DN 2005-06-03

När gjorde Sverige sitt djupaste avtryck i historien? Av språkbruket hos en miljard människor att döma var det 1987, när svenskar sålde kanoner till Indien. I två reportage vandrar Maciej Zaremba i Boforsaffärens långa skugga. 

“WHICH YOUR COUNTRY, SIR?” “Sweden.” “Swaziland?” “No. Björn Borg.” “Switzerland?”, “No, Abba.” Han skakar sorgset på huvudet, jag ger upp: “Båfors.” “Aaa, Båfors, Swiden, I know! And how you like India?” 

Detta händer i Cochin, det upprepas i Bangalore, i Bhopal, i New Delhi … Jag frågar tjugoåringar i Stockholm om Boforsaffären, de känner inte till den. Men säger en mamma i Calcutta “det är något båfors med papayan” begriper nog också koltbarnen att den inte bör ätas. Arton år efter mutskandalen har ordet blivit till adjektiv på indiska språk. Och för de flesta indier är dessvärre “Sverige” bara ett bihang till det skämda. 

Orättvist … Men skall man mäta sakens vikt med hur många människor det påverkat – det finns 1 100 miljoner indier – är kanske Boforsaffären Sveriges mesta avtryck i historien sedan Gustav II Adolf. Det inser man dock inte förrän man själv blivit identifierad med hjälp av en rutten papaya. 

Jag ser en Bollywoodfilm där slemma pakistanier anfaller en gränspostering i Kashmir. Strax hörs en serie dån nedifrån dalen. Den ärrade översten torkar svetten ur pannan. “Stay calm boys! Bofors is doin… its job.” Själva kanonen har alltså gott rykte, och Indien har varit med om många skandaler sedan dess. Så varför fortsätter Bofors att vara en nationell besatthet i Indien medan det nästan blivit glömt i Sverige? I fjol meddelade kommissarie Sten Lindström (den polis som från början hållit i mututredningen) att enligt hans åsikt borde man förhöra Sonia Gandhi. Det blev fem notiser i svenska tidningar, ett hundratal helsidor i Indien. 

“Med Boforsaffären förlorade vi vår oskuld”, skriver Chitra Subramaniam, hon som den gången i The Hindu rullade upp skandalen. Nog hade indierna föga illusioner om sina konstaplar och sina byråd. Men de hoppades på ljuset uppifrån och hyste en desperat tilltro till de idealistiska ledarna i statstoppen. När så svenskar såg ut att ha korrumperat både Gandhi och Nehru och ingen sanning fanns att få var det som om själva hoppet om ett anständigt Indien blivit släckt. Idealisterna var likadana som alla andra, ingen fanns längre att lita på. “Därför kommer Bofors vålnad att hemsöka vår framtid intill den dag det förflutna klarats upp”, skriver Subramaniam. 

Återigen, först på plats i Indien börjar man förstå att hon inte överdriver. Ingen har kunnat räkna statyerna av doktor Ambedkar, de oberörbaras politiske ledare (1891-1956). Men billiga stoder av mannen i kostym och en bok i handen finns överallt, också mitt bland risfälten – och oftast med färska blommor vid sin fot. En sorts personkult, kan man tycka, det är bara det att den inte initieras från någon politbyrå utan från slummen. Det är oftast de kastlösa själva som skramlat till monumenten. Och man förstår varför. 

Med undantag för kortvariga parenteser (kung Ashoka på 200-talet f Kr, enstaka muslimska härskare långt senare) har Indien aldrig känt av pålitlig rättsordning eller redbara institutioner, däremot ett överflöd av horribelt eller mera uthärdligt godtycke. Så mycket mera tillit och religiöst hopp investeras därför i ledarnas personligheter. Det är väl bakgrunden till mahatma (betyder ädel och vis) Gandhis politiska underverk, men också till hans klagan att bönder offrade till honom som vore han en inkarnation av Rama. Boforsskandalen, börjar jag inse, störtade Rajiv Gandhi, Indiras son och Jawaharlal Nehrus dotterson, från en höjd som ingen demokratisk ledare varken drömt eller mardrömt om. 

Det är svårt att låta bli att tänka på proportionerna i detta drama. I Sverige sysselsättningen i Karlskoga samt några tusen röster, där borta tilltron till en ung demokrati i världens näst folkrikaste nation. Gjorde sig Boforschefer och svenska politiker några tankar om vad deras krumbukter skulle komma att kosta Indien? Det var inte mutorna som var värst, förstår man i New Dehli, det var efterspelet. Indiens och Sveriges regering lyckades med förenade krafter hindra sina egna myndigheter från att få fram sanningen om vem som mutade vem. 

Själva kärnpunkten i Boforsaffären är denna: när det på våren 1985 står klart att Bofors har en god chans att ta hem haubitsordern till Indien sammanträffar den indiske premiärministern Rajiv Gandhi och Olof Palme i New York (i samband med en nedrustningskonferens). Gandhi meddelar att i denna affär vill han inte veta av några mellanhänder. Tidigare hade den indiske ministern Arun Nehru, Rajiv Gandhis syssling, framfört samma sak till Sveriges ambassadör. Man önskade att förhandla direkt med Bofors: “Nehru menade att endast premiärministern och han själv kände till vårt samtal och att största diskretion borde iakttas”, skrev ambassadören. 

Med facit i hand kan dessa budskap förstås på två sätt: att inga “provisioner” skall betalas alls – eller att de skall betalas direkt till den som skall ha dem. Gandhis och Nehrus villkor vidarebefordrades till Boforschefen Martin Ardbo. Som tre veckor efter Palmes möte med Gandhi började köpa ut sina vanliga mellanhänder. I stället skrev han ett avtal med en brittisk firma, A E Services, vilken utlovades 3 procent av ordervärdet (det vill säga 252 miljoner av de 8,4 miljarderna) ifall Bofors tog hem affären. AE Services representerades av en britt (Bob Wilson) men pengarna skulle gå vidare till ett konto i Zürich som disponerades av en viss Ottavio Quattrocchi. Bofors har aldrig velat upplysa vad en kvarts miljard kronor till en italiensk direktör i oljebranschen skulle varit betalning för. Den svenska polisen, däremot, noterade att Quattrocchi är en nära vän till familjen Gandhi och rent av stammar från samma by utanför Turin som Rajivs italienska hustru Sonia. 

År 1999 åtalades Quattrocchi och Martin Ardbo i Indien för mutbrott. Den förre flydde dessförinnan till Malaysia. Den senare gick också säker, i Sverige var ju brottet redan preskriberat, så Ardbo behövde inte frukta att utlämnas till Indien. Boforsdirektören har iakttagit stor diskretion i förhör och i intervjuer. Men i sin dagbok (beslagtagen av en energisk åklagare) antecknade han i juli 1987: “Bob (Wilson, min anm.) har talat med Gandhi truste lawyer.” Samt, den 1 september samma år: “Palmes inblandning, om den blir känd faller troligen regeringen i Sverige. Alla är rädda för att jag skall berätta hela sanningen.” Och dagen därpå: “… Q inblandning ett problem för han kom nära koppling till R. Några krav föreligger ej. W (Wilson, min anm.) lovade att söka klara ut vad som sades mellan P och R.” 

Det är, mot bakgrund av Ardbos övriga anteckningar, föga troligt att Q skulle stå för någon annan än Quattrocchi, R för Rajiv och P för Palme. Martin Ardbo avled i fjol och tog med sig nycklarna i graven. 

Olof Palme korrumperar Rajiv Gandhi att köpa svenska vapen…visst låter det magstarkt. Fram till Boforsskandalen gick Gandhi för “Mister Clean” och hade för övrigt korruptionsbekämpning högst på sitt program. Men han ärvde ett parti. 

Indira Gandhis hem i New Delhi avviker från indiska makthavares interiörer. Det är smakfullt på det modesta sätt som påminner om svenska kursgårdar från 1940-talet. Bekväma men enkla möbler, mycket böcker, ganska grått men trivsamt. De diamantbeslagna gåvorna från presidenter och kejsare förvaras på annan plats. Indira Gandhi var nog personligen omutbar, antar sociologen Ashis Nandy i “A Brief Introduction to Corruption in India”. Men det var hon som introducerade den storslagna korruptionen i Indien. För att smälta paradoxen måste vi förstå skillnaden mellan den plundring som sker av girighet och den som föds ur passion för makten, menar Nandy. Girigbuken vet att han är girig, maktmänniskan tror sig tjäna sitt folk, bättre än någon annan. 

När Indira Gandhi år 1970 efterträdde sin far Nehru var hennes ställning inom Kongresspartiet osäker. Hon ansåg sig omgiven av fiender och hon behövde vänner. Snart började företagens bidrag till partiet att hamna i Indiras privata fonder, som användes för att belöna de lojala och svälta ut de fientliga fraktionerna. Men det var vanskligt och farligt att sitta i fickan på inhemska storföretag. De stora klippen och tryggheten kom först när premiärministern började kräva procent på Indiens utlandsaffärer. Det blev inga små summor, än i dag är staten Indiens största importföretag. Inte heller var det någon djupt förborgad hemlighet. Det tragiska, menar Nandy, ligger i att Indira Gandhis popularitet (ung, sofistikerad, till synes radikal politiker från en legendarisk familj) och internationella anseende nästan gjorde hennes metoder legitima i Indien. Det var ju för en god sak … 

Kanske uppfattades de som legitima också i utlandet? Från lagens synpunkt är en muta alltid en muta och fusk fusk, även om bytet inte konsumeras privat. Men maktmänniskor emellan kan det se annorlunda ut. SSU-ledarna som fifflat med registren och bidragen behövde till exempel utomstående för att inse att deras motiv kunde vara andra än omsorg om välfärden. 

Det är svårt att tänka sig att Olof Palme – ens av omsorg om jobben i Karlskoga – skulle gå med på att en kvarts miljard kronor gick till skumma mellanhänder i vapenaffären. Men om det i stället gällde ett bidrag till det bästa partiet i ett strävande u-land? 

Det är olustigt att spekulera över en mördad statsministers eftermäle. Men också den svenska polisen utgick ifrån att Palme spelade en nyckelroll i vapenaffären och länge söktes mördaren i kretsen närmast Bofors franska konkurrent om Indienordern, berättar kommissarie Sten Lindström. Det hade man kanske inte gjort om inte den svenska regeringens dimridåer gjort misstankarna berättigade. 

Antagligen förstod de inte riktigt vad de gjorde, dessa svenska ministrar, som åren 1987-89 i panik hemligstämplade rapporter, dementerade sanningar och gick i god för Boforsdirektörernas direkta osanningar. “Lögnare, lögnare!” skrek folk efter Rajiv Gandhi, när dokument som friserats i Sverige, till slut läckte ut i original i Indien. Om nu Rajiv Gandhi till äventyrs varit oskyldig, framstod han ändå som skyldig genom den svenska regeringens krumbukter. Och han förlorade valet samma år. Så gick det till, kommer historikern säga, när Ingvar Carlssons regering hjälpte hindunationalisterna till makten. 

Det insåg man kanske sent omsider i Rosenbad, och beklagade säkert. Men ingen kunde ana att det mörker som man brett ut över de egna felstegen skulle räcka till en så lång skugga. 

MACIEJ ZAREMBA 

Bakgrundsfakta: 

Indira Gandhi var indisk premiärminister 1966-1977 och 1980-1984. Efter det att hon mördats av sina egna livvakter övertog sonen Rajiv Gandhi posten som premiärminister. 

Kontraktet med Bofors undertecknades den 24 mars 1986. 

Boforsskandalen briserade i Dagens eko i april 1987. RRV:s granskning av Bofors utbetalningar hemligstämplades delvis av regeringen. 

I oktober 1989 publicerade The Hindu RRV:s hela rapport. 

Samma månad blev Martin Ardbos dagbok, där Gandhi förekommer, känd i Indien. I november förlorade Rajiv Gandhi parlamentsvalet. En koalition av bland andra BJP och två kommunistpartier tog över. 

I januari 1990 inledde den indiska polisen sin förundersökning som pågår ännu. 

1991 mördades Rajiv Gandhi och samma år återkom hans parti till makten. 1997 fick Indien en viss insyn i schweiziska konton, 1999 åtalades italienaren Ottavio Quattrocchi och Boforschefen Martin Ardbo i Indien för mutbrott. 

I fjol friade en domstol i New Delhi Rajiv Gandhi från mutmisstankar, (av brist på bevis) så sent som i tisdags friade en annan domstol bröderna Hinduja på samma grund. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.