Domarna missar min välmening

I gårdagens tidning reagerar de tre domarna vid tingsrätten i Uppsala på min kritik av deras dom: ”När medborgaren förlorade rätten att dö i fred” (DN 12/1). Tråkigt nog väljer de att inte kommentera mina invändningar mot domslutet.

 

Som i korthet går ut på att det är fritt fram för ett sjukhus att bryta mot sekretessen, bara det finns ett avtal om saken mellan ett tv-bolag och landstinget. Avtalet behöver inte ens vara lagligt. Det var det nämligen inte i detta fall, enligt tingsrättens bedömning.

Det hade sannerligen varit nyttigt för medborgarnas bildning om rådmännen velat förklara hur ett lagbrott kan ursäktas av ett annat. I stället ondgör de sig över inledningen till min artikel, där jag antydde att när en domstol avkunnar sitt beslut timmarna före julafton (då redaktioner gapar tomma) är man kanske inte helt stolt över sin produkt. Detta avvisas med emfas av rådmännen, som kallar min antydan för ”insinuation”. I själva verket publicerades domen så fort den blev färdig.

Tydligen uppfattade de inte välmeningen i min antydan. Det är nämligen ingen skam för en domare att vara missnöjd med sitt domslut. Det händer då och då att oklart rättsläge, illa skrivna lagar eller åklagarslarv leder till avgöranden som domarna själva finner stötande för rättskänslan. Ibland framgår rentav förtrytelsen av domslutet. Alltså kunde man hoppas att rådmännen i Uppsala råkat ut för detta. Men nu dementerar de med kraft att de skulle ha några skäl att vara missnöjda med sin produkt. Det var dåliga nyheter.
Maciej Zaremba