Förr i tiden blev man inte sko­makare eller smed utan ett mästar­prov. Jag gissar att skråäldsten inte nöjde sig med att testa kandidatens handgrepp. De lade nog ett element av det omöjliga i uppgiften, på det att endast virtuoser fick passera nålsögat. ”Gör en damsko av svinläder så att den känns som kalvskinn”, kantänka. Resultaten beundrar vi numera på hantverksmuseer. Dräkter som tycks sakna sömmar, stolar som ser ut att sväva i luften.

Hur skulle ett mästarprov för reportaget se ut? Kanske så här: Följ med Birgitta och Lasse från Vinslöv, när de för tionde gången uppsöker en undergörare i hopp om att bota Birgittas multipel skleros. Skildra deras möten med mirakelpastorn, vars beröring sägs hela också cancer, bara man skänker rundligt och tror på Jesus. Beskriv massmötet i Växjö och räkna upp de enkla knepen med vars hjälp domptören får de hoppfulla i extas. Få med Birgittas reaktion när hon inte bli botad, liksom Lasses, som menar att hon kanske inte trodde starkt nog.

Med andra ord: Du får ingre­dienserna till en freakshow av det slag som nu fyller programtablåerna. Men du skall åstadkomma motsatsen. När du är färdig skall ingen läsare tro att han är smartare eller ens annorlunda än denna Birgitta. Han skall fyllas av medkänsla och respekt.

Reportaget, som med råge uppfyllde dessa krav, stod i Sydsvenskan år 2004. Skall man ro sådant i hamn räcker inte ens den sällsynta förmågan att förena inlevelse med distans. Ett malplacerat ord och läsarens förtroende blåser bort. Så nu har jag sagt att Niklas Orrenius, som reportern heter, äger en stilkänsla utöver det vanliga.

Berättelsen om Birgitta och Lasse ingår i hans debutbok, ”Här är allt så perfekt”, som består av ett tjugo­tal reportage publicerade i Sydsvenska Dagbladet mellan 2002 och 2008. Sällan har jag lärt mig så mycket nytt om Sverige på 170 glesa sidor. Om muslimska extremister i Rosengård och om de svenska i Sölvesborg, om den djupare sanningen bakom Gnosjö­andan, det problematiska bruket av ordet ”homofob”, hyckleriet bakom svensk vapenhandel eller om hur löst yttrandefriheten sitter i Sverige.

Orrenius reportage är vanskliga att sammanfatta. Det är rikedomen, detaljer och synvinklar som talar i hans texter. Den färdiga mosaiken får läsaren lägga själv. Orrenius föredrar att visa hellre än att beskriva. I förordet jämför Martin Jönsson hans teknik med dokumentärfilmarens. Själv associerar jag till teatern. Sofistikerade scenväxlingar och perspektivskiften, symboliska repliker som ger karaktär åt rollfigurerna. Det ser enkelt ut, det flyter så ledigt, men bakom anar man kompositörens mödor, skillnaden mellan hantverk och konst.

Reportaget ”Sparkad för sina åsikter” om Sverigedemokraten som lär vara en oförvitlig lärare men som ingen törs anställa av fruktan för mediedrev (”jag är feg”, upplyser en skolchef, och får det att låta som självberöm) är en uppvisning i journalistisk redbarhet. Under reportagets gång demonstrerar Orrenius hur olika stilgrepp kan få denne lärare att framstå som ett offer eller som en fara för demokratin. Men vilket är han? Orrenius tar inte ställning, men lägger fram alla argumenten. Det är lysande pedagogik.

Men mot somliga läsare hjälpte inte detta. Han har sällan fått så hatiska reaktioner som efter denna artikel, berättar Orrenius i ett post scriptum. Inte från extremister. Från folk som trodde sig vara anhängare av mångfald och pluralism, men som inte begrep hur man kunde åberopa grundlagen (åsiktsfrihet) till skydd för någon vars åsikter gick på tvärs mot deras.

Om jag skulle våga mig på att identifiera röda trådar i Orrenius reportage skulle de vara två. För det första en intellektuell lust att punktera schabloner. För det and­ra en oro för en demokrati där tilltagande extremism (kristen, muslimsk, xenofobisk) bemöts med mobbning i stället för med demokratiska principer. Som om våra partier och institutioner förlorat förmågan att resonera om sina egna värden. Jag är rädd att Orrenius oro är mer än befogad.

Det påstås att papperstidningen gjort sitt, att det är nätet och teve som gäller, att ingen vill betala vad det kostar att borra djupt och berätta väl. Men det som är sanning i Boston lär vara lögn i Malmö. Sydsvenskan har uppenbarligen uppmuntrat sin reporter till dessa krävande, dyra och utsökt skrivna stycken. Som visar sig vara bland det mest lästa i tidningen. Jag är inte förvånad. Dessa reportage har alla de kvaliteter som man efter en kväll framför en teveskärm hungrar efter: angelägenhet, förståelsedjup och ett vuxet tilltal. Tänka sig, kvalitet säljer. I alla fall i Skåne.

Till slut en dyster undran. Hur kan det komma sig att dessa reportage inte fått den riksuppmärksamhet de förtjänar? Inte ens när Orrenius gjorde ett scoop – avslöjade att Göran Perssons regering släppt alla principer och tillät vapenleveranser till krigföringen i Irak – blev det så mycket som ett knyst i andra medier.

Redaktioner är av hävd ovilliga att återge vad som stått hos konkurrenten. Det anses skada den egna prestigen. I ett land utan rikstidningar får den snålheten särskilt elaka biverkningar: inskränkta regionalperspektiv, med Mälardalen som den kanske mest navelskådande provinsen.

Det finns fler skäl att överge den attityden. I den nya världen konkurrerar de flesta morgontidningar inte längre med varandra, de konkurrerar med tevekanalerna om läsarnas tid och annonsörernas pengar. (DN och SvD når kanske en procent av skåningarna.) Alltså har man inget att förlora på att sprida varandras bästa alster. Det är rent slöseri med resurser att Sydsvenskans satsning på reportage av Orrenius kaliber inte kommer fler än skåningar till godo.

Maciej Zaremba