tidskänslan.

1600-talet, de polska judarnas guldålder, skulle kännas högt i tak och öppet. Sena 1800-talet är emancipation, sionism och förvirring. Bör man emigrera, kan man assimileras och förbli jude? Här skall man inte kunna veta vilken väg som är den rätta. Och de svarta åren 1939-1945, en klaustrofobisk labyrint där rummen kröks och väggarna störtar in omkring de tillspillogivna.

Således inbjöds arkitekter att bygga ett hus kring en historia, vars krökar och utbuktningar redan var bestämda. Det vinnande bidraget av finländaren Rainer Mahlamäki (i konkurrens med bland andra Daniel Libeskind och Peter Eisenman) är på samma gång enkelt, storslaget och laddat med symboler.

Fasaden av vinklade glaspaneler tar färg av himlen och ser vissa dagar att ut lyfta från marken. Och i entréhallen, som måste vara Polens märkligaste innerum, vågigt, ljusdränkt och sandvarmt, vet man inte om man vandrar genom öknen, eller om det är Röda havet som öppnat sina vatten. Eller kanske en livmoder. Vad det än är, är det en hyllning till livet.

Somliga har klagat över att utställningen är för rik och att den brister i vägledning. Visst, man behöver nog en vecka för att ta till sig allting. Bara den formidabla rekonstruktionen av takmålningar i en lantlig synagoga från 1600-talet kan fängsla en i timmar. Själv upplever jag både överflödet och den relativa strukturlösheten som befriande. Vi skall inte tro att man på en dag kan få en överblick över en svunnen värld. En mera beskäftig struktur vore mest i vägen för besökarnas sinnesrörelser.

Jag ser en ung man nedsjunken i en bänk i en virtuellt återskapad jeshiva, en animation av ett stökigt klassrum, med röster hämtade från brev och memoarer. Han är kvar på samma plats när jag passerar två timmar senare. Bor han i Brooklyn? Eller i Haifa? Berättade farfar om sin barndom; fick de med sig några bilder när de flydde, eller är det första gången han får se en glimt av denna värld?

Warszawa i november är inte något turistmål. Men på Polin råder trängsel och språkförbistring. Engelska, hebreiska, spanska, ryska… Museet lär inte få några problem med besökssiffrorna. Somliga kommer hit bara för att beundra Mahlamäkis skapelse. Det talas redan om en Bilbaoeffekt. Och för barnen och barnbarnen till emigranter, som Woody Allen, Barbra Streisand, Amos Oz och nio miljoner andra, är Polin den första hembygdsgården – det hittills mest storslagna försöket att återkalla minnet av den värld som de flesta nu levande judar stammar från.

Jag tror att min mor skulle ha gått ut förgråten och mindre otröstlig från detta museum. Hon upphörde aldrig att älska landet som stött ut henne.
Maciej Zaremba
Fakta: JUDAR I POLEN

• De flesta av de människor som uppfattar sig som judar stammar från ett område som i dag består av Polen, Litauen, Vitryssland, Lettland, ukraina och västra delen av ryssland, men som mellan 1500-talet och 1700-talet varit ett rike, det polsklitauiska.

• Den judiska invandringen från rhenlandet började på medeltiden. År 1264 garanterades judar av kung Boleslaw den fromme religionsfrihet, kommunal autonomi samt rätt att utöva vissa yrken. Vid början av 1500-talet fanns judiska församlingar i cirka 100 städer. 250 år senare hyste Polen den största judiska befolkningen i världen, cirka 700000 personer med församlingar i 1100 köpingar och städer. Vid den tidpunkten var judar ännu förbjudna att utöva sin religion i sverige. den första församlingen fick sitt tillstånd 1780.

• Ända in på 1930-talet talade de flesta polska judar (då cirka 3,3 miljoner, tio procent av befolkningen) jiddisch. i många städer i öst utgjorde mosaiskt troende halva befolkningen. Vid andra världskrigets utbrott var det bara new York som hade en större judisk minoritet än Warszawa (365000).

• Förintelsen blev slutet för tusen år av judisk historia i Polen. av de få som överlevde valde de flesta att emigrera, när de inte tvingades till det av kommunistpartiet åren 1967-69. i dag lever kanske 10000 personer i Polen som uppfattar sig som judar.

• Polin, museet över de polska judarnas historia, är frukten av ett ovanligt samarbete. Byggnaden har finansierats av regeringen och av staden Warszawa. utställningen däremot, är finansierad av donationer och utformad av en internationell forskargrupp under ledning av professor Barbara Kirshenblattgimblett från new York university.

Många frivilliga har deltagit i arbetet: så återskapades till exempel de magnifika takmålningar från synagogan i gwozdziec av skolelever i åtta polska städer.

Museet öppnade i april 2013, men med en officiell invigning först i slutet av oktober 2014. den permanenta utställningen berättar om judiskpolsk historia från medeltid fram till våra dagar.

Museet fungerar också som ett slags kulturhus, med seminarier, konserter, teaterföreställningar och debatter.

© Maciej Zaremba

Skogen vi ärvde (svenska och polska)

 

Hela artikelserien finns utgiven på Weylers förlag http://www.weylerforlag.se/bocker/skogen-vi-arvde/

Här kan man läsa det första avsnittet.

Denna artikelserie finns också på polska.
Ten reportaż w przekładzie na polski ”Leśna mafia. Szwedzki thriller ekologiczny” ukazał sie nakładem wydawnictwa Agora. http://www.agora.pl/agora/1,111600,16844293,_Lesna_mafia__Szwedzki_thriller_ekologiczny____nowa.html

Tutaj można przeczytać pierwszy rozdział.

 

 

1.Sveriges nya miljonprogram

 

Kanske var det hunden som skällde. När Hans Åfeldt tittade ut genom köksfönstret såg han en man vid tomtgränsen. Mannen var klädd i grönt och under jackan hade han en rulle med rödgula band som han knöt runt trädstammarna. ”Stora Enso” stod det på snitslarna. Det var så Hans Åfeldt fick reda på att skogen för vars skull han flyttade till Storfors sex år tidigare, skulle huggas ned. När skulle det ske? Den grönklädde visste inte riktigt. Om några veckor kanske, eller först till jul.

Detta var strax före midsommar. Från den dagen och i sex månader framöver lärde sig Hans Åfeldt och hans grannar allt som är värt att veta om svensk skogspolitik. De vann många insikter, förvisso. Men framför allt fick de sig en läxa.

”Vår skog”, sade Åfeldt och grannarna om tallarna utanför sina fönster. De visste förstås att marken ägdes av någon annan. Men de uttryckte sig som de stockholmare som talar om ”vår stad”, fastän de inte äger husen. Och de trodde, liksom folk i städerna, att de hade en viss rätt till sin livsmiljö. Det var ju dit man gick på morgonpromenad, dit lärarna tog med sig barnen för naturkunskap. Denna lilla skog (lite drygt Humlegården) var noga räknat en del av samhället: utsikten från skolfönstret, inramningen till badet och campingplatsen och Inlandsbanans hållplats. Den var, kort sagt, kultur och trolsk: höga tallar och granar, marken täckt av mossa, små raviner i sluttning mot Mögsjön.

Det finns en rad rättsbegrepp för sådana kvaliteter i miljöbalken och i skogsvårdslagens paragraf 30: ”tätortsnära”, ”hänsyn”, ”landskapsbilden” Och det finns ett annat: ”skyddszon”. Det var det första Åfeldt och grannarna slog upp och fyndet fyllde dem med tillförsikt. Det var helt klart att något misstag måste ha begåtts.

Sju månader senare är utsikten från deras fönster mest lik slagfälten vid Verdun: meterlånga stumpar som sticker upp bland bråten där det varit skogsdunkla stigar, här och var ett ensamt träd, i övrigt ödslighet. I sommar skall detta välkomna tyskar och holländare på Inlandsbanan som Storfors turistbyrå lockat med ”orörd natur”.

Under dessa sju månader hade Åfeldt, i spetsen för sina grannar och med stöd från hembygdsföreningen, Företagarna i Storfors, Jaktskytteklubben, pensionärerna med flera bestormat i tur och ordning: Skogsstyrelsen, förvaltningsrätten, länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Stora Enso som förvaltar skogen, Bergvik Skog AB som äger den, sin egen kommun, justitie-, miljö- och landsbygdsministern. De gick ända upp till statsministern, för de ville inte tro att de besked de fått på vägen kunde vara rätt.

Jag skall längre fram berätta i detalj vad de fick för besked där i Värmland, för jag kan inte tänka mig en fråga som kunde angå fler i Sveriges land.

Medan vi tvistar om anslagen till teatern fullbordas en något större kulturreform därute. Och i motsats till det mesta som politiker hittar på är den oåterkallelig. Sverige ömsar landskap.

För sextio år sedan fruktade poeten och botanikern Sten Selander att svenskarna inte längre skulle komma att finna de miljöer som folkvisorna sjunger om. Storskogar, lundar, hagar…

Hans Åfeldt och hans grannar är inte unga längre, så de slipper se detta något som Stora Enso skall plantera utanför deras fönster. Men det finns redan, på hälften av Sveriges yta: fyrkanterna av likgamla träd av samma sort i räta rader, oftast gran. Där det förr varit äng är virkesåker. Där det nyss varit skog är det också virkesåker. Inte sedan Gustav Vasa har det stått så många trädstammar i Sverige – och så litet skog.

Det är det som är Reformen. Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.

Det kan hända att för somliga framstår denna reform som något gott. Det finns människor hos vilka gamla träd väcker hemliga aggressioner. Just nu pågår en bisarr strid om den undersköna jätteboken på Katedralskolans gård i Lund. Den är litet skröplig efter 175 år och måste därför sågas ned, har stadens trädvårdare bestämt. För tänk om någon kryper under och får en kvist i skallen …

Utan tvekan är den moderna svenska skogen ett framsteg ur såväl trygghets- som ur renlighetssynpunkt. Där multnar ingen ved bland ohygienisk mossa, där strövar den allergiske trygg för björken och konvaljen. Barnvänligt är det, liten risk för lille William att snubbla över murken stam, tugga i sig okänd svamp eller gå vilse. Det är sällan längre än 300 meter till körbar väg. Och den som söker stillhet lär inte bli lottlös. Varken hackspetten eller lövsångaren väsnas i plantagerna.

I den moderna skogen behöver inte modern ungdom känna sig otrygg. Där är beståndet lika ålderssäkrat som matställena på Södermalm. Här tindrar tio hektar sammanhållen dagisgrupp. Där, avskilda av en rak linje, tonåringarna, i lika dräkter, vänder ryggen mot Club 33. Och ett stycke längre bort står en yta 70+, mogna för slutavverkning.

Här upphör dock likheten, ty medan människor tillåts leva olika länge, skördas träden i den moderna skogen i sin levnads mitt. Det är det mest omvälvande med den kulturreformen. I alla tider har människan sett det gamla trädet som en förbindelse med förfäderna, eller rent av med världsalltet. Snart är detta svärmeri ett privilegium för flanören i en stadspark. Ute i skogslänen är de flesta träden redan yngre än människorna, ty där har det krokiga, ålderstigna och avvikande ingen rätt att finnas till. (Utom i fjälltrakterna och i några mikroskopiska reservat.)

Tre vuxna män kunde knappt famna den stora tall i Skrälldalen i Hälsingland som de efter stora möda fällde 1890. Hundra år senare finns det knappt ett sågverk i Sverige som är berett på grövre stockar än vad ett barn kan famna. Så den dagen är inte långt borta då en värmlänning får maka sig till Skogskyrkogården i Stockholm för att få röra vid en tall gammal nog att minnas hans farfar. (T-banans gröna linje mot Farsta strand.)

Detta är ingen vågad gissning, det är fakta. Inte ens Sveriges Nationalatlas räknar med ”skog” längre, påpekar Kerstin Ekman. Det heter ”skogsbruk”. Prognosen för skogsbruket, i samma atlas: Om femtio år kommer det mesta av furorna söder om Dalälven att ersättas av granplantage och nästan samma gäller för lövträden i Skåne.
Och vad gör det? undrar någon. Det vet vi faktiskt inte. Inget landskap är oföränderligt. Men det har nog inte inträffat tidigare att en kultur på tre generationer ersatt den natur som varit dess källåder under ett millennium – med en vedfabrik.

Jag kan ha fel förstås, men skall jag nämna en vändpunkt i modern svensk historia, en sådan dag då något rämnat, blir det majnatten 1971. I två decennier har stockholmarna accepterat att man rivit hus som varit en prydnad för varje metropol. (I dag får man betala en dagslön för ett dörrhandtag från dessa kåkar.) Visst knotades det en del, men inte mera. Och så plötsligt, tretton almar som stod i vägen för en, märk väl, KOLLEKTIV trafik. En enkel match, kunde man tycka. Ett statsbärande parti med Olof Palme i släptåget på ena sidan, ett hundratal okammade trädkramare på den andra. Men det var inte de som klängde i trädkronorna som skrev historia. Det var de slipsklädda nedanför, som kommit till undsättning. Från bankerna i närheten, av allt att döma. Det kan inte uteslutas att någon friherrinna fick en polisbatong i ryggen denna natt.

Ja, det var ett nytt läge. Överklass i plötsligt samförstånd med skäggig vänster. Kring vad? Kring tretton gamla träd.

Se där, det var något med svenskar som välfärdsmakarna råkat glömma bort. Man hade sjungit Taube på partifesterna, men missade kanske de djupare stråken? För nu skällde samme Taube dem för barbarer. Det var starka ord, och otacksamma, från en som fått folkpension och kunde få färdtjänst. Hjälp, vad är det som händer?

Det är tiden som vänder. Almstriden var det första nederlaget för en idé om välfärd som förutsätter att allt som människan värdesätter kan fångas i tabeller. Inkomst, avstånd till vårdcentralen, förvärvsavdraget och pollenhalten. Det är viktiga saker, inte tu tal om det. Men i den kalkylen var almarna i Kungsträdgården i bästa fall fem lass spisved som stod i vägen för utvecklingen.

Jag drar upp almstriden för att jag inte tror att det var av en slump att det blev träd och inte något rivningshotat hus som fick de välkammade att slåss mot polisen. En sönderbombad stad kan återskapas. Det är inte grävskopan eller dynamiten som åstadkommer de djupaste såren. Det är motorsågen.

Det måste vara ett tidens tecken att förlagen pumpar ut böcker om förlorade skogar. Jag hade i deras efterföljd kunnat påminna om att utom gudar drar ingenting på jorden till sig sådana emotioner som gamla träd. Eller har en viktigare plats i människans sökande efter sin bestämmelse. Jag hade kunnat åberopa Bibeln och legenderna, från Gilgamesh till Kalevala, eller påminna om att ganska nyligen sonades nedhuggen ek med samma bot som dråp på en smålänning. Eller citera sida upp och ned av svensk lyrik:

Någon andemakt, någon hemlig makt
har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.

Det var Karin Boye. Men Hollywood (också ett namn!) har gjort det nästan lika bra. Det är värt begrundan att historiens mest sedda film inte handlar om olycklig kärlek eller ens om Jesus. Den berättar om det oförlåtliga i att fälla ett mycket gammalt träd för att det kanske finns gull därunder. Jag har märkt att somliga i publiken är missnöjda med slutet. De hade helst sett trädmördarna lida en mera pinlig död. Det rapporteras att hos en hel del amerikaner väckte den skogliga skönheten i ”Avatar” en otröstlig saknad. Det finns terapier för personer med PADS (Post Avatar depression syndrome), som inte står ut med att leva utestängda från planeten Pandoras djungel.

”Bestialiskt mord”, skriver en kollega i denna tidning om de förgiftade pilarna vid Norr Mälarstrand. Jag noterar att detta förmänskligande av trädet sällan kommer djur till godo, inte ens de hotade arterna.

”Må skarven slå ned hos dig – en träckande, stinkande, skränande förbannelse! Hämnd i tusental över dig! Fördömelse från trädkronorna! Må taket på din sommarstuga på skäret ruttna under tyngden av skarvarnas spillning och falla ihop över teven och soffan. Nu skall du få din sista tirad om naturen nedkörd i halsen som ett rostigt strömmingshalster och din sista förnumstighet om fritidsytor ska vi skala ned som skarvens boträd till gråa skelett av ord utan mening. Fästingarna skall suga dig och med rödlågande inflammationsringar och med bakterieanfall på hjärnan ska de berätta för dig vad natur är!”

Adressaten till dessa rader, skrivna 2007, är en kommunalpolitiker som trodde sig göra en välgärning med att förvandla ett stycke naturskog till motorcykelbana. Så att ungdomen kom ut i det fria.

Det anmärkningsvärda, förutom raseriet, är hämnarens sakkunskap. En fransk akademiledamot skulle knappast skriva på det sättet. Förmodligen vet han inte ens vad skarv är för slags fågel. Men varannan svensk diktare är en amatörbiolog av rang. Det säger något om naturens ställning som en spegel för människan i vår kultur. Eller rent av något mer än bara spegel? För­fattaren till utbrottet ovan heter Ekman, Kerstin var förnamnet. Tömde man biblioteken på författare med träd i namnet, bleve inte många kvar.

När folk på 1700-talet fick välja namnen själva döpte sig tyskar och britter efter färger eller yrken. De blev Brown och Smith och Müller. Svenskar döpte sig till träd. Helst något med lind eller lund, björk, alm … Ja, lövträd. Det susar av trädkronor i telefonkatalogen, men det är svunna skogar, fantomsmärtan efter de landskap Sten Selander såg försvinna.

Det är bara svenskar, finländare och japaner som på det sättet försöker smälta in i bland träden, upplyser folklivsforskaren Bengt af Klintberg. I dessa länder spelar också skogen en central roll i kulturen, liksom i vardagen. När vi tillfrågas om hur vi vill bo säger vi ”ogenerat läge”, vilket betyder många träd, få människor, upplyser mäklarna. Det är inte närheten till te-ater, sjukhus eller ens gymmet som efterfrågas i första hand utan ”möjligheter till promenader i skog och mark”. Och skall man tro kontaktannonserna är det efter sex (”mysiga hemmakvällar”) vandring i nämnd miljö som vi helst vill idka med henne/honom/hen. Och vi gör det! Var tredje svensk, minst en gång i veckan, meddelar Statistiska centralbyrån. Jag läser att originalmelodin till ”Du gamla du fria” är en folkvisa från Västmanland som börjar:

Så rider jag mig genom sjumilaskog,
me ’n andra så söteligen sova …

Det sägs att det är farligt att tala om sådant som folksjäl. Men jag som invandrat från ett åkerland (Polen betyder fält) inser snart att det susar mycket mera av trädkronor i svens­kens själ än i min egen. Vi från avskogade länder minns skogsdungen som råkade finnas i när­heten som ett undantag, ett gömställe.
För grekiskfödde Theodor Kallifatides till exempel, var ”skog” närmast synonymt med tonårstrånad. Det var där ungdomar i hans by stämde möte. Hans bild av svenskar som ett sexuellt frigjort folk förstärktes därför av deras ständiga tal om skogsutflykter. Men när en arbetskamrat i det nya landet föreslog en skogspromenad på lunchen, tyckte Kallifatides att det gick väl långt. OK för den svenska synden. Men på lunchen?

”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors om oss alla”, skrev litteraturhistorikern Fredrik Böök år 1924. Nästan hundra år senare skriver en författare av ett helt annat sinnelag, Joycetolkaren Erik Andersson (à propos Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”) att om språket är det som fransk kultur håller heligast, så är det jorden för ryssarna och för svenskarna – skogen. ”Vi sökte skogen och han var vi.”

Det var vackert sagt, som så ofta när svensk diktare får träd i sinnet. Jag gissar att på varje kvinnligt föremål för lyrisk trånad går det två björkar, en lind och ett par tunnland blandskog. När vi går i skogen, går vi kanske upp i den.

O dessa mörka skogar inom oss där jättarna slumrar
Det som vi kallar själen
är bara en vandrande solreflex
under träden
En uthuggning
dit det snedställda ljuset når

Det var Werner Aspenström. Men också enklaste uttryck som ”dra åt skogen!” (det vill säga åt helvetet, obegripligt på de flesta språk) antyder att skogen intar en metafysisk plats i svenskens sinne. Där finns både paradiset och det andra stället. Den står för frihet och dödsbringande förtrollning, där blir man förlorad eller frälst, där ruvar den farliga kvinnligheten, där växer svårmodet och hänförelsen. ”Gud är inte död, men har flyttat från kyrkan till skogen”, noterade psykiatrikern Nils Uddenberg häromåret.

För somliga har han kanske alltid funnits där? Idéhistorikern Sverker Sörlin har noterat att till och med maskindyrkaren Artur Lundkvist tillber träden:

Finns det ännu hopp för träden då finns det även hopp för människan, om människan som sin egen gud inte förnekar träden som gudar.

Men då antar jag att det spelar roll att de skogar som inspirerat katedralbyggarna numera mest liknar ett parkeringsgarage. Trångt mellan pelarna och lågt i tak. Det blir en annan sorts andakt. Jag uppehåller mig vid detta för att underbygga mitt ärende och förklara varför jag tänker dra i väg med läsaren till Kvikkjokk, Vuollerim och Storfors, till Hedekas och Arjeplog. Och till och med till Europas sista urskog, allt i akt och mening att begripa den maktlösa vrede som sällan märks i Stockholm men som möter reportern i skogsbygden, det vill säga i Sverige.

Det var i Storfors vi började. Hans Åfeldt står bland kvarlevorna av sin skog.

Trädskördaren har tagit paus. Det har snöat, skymningen släcker färgerna, nu ser det än mera spöklikt ut, som på de svartvita arkivbilderna från slagfälten. Jag har försökt intervjua Åfeldts granne, men valde att avbryta. Kanske för att jag aldrig vetat vad man frågar i ett sorgehus. Eller så var det mannens spända käkar och något i hans blick som tycktes göra mig medskyldig till förödelsen. Han är lärare. I trettio år har skogsplätten utanför varit skolbarnens biologisal och orientararbana.

Det var som sagt för denna skogs skull som Åfeldt flyttade hit från Örebro för sex år sedan. ”Jag blev rent salig varje morgon när jag öppnade dörren. Folk som kom på besök blev helt hänförda. Men konsulenten från Skogsstyrelsen som kom hit tyckte som skogsbolaget. Det var en värdelös produktionsskog, sade de, med låga naturvärden, särskilt som det är kalhyggen runtomkring.”

Hans Åfeldt säger att skogen blivit en klassfråga. ”Det är vi i skogslänen som är underklassen. Stadsborna får ha sin skog i fred.” Det tar ett tag innan jag inser att det som låter som en paradox är en bisarr realitet.

Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.

Hur gick det till när landsbygden blev naturvårdens underklass? Man står där i rishögarna, betraktar uppvisningen i brutalitet och känner sig förflyttad till 70-talet.

Eller ännu längre, till baggböleriets tid. Det ogenerade maktspråket, arrogansen. Åfeldt och grannarna fick skriva flera gånger för att ens få en reaktion från bolaget och myndigheten. De åberopade lagar, ministerord, utredningar, bifogade kartor och namnlistor. Svaren de fick var korta och nedlåtande ”Vi har mottagit era synpunkter…föranleder inte…”

Hans Åfeldt har aldrig känt sig så vanmäktig och så förödmjukad. Både bolaget och myndigheten lät förstå att han var lite löjlig, kanske en rättshaverist, som larmade om skönhetsvärden där det bara växte ved. Och trodde att han kunde vinna! Han visar mig ett brev från Bergvik skog. Bolaget besvarar ingen av hans frågor, men upplyser att ett kalhygge efter några år ”kan vara väl så tilltalande för en naturälskare”. Han glömmer inte mannen från Stora Enso som räknade trattkantarellerna. Åfeldt trodde att det var till fördel för saken. Det var det inte. Att svampen stod där indikerade att skogen inte var så välbesökt som Åfeldt hävdat, fick han höra. Då var den inte heller särskilt välbehövlig.

Men värst av allt var upptäckten att alla hans mödor var bortkastade på förhand. Redan i somras, när han skrev sina första brev, var detta kalhygge villkorslöst godkänt av Skogsstyrelsen, utan att någon tjänsteman kastat en blick på skogen. Och det beslutet kunde inte överklagas.

Hursa? Myndigheten hjälper skogsbolaget att kringgå den enda lag som skyddar skogslandskapet? Ja, det är Hans Åfeldts erfarenhet, dokumenterad i flera tjocka pärmar. Han hoppas att DN skall berätta vad han funnit, så att inte andra gör om hans misstag. Som var att tro att vi har något som helst rättsligt skydd för skogen för människornas skull.

Man kan numera inte handla mjölk (eller ens torka sig i arselet) utan att bli försäkrad om skogsindustrins miljöansvar. Skogen av vilken den här servetten-toarullen-brevpapperet gjordes har brukats och avverkats under hänsyn till människa och natur, intygar Svanen eller FSC-märket på förpackningen. Också produkterna från Bergvik Skog och Stora Enso bär dessa tröstande symboler.

På hyggets tredje dag stod några praktfulla träd närmast husen kvar. Bland dem en väldig gran, 270 centimeter i omkrets, troligen ett av Storfors äldsta vittnen. Då har bolaget ändrat sig i sista stund? Nej, inte alls, trädet är bara för mäktigt för skördaren, måste tas ned för hand, upplyser maskinisten. Jag förstår, så här grovt virke är förstås extra begärligt? ”Nej, den här vill inget sågverk ta. Den står så nära huset att den är säkert full med spik efter fågelholkar.” Så vad blir det av den? ”Massa, papper eller kanske blöjor.”

Fortsättning följer.

Maciej Zaremba

*

 

 

NOWE SZWEDZKIE BLOKOWISKA

 

Może to pies zaszczekał. Gdy Hans Åfeldt wyjrzał przez kuchenne okno, zauważył na skraju działki jakiegoś mężczyznę. Był ubrany na zielono, a pod pachą trzymał zwój żółto-czerwonej taśmy, którą obwiązywał pnie drzew. Na paskach widniał napis „Stora Enso”. To wtedy Hans Åfeldt dowiedział się, że las, dla którego sześć lat temu przeniósł się do Storfors, ma zostać wycięty. Kiedy to nastąpi? Ten w zielonym dokładnie nie wiedział. Może za parę tygodni, albo dopiero na Boże Narodzenie.

Zdarzenie miało miejsce tuż przed nocą świętojańską. Od tej chwili, przez kolejnych sześć miesięcy Hans Åfeldt i jego sąsiedzi nauczyli się wszystkiego, co warto wiedzieć o szwedzkiej gospodarce leśnej. Ale przede wszystkim dostali nauczkę.

„Nasz las” – tak mawiał Åfeldt i jego sąsiedzi o sosnach za oknami. Wiedzieli, rzecz jasna, że ziemia należy do kogoś innego. Ale wyrażali się tak jak sztokholmczycy mówiący o „swoim mieście”, choć nie są właścicielami domów. I wierzyli, podobnie jak ludzie w miastach, że mają do swojego otoczenia jakieś prawa. Tam człowiek chodził na poranne spacery, tam nauczyciele zabierali dzieci na lekcje przyrody. Ten lasek (nieco większy niż park Humlegården) był częścią osady: widokiem z okien szkoły, otoczeniem jeziora, kempingu i przystanku kolejowego. Krótko mówiąc, był kulturą i powabem: strzeliste sosny i świerki, ziemia porośnięta mchem, malownicze jary schodzące do jeziora Mögen.

Dla takich jakości istnieje szereg oficjalnych określeń w prawie ochrony przyrody oraz w paragrafie 30 ustawy o lasach: „w pobliżu aglomeracji”, „poszanowanie”, „ukształtowanie krajobrazu”. I jeszcze jedno: „strefa chroniona”. To właśnie je wyszukał Åfeldt wraz z sąsiadami, a fakt ten napełnił ich otuchą. Było jasne, że musiała zajść pomyłka.

Siedem miesięcy później widok z ich okien przypomina krajobraz po bitwie: metrowej wysokości pniaki wystające wśród odpadów drzewnych w miejscu dawnych cienistych ścieżek, tu i ówdzie samotne drzewo, poza tym pustkowie. Latem ten właśnie widok powita wysiadających z pociągu Niemców i Holendrów, których biuro turystyczne Storfors skusiło obietnicą „dziewiczej natury”.

W ciągu tych siedmiu miesięcy Åfeldt na czele grupy sąsiadów, z poparciem towarzystwa regionalnego, organizacji przedsiębiorców w Storfors, koła łowieckiego, emerytów i wszystkich innych, przypuszczał szturm kolejno do: Zarządu Lasów, Sądu Administracyjnego, Zarządu Województwa, Urzędu Ochrony Środowiska, zarządcy lasu – Stora Enso, jego właściciela – Bergvik Skog SA, władz gminy, ministrów sprawiedliwości, środowiska i rolnictwa. Dotarli nawet do premiera, gdyż nie wierzyli, że informacje, których im udzielano, mogą być prawdziwe.

Opowiem potem ze szczegółami, czegóż to dowiedzieli się tam w Värmlandii, bo nie wyobrażam sobie sprawy większej wagi dla wszystkich mieszkańców Szwecji.

Podczas gdy spieramy się o dotacje dla teatrów czy radykalne rozwiązania komunikacyjne w centrum Sztokholmu, na prowincji dokonuje się znacznie większa rewolucja kulturalna. Co gorsza, w przeciwieństwie do większości pomysłów polityków, jest ona nieodwracalna. Krajobraz Szwecji zmienia skórę.

Przed sześćdziesięciu laty Sten Selander, poeta i botanik, wyraził obawę się, że Szwedzi wkrótce nie będą mogli znaleźć okolic, o jakich mówią piosenki ludowe. Puszcz, zagajników, łąk…

Hans Åfeldt i jego sąsiedzi mają już swoje lata, będzie im więc oszczędzony widok tego, co Stora Enso wyhoduje za ich oknami. Ale to coś już istnieje i zajmuje połowę powierzchni Szwecji: prostokąty wypełnione równymi rzędami drzew w jednym wieku, tego samego gatunku, przeważnie świerków. Tam, gdzie kiedyś były łąki, rozciągają się plantacje leśne. Tam, gdzie jeszcze niedawno rósł las, też są plantacje leśne. Od czasów Gustawa Wazy nie było w Szwecji tak wielu drzew – i tak mało lasów.

To istota Reformy. Krajobraz leśny ulega podobnym przeobrażeniom jak miasta w latach 60. Projekt budownictwa masowego[1] został przeniesiony na łono przyrody.

Może niektórzy traktują tę reformę w kategoriach postępu. U niektórych ludzi stare drzewa budzą ukrytą agresję. Właśnie toczy się kuriozalny spór o przepiękny buk na terenie szkoły katedralnej w Lundzie. Jest trochę schorowany, jak to bywa w wieku 175 lat, należy go więc wyciąć, orzekli miejscy eksperci[2]. Na wypadek gdyby ktoś wlazł pod drzewo i oberwał gałązką po głowie…

Współczesny szwedzki las bez wątpienia oznacza postęp pod względem tak bezpieczeństwa, jak i higieny. Nie murszeje tam drewno w niehigienicznym mchu, alergik może spacerować niezagrożony brzozą i konwalią. To również raj dla dzieci – nie ma obawy, że mały Wilhelm potknie się o spróchniały pniak, naje nieznanych grzybów lub zabłądzi. Najbliższa droga przebiega zwykle nie więcej niż 300 metrów dalej. Kto szuka ciszy, też będzie rad: spokoju plantacji nie zakłóca żaden dzięcioł ni piecuszek.

We współczesnym lesie nawet współczesna młodzież nie poczuje się nieswojo. Drzewostan jest posegregowany pod względem wiekowym niczym knajpy na Södermalmie[3]. Tu wdzięczy się gromadka przedszkolaków. Tam oddzielone prostą linią nastolatki, jednakowo ubrane na przekór pokoleniu 30+. A kawałek dalej – kontyngent siedemdziesięciolatków, gotowych do wycinki.

Tu kończą się jednak podobieństwa, ludziom dane jest bowiem dożyć różnego wieku, natomiast drzewa we współczesnym lesie wycinane są na półmetku życia. Na tym polega radykalizm tej reformy. Od niepamiętnych czasów człowiek traktował stare drzewo jako łącznika z praprzodkami, a nawet z całym wszechświatem. Wkrótce takie romantyczne skojarzenia będą przywilejem jedynie spacerowiczów w parku miejskim. W prowincjach o największym zalesieniu większość drzew już jest młodsza od człowieka, gdyż to, co pogięte, podstarzałe i nietypowe, nie ma tam racji bytu. (Z wyjątkiem obszarów górskich i kilku mikroskopijnych rezerwatów).

Trzech dorosłych mężczyzn ledwie mogło objąć potężną sosnę w Skrälldalen w Hälsinglandii, którą w końcu z wielkim trudem powalili w 1890 roku. Sto lat później ze świecą szukać w Szwecji tartaku, który przyjmie pnie grubsze niż takie, które zmieszczą się w objęciach dziecka. Nieodległa jest więc przyszłość, kiedy to wieśniak z Dalarny będzie musiał pofatygować się na Cmentarz Leśny Skogskyrkogården w Sztokholmie, by dotknąć sosny, która pamięta czasy jego dziadka. (Z Dworca Centralnego zieloną linią metra w stronę Farsta strand).

To nie prognoza na wyrost, lecz fakty. Nawet Narodowy Atlas Szwedzki nie uwzględnia już pojęcia „las”, zauważa Kerstin Ekman[4]. Mowa jest o „uprawach leśnych”. Prognoza dla upraw leśnych w tymże atlasie brzmi: W ciągu pięćdziesięciu lat dominującą populację sosen na południe od rzeki Dalälven zastąpią plantacje świerku, to samo dotyczy drzew liściastych w Skanii. No i co z tego? – spyta ktoś. Tego właśnie nie wiemy. Ale jeszcze się nie zdarzyło, by jakaś kultura na przestrzeni trzech pokoleń zamieniła naturę, która przez tysiąc lat była źródłem jej wierzeń i obrazów, w fabrykę drewna.

Mogę się mylić, ale jeśli miałbym wymienić punkt zwrotny we współczesnej historii Szwecji – moment, kiedy coś pękło – byłaby pamiętna noc w maju 1971 roku. Przez dwie dekady sztokholmczycy akceptowali wyburzanie dawnej zabudowy, która byłaby ozdobą każdej metropolii. (Dziś byle klamka z tamtych kamienic kosztuje równowartość przyzwoitej dniówki). Oczywiście było sporo narzekania, ale na tym koniec. I oto nagle okazuje się, że trzynaście wiązów stoi na drodze transportu – uwaga – PUBLICZNEGO. Wynik do przewidzenia, mogłoby się wydawać. Z jednej strony partia rządząca, z drugiej – jakaś setka rozchełstanych miłośników drzew. Ale to nie ci przykuci do konarów tworzyli historię. To ci na dole, w krawatach, którzy nadeszli z odsieczą. Z okolicznych banków. Nie można wykluczyć, że jakaś hrabina oberwała tej nocy policyjną pałką.

Tak, to było coś nowego. Wyższe sfery nagle pokumane z brodatą lewicą. I to w jakiej sprawie? Trzynastu starych drzew.

No proszę, coś w charakterze Szwedów musieli chyba przeoczyć konstruktorzy dobrobytu. Śpiewali na imprezach partyjnych szlagiery narodowego barda Taubego[5], ale może umknęły im poważniejsze tony? Bo teraz sam Taube okrzyknął ich barbarzyńcami. To były ostre słowa, i niewdzięczne w ustach kogoś, kto pobiera emeryturę państwową, i może liczyć na abonament na taksówki. Rety, co się tu wyrabia?

Bitwa o wiązy była pierwszą porażką idei dobrobytu opartej na przekonaniu, że wszystko, co stanowi wartość dla człowieka, da się ująć w tabelach. Dochód, odległość do przychodni, koszty uzyskania przychodu czy stężenie pyłków. To bez wątpienia ważne sprawy. Lecz wedle tej logiki wiązy w centrum Sztokholmu to w najlepszym wypadku pięć przyczep drewna opałowego, które stanęły na drodze do postępu.

Przypominam o tej bitwie, bo to nie przypadek, że właśnie drzewa, a nie jakaś przeznaczona do rozbiórki kamienica, skłoniły porządnych mieszczan, by pójść na łomot z policją. Zbombardowane miasto można odbudować. To nie koparka czy dynamit powodują najcięższe rany. To piła mechaniczna.

Zapewne to znak czasu, że wydawnictwa zasypują rynek książkami o utraconych lasach. Idąc tym tropem, mógłbym dowodzić, że z wyjątkiem bogów nic nie wywołuje takich emocji jak stare drzewa. Mógłbym powoływać się na Biblię i legendy, od Gilgamesza po Kalewalę, lub przypomnieć, że jeszcze nie tak dawno temu za wycięcie dębu wymierzano karę taką jak za ubicie smalandczyka[6]. Lub też cytować strona za stroną poetów szwedzkich:

 

Jakaś siła duchowa, tajemnicza siła

W ukrytych korzeniach drzewa wolę swą złożyła.

 

To słowa Karin Boye[7]. Ale Hollywood (jeszcze ta nazwa!) też nieźle się przysłużył. Warto sobie uświadomić, że film o największej oglądalności w historii nie traktuje o nieszczęśliwej miłości, ani nawet o Jezusie. Opowiada o niewybaczalnym ścięciu prastarego drzewa, pod którym rzekomo było złoto. Zauważyłem, że niektórzy byli rozczarowani zakończeniem. Ich zdaniem, mordercy drzewa powinni umierać w większych męczarniach. Według raportów, drzewna piękność z Avatara wzbudzała u wielu Amerykanów nieutuloną tęsknotę. Powstały programy terapeutyczne dla osób z PADS (Post Avatar Depression Syndrome), które nie radzą sobie z faktem, że nigdy nie zamieszkają w dżungli na planecie Pandora.

„Bestialskie morderstwo”, pisze kolega dziennikarz w „Dagens Nyheter” o zatrutych wierzbach w centrum Sztokholmu. Moją uwagę zwraca uczłowieczenie drzewa, niemal niespotykane w odniesieniu do zwierząt, nawet gatunków zagrożonych.

„Niech się zagnieździ u ciebie kormoran – piekło odchodów, smrodu i wrzasku! Niech ciąży nad tobą tysiąckrotna zemsta! Potępienie z koron drzew! Niech dach twojego domu na szkierach zgnije pod ciężarem odchodów kormorana, a potem runie na telewizor i kanapę. Wówczas twoja ostatnia tyrada na temat przyrody utknie ci w gardle niczym zardzewiały ruszt…”

Adresatem tych słów, napisanych w 2007 roku, jest pewien polityk gminny, któremu się zdawało, że robi dobry uczynek, zamieniając kawał prawdziwego lasu w tor motocyklowy. By młodzież więcej czasu spędzała na powietrzu.

Na uwagę zasługuje, poza furią, wiedza przyrodnicza mściciela. Członek Akademii Francuskiej nie wyraziłby się raczej w ten sposób. Przypuszczalnie nie wie nawet, co to za ptak, ten kormoran. Ale wśród pisarzy szwedzkich co drugi jest biologiem-amatorem co się zowie. Wiele to mówi o roli przyrody jako zwierciadła człowieka w naszej kulturze. A może nawet czegoś więcej? Autorka powyższego steku przekleństw nazywa się Ekman[8], na imię ma Kerstin. Gdyby ze szwedzkich bibliotek usunąć pisarzy, którzy w nazwiskach mają drzewa, niewielu by pozostało.

Kiedy w XVIII wieku ludzie wybierali sobie nazwiska, Niemcy i Brytyjczycy określali się poprzez kolory lub zawody. Stąd Brown, Smith i Müller. Szwedzi obierali miano według drzew. Najchętniej lipy albo zagajnika, brzozy, wiązu… No właśnie, drzew liściastych. W książce telefonicznej niesie się szum listowia, ale to niegdysiejsze lasy, ból fantomowy po krajobrazach, których znikanie obserwował Sten Selander.

Jedynie Szwedzi, Finowie i Japończycy w ten sposób próbują wtopić się w leśną gęstwinę, twierdzi etnograf Bengt af Klintberg. W krajach tych las zajmuje centralne miejsce w kulturze, jak również w życiu codziennym. Gdy nas pytają, jak chcemy mieszkać, odpowiadamy „w niekrępującym otoczeniu”, co oznacza dużo drzew i mało ludzi, tłumaczą pośrednicy nieruchomości. To nie lokalizacja w pobliżu teatru, szpitala, a nawet siłowni jest najbardziej poszukiwana, lecz „możliwość spacerowania po lasach i polach”. Jeśli wierzyć ogłoszeniom towarzyskim, to – poza seksem („nastrojowe wieczory”) – właśnie wędrówki w takim otoczeniu pragniemy uprawiać ze swą drugą połową. I to robimy! Co trzeci Szwed raz w tygodniu, jak informuje Centralny Urząd Statystyczny. Dowiaduję się, że oryginalna melodia szwedzkiego hymnu narodowego „Du gamla du fria”[9] to piosenka ludowa z Västmanlandii, która zaczyna się od słów:

 

Jadę sobie przez stumilowy las

gdy inni jeszcze smacznie śpią…

 

Podobno nie wypada mówić o czymś takim jak duch narodu. Lecz jako syn kraju pól (Polska znaczy pole) mogę zaświadczyć, że w duszy Szweda znacznie więcej jest szumu liści niż w mojej. My z wylesionych krajów wspominamy okoliczny lasek jako coś wyjątkowego – kryjówkę. Na przykład urodzonemu w Grecji Theodorowi Kallifatidesowi[10] „las” kojarzy się głównie z młodzieńczą chucią. Było to miejsce schadzek młodzieży z jego wsi. Jego obraz Szwedów jako społeczeństwa seksualnie wyzwolonego potwierdzał się więc za sprawą ciągłych wzmianek o wyprawach do lasu. Kiedy jednak koleżanka z pracy w nowym kraju zaproponowała mu leśną przechadzkę w czasie przerwy obiadowej, Kallifatides uznał, że tego już za wiele. Szwedzka rozwiązłość – w porządku. Ale w przerwie obiadowej?

„Kultura szwedzka zanurzona jest w puszczy niczym chata osadnika. Pachniemy żywicą i igliwiem.” Tak pisał historyk literatury Fredrik Böök w 1924 roku. Prawie sto lat później pisarz o innym temperamencie, tłumacz Joyce’a Erik Andersson, stwierdził (à propos książki Kerstin Ekman Panowie w lesie[11]), że o ile najświętszym przybytkiem kultury francuskiej jest język, to dla Rosjan jest to ziemia, a dla Szwedów – las. „Szukaliśmy lasu, a to my nim byliśmy”.

Ładnie powiedziane, jak często bywa, gdy szwedzki pisarz zaduma się nad drzewami. Idę o zakład, że na jedną kobietę jako przedmiot lirycznej tęsknoty przypada dwie brzozy, lipa i kilka morgów lasu mieszanego. Gdy idziemy do lasu, możemy się w nim zatracić.

 

Ach te mroczne lasy w nas

gdzie drzemią olbrzymy

To co zwiemy duszą

jest tylko rozedrganą plamą słońca

pod drzewami, śladem siekiery

gdzie dociera ukośne światło.

 

Tak pisał Werner Aspenström[12]. Ale nawet potoczne wyrażenia, takie jak „idź do lasu” (czyli ‘do diabła’ – niepojęte w większości języków), wskazują, że las to w sercu Szweda miejsce metafizyczne. Jest tam i raj, i ten drugi adres. Reprezentuje on wolność i fatalne zauroczenie, człowiek może tam zostać zbawiony lub zgubiony, tam czyha podstępna kobiecość, tam rodzi się dojmujący smutek i ekstaza. „Bóg nie umarł, przeniósł się tylko z kościoła do lasu”, stwierdził niedawno psychiatra Nils Uddenberg.

Może dla niektórych zawsze tam był? Historyk idei Sverker Sörlin zauważył, że nawet entuzjasta futuryzmu Artur Lundkvist[13] czcił drzewa:

 

Jeśli jest nadzieja dla drzew, jest też nadzieja dla człowieka, o ile człowiek, jako bóg dla siebie samego, nie zaneguje drzew jako bogów.

W takim razie nie bez znaczenia wydaje się fakt, że lasy, które niegdyś inspirowały budowniczych katedr, obecnie przypominają kryty parking. Ciasno ustawione kolumny i niski strop. Inne będzie więc nabożeństwo.

Przypominam o tym, by namówić czytelnika na wspólną wyprawę do Kvikkjokk, Vuollerim i Storfors, do Hedekas i Arjeplog. A nawet do ostatniej puszczy w Europie – wszystko po to, by zrozumieć ten bezsilny gniew, którego nie widuje się w Sztokholmie, a który wita reportera na prowincji – czyli w Szwecji.

Zaczęło się to w Storfors. Hans Åfeldt stoi wśród szczątków swojego lasu. Operator kombajnu właśnie zrobił sobie przerwę. Napadało śniegu, zmierzch gasi kolory – teraz wszystko wygląda upiornie jak na czarno-białych fotografiach z frontu. Chciałem przeprowadzić wywiad z sąsiadem Åfeldta, ale dałem spokój. Może dlatego, że nigdy nie wiem, jakie pytania zadaje się w domu żałoby. A może jego zaciśnięte szczęki i coś szczególnego w spojrzeniu sprawiły, iż poczułem się współwinny spustoszenia. Jest nauczycielem. Przez trzydzieści lat ten kawałek lasu służył mu jako pracownia biologiczna i miejsce biegów terenowych.

Jak już wiemy, ze względu na ten las Åfeldt przeprowadził się tu z Örebro przed sześciu laty. „Czułem błogość co rano, otwierając drzwi. Znajomi, którzy przyjeżdżali w odwiedziny, byli oczarowani. Ale inspektor z Zarządu Lasów, po przybyciu na miejsce, potwierdził opinię spółki leśnej. To bezwartościowy las przemysłowy, orzekli, w dodatku o znikomych walorach przyrodniczych, zwłaszcza że wokół są karczowiska.”

Hans Åfeldt uważa, że las stał się kwestią klasową. „My z terenów leśnych jesteśmy pariasami. Mieszkańcy miast mogą być spokojni o swój las.” Upływa dłuższa chwila, zanim dociera do mnie, że ten pozorny paradoks to ponura rzeczywistość.

Sztokholmczyk może wybrać się na rowerze w urokliwe knieje i łazić tam godzinami, nie natrafiając na drogę. A w najbardziej zalesionej prowincji Szwecji Hans Åfeldt nie może powłóczyć się wśród leśnych upraw nawet przez kwadrans, by nie natknąć się na karczowisko. W Sztokholmie strefa chroniona przed całkowitą wycinką ciągnie się 30 kilometrów od miasta. W Storfors to ledwie pięć metrów od węgła domu. Może dlatego mieszczuchy jako ostatni zdają sobie sprawę z przeobrażeń krajobrazu.

Jak do tego doszło, że tereny wiejskie stały się wyrzutkami systemu ochrony przyrody? Stoi człowiek wśród stosów gałęzi, przygląda się tej demonstracji brutalności i ma wrażenie, jakby czas cofnął się do lat 70.

Albo jeszcze dalej, do czasów samowolki leśnej na początku epoki przemysłowej. Bezwstydny język władzy, arogancja. Åfeldt i jego sąsiedzi musieli wysłać stertę pism, nim doczekali się jakiejś reakcji ze strony spółki i urzędów państwowych. Powoływali się na przepisy prawa, wypowiedzi ministrów, badania, załączali mapy i podpisy. Odpowiedzi, jakie dostali, były zdawkowe i protekcjonalne: „Otrzymaliśmy Państwa opinie … nie powodują skutków…”

Hans Åfeldt nigdy nie czuł się tak bezsilny i upokorzony. Zarówno spółka, jak i władze dawały mu do zrozumienia, że jest głupkiem, a może nawet pieniaczem, bijąc na alarm w sprawie wartości estetycznych tam, gdzie chodzi tylko o surowiec drzewny. I do tego sądzi, że może wygrać! Pokazuje mi list od spółki Bergvik Skog. Przedsiębiorstwo nie odpowiada na żadne z jego pytań, tylko informuje, że za kilka lat karczowisko „może być całkiem interesujące dla miłośników przyrody”. Nie zapomni faceta ze Stora Enso, który przyjechał liczyć kurki. Åfeldt miał nadzieję, że to dla dobra sprawy. Mylił się. Fakt, że można tam było znaleźć grzyby, wskazywał, iż las wcale nie był tak często odwiedzany, jak Åfeldt twierdził. A więc nie był szczególnie potrzebny.

Ale najgorsze było odkrycie, że wszelkie jego wysiłki z góry były skazane na niepowodzenie. Już latem 2011, kiedy wysłał pierwsze pismo, wycinka była ostatecznie zatwierdzona przez Zarząd Lasów, choć żaden urzędnik nie widział lasu na oczy. I decyzji tej nie można było zaskarżyć.

Jak to? Czyżby władze pomagały koncernowi drzewnemu obejść jedyne prawo chroniące obszary leśne? Tak właśnie jest, o czym przekonał się Hans Åfeldt, a potwierdza to dokumentacja zgromadzona w wielu opasłych segregatorach. Teraz ma nadzieję, że opiszę wszystko, czego się dowiedział, by inni nie popełnili tego samego błędu. Czyli nie wyobrażali sobie, że mamy jakąkolwiek prawną ochronę lasów ze względu na potrzeby człowieka.

Obecnie, gdy kupujemy mleko (a nawet podcieramy sobie tyłek), jesteśmy nieustannie zapewniani o odpowiedzialności przemysłu drzewnego za środowisko naturalne. Las, z którego została wyprodukowana dana serwetka, rolka papieru toaletowego czy papeteria, uprawiano i wycinano z zachowaniem troski o człowieka i przyrodę, co potwierdza logo organizacji Svanen lub FSC na opakowaniu[14]. Produkty Bergvik Skog i Stora Enso także są opatrzone tymi krzepiącymi oznaczeniami.

Trzeciego dnia wycinki w pobliżu domu nadal stało kilka pięknych drzew. Wśród nich potężny świerk o obwodzie 2,7 metra, przypuszczalnie jeden z najstarszych świadków historii Storfors. Czyżby spółka w ostatniej chwili zmieniła zdanie? O nie, tyle że drzewo jest zbyt wielkie dla kombajnu leśnego, trzeba je więc wyciąć ręcznie, informuje operator maszyny. Rozumiem, pewnie tak masywne drewno jest szczególnie cenione? „Ależ skąd, żaden tartak takiego nie przyjmie. Stoi blisko domu i pewnie mnóstwo w nim gwoździ po budkach dla ptaków.” To co z niego będzie? „Papier albo pieluchy.”

Maciej Zaremba

 

Przekład: Magdalena Wasilewska Chmura

 

 

[1] Chodzi o tzw. Program Milion – uchwalony przez szwedzki parlament (riksdag) projekt budowy miliona mieszkań w 10 lat (1965–75), którego rezultatem są dzielnice bloków mieszkalnych, obecnie uważane za getta.

[2] Buk został istotnie wycięty 4.06.2012.

[3] Södermalm – dzielnica Sztokholmu, zamieszkiwana przez inteligencję i bohemę artystyczną, znana z licznych restauracji i klubów.

[4] Kerstin Ekman (ur. 1933) – pisarka szwedzka, członkini Akademii Szwedzkiej, autorka m.in. książki o lasach w kulturze, Herrarna i skogen (2007).

[5] Evert Taube (1890–1976) – szwedzki pisarz, malarz, autor i wykonawca licznych piosenek, które stały się popularnymi szlagierami.

[6] Według szwedzkich praw dzielnicowych (XIII w.) za zabójstwo mieszkańców różnych prowincji Szwecji groziły kary różnej wysokości. Kara za zabójstwo mieszkańca Smalandii była stosunkowo niska.

[7] Karin Boye (1900 – 1941) – szwedzka poetka modernistyczna, w której twórczości drzewo stanowi jeden z głównych symboli.

[8] Ek (szw.) – dąb.

[9] Pieśń powstała w 1844 roku do tekstu autorstwa Richarda Dybecka („Północy, prastara”) i melodii ludowej; oficjalnie uznawana za hymn narodowy od 1893 roku.

[10] Theodor Kallifatides(ur. 1938) – pisarz szwedzki greckiego pochodzenia.

[11] Kerstin Ekman, Herrarna i skogen, Stockholm 2007.

[12] Werner Aspenström (1918–1997) – szwedzki poeta, prozaik i dramaturg; w poezji opiewał przyrodę i codzienność.

[13] Artur Lundkvist (1906–1991) – szwedzki pisarz i krytyk literacki; łączył fascynację cywilizacją i naturą.

[14] Svanen – system oznaczania produktów ekologicznych w Skandynawii, wprowadzony w 1989 roku; FSC (Forest Stewardship Council) – organizacja międzynarodowa prowadząca system certyfikacji lasów i produktów drzewnych.

Samtal med Zygmunt Bauman. Den världskände sociologens budskap om politikens maktlöshet är dystert. Men han tror på förändring

Få sociologer har i vår tid levererat så många dåliga nyheter som Zygmunt Bauman. Hans internationella genombrott, boken ”Auschwitz och det moderna samhället” (1989), visade att de mekanismer som gjorde Förintelsen möjlig inte försvann med Tredje riket. De var varken särskilt tyska, abnorma eller ens några kvarlevor från medeltiden.

Tvärtom, hävdade Bauman, Hitlers dödsmaskin var en tillämpning av den sociala ingenjörskonsten och otänkbar hundra år tidigare. Den förutsatte en oväldig byråkrati, befolkad av moderna, rationella och plikttrogna funktionärer som litade på vetenskapen, passade tiden och var solidariska med arbetskamraterna.

Låt mig spetsa till Baumans slutsats så att dess skandalösa innebörd blir tydlig: Massakrerna i Kongo eller Rwanda förutsätter hat, blodtörst eller habegär. Men att under reglerad arbetstid dag ut och dag in avliva kvinnor och barn kräver kvaliteter som vi förknippar med civilisation: solid ordning, arbetsdelning, lidelsefrihet. Man frestas tillägga: kvalitetssäkring.

Man kunde säga att Baumans senare böcker är uppföljningar av denna insikt. Han har spårat de sidor av moderniteten och upplysningen som korrumperar sin egen värdegrund. De visade sig vara många. Rationaliteten dödar medkänslan, toleransen föder likgiltighet och isolering, tekniken som skulle ha tyglat naturen utarmar den på kuppen, konsumtionen som skulle ha varit ett medel till bättre liv har tagit över och blivit till ett mål.

Och friheten har fått solidariteten att förtvina. Därmed är vi inne i den postmoderna eller flytande moderniteten, ett nytt tillstånd, där människan förvisso är mätt, men ensammare, otryggare och ängsligare än någonsin.

Inte en helt ny diagnos, kunde man säga, och öppen för motsägelser. Men i Baumans tappning blir den faktiskt övertygande och förfärlig. Också den som känner sig provocerad av hans misantropi dras med.

Bauman äger en sällsynt, närmast poetisk förmåga att slå broar mellan läsarens dagliga erfarenheter och globala misärer. I torsdags gjorde han det med bravur inför en ung publik på Södra teatern i Stockholm. Stående, utan manus, talade den 86-årige sociologen i en timme om den stora osäkerhet som kommit över oss. Den stavas interregnum.

Interregnum är tillståndet när en gammal ordning upphört att fungera – men ingen ny finns i sikte. Den gamla, som varat i över hundra år, tog slut samtidigt med Sovjetunionen och kalla kriget, sade Bauman. Fram till dess kuggade ännu Politiken och Makten – Power, i meningen förmågan att uträtta saker – i varandra. Men sedan lösgjorde sig ekonomin från politiken och nästan alla styrmedel upphörde att fungera.

Politiken har blivit impotent, eftersom den har förblivit nationell – medan det mesta som påverkar våra liv har blivit globalt.

Ja, i dessa dagar låter det inte som en osannolik diagnos. Det hördes inga protester, bara dova suckar, när Bauman utslungade sin dystra profetia: Ni som är unga i dag kommer att ägna det mesta av era liv åt att återigen gifta Makten med Politiken.

Efteråt frågar jag hur han kan vara så säker på sin sak.

-Därför att annars blir tillvaron så osäker att den blir outhärdlig. Skilsmässan mellan politiken och makten är orsaken till allt ont i världen.

-Vad har globaliserats? Finansmarknaden, handeln, smugglingen av människor, knark och vapen samt terrorismen. Alla har det gemensamt att de ignorerar gränser och lokala lagar. Men de politiska verktyg med vars hjälp de kunde stävjas finns inte. Vi har inga politiska instrument i global skala. Inga som helst.

Här måste jag ha sett ut som om jag försökte säga något.

-Kom inte och påstå att det finns en internationell politik. Den är ett skämt. Det finns ministrar som träffas och skriver på konventioner. Den som skrivit på måste lyda, men den som låtit bli eller äger många stridsplan, som USA, kan låta bli. Det är som om man i Stockholm införde nya trafikregler: den som skrivit på måste stanna för rött. Men alla andra får köra som de vill. Så ser världen ut nu för tiden.

Ändå är ni inte pessimist, säger ni.

-Nej, därför att jag studerat den brittiska arbetarrörelsens historia. Den uppstod som en reaktion på samma fenomen. Då, för 250 år sedan, frigjorde sig ekonomin för första gången från politiken. Den vilda kapitalismen väckte samma känsla av total osäkerhet. Ständiga överraskningar, ingen kontroll.

-Och politiken behövde hundra år av reformer för att tämja den kraften och återskapa en relativ trygghet. Som fungerade ganska bra, får man säga, i nästan hundra år, tills krafterna och makten slet sig lösa igen, den här gången i global skala.

Zygmunt Bauman får ofta frågan om vad som i så fall bör göras. Då brukar han svara att sociologen kan förklara allt, förutsatt att det redan hänt. Om framtiden kan han inget säga, utom att det är osannolikt att globala styrformer kommer att likna dem vi redan har, fast liksom uppförstorade.

-På ett seminarium i Venedig fick en nordisk forskare frågan om ett världsparlament vore en bra idé. Låt oss se, svarade han. Där skulle sitta: sju svenskar, ett fyrtiotal italienare, nio hundra indier och tusen kineser … Så gjorde han en paus och såg sig omkring. Ni verkar inte särskilt entusiastiska …

-Nej, politiska strukturer som skapades för nationalstaten kan inte tillämpas globalt, om inte annat så för att de skulle göra kulturländerna till en diskriminerad minoritet. Det måste lösas på ett annat sätt.

-Men det är ingen mening att spekulera, eftersom vi saknar begrepp. Tänk er att Aristoteles besöker brittiska underhuset. Han skulle gilla debatterna och röstningen, men hade man sagt honom att det var demokrati skulle han tappa hakan. Demokrati – det var för Aristoteles atenarna på gatan. Begreppet ”representativ” fanns inte. Nya begrepp uppstår ur en ny verklighet, inte tvärtom. Därför kan vi inte sia om framtiden.

Då kan vi kanske börja i nuet. Vad tror ni om nätets demokratiska potential?

-Det är en illusion att tro att en agora – där medborgarna översätter privata intressen till offentliga problem och offentliga problem till enskilda plikter – skulle kunna uppstå online. Det ligger i mediets natur.

-Livet online har den fantastiska fördelen att det inte föder några förpliktelser. Därför tilltalar det unga människor, som är rädda för att ta på sig ansvar. För man vet inte vilka chanser som uppstår nästa år och då vill man inte vara bunden. Man kan under en dag utan ansträngning gå ihop med 500 likasinnade och på kvällen befria sig från dem genom en knapptryckning. Denna barnsliga lätthet att gå in och ut föder ett barnsligt beteende.

Som rentav kan avskräcka från politiken, eftersom det skapar illusionen att man kan ingå i en gemenskap utan att det gör ont?

-Just det. Livet online får oss att tro att man kan äta kakan och ha den kvar. Det finns tusentals agoror online och alla har ett gemensamt – de är dagsländor. Se på dessa miljoner människor som kom till Befrielsetorget i Kairo. Visst, de lyckades få Mubarak bakom galler. Och sedan? Vad har de för inflytande över fortsättningen?

Zygmunt Bauman säger att just nu, på en parkbänk vid Mosebacke, är vi för tillfället offline, men snart skils vi åt och skyndar till var sin uppkoppling. Ty vi lever redan i online-samhället.

-För sjuttio år sedan handlade människans fruktan om en samhällsmakt som skulle förslava eller förgöra henne. Det är vad Orwells och Huxleys dystopier handlade om. I dag är det Michel Houellebecq som ger uttryck åt tidens fasa. I ”La Possibilité d’une île” har människor inga band till varandra längre och de förstår inte vad som menas i de få böcker som finns kvar som berättar om kärlek.

-Det är där vi riskerar att hamna om vi inte ser upp.

Maciej Zaremba

 

 

Demokratin kan inte välja sina strider

 

Självmordsbombare och fanatiker kan inte blidkas, de kan bara besegras. Men jag förbehåller mig rätten att hålla för näsan åt Lars Vilks.

 

I maj 1939 sätter betongarbetaren Edek och hans bror Leon en annons i lokaltidningen. Polen hotas av Tyskland, det blir nog krig. Bröderna anmäler sig som självmordsbombare. Eller, närmare bestämt, som levande torpeder. Och de uppmanar andra att göra likadant.

Edek har läst i en bok att det finns sådana vapen. Torpedföraren sprängs förstås men träffar nästan säkert målet och dödar ensam hundratals fiender. ”Man behöver inte ha perfekt fysik, men man måste vara stark i anden”, står det i annonsen.

Inom ett par månader anmäler sig över 4 000 polacker som levande torpeder. Somliga skriver till tidningar, andra direkt till marinstaben. De får ett brev till svar, där det står att fosterlandet uppskattar deras offervilja men att självmordsvapen inte är aktuella

Sedan bryter kriget faktiskt ut och alltsammans faller i glömska. Fram till 1992 då pensionerade kommendören Narcyz Klatka upptäcker breven i marinens arkiv. Vilka var de, självmordsprojektilerna? De flesta var lägre tjänstemän. Men också lärare, journalister, hantverkare, lantarbetare och pensionärer. Den äldste var 85 år och satt i rullstol. Bland volontärerna fanns även kvinnor samt en officer i reserven med två söner. På fotografiet som bifogats ansökan ser gymnasisterna stolt in i kameran.

Tadeusz, 22 år gammal, vill inte bli skräddare som sin far. Han vill bli något stort, helst krigshjälte. Men han är bara 162 centimeter lång, spinkig och närsynt. För att lura värnpliktskommissionen lär han sig optotyptavlan utantill – men blir ändå ratad. När Tadeusz ser annonsen går han raka vägen till rådhuset för att anmäla sig som torped. ”Vore det inte synd på din ungdom?”, undrar borgmästaren. ”Den som dör för sitt land kommer att leva för evigt”, svarar Tadeusz lugnt och noterar att sekreteraren stryker bort en tår ur ögonvrån.

Bland de fyra tusen frivilliga fanns inga galningar, berättade kommendör Klatka. Men somliga var mycket fattiga och önskade att marinen skulle ta hand om de efterlevande. Endast två av kandidaterna skrev rakt ut att de inte ville leva längre.

Tadeusz blev varken militär eller levande torped. Efter kriget blev han en geniförklarad skräddare. Kunderna menar att de löjligt låga priser han tog för sina underverk till kostymer var hans sätt att protestera mot ödet. Han ville ha ”frivillig levande torped” på sin grav, men där står: ”Mästerskräddare Tadeusz Solarski 1917–1997”.

Jag skall inte dra några lärdomar av denna historia, det gör var och en bäst själv. Men den kändes passande att berätta i en tid då löpsedlar ropar om ofattbar ondska och liknande gåtor. Själv tänker jag att den som inte sätter värde på sitt eget liv kanske inte bryr sig så mycket om andras.

1 400 svenskar dör varje år för egen hand, sex gånger flera försöker. Kanske skulle en och annan hellre förbinda sin sorti med en storartat idé – om det erbjöds någon. Så kan man tänka för att övertyga sig själv om att världen inte blivit mer ofattbar än den var för en vecka sedan.

I sitt mejl till TT förklarar mannen från Tranås sin handling med svenska trupper i Afghanistan och Lars Vilks teckning av Muhammed som hund. Nu påstår Lars Vilks att han utsätts för påhopp av svenskar som håller honom medansvarig för dådet. Jag anar hur de tänker men tror att de är fel ute. För det första kan inte Vilks hållas ansvarig för någonting som helst, det framgår av hans definition av konstnärskapet som evigt tonårsuppror. Och för det andra har Usama bin Ladin och hans terrorister inget behov av en Lars Vilks, eller av en Geert Wilders, för den delen. Visst, de duger till att skylla på. Men bin Ladins hat mot Västerlandet handlar inte om vad vi gör eller säger utan om vad vi är, eller försöker vara: nämligen pluralistiska, liberala och toleranta demokratier. Muslimer som uppskattar dessa värden (merparten av världens muslimer, vill jag påstå) är i hans ögon lika fördömda som Wilders och Vilks.

Alltså gör det ingen skillnad om vi tystar Lars Vilks eller överger Afghanistan. Då kan McDonald’s bli nästa mål, eller Moderna museet, eller komvux. För Adolf Hitler spelade det inte heller någon roll vad judarna gjorde eller inte gjorde. Beväpnade fullblodsfanatiker kan inte blidkas. De kan bara besegras.

Så långt är det enkelt och klart. Sedan blir det komplicerat. bin Ladin tycks vara en bildad terrorist. Han förstår oss bättre än vi förstår honom. Och liksom en gång svenska maoister vet han hur man kan få de liberala friheterna att framstå som ett förtrycksinstrument.

Jag skrev att bin Ladin inte behöver Lars Vilks. Men kanske är Lars Vilks beroende av bin Ladin? Hade han valt att smäda någon annan minoritet, låt oss säga homosexuella eller synskadade, hade den plumpheten inte noterats eller bemötts med avsmak. Det behövdes ett terrorhot för att adla en spark nedåt till symbolen för Västerlandets civilisation, yttrandefrihet och tolerans. Grattis …

Inget att säga om detta, det är demokratins öde att den inte kan välja sina strider.

I tisdagens Expressen försöker socialdemokraten Peter Weiderud säga det som behöver sägas. Vilket är ungefär samma sak som Ian Buruma skrev i DN (11/10). Att i en liberal demokrati gäller yttrandefrihet också för folk som tycker att det är kul att spotta på minoriteter, men det betyder inte att de behöver göra det jämt för att bevisa sitt frihetspatos. Samt att de får räkna med att bli emotsagda, hur många hot från bin Ladin de än åberopar.

Genast blir Weiderud utnämnd till förrädare av Vilks supportrar, för vilka yttrandefriheten blivit synonym med rätten att oemotsagd få jävlas med muslimer. Annat är ett knäfall för terrorismen.

Jag kände en gång en rabulist som gick på teatern i akt och mening att släppa väder mitt i första akten. Där fick borgarklassen! Sådan var hans klasskamp. Jag antar att även detta borde omfattas av yttrandefriheten. Var och en må uttrycka sin sanning som hans talang och omdöme tillåter. Så låt mig säga att jag försvarar Lars Vilks friheter, ty duon Lars Vilks–bin Ladin ger mig inget val. Men jag har rätt att hålla för näsan under den frihetsakten.

Maciej Zaremba

Historien om de levande torpederna, av den polska reportern Kata­rzyna Surmiak-Domanska, stod att läsa i Gazeta Wyborcza 24/2 2000.

 

”Här är allt så perfekt. 23 politiska samtidsreportage”

 

Förr i tiden blev man inte sko­makare eller smed utan ett mästar­prov. Jag gissar att skråäldsten inte nöjde sig med att testa kandidatens handgrepp. De lade nog ett element av det omöjliga i uppgiften, på det att endast virtuoser fick passera nålsögat. ”Gör en damsko av svinläder så att den känns som kalvskinn”, kantänka. Resultaten beundrar vi numera på hantverksmuseer. Dräkter som tycks sakna sömmar, stolar som ser ut att sväva i luften.

Hur skulle ett mästarprov för reportaget se ut? Kanske så här: Följ med Birgitta och Lasse från Vinslöv, när de för tionde gången uppsöker en undergörare i hopp om att bota Birgittas multipel skleros. Skildra deras möten med mirakelpastorn, vars beröring sägs hela också cancer, bara man skänker rundligt och tror på Jesus. Beskriv massmötet i Växjö och räkna upp de enkla knepen med vars hjälp domptören får de hoppfulla i extas. Få med Birgittas reaktion när hon inte bli botad, liksom Lasses, som menar att hon kanske inte trodde starkt nog.

Med andra ord: Du får ingre­dienserna till en freakshow av det slag som nu fyller programtablåerna. Men du skall åstadkomma motsatsen. När du är färdig skall ingen läsare tro att han är smartare eller ens annorlunda än denna Birgitta. Han skall fyllas av medkänsla och respekt.

Reportaget, som med råge uppfyllde dessa krav, stod i Sydsvenskan år 2004. Skall man ro sådant i hamn räcker inte ens den sällsynta förmågan att förena inlevelse med distans. Ett malplacerat ord och läsarens förtroende blåser bort. Så nu har jag sagt att Niklas Orrenius, som reportern heter, äger en stilkänsla utöver det vanliga.

Berättelsen om Birgitta och Lasse ingår i hans debutbok, ”Här är allt så perfekt”, som består av ett tjugo­tal reportage publicerade i Sydsvenska Dagbladet mellan 2002 och 2008. Sällan har jag lärt mig så mycket nytt om Sverige på 170 glesa sidor. Om muslimska extremister i Rosengård och om de svenska i Sölvesborg, om den djupare sanningen bakom Gnosjö­andan, det problematiska bruket av ordet ”homofob”, hyckleriet bakom svensk vapenhandel eller om hur löst yttrandefriheten sitter i Sverige.

Orrenius reportage är vanskliga att sammanfatta. Det är rikedomen, detaljer och synvinklar som talar i hans texter. Den färdiga mosaiken får läsaren lägga själv. Orrenius föredrar att visa hellre än att beskriva. I förordet jämför Martin Jönsson hans teknik med dokumentärfilmarens. Själv associerar jag till teatern. Sofistikerade scenväxlingar och perspektivskiften, symboliska repliker som ger karaktär åt rollfigurerna. Det ser enkelt ut, det flyter så ledigt, men bakom anar man kompositörens mödor, skillnaden mellan hantverk och konst.

Reportaget ”Sparkad för sina åsikter” om Sverigedemokraten som lär vara en oförvitlig lärare men som ingen törs anställa av fruktan för mediedrev (”jag är feg”, upplyser en skolchef, och får det att låta som självberöm) är en uppvisning i journalistisk redbarhet. Under reportagets gång demonstrerar Orrenius hur olika stilgrepp kan få denne lärare att framstå som ett offer eller som en fara för demokratin. Men vilket är han? Orrenius tar inte ställning, men lägger fram alla argumenten. Det är lysande pedagogik.

Men mot somliga läsare hjälpte inte detta. Han har sällan fått så hatiska reaktioner som efter denna artikel, berättar Orrenius i ett post scriptum. Inte från extremister. Från folk som trodde sig vara anhängare av mångfald och pluralism, men som inte begrep hur man kunde åberopa grundlagen (åsiktsfrihet) till skydd för någon vars åsikter gick på tvärs mot deras.

Om jag skulle våga mig på att identifiera röda trådar i Orrenius reportage skulle de vara två. För det första en intellektuell lust att punktera schabloner. För det and­ra en oro för en demokrati där tilltagande extremism (kristen, muslimsk, xenofobisk) bemöts med mobbning i stället för med demokratiska principer. Som om våra partier och institutioner förlorat förmågan att resonera om sina egna värden. Jag är rädd att Orrenius oro är mer än befogad.

Det påstås att papperstidningen gjort sitt, att det är nätet och teve som gäller, att ingen vill betala vad det kostar att borra djupt och berätta väl. Men det som är sanning i Boston lär vara lögn i Malmö. Sydsvenskan har uppenbarligen uppmuntrat sin reporter till dessa krävande, dyra och utsökt skrivna stycken. Som visar sig vara bland det mest lästa i tidningen. Jag är inte förvånad. Dessa reportage har alla de kvaliteter som man efter en kväll framför en teveskärm hungrar efter: angelägenhet, förståelsedjup och ett vuxet tilltal. Tänka sig, kvalitet säljer. I alla fall i Skåne.

Till slut en dyster undran. Hur kan det komma sig att dessa reportage inte fått den riksuppmärksamhet de förtjänar? Inte ens när Orrenius gjorde ett scoop – avslöjade att Göran Perssons regering släppt alla principer och tillät vapenleveranser till krigföringen i Irak – blev det så mycket som ett knyst i andra medier.

Redaktioner är av hävd ovilliga att återge vad som stått hos konkurrenten. Det anses skada den egna prestigen. I ett land utan rikstidningar får den snålheten särskilt elaka biverkningar: inskränkta regionalperspektiv, med Mälardalen som den kanske mest navelskådande provinsen.

Det finns fler skäl att överge den attityden. I den nya världen konkurrerar de flesta morgontidningar inte längre med varandra, de konkurrerar med tevekanalerna om läsarnas tid och annonsörernas pengar. (DN och SvD når kanske en procent av skåningarna.) Alltså har man inget att förlora på att sprida varandras bästa alster. Det är rent slöseri med resurser att Sydsvenskans satsning på reportage av Orrenius kaliber inte kommer fler än skåningar till godo.

Maciej Zaremba

 

FN:s bakgård laglöst land

 

För sex år sedan misshandlade en vit FN-medarbetare en svart kollega med ett järnrör. Maciej Zaremba berättar om en nedtystad rättsskandal.

När vi blir tagna på sängen av omvälvande händelser (som Sovjets fall eller mullornas revolution i Iran) beror det på att ingen rapporterat om det som förebådat sammanbrottet. Alla dessa förskjutningar och sprickor som ägde rum dessförinnan var liksom för små eller för banala för att slå sig fram i nyhetsflödet. Jordskred gör sig i teve. Erosionen som skapade jordskredet gör det inte.

Därför finns det skäl att redan nu berätta om FN-mannen Samson G Mariam. Han är en sådan spricka. Om en dag, vilket Gud förbjude, Förenta nationerna bryter samman och inte ens afrikanska stater skyndar till dess försvar, kommer det som hänt honom förstås på rätt sätt.

I nästan sex år har han väntat i Addis Abeba på att rättvisa skulle skipas. Att han väntat så länge beror på att händelsen inte var nog dramatisk för att noteras utanför Etiopien. Till exempel överlevde Mariam misshandeln. Men hade han dött skulle rubriken ”Vit FN-anställd sparkar ihjäl svart kollega, får reprimand” haft goda chanser att ta sig utanför Afrika, kanske ända till New York.

När Mariam den 28 november 2003 skulle hämta sin bil vid FN-kontoret i Addis ser han en man som slår på bilen med ett järnrör. Mannen är Lawrence Peterson, amerikansk medborgare och FN:s säkerhetschef för Etiopien och Djibouti. Peterson är ond över att Mariam tagit hans parkeringsplats. Därefter ser flera FN-anställda hur Peterson överfaller Mariam med järnröret. När denne fallit till marken fortsätter misshandeln med sparkar, till Peterson övermannas av sina egna säkerhetsvakter.

Mariam tas till sjukhus med krossår i huvudet och ett brutet revben. FN-kontoret i Addis är i uppror. Av en protestlista daterad samma dag och undertecknad av över två hundra anställda framgår att överfallet på Samson G Mariam inte är det första fallet av brutalitet från amerikanens sida. Men den här gången har det dessutom karaktären av offentlig förnedring.
Alltså vänder sig Etiopiens regering till UN Economic Commission for Africa med begäran att utlämna Lawrence Peterson till rättvisan. Han är förvisso FN-anställd med särskild immunitet. Men enligt avtalet mellan FN och Etiopien gäller immuniteten endast handlingar som FN-folket begår inom ramen för FN-uppdraget. Den får inte brukas för att hindra rättvisans gång i vanliga brottmål. Immuniteten är till för att skydda FN:s intressen, inte individernas. Enligt FN:s egna regler skall nu alltså FN i Etiopien be generalsekreteraren i New York att upphäva Petersons immunitet, på det att rättvisan skall skipas.

Sex veckor senare i februari 2004 kommer svaret från Kingsley Y Amoako: Peterson skall inte överlämnas till rättvisan, ty den ”olyckliga incidenten” mellan två FN-anställda inträffade på FN:s parkering och är därför en intern FN-affär som skall hanteras enligt FN:s egna regler. Vad det innebär i praktiken? Att säkerhetschefen blir suspenderad i två veckor samt skriver ett brev till Mariam där han erbjuder sina ursäkter.

Här undrar nog läsaren varför denna artikel kommer så sent. Det beror på att Samson G Ma­riam verkligen litat på FN. Han går inte till medierna, han anlitar i stället en svensk advokatbyrå (Bratt & Feinsilber), som skriver artiga brev till ansvariga instanser, inklusive FN-chefen Ban Ki-moon, i förvissning om att ett så flagrant brott mot FN:s regler kommer att rättas till, bara överheten får reda på fakta. Först när han får det sjunde svaret från New York som rabblar diarenummer men inte ens låtsas ha uppfattat hans begäran ger han upp hoppet och kontaktar DN.

Mariams begäran är att Peterson skall rannsakas för överfallet. Och hans fråga är på vilken laglig grund som FN lät immuniteten skydda en chef från ansvar för misshandel. Det är en fråga som också FN:s bästa vän Sverige har skäl att ställa. Fallet Peterson bildar nämligen prejudikat. Om en FN-man inte kan ställas till svars för överfall på FN-parkering, hur blir det med våldtäkter på FN-kontor och andra övergrepp?

Frågan är inte retorisk. I Addistidningen Reporter (15 feb 2004) berättar etiopiskor anställda hos FN (anonymt) att deras anmälningar av sexuella övergrepp avskrivs utan utredning. ”Omöjligt att bevisa”, hette det. Misshandeln av Samson G Mariam var bevisad bortom varje tvivel, men förövaren gick fri med hänvisning till samma immunitet som dessa kvinnors chefer också åtnjuter. Man behöver ingen fantasi för att inse vilket rättslöst ställe United Nations’ Economic Commission for Africa i Addis Abeba blev för infödda kvinnor efter detta beslut. Blev de antastade på gatan kunde de gå till polisen. Blev de ofredade på FN-kontoret fanns ingen att vända sig till.

Maciej Zaremba

 

En annan bild av Vojakkala

 

Den som följt medierapporteringen kring Vojakkala har fått en bestämd bild: en enda familj har terroriserat en hel by. Men är det sant? DN:s Maciej Zaremba reste dit och fann i stället en familj som drabbats av fördomar och bojkott. I våras dömdes fem familjemedlemmar till sammanlagt 22 års fängelse. I ett demokratiskt samhälle ska alla vara lika inför lagen. Men kan fördomar äventyra den rätten? Nu avgörs om den principiellt viktiga domen ges prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Den 13 maj 2008 parkerar mannen S, låt mig kalla honom så, sin bil på granntomten till ett vitt hus i Vojakkala, norr om Haparanda. Det borde han inte. Han har besöksförbud på den platsen. Mannen har en pistol i hölster under jackan, i fickan en andra pistol samt två lösa magasin. Inalles 36 skott.

Några minuter senare ligger han på marken. De hugg han fått i pannan är livshotande. Att ambulansen kommer så snabbt beror på att när folk i grannhusen ser S komma anar de oråd. Så tar de fram sina kikare och börjar ringa varandra.

Elva månader senare dömer Hovrätten för Övre Norrland människorna i det vita huset till sammanlagt 22 års fängelse. Allan Grönfors till åtta år, för att ha försökt dräpa mannen med en yxa, hans systrar Hilkka och Anneli till åtta månader för skyddande av brottsling, brodern Demetri och fadern Yrjö till sex år för att ha planerat och främjat överfallet, vilket de förnekar.

Besynnerlig är denna dom. Man förstår inte varför dessa fem ville ha mannen död. (Om det nu är sant att det är vad de ville.) Det rådde visst ”aversion” och ”konflikt” mellan denne S och familjen, upplyser rätten. ”Motvilja” som förklaring till dråpförsök? Man får en känsla att det står något mellan raderna i denna dom, som vi förväntas känna till och som gör det överflödigt att utreda saken vidare.

Redan detta är skäl nog för att granska denna hi­storia. När domstolen börjar blinka samförstånd till menigheten är rättvisan illa ute. Ett annat och viktigare skäl är att domen ger en helt ensidig bild av det som hände och varför det hände. Det finns också ett tredje skäl. Det kan göras gällande att ett antal tidningar och en tevestation har del i ansvaret för ha drivit Allan Grönfors till desperation.

Efter det att Allan Grönfors erkände i hovrätten att han ensam överfallit mannen ville försvaret åberopa ny bevisning. De menade att det behövdes för att rätten skulle få perspektiv på målet. Det nekades dem. ”Vi anser nog att rätten förstått målet”, svarade ordföranden.

En anmärkningsvärd replik, särskilt som fadern i familjen inte ens blivit hörd. (Han insjuknade mitt i rättegången och dömdes till sex års fängelse utan att ha fått tala till sitt försvar.) Jag skall inte spekulera i vad ordföranden kan ha menat. Men ingen behöver undra hur han blev förstådd. De som läser Haparandabladet har länge vetat att dessa Grönfors inte är som andra. Också åklagaren menade att de därför skall bedömas annorlunda. Inte som individer med enskilt ansvar, utan som en grupp: ”… familjen Grönfors agerar i en enhet. Det är familjens modus operandi.”

”Familjen”, skrev åklagaren, och menade säkert just detta. Men i Tornedalen läser man: ”zigenarna”.

Gäller det särskilda ansvarsregler för denna familj? Det finns inga bevis för att Allan Grönfors bror Demetri (Jehovas vittne) och deras far Yrjö (73 år gammal) medverkat till misshandeln. Det enda man vet är att de befunnit sig i närheten. Fadern 32 meter från platsen, vilket är belagt bortom tvivel. Var Demetri fanns, vet inte domstolen, men antar att det var närmare. På den grunden dömdes de till sex års fängelse för medhjälp.

Aldrig tidigare har svensk domstol gjort en så vid tolkning av ”medhjälp”. I överklagandet står det att hovrätten tillämpat ”ett kollektivt ansvar som strider mot svensk rätt”. Just nu funderar Högsta­ domstolen på om man skall bevilja prövnings­tillstånd på denna grund.

Man får hoppas att det beviljas. Också av andra skäl. Om målet tas om får Allan Grönfors berätta det han inte fick säga i hovrätten. Nämligen varför han var så rädd för denne S, och samtidigt så rasande på honom.

Jag tror att han skulle åberopa ett tevereportage i TV 3. Det handlar om hans familj. Där framställs de som vettvillingar som i decennier terroriserat grannskapet. De presenteras med ansikte, namn och adress. Därefter berättar två Vojakkalabor att de erbjudits hjälp att få familjen utplånad. Någon ville sälja ett pansarskott, säger den ena. Den and­re fick ett anbud från yrkesmördare, påstår han. Också S finns med i tevereportaget. Han viftar med en pistol och säger att om någon ur denna familj stiger in på hans tomt kommer han att döda den personen och därefter alla de andra i huset.

Mannen S, som i ”Insider” tillåts utlova en massaker på Allan och hans familj, är tidigare dömd för dråp (nio år i Finland). Han är Grönfors närmaste granne. När han uppträder i ”Insider” är han villkorligt frigiven efter en dom för grovt vapenbrott. I hans hus hittade polisen två pistoler samt en kpist med ljuddämpare och 300 skott.

Inget av detta blev alltså sagt i hovrätten. Inte heller fick domarna höra vad som kunde ligga bakom Allan Grönfors raseri mot S. Det är tveksamt om han skulle kunna berätta det själv. Men jag har hans tillstånd att referera den rättspsykiatriska undersökningen.

Det är så med Allan Grönfors att om han skall skotta snö måste han börja i en viss ända av tomten. Annars blir det fel och han tvingas börja om från början. På sommaren går han på gårdsplanen och suddar ut spåren efter fötter och hovar. Han tar inte i hand, för då måste han tvätta sig länge. Men när Allan skött om hästarna behöver han inga tvagningsritualer. Kanske för att djur inte vill Allan illa. Sedan han varit liten har människorna uppvisat en hög grad av farlighet. De har retats, sagt obegripliga saker. Nu är Allan 38, kortväxt, men atletisk. Han varken röker eller dricker och han undviker människor. När de kommer för nära och verkar hotfulla måste han freda sig. Om man är snäll mot honom är han artig tillbaka, låt vara något fjär. Men tror han att man är elak kan han reagera som en trängd treåring.

Utredningen nämner vidare schizoida drag, misstänker Aspergers syndrom, noterar Allans ”mycket låga funktionsnivå” samt hans beroende av systrarnas omsorger. Men han anses inte ”oprovocerat våldsbenägen” .

Man får bruka inlevelse när man umgås med Allan. Så att man till exempel inte säger något fult om hans mor. Sedan hon dog för fem år sedan kör han varje vecka de 35 milen till hennes grav i Finland.

Det är märkligt att hovrätten inte tog hänsyn till Allans känslor för sin mor. Det gjorde nämligen mannen S.

När Allan Grönfors fick frågan varför han attackerade S svarade han att han ville att S skulle lämna familjen i fred och sluta ”skända hans mamma”. Vad han menade med detta vet inte hovrätten. Men om Allan fått frågan skulle han berätta att i november 2006 slängde S in en pappersblomma på deras tomt. Den var plockad från deras mors grav. S ropade att han hälsade från mamma. Att han slagit sönder graven. Gjort andra saker med moderns kropp. Resten av budskapet drunknade i svordomar.

Låter det för groteskt för att vara sant? Skändningen är polisanmäld, från kyrkogården bekräftas att graven vandaliserats vid just denna tidpunkt, en granne vittnar att enda gången hon såg Hilkka Grönfors gråta var när hon i november 2006 berättade om saken.

Och därefter, skulle Allan Grönfors berätta (ifall hovrätten visat intresse), ställde S en högtalare på sin tomt. Mellan den 2 och den 17 januari 2007 sände den ut inspelade obsceniteter om Allans avlidna mor, blandade med hotelser och finskt fyllesnack. (Även detta är polisanmält.)

Det heter att man inte får åberopa offrets vandel för att få brottet att framstå som mer ursäktligt. Men för att förstå hur Allan Grönfors kände måste man veta att i hans ögon var mannen S i stånd till vad som helst. Han har tidigare dömts för dråp och för att ha drogat en tioåring med en livsfarlig dos morfin. Han har hotat att döda Allan och familjen. Och han uppträder ofta beväpnad.

Jag har träffat ett vittne till S första möte med familjen Grönfors:

”Första dagen satte han sig på gräsklipparen, körde upp och ned för slänten mot romernas staket och skrek att nu skall de djävla zigenarna få se på fan. Då förstod jag att nu kommer helvetet bryta loss.” En annan bybo säger: ”S hade bara en sak i huvudet – att han skulle skjuta varenda en i hela familjen. Om det har han pratat vitt och brett i byn. Varför tog man inte itu med honom?”

Först undrar man vilken djävulsk slump som placerat en våldsman till zigenarhatare trettio meter från en romsk familj. Men av allt att döma var det ingen slump.

Mannen S hyrde huset från en person som vi här kallar Prästen, eftersom han råkar vara det. Själv har Prästen flyttat efter att ha hamnat i en häftig konflikt med familjen, som slutade med att han blivit misshandlad. Han luftar sin bitterhet i lokaltidningar, och på byn hörs han säga att när han hyr ut så blir det till någon ”som kan hålla ordning” på grannarna. Sommaren 2001 berättar han för den som vill höra att han nu funnit en lämplig hyresgäst. ”Jag höll på att ramla när jag hörde namnet. Alla här visste om den mannens brottsregister”, säger en Haparandabo.

Ingenting av vad jag här berättat hade fått framföras när familjen Grönfors rannsakades i hovrätten. Jag vet inte något annat fall där domstolen visat sådant ointresse för att förstå bakgrunden till ett brott. Men det tycks finnas en mycket speciell förklaring till varför det blev så.

Till exempel är det säkert att denna artikel kommer att väcka harm i Haparanda: ”Hur kan han försvara dessa människor! Vet han inte hurdana de är?”

Det är just det som är problemet med många i Haparanda och troligen också med de domstolar som rannsakat familjen. Att de tror sig veta.

Man kan inte utan vidare klandra dem. Säger man ”Vojakkala?” i Stockholm får man antingen ett ”Vad då?” eller ett ”Är det inte nåt med en familj som terroriserar en hel by?”

”Hela byn lever med skräcken”. ”Ett rop från en by i nöd”. ”Terrorfamiljen”. I över tio år har familjen Grönfors under liknande rubriker avhandlats i en mängd artiklar, i TV 3:s ”Insider”, SVT:s ”Uppdrag granskning” och i kommentarer på nätet. De är rent av omskrivna på Wikipedia. I samtliga rapporter framstår de som i bästa fall obotliga bråkmakare, i regel som en samling kriminella som i decennier terroriserat en hel by, i värsta fall som ett avskum som borde utplånas. På nätet diskuteras hur det borde gå till: ”Hoppas någon spränger hela huset åt helvete med allt mänskligt avskräde inuti.”

Det heter att sedan Grönfors kom till Vojakkala 1986 har föräldrarna, deras fem döttrar och tre söner förpestat livet för byn. De har kastat snö och stenar, skrikit obsceniteter, hotat folk till livet och misshandlat oskyldiga grannar. Allt detta utan förklaring och utan anledning. Också TT (och därmed även Dagens Nyheter) har anammat diagnosen: ”Det är en och samma familj som hela tiden terroriserat sina grannar.”

Jag antar att det är omöjligt att förbli opåverkad av en så enstämmig mediekör. Det märks i hovrättens dom, som tar familjens våldsamhet för given. Hos mig väcker dock enstämmigheten misstankar. Jag gör en enkel kontroll. Vad har den utpekade familjen sagt till sitt försvar? Nästan ingenting, och det av en mycket enkel anledning:

Ingen av dem som i ett decennium skildrat dessa människor har satt sin fot i deras hus.

Inte bara pressetiken havererar när det kommer till denna familj. ”För mig är det självklart att övriga familjemedlemmar måste dömas för medhjälp eller skyddande av brottsling.” Här är det en riksdagsman som på sin blogg talar om för domstolen hur den skall döma. Han vet att berätta att ingen törs bo granne med familjen, det är ”ingenmansland” runt deras hus.

Det är i alla fall en uppgift som kan kontrolleras.

”Och fru N, hon blev misshandlad på sin egen hemgård!”

Vi sitter i fikarummet på ett företag i Vojakkala. X har länge agerat som byns talesman. Det är till honom som journalisterna ringer för kommentarer om Vojakkalas nöd. Jag frågar om det är någon mening att jag besöker familjen. ”Det går inte att prata med sådana där. Det är fullständigt omöjligt! De skäller ut alla efter noter, alla är dåliga människor och fiender och rasister. Precis allihopa! Jag vet inte nån som inte är det här i byn!”

Varför är det så? undrar jag.

”Det är deras livsstil att söka bråk.”

Då frågar jag när han talade med dem sist. Han minns inte. ”Men det är ingen mening! Jag vet ­exakt! Det är heeelt omöjligt! De klöser ut ögon och hotar folk!”

I snart tjugo års tid har denne X – under eget namn och gärna med bild – lämnat detta budskap till massmedierna. Och han har blivit trodd: av TV 3, SVT, Expressen och Haparandabladet med flera. Hur är det möjligt – när det räcker med ett dygn i Vojakkala för att inse att inget av det han nyss sagt till mig är sant? Jag övernattade fridfullt i det hus som folk enligt X knappt vågar gå förbi, åt där grötfrukost med en granne till familjen, träffade sedan andra grannar. Det har aldrig funnits något ”ingenmansland” kring detta hus. Familjen Grönfors lever i sämja med sju av nio bland sina närmaste grannar.

”Och fru N, hon blev misshandlad på sin egen hemgård”, sade X.

Det har han sagt till många journalister. Denna incident från augusti 1990 utgör själva upptakten till berättelsen om Vojakkalas nöd. Jag läser anmälningarna. Enligt den första blev fru N slagen av fru Grönfors två gånger på axeln. Enligt den andra, tillkommen tre veckor senare, riktades slagen mot ansiktet. Enligt den tredje, nedtecknad i september, slogs det med knutna nävar. Och tre år senare anmäls samma misshandel, plus en rad andra incidenter – till justitieministern. Det är byåldermannen i Vojakkala som överlämnar byns klagan till statsmakten. Nu påstås fyra personer ha attackerat fru N.

Fru N bor numera på annan ort. Hon minns händelsen mycket väl, säger hon. ”Misshandlad vet jag inte om man kan säga. Jag fick inga märken.” Det som hände, berättar fru N, var att grannfrun dunkade henne på axeln med näven medan hon skällde på henne.

Det skulle krävas månader att på samma sätt granska de övriga kapitlen i denna historia. Men kanske behövs det inte. Fru P berättar att när familjen kom till byn förstod alla att sönerna led av olika mentala handikapp. Behandlade man dem som stora barn blev det aldrig problem. Men några i byn föredrog att retas. ”För att de var romer och handikappade, det är den största biten i det hela. Folk ger sig alltid på de svagaste.”

Det tar mig ytterligare femtio intervjuer och tre månaders grävande för att inse att det aldrig existerat någon terrorfamilj i Vojakkala. Att byn inte upplevt det som löpsedlarna ropat ut: (”By i skräck efter skottdrama”, är en ren anka, till exempel. Ingen har hört några skott den kvällen, framgår av polisrapporten.) ”Terrorfamiljen” visar sig vara en planterad historia som genom åren odlats till en svart legend.

Det borde vara en uppgift åt Psykförsvaret att utreda hur den kunde flyta in i TT-notiser.

När några förbrutit så grovt må andra försöka ställa till rätta. Så låt mig berätta hur jag tror att allting började.

Det var flera som har försökt sätta mig på spåret. Men ingen har velat uppträda under eget namn. En polis i Kalix: ”Grönfors har inga konflikter med dem som är med dem.” Hur då med dem? ”Inte emot dem.” Mer vill han inte säga.

Det var mycket snö när romerna kom till byn på våren 1986. De vände sig till X, som snöröjde hos grannarna. Då fick de höra att han slutat med snöröjning. De hittade en annan, som strax tackade för sig. Liksom en tredje. Och en fjärde. De lyckades köpa hö till sina travhästar några gånger, men inte mer. Och så har det varit i 23 år, berättar Hilkka Grönfors.

Somliga verkar lättade när de nu får berätta: Bonden A säger: ”De sa efter bymötet att om jag säljer till zigenarna så vill de inte veta av mig längre.” Bonden B: ”Grannarna blev tillsagda att de får ingen hjälp från byn om de hjälper zigenarna. Jag tycker att de Grönfors var hur bra folk som helst när de kom. Sen blev de annorlunda. Men som man säger: en ensam häst sparkar inte.”

Inte utan harm berättar bybor om en granne som inte fått hjälp ur diket. ”Nej du, håller du på med zigenare får du stå där med din traktor.” Av samma skäl blev andra nekade tjänster vid Y:s företag. Också C blev tillsagd att sluta umgås med romer. Han förstod inte varför. ”Men de var så hatiska.”

Vilka är ”de”? Mina sagesmän pekar ut samma personer som i tidningar och i teve lagt ut texten om en terroriserad by. Företaget som i två decennier bojkottat bybor som ”hjälper zigenare” ägdes då av en person som vi får kalla för Y. Numera drivs företaget av hans son, tillsammans med X som vi redan lärt känna.

Y säger att han inte känner till någon bojkott. Men ingen vill ha med dessa Grönfors att göra, tillägger han, inte ens andra romer. ”För att gubben var gift med en vit.” (Han menar att modern i familjen inte var rom, min anm.) Också hans son förnekar att företaget skulle diskriminera någon.

Men deras kompanjon X, som först försäkrade att han inget har emot romer, tar mig tydligen för en åsiktsfrände. ”Vi försöker bojkotta dem så de får ingen hjälp från byn … Det började i stort sett när de flyttade, på en gång … Ingen säljer nånting. Alla bojkottar. Fullständigt. Den blir bara större och större den här ringen.”

”Vad händer med bybor som hjälper zigenare?”

Då svarar X att han och hans kompanjon ”beslutat att de som sympatiserar med det där gänget” har inget hos hans företag att göra. De kan inte förvänta sig några tjänster.

Att göra sig ovän med Y var ingen bra idé. Han var också politiker (Centern) med plats i tunga nämnder. Och betrodd. Ingen tidning har genom åren ifrågasatt hans diagnos: att det är denna familj som är orsaken till det onda i byn.

Det vore en uppgift för en Balkanexpert att visa hur selektiv information steg för steg gjorde familjen till var mans nidingar. Det mest flagranta exemplet: nästan varje struntanmälan mot dem noterades av lokalpressen, ofta med namn. Men när deras granne dömdes för att ha hotat dem till livet mörkade Haparandabladet den nyheten. Det fick heta att en 46-åring någonstans i kommunen fällts för olaga hot. Men inte mot dem.

År 1997 hoppas syskonen Grönfors att de äntligen ska bli trodda. De lyckas filma sin granne Prästen när han skriker ”zigenarhora” till deras mor och ”du är bög” till den handikappade Allan. Det blir en nyhet i lokalpressen – men utan effekt. Opinionen är redan immun mot allt som stör demonbilden av dessa romer. När samme Allan två år senare rusar på Prästen med ett järnrör är det Prästen man tror på. Det blir nya helsidor om ”oprovocerat våld”. Och nya nödrop till regeringen (med kopior till medierna) från byåldersmannen.

Så drivs de in i en återvändsgränd där de bara kan lita på varandra. Under tjugo år har nästan ingen vågat tala till deras försvar. Och när de gör det nu vill de förbli anonyma.

En välkänd Haparandabo säger: ”Grönfors är en helt normal familj som blivit bortstött på grund av fördomar. För att de är zigenare. Det vet alla här. Om man blivit utsatt för fördomar under tjugo års tid och aldrig blir trodd, och inte är bra på att skriva – vad återstår annat än att kasta sten?” Han blir alltmer upprörd under samtalet. Om jag skall förstå hur de haft det i Vojakkala, utbrister han, skall jag tänka på hur det har varit för judarna.

Jag tänkte först utelämna den jämförelsen. Den verkade överdriven. Folk säger saker i hastigt mod. Men sedan fick jag tag i Prästen, som spelat en så central roll i denna historia.

Jag kan inte, av pressetiska skäl, utan kommentar återge vad han vill ha sagt i DN. Vid tre tillfällen under intervjun återkommer Prästen till hur ”förvånad” han är över att det ”bara” exploderat saker utanför romernas hus och inget värre har hänt. Han är förvånad, säger han, att ”byborna inte tagit saken i egen hand. Som de gjort i Skåne.”

Jag vore oansvarig om jag inte förstod att tre ”förvånad” i rad kommer att uppfattas som ”besviken”. I åratal har romerna fått höra Prästen lufta den sortens förvåning i tidningar och teve. När han senast gjorde det i ”Insider” i mars 2007 tävlades det på internet om metoderna att förinta familjen.

Tänk på det, när ni undrar varför Allan Grönfors, ett barn i en mans kropp, sprang efter sin yxa.

Maciej Zaremba