Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde i lördags sin valrörelse med en appell. Det är en katastrof å färde i Syrien och Irak, menade han, Sverige måste erbjuda en fristad åt människor som flyr för sitt liv, de blir många och det blir dyrt.
Förbättring av svenskarnas välfärd får vänta tills vidare. Hav därför tålamod, svenska folk, nu gör vi det vi måste göra. Och den som tycker att vi prioriterar fel, han får väl rösta på Sverigedemokraterna.

Det kan man kalla att ta tjuren vid hornen.

Just detta sista om SD sade inte Reinfeldt, men det var själva kärnan i budskapet. Och plötsligt handlar inte längre detta val om bara skatter och avdrag utan om en djupare mening med den gemenskap som är Sverige. Och jag tänker att det är fantastiskt, det tog visserligen 70 år, det tog Srebrenica och Rwanda, att lära läxan av Förintelsen, men nu finns det politiker som törs sätta sin framtid på spel med dessa kärva budskap, nu sätts vår humanitet på prov; det kostar på att försvara friheten mot diktaturens kreatur, må de heta Islamiska staten, Putin, eller aspiranten Åkesson. Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldtska budskapet. Han kunde ha fel i många frågor, men han visste att Sverige inte är en ö och att solidaritet inte är gratis.

Däremot tror jag inte att han skulle känna igen sitt eget parti. Först tror man att en onykter spinndoktor varit framme. Jag tog för givet att socialdemokratin skulle applådera Reinfeldts budskap. Men Margot Wallström tar avstånd. Mer än så, hon menar att när Reinfeldt uppmanar svenskar att ställa upp på flera flyktingar, så spelar han SD i händerna. Därefter upprepas idiotin av Magdalena Andersson och – indirekt – av Stefan Löfven. Då är det inte något misstag längre. Så vad är det?

Klenmod, vill jag påstå; misströstan. Socialdemokratin brukar inte ha problem med att säga att bättre välfärd kräver mer pengar, och hoppas att väljaren är med på saken. Men uppenbarligen tror man inte att svenskarna är beredda att avstå något för flyktingars skull. Säger man att den solidariteten kommer att kosta mer, så slår svensken bakut. Därför är det bäst att tala tyst om saken.

Endast om man tänker så kan man få det till att Reinfeldts vädjan om solidaritet spelar Åkesson i händerna.

Det brukas hävdas att grundskillnaden mellan höger och vänster handlar om människosynen. Folk till höger är mer pessimistiska, de tror att vi lystrar mest till egennyttan, och deras budskap blir därefter. Vänstern har litet högre uppfattning om vår förmåga till solidaritet. Men det verkar som om inte ens den sanningen gäller längre.

Maciej Zaremba