DN 2003-01-05

Den svenska regeringen anser att EU fungerar väl. I Bryssel är man av en annan uppfattning. Unionen är obegriplig och odemokratisk, klåfingrig i smått men kraftlös i stort. Alltså måste den reformeras i grunden. Men om Europa skall bli mer demokratiskt och genomskinligt måste det göras mer federalt, anser de flesta. 

I fyra artiklar följer Maciej Zaremba Europas framtidskonvent, som sedan i våras skriver på en ny grundlag för unionen. Finns en europeisk identitet? Kan demokratin vara övernationell? Behöver Europa en utrikesminister? Och varför är nordborna de mest likgiltiga för Europas framtid? 

EN BLÅSIG NOVEMBERKVÄLL står ett femtiotal tonåringar med blossande kinder, frusna blommor i händerna och blickarna fästa vid Hotel Adlons fönster. Michael Jackson är i Berlin! I huset mittemot sitter flera hundra obetydligt äldre ungdomar och förhör sina delegater till Europas framtidskonvent. 

”Vad då för konvent?”, undrar bekanta i Sverige. Knappt någon känner till denna nya församling i Bryssel, än mindre vad den har för sig. 

”Jag tycker att svenskar borde kräva att deras politiker berättar sanningen för dem. Att det som nu pågår i Bryssel är av största vikt för Sveriges framtid. Inte ´bara´ för Europas.” Han gör en liten paus, för att sarkasmen skall höras. Andrew Duff, brittisk ledamot av Europas framtidskonvent, säger sig ha förstått att Sverige ”är ett mycket patriotiskt (ny paus) och i många avseenden konservativt land”. Men är svenskarna verkligen ointresserade av hur de kommer att styras? 

Det är sant att när konventet började arbeta i våras förklarade Göran Persson att den klubben behövde svenskarna inte bry sig om. Och så blev det. Den som vill veta vad som planeras i Bryssel får läsa Financial Times eller lyssna till lettisk radio. (I Riga ansågs saken så viktig att man satte upp ett eget skuggkonvent som i direktsändning diskuterar vad som sagts i Bryssel.) 

Vem skall man tro, Andrew Duff och letterna eller Göran Persson? Jag kan ha fel, förstås. Men tills vidare vill jag påstå att det är Göran Persson som vilseleder opinionen. Han må vara i god tro, eller offer för önsketänkande. Statsministern har låtit förstå att han varken tror eller önskar att denna brokiga församling i Bryssel skall lyckas skriva ihop sig om en ny grundlag för EU. I det är han dock nästan ensam bland unionens regeringschefer. 

Själv vill jag råda den medborgare som funnit att politiken är död och idéerna tagit tjänst hos snöda intressen att kurera melankolin i Bryssel. Patienten bör uppsöka rue Wiertz nr 47. Han skall inte låta sig avskräckas av den deprimerande arkitekturen. Efter en hastig säkerhetskontroll går man två trappor upp. I en stor och inrökt foajé svärmar spanska ministrar, avsuttna presidenter, svenska ombudsmän, journalister, vanligt löst folk samt en och annan lord. De står vid baren eller fylkas kring små bord över kaffe eller starkare saker. Espresson kostar en femma, man kan tränga sig fram till Giuliano Amato eller Joschka Fischer och fråga hur de tänker. 

Man tror först att det råkar vara paus i förhandlingarna. Men konventet arbetar utan pauser. En hjärtlös ordning, men ganska rättvis, anser habituéerna. Om foajén är full betyder det alltså att något trist pågår i plenisalen. Kanske är det Jens-Peter Bonde från den danska Junibevægelsen som repriserar sitt utförliga Nej. 

Den första dagen i EU-parlamentets stora sal blir en pina. Vad ingår i ”den tredje pelaren” som alla vill riva, varför är COSAC så viktigt? På vad sätt står IGC i vägen för demokratin? Blir det bättre med QMV? Somliga är mycket bestämda på den punkten. Vad döljer sig bakom CFSP och CER, som tydligen måste slås ihop? Man byter i hörlurarna till ett annat språk, det blir värre, förkortningarna är utbytta mot andra, tolken förväxlar Karl Popper med Harry Potter, någon kräver en omskrivning av TEC-artiklarna 4, 98 och 105, varför applåderar folk? 

Ack, ja. Inte heller en familjesåpa är vid närmare eftertanke särskilt njutbar utan att man förstått vad de inblandade haft för sig i de föregående sjuttio avsnitten eller vid vilka smekord de kallar varandra. Man inhandlar ”A practical guide to the EU labyrinth” och redan andra dagen börjar kodorden fyllas med mening. De som vill välta den tredje pelaren vill ha mer folkstyre, förstår man. De som vill skriva om TEC (Romfördraget) vill ha välfärden inskriven i EU-konstitutionen. Och den stora majoritet som önskar slå ihop bokstavskombinationerna önskar ett Europa vars röst hörs vida i världen. Vem vet, kanske ända bort till Vita huset. 

Man måste inte genast tro på Giuliano Amato (en av konventets viceordförande) som hävdar att här skriver vi minsann världshistoria. (Till skeptikerna sade han att inte heller 1492 förstod folk vad som var på gång.) För mig är det fullt tillräckligt att lyssna till denna församling, som jag inte trodde var möjlig i den postmoderna världen. Här sitter faktiskt 220 individer från 28 länder, alla utrustade med någon sorts demokratiskt mandat, och försöker omvandla sina drömmar, sina idéer om livets mening, sin fruktan och sina trossatser till ett politiskt dokument. Det skall tala om vad 500 miljoner människor i Europa har gemensamt, vilket ansvar de har för varandra och för planeten samt hur de vill styras. Det vill säga: i vilken mån de vill regeras som greker och i vilken som medborgare i Europa. 

Det är konventets ambition: att ersätta härvan av traktat med ett förslag till en helt ny konstitution för unionen. Om de lyckas, säger optimisterna, kommer våra barnbarn att få plugga in år 2004, då Europa grundades på nytt, i det översta minnesfacket, jämte 1776 och 1789. Och om de misslyckas? Pessimisterna varnar för att årtalet i stället hamnar i den svarta serien: 1914, 1939, 1991 … 

För att förstå vad de fruktar måste vi berätta hur konventet kom till. Det är inte helt fel att först nämna en före detta stenkastare från det minnesvärda året 1968. (Det var nog inte av en slump som det började just med honom. Numera finns det en tjock bok, av den tyske journalisten Jürgen Hoffmann, som söker inringa den speciella hållning – hellre än ideologi – som är den tyska vänsterns arvedel.) 

Den 12 maj år 2000 stod han i talarstolen, Joschka Fischer, varken röd eller blå utan grön utrikesminister i Europas folkrikaste stat. I Humboldtuniversitetet, inte långt från gamla järnridån, framförde han sitt budskap. Antingen, sade han, fullföljer EU den ekonomiska integrationen med ett politiskt enande, eller så faller det sönder och nationalismerna återerövrar Europa. I det senare fallet, antydde Fischer med en hänvisning till Balkan, lär vi få vänja oss vid nya folkmord i våra grannländer. Och får räkna med att konflikterna småningom flyttar in hos oss. 

Varför skulle unionen falla sönder? Därför att den inte kan låta bli att utvidgas österut. Att förmena de forna öststaterna och Turkiet medlemskap vore att förråda allt som EU stod för, sade Fischer. Och för Tysklands del var utvidgningen ett högsta nationellt intresse, fastslog han med det ödesmättat klingande tillägget: ”för att en gång för alla övervinna de risker och frestelser som följer på Tysklands storlek och centrala läge”. 

Men priset för detta nödvändiga steg kan bli ödesdigert, fortsatte Fischer. Redan nu uppfattas EU med rätta som odemokratiskt: ”En byråkratisk konstruktion, förvaltad av ansiktslösa och själlösa eurokrater i Bryssel, i bästa fall tröttande, i sämsta fall farlig.” Med tio nya medlemmar kan det bara bli värre. Unionen kommer att förlamas av sina egna beslutsregler. Och ingen får rätt att klandra medborgarna om de då vänder den ryggen. 

Att stå stilla var därför ödesdigert, att börja backa otänkbart. Alltså fanns det bara en väg: Mer Europa! När EU:s institutioner fått makt över så mycket måste medborgarna ta makten över institutionerna. Något senare, när han ville bli förstådd av fransk publik, manade han till en revolution: ”På barrikaderna! Mot l´ancien régime de Bruxelles!” 

Och vad skulle träda fram när krutröken skingrats? Det skulle förvisso dröja. Men efter några decennier såg Joschka Fischer ett helt federalt Europa där makten delas mellan nationalstater och en myndig EU-regering (i stället för den svåråtkomliga kommissionen) tillsatt och kontrollerad av ett lika maktägande Europaparlament. Det skulle väljas ur de nationella parlamenten, på det att den folkliga förankringen blev tydlig. EU- regeringen skulle inte besluta över så mycket smått, men det man bestämde över skulle man göra med besked och under fullt ansvar, så att det både blev effektivt och legitimt: utrikespolitik, invandring, gemensam säkerhet, miljöskydd, brottsbekämpning och social trygghet. 

Joschka Fischer sade sig vara medveten om att detta var ett stort steg, ty den medborgare som han ville bemyndiga var något nytt: till hälften grekinna, till hälften europé, medborgare i två sfärer som delvis ingick i varandra. Men när nu unionen inte kunde stå stilla måste den bestämma sig för vart den är på väg. Det var förstås inte realistiskt att alla femton eller tjugofem medlemmarna genast skulle vilja vandra den federala vägen. Men om bara några av dem, inbegripet Frankrike, ville traska före de andra, så var detta bättre än stilleståndet. Det var ju så, när allt kommer omkring, som EU en gång blev av. Och Joschka Fischer upprepade Hans-Dietrich Genschers grundregel: Ingen stat kan tvingas gå längre än den vill eller kan, men den som vill göra halt skall inte heller hindra andra från att gå vidare. 

Man skulle kunna tro att en så radikal vision, som bröt mot så många tabun (den nationella suveräniteten inte minst) och dessutom kom från Tyskland, skulle tas med en axelryckning. Men inom loppet av ett år kände sig åtta regeringschefer tvungna att diskutera det dilemma Fischer ställt upp. Ja, EU var i kris, något dramatiskt måste göras. Denna insikt kulminerade egentligen under det svenska ordförandeskapet, och vore det inte för kravallerna i Göteborg hade det kanske nått ut till medborgarna. I stället blev det belgarnas uppgift att dra slutsatserna. 

Den deklaration som EU:s regeringschefer sedan undertecknade i Laeken i december 2001 är ett exemplariskt dokument, det första EU-papperet jag läst som talar ett mänskligt språk. Europa har lyckas åstadkomma femtio år av fred och frihet (ett tröttsamt mantra för somliga, ett mirakel för andra), en hel del välstånd och rörelsefrihet. Det borde kunna befrämja pluralism, demokrati, rättvisa och tolerans i en globaliserad värld, ändå fungerar det så uselt. Så vad skall vi göra? Sedan följer 58 detaljerade frågor om demokrati, moral, ambitioner och möjligheter, som Europas regeringar inte har något svar på. I stället lägger de dessa samtliga europeiska tvistefrågor till allmän begrundan. Därefter tillsätter de konventet, en konstitutionell församling, med uppgift att om möjligt tänka ut ett svar. 

Säg, är det inte så demokratin skall fungera? När fick läsaren 58 frågor sist utan anmodan att kryssa för rätt svar? 

Det som sedan hände i Sverige borde vara föremål för nationell psykoanalys. Det höjdes varnande fingrar i medierna och förmaningar riktades till allmogen. Var inte Laekenförklaringens språk lite för yvigt för vårt sakliga kynne? Hade inte någon i Rosenbad förklarat att konventet var ”töntigt”? Det var ju regeringar, inte några seminarier, som bestämde. Och bestod inte konventet – ve och fasa – mest av män i medelåldern? (Man förstod att ifall tonåringars erfarenheter av grundlagsarbete tagits till vara hade konventet fått bättre mottagande.) 

Och som om det funnits underjordiska rotsystem uppstod en samsyn mellan regeringen och våra fria medier: detta konvent var ingenting för oss. För att ingen skulle behöva tvivla på saken förklarade statministern att det där med Europas framtid tar han personligen på sig när den tiden kommer. Mest for formens skull tillsattes dock en liten grupp med en löjeväckande budget för att ”få i gång en folklig diskussion”. Jag gissar att medborgaren aldrig hört talas om ”2004-kommittén”. 

Ingen skada skedd, i dess broschyr ”Sluta strunta i EU”, skriven på dagissvenska, står inte ett ord om konventet eller om Laekenförklaringen, däremot en hel del om grisars rätt att få böka fritt, om pappaledighet och andra konstitutionella ödesfrågor. Och vi anmodas att ”berätta för honom” – stor bild på Göran Persson – vad vi tycker, så att han kan fatta de rätta besluten. 

Ingvar Svensson tycker att broschyren är ”missvisande”. Det som tas upp i den må vara svenska hjärtefrågor, men de har nästan ingenting med konventets uppdrag att göra, säger han. Det är ju inte grisars framtid utan Europas som står på dagordningen. Men han är ju själv ansvarig för den skriften, som ersättare i konventet och ledamot av 2004-kommittéen? Jo, förvisso, ”men broschyren gjordes av tjänstemännen, och de frågade aldrig oss politiker”. 

”Vad är det med er nordbor? Lider ni av beröringsångest? Eller är ni för fina för oss andra?” Johannes Voggenhuber från Salzburg i Österrike representerar EU-parlamentets Gröna i konventet. Hans stora kropp sjunker tungt ned i en röd EU-soffa. Han vill ha öl och cigarretter. Det skall firas! Efter stora mödor har han lyckats få ihop franska republikaner, danska och belgiska sossar, tyska kristdemokrater och kommunister bakom ett krav på välfärdsparagrafer i EU-konstitutionen. ”Vi kan inte ha ett EU som saknar socialt ansvar. Vi måste försvara oss mot den amerikanska modellen.” Men varför, vill han veta, var ingen svensk intresserad av den saken? 

Menar han miljöpartiet? ”Nej, nej, med dem går det knappt att samarbeta. De är ju emot alltsammans.” Han har också varit mot EU en gång, säger han. ”Men mitt nej var inte religiöst. Sedan österrikarna sagt ja till unionen försöker jag göra den så bra som möjligt.” 

Patriotismen hindrar mig från att berätta för honom att vår riksdag redan funnit svaret på de frågor som han själv och konventet brottas med. Nämligen, att dessa problem inte finns. Enligt utskottsbetänkandet 2001/02:KUU2 befinner sig inte EU i någon kris, inte heller råder något akut demokratiunderskott. ”Den svenska inställningen” i konventet, läser jag, bör därför gå ut på att bevara ”den rådande ordningen”. (Visste medborgaren det?) 

Inte heller har jag lust att säga det som jag faktiskt tänker: ”Bäste herr Voggenhuber. Sverige – och kanske också Danmark – gick aldrig med i den politiska union som ni försöker vända uppochner. Vi gick med i en ekonomisk förening för att tullfritt få sälja våra muttrar till tyskarna. Det var vad vi folkomröstade om. Visst var det ett bedrägeri, inget litet sådant. Men nu är det som det är. Så räkna inte med oss när ni försöker demokratisera er union. Demokrati och rättigheter, det har vi hemma i Sverige, och några bättre eller annorlunda vill vi inte höra talas om. Det är möjligt att vår statsminister själv tror på den europeiska demokrati som ni arbetar för, men den dag han säger det öppet spricker hans parti mitt itu. Och det vore, tro mig, en mycket större katastrof än alla de krig ni varit med om. Ty allting är ju relativt, inte sant?” 

Jag säger ingenting av detta, för jag vill inte låta sarkastisk. Och för att jag vet att han vet att inte heller för mig är allting relativt. Alltså frågar jag i stället om han tror att konventet kommer att lyckas. Och han svarar som många andra. Som Duff, den franske republikanen Lamassoure, den tyska postkommunisten Kaufmann, och Daniel Cohn-Bendit, Röde Danny, en annan 68:a, numera grön fransk ledamot av EU-parlamentet: ”Om vi misslyckas kastas Europa tjugo år tillbaka i tiden. Vi måste lyckas, det har alla numera förstått. Se dig omkring, här sitter Frankrikes, där Tysklands, där Turkiets och Spaniens utrikesminister. Förstår du? Det här är inte bara ett konvent längre, här pågår Europas regeringskonferens.” 

Maciej Zaremba

Fakta om EUROPAS FRAMTIDSKONVENT 

Konventet består av: 

Ordföranden Valéry Giscard d´Estaing, viceordförandena Giuliano Amato och Jean-Luc Dehaene (Frankrikes, Italiens respektive Belgiens tidigare stats- eller regeringschefer). 

16 ledamöter utsedda av EU-parlamentet (ur sju partigrupper). 

30 ledamöter utsedda av nationella parlament (två från varje). 

15 representanter för staternas regeringer. 

2 representanter för kommissionen. 

Alla ovanstående har full rösträtt. 

Utan rösträtt, men med yttranderätt: 

26 ledamöter utsedda av kandidatländernas parlament (två från varje: de tio som kommer med den 1 maj 2004 plus Rumänien, Bulgarien och Turkiet). 

13 regeringsrepresentanter för dessa länder. 

Var och en av ovanstående har en ersättare med yttranderätt i arbetsgrupper men utan rösträtt. 

Dessutom deltar 13 observatörer (från den ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittéen och Arbetsmarknadens parter i Europa och Europeiska ombudsmannen). 

De svenska delegaterna är: För regeringen Lena Hjelm-Wallén. För riksdagen: Sören Lekberg (s) och Göran Lennmarker (m). 

Respektive ersättare: Sven-Olof Petersson, Kenneth Kvist, v, och Ingvar Svensson, kd. Ingen svensk valdes in från Europaparlamentet. 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.