Domarna abdikerade från sin uppgift

Orsaken till rättsskandalen Quick finns inte i lagböckerna. Den finns i de lagfarnas huvuden.

 

Låt mig inleda denna betraktelse över Quickaffären med en trivial iakttagelse. Om framlidne Hannes Råstam ertappats med en bråkdel av de missgrepp och manipulationer som myndighetspersoner begått ostraffat i fallet Thomas Quick, hade han varit slut som journalist och bortom förlåtelse. Det säger något om den grävande journalistikens villkor. Men vad säger det om vårt rättsväsen?

Quickfallet är ingen rättsskandal, hävdar Göran Lambertz. Många menar att han som justitieråd borde ha hållit tand för tunga i denna affär. Jag är av en annan uppfattning. Lambertz inlägg har alltid ett högt förklaringsvärde, också när han ser ut att motsäga sig själv. Ja, kanske i synnerhet då.

Varför är Quickaffären ingen rättsskandal enligt Göran Lambertz? Många har tolkat hans inlägg som att han fastnat i övertygelsen att Quick begått åtminstone några av de brott han sedermera friats från. Det kan verka så, men det är inte vad han skriver. Jag tror att Göran Lambertz försöker få oss att förstå att i vår rättskultur kan ett domslut som i sak är helt åt helvete (fäller en oskyldig) samtidigt vara oklanderligt ur domarens synpunkt.

Jag är inte säker på att han också önskar att vi skall acceptera detta. Men jag vet att han talar för många domare. Och genast får han medhåll (på Newsmill) av en nämnde­man vid Stockholms tingsrätt. Också denne har lusläst dessa domar och liksom Lambertz inte funnit några fel i domarkonsten. Inga beklagliga avsteg från någon regel eller rättsprincip. Feldömt förstås, man fällde av allt att döma en oskyldig. Men helt korrekt i övrigt. Nämndemannen menar att de som fällde Quick ”kan sova gott om natten”.

Jag fruktar att Göran Lambertz och denne nämndeman har rätt på denna punkt. Dessa sex tingsrätter bar sig inte påtagligt sämre åt än en genomsnittlig svensk domstol. Och troligen sover rådmännen också gott om natten. Det är det som är kärnan i rättsskandalen Quick: att åklagarens alla manipulationer troligen hade passerat vid varannan svensk tingsrätt. Men knappast vid särskilt många tyska eller brittiska.

Orsakerna till denna skillnad hittar man inte i lagböckerna. Systemfelet sitter i de lagfarnas huvuden, eller kanske i ryggmärgen. Låt mig uttrycka det aningen grovt: alltför många svenska domare har kommit att betrakta det där med dömande som en rent teknisk verksamhet. De känner inte ett ansvar för att greppa helheten i ett mål, de nöjer sig med att pricka av de lagstridiga handlingar som kan bevisas. De uppfattar sig snarare som juridikens ingenjörer: om det går tekniskt korrekt till blir det också rättssäkert. Därför gör många domar ett så verklighetsfrämmande intryck.

De domslut som jag själv genom åren kommit att ifrågasätta (i DN, i Moderna Tider och i Juridisk tidskrift) uppvisade alla samma mönster som domarna mot Quick. Om ett skeende framstod som obegripligt, ett motiv osannolikt, ett sammanhang dubiöst, gjorde domarna ingenting för att försöka skingra dimmorna. Som om det inte varit deras ansvar. Så lyckades tingsrätten i Kodemålet (1995) bortse från det faktum att mördarna var nazister och i fallet Vojakkala (2009) att förövaren samtidigt var ett offer för rasistiska trakasserier. I bägge fallen stod dessa omständigheter i öppen dag, men eftersom åklagaren re- spektive försvaret inte gjorde någon stor sak av dem, valde domstolen att blunda för just de omständigheter som kastade ett förklarande ljus över det till synes obegripliga som skedde.

Man kunde säga att dessa domare reducerade rättegången till en match mellan åklagaren och försvaret, men tog själva inget ansvar för att reda ut frågetecknen. Med andra ord: de abdikerade från uppgiften att självständigt döma i målet. De nöjde sig med att poängsätta parternas arbete. Sju – tre till åklagarsidan, det gör skyldig.

Det är denna pingismodell av rättsskipning som kraschlandade i Quickmålen. När försvaret gjorde gemensam sak med åklagaren var det liksom ingen match längre. Alla poäng till samma lag. Att de spelade falskt? Det var tydligen inte domstolens problem.

Den ovan citerade nämndemannen sammanfattar pingisdoktrinen mycket väl: ”Det är inte domstolens uppgift att utröna sanningen”, vill han mena. Det är endast att bedöma om det som åklagaren påstår är styrkt bortom rimligt tvivel.

Så låt oss se vad det innebär i praktiken. Sanningen i Quickaffären – det har vi snart åtta friande domar på – är att åklagarsidan manipulerat vissa vittnesmål, gömt undan andra, lagt ord i munnen på den tilltalade, tubbat experter att tillrättalägga rättsintyg, klippt i videofilmer så att de visade motsatsen till vad som hänt och på en mängd andra punkter vilselett domstolarna. Menar verkligen jur kand och nämndeman Magnusson i Stockholms tingsrätt att det ligger utanför domstolens uppdrag att kontrollera åklagarens uppgifter?

Det är precis vad han menar. Han tror rent av att han har lagen på sin sida. Han håller det för både osannolikt och orimligt att någon domstol ”i ett västerländskt land” på egen hand skulle ifrågasätta – eller ens granska – åklagarens uppgifter när nu försvaret inte gjorde det. Så när nu sex domstolar blivit förda bakom ljuset har de själva ingen skuld i saken.

Jag är rädd att varannan av våra domare skulle skriva under. I så fall har vi redan halva förklaringen till hur Quickskandalen blev möjlig. Vi har inte den rättsordning vi tror oss ha. Den vi tror oss ha står och huttrar övergiven i rättegångsbalken: ”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver…” Vilket uttolkas på följande sätt:

”Domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunkt kvalitetssäkra brottsutredningen. När så inte skett är det alltså domstolen som bär ansvaret för denna brist.” Vilket betyder att domstolen inte kan skylla ifrån sig på manipulerande åklagare eller oskickliga poliser, eftersom det är domstolen som har ”ett slutligt ansvar för att brottsutredningen är fullständig och således även det som omfattas av åklagarens ansvar”.

Det är nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger som håller i pennan. Sammanhanget är spöklikt. Det är rapporten ”Felaktigt dömda” från 2006, föranledd av elva fall där personer dömda till långa fängelsestraff friats efter resning. Likheterna med Quickmålen är bara alltför många. Rapportens slutsatser mynnar ut i en förödande kritik av domstolarna, som inte levt upp till sitt ansvar: låtit sig duperas av väckelseterapeuter som producerade minnen av övergrepp vilka bedömdes väga upp avsaknaden av teknisk bevisning, inte reagerade på uppenbara motsägelser i åtalen, accepterade ”spekulativa bedömningsgrunder”. Hela utredningen var en plädering mot reduceringen av dömandet till teknik och för juridiken som humanistiskt konsthantverk. Här fanns det ingen plats för skruvade ursäkter. Det som var uppenbart feldömt kunde inte vara juridiskt korrekt.

Det var på justitiekanslern Göran Lambertz uppdrag som Axberger lett arbetet med denna utredning. Den väckte mycket ont blod i domarskrået och skaffade Lambertz ett regemente av pålitliga fiender. Så här frankt har ingen kollega kritiserat dem tidigare. Jag skrev den gången att det var en historisk utredning, ett traditionsbrott: ”Man får säga att Göran Lambertz valt omsorgen om rättvisan framför hänsynen till juristernas trivsel.” (DN 13/1 2007)

Fem år senare när hans ställs inför ett liknande haveri, reagerar han precis tvärtom. Nu tycks Göran Lambertz redo att låta sig hudflängas för rättsstatens skamfilade sak. Inkonsekvent verkar det och obegripligt, men knappast opportunt. Jag minns en filosof som menat att verklig integritet inte kan upprätthållas utan en smula arrogans: olusten inför flocken. Men har man otur tar arrogansen över vid helt fel tillfälle.

Kanske är det så. Dumt av mig att spekulera. Bättre då att säga att även denna gång, när Lambertz av okänd anledning valt att helhjärtat försvara en ohållbar ståndpunkt, bidrar han till att skapa klarhet. Han demonstrerar hur orimligt man måste resonera om man vill fria de domstolar som fällde Thomas Quick.

Maciej Zaremba