DN 2001-05-27

Somliga menar att det är något nytt och farligt som måste bekämpas. Enligt andra är det tvärtom en välkommen återgång till det normala. Man demonstrerar mot det, man kan också bli professor i det. Till och med de som påstår att det inte finns skriver tjocka böcker om saken. Man kallar det globalisering. 

Ett modeord? Eller en äkta vändpunkt i historien? Finns den, vad är den och vad gör den med oss? Maciej Zaremba inleder i dag en reportageserie om årets stora debattämne. 

Christoph Scherrer säger att han brast ut i gapskratt när han fick veta att han utnämnts till professor i Kassel. Hans första tanke var att genast byta ut titeln mot något mindre moderiktigt. “Inte kan väl en seriös person vara professor i globalisering?” 

Varför inte? Alla talar ju om den. Globaliseringen, kunde man höra under det svenska Attacs första seminarium, är skyldig till indragningen av bokbussar i Sverige och upplösningen av familjestrukturen i Malaysia. Enligt andra källor försämrar den även den franska maten, urholkar tyskarnas pensioner och gör kranvattnet i Bretagne odrickbart. På grund av samma globala fenomen tvingas svenska kontorister försmäkta vid skadliga dataskärmar samt förtära genmanipulerad mat. Globaliseringen uppmuntrar rasismen och kvinnoförtrycket, läser jag i en appell, samtidigt som den bringar fred och mänskliga rättigheter, enligt ett annat manifest. Enligt vissa tänkare innebär globalisering en aldrig tidigare skådad maktkoncentration, enligt andra en enastående decentralisering av makten, vilket anses vara lika illa, då det blir omöjligt att lokalisera ansvaret. Globalisering gör människan friare, hävdar somliga röster, nej, den gör oss till anpasslingar, invänder andra. 

Den som inte finner detta förvirrande nog kan försöka följa den franska debatten där man ställer globalisering mot “mondialisering”. Den förra är illa, då den innebär global spridning av amerikanskt inflytande, kultur och affärsmetoder. Den senare bör uppmuntras, eftersom den medför en efterlängtad förfranskning av världen. Eller, som fransmän själva skulle uttrycka det: en spridning av universella värden, av demokrati, upplysning och opastöriserad ost. 

Globalisering är något som enligt somliga bör uppmuntras, enligt andra bekämpas, eller bara styras och övervakas. Talrika är också de som hävdar att globalisering inte finns. Det är en myt, heter det, framtagen av fega politiker i akt och mening att skrämma medborgarna till att acceptera indragning av förmåner. Eller: det är en ideologi ägnad att likrikta världen under det amerikanska kapitalets behov. CIA, som forskat i saken, har å sin sida funnit att fenomenet existerar på riktigt, samt att det ökar risken för internationell terrorism, vilket pockar på ökade anslag till CIA (www.cia.gov). 

Den unga trotskisten Anna Wecker i München bekämpar globaliseringen. Det gör också Philippe van der Sande från det ultranationalistiska Vlams Blok i Antwerpen, liksom svenska nynazister och Commando röda stadsgerillan i Linköping. Samma fenomen välkomnas däremot av Vaclav Havel och den franske medeltidshistorikern Jacques Le Goff. Under det seminarium som föregick bildandet av svenska Attac menade några av deltagarna i tur och ordning: 1. Att globaliseringen måste bekämpas. 2. Att den inte finns. 3. Att felet är att den inte omfattar alla människor. 4. Att det finns en god och en dålig globalisering. 

Så vad är den och vad gör den med oss? Finns det någon definition som både nynazisterna, det röda Commandot, Agneta Stark (som menade att globalisering lägger ned bokbussar) och Vaclav Havel kan enas om? 

Jag tror att ordet kanske är avnationalisering. Om man förtydligar att nationalstaten förlorat något av sin makt har man fortfarande med sig de röda, de bruna, Vaclav Havel, Mauricio Rojas och Agneta Stark. Troligen skulle de alla också gå med på några fakta: som att världsmarknaden blivit vidare, samt att stora mängder kapital surrar runt i cyberrymden på jakt efter den bästa avkastningen. 

Men därmed upphör också enigheten. Börjar man tala om vad den innebär, vart statens förlorade prerogativ tagit vägen, hur den skall värderas eller varför den inträffat, får man troligen helt olika svar. 

“Det förekommer en gammal strid mellan sociologer och historiker. Sociologerna tror sig alltid ha upptäckt en helt ny situation; historikerna ser att mer eller mindre samma situation råder som i gamla Grekland. Detta är vad som hänt med begreppet globalisering. Sociologerna talar om en fullständigt ny tid – den postmoderna, det postindustriella samhället eller post-vadsomhelst; och så kommer historikerna och berättar att redan på 1800-talet rörde sig jättestora finansiella kapital på internationell nivå eller att den internationella migrationen då var mer omfattande än idag”, skriver den amerikanske sociologen Peter Berger (Signum 1/01). 

Globalisering, menar Christoph Scherrer, globaliseringsprofessor mot sin vilja, är i första hand upplevelsen av en ny kvalitet. Men kvaliteten i sig är inte ny. “Mina farföräldrar skulle känna igen sig i dagens värld bättre än vi.” 

Christoph Scherrer härstammar från familjer som vid mitten av förförra seklet lämnade det Tyskland som ännu inte fanns för att söka lyckan på annat håll. Mormors släkt i Texas och Mexiko, farfars i Bordeaux. Det var de öppna gränsernas och den stora emigrationens epok. Det var också, påminner Scherrer, den hektiska handelns och de väldiga penningrörelsernas tid. (De gigantiska belopp – 1 600 miljarder dollar – som numera dagligen byter ägare var relativt sett i omlopp redan på 1910-talet.) 

Bara i Bremen, där hans mormorsmor gick ombord på Atlantskeppet, embarkerade åtta miljoner människor på flykt undan klasskrankor, fattigdom, politiskt och religiöst förtryck. Och hade denna utveckling fått fortsätta hade det inte blivit någon Christoph av. Han har första världskriget och zapatistrevolutionen att tacka för sin tillblivelse. Det förra tvingade farfadern att återvända till Tyskland, den senare fick mormodern att fly Mexiko. När deras barn möttes i Tyskland var världen redan en annan: hårdbevakade gränser, nationalistiska regeringar, och nästan en hel kontinent – den sovjetiska – avstängd för tankeutbyte, resor och handel. Andra världskriget reste ytterligare hinder: Kina försvann bakom en egen ridå, liksom Östeuropa och Sovjets afrikanska satelliter. Och småningom drog sig även Indien, påverkat av sovjetisk ideologi, ur merparten av de globala rörelserna. 

Menar professor Scherrer att globaliseringsångesten springer ur fantomsmärtor efter Sovjets bortgång? Ja, åtminstone i den meningen, svarar han, att det var murens fall som definitivt slöt parentesen. “Nu är världen i princip lika öppen som den varit fram till 1914. Till och med invandringen till USA har återgått till den tidens nivå.” 

Glömskan är en mäktig herre. Jag läser Emma Rothschilds lysande essä “Globalisering och demokrati i historiskt perspektiv” (SOU 1999:56) och upptäcker att merparten av dagens debattämnen formulerades mellan slutet av 1700-talet och Napoleonkrigen av tänkare som Smith, Condorcet och Herder. De var alla djupt bekymrade över det faktum att en krympande värld, där människor på var sin sida av planeten blivit beroende av varandra, gjorde traditionell politik obsolet. Men hur konstruera gemensamma styrformer för folk som aldrig sett varandra, som saknade gemensamt språk och därtill avskildes av ofantliga olikheter i upplysning och välstånd? Demokrati, menade man, tålde inte extrem ojämlikhet. Det var också en tid då internationella företag (som Ostindiska kompaniet) ägde större makt än många imperier. År 1809 fann den tyske ekonomen Adam Müller att finanskapitalet utgjorde ett ekologiskt problem: 

“Samhället utvidgas och förstärks. Genom ett brev, en växel, eller en silvertacka sträcker köpmannen i London sin hand över oceanerna till sin motsvarighet i Madras, och hjälper honom att föra det stora kriget mot jorden.” 

Känns tongångarna igen? Adam Smith var upptagen av problemet hur man skulle beskatta det undflyende internationella kapitalet, också Condorcet varnade för dess rörlighet. Det är bara de som är bundna till jorden, menade han, som har ett “intresse för att det skall råda välstånd i samhället”, de penningägande bryr sig mindre eftersom de “genom en enkel banktransaktion, på ett ögonblick kan bli engelsmän, holländare eller ryssar.” Det är intressant att notera att den radikale Condorcet förespråkade frihandel som medicin mot växande ojämlikhet mellan folk och nationer, medan den konservative Herder hånade samma idé. 

Nåväl, säger någon, än sen då? Globaliseringen må vara ett gammalt problem, men jag själv är ju ny. Alltså är problemet nytt. Mot sådant kan man inte invända. Bara inflika att den gamla globaliseringens historia kan vara minst lika viktig att studera som de fantasifulla framtidsvisionerna. 

“Mein Feld ist die Welt”, stod det 1905 på väggen hos Amerikalinjen i Hamburg. Jag vandrar i timmar på de ändlösa kajerna, genom k-märkta tegelröda packhus, köpenskapets katedraler, med doft av kaffe, peppar och med rester av kautschuk i golvspringorna. Dessa monument över den förra globaliseringen står inte tomma. Den nya globaliseringen har flyttat in, persiska grossister vädrar sina varor i lastportarna ovanför raden av blänkande Mercedes. Hamburgs frihamn, läser jag, är numera världens största upplag för orientaliska mattor. 

Inte långt från hamnen ligger ett globaliseringsarkiv: prydligt handskrivna passagerarlistor över de fem miljoner som passerade Hamburg på sin väg ut i världen. Det är i långa stycken en utställning över nöd, förnedring och mörka förebud. Här ser vi en nitisk tjänsteman vid rederiet utföra selektionen, de friska till höger, de sjuka till vänster. Men ju längre jag studerar de gamla fotografierna desto mer motsägelsefull blir helhetsbilden. 

Hunsade galiciska bönder som skall embarkera “Mauretania” besiktigas klungvis till kropp och kappsäck av föraktfulla preussiska läkare. Men, tänker jag, snart kom dessa fattiglappars barnbarn tillbaka till Europa. Med friska tänder och självsäker uppsyn landsteg de i Normandie för att befria Hamburg från preussarnas avkomma. Vilka hade deras chanser varit om de hade stannat? 

Emigrationen blev en lysande affär för Hamburg och dess redare. Och det var inte frackskjortorna på soldäck utan tredjeklassfolket som gjorde HAPAG (Hamburg-Amerikanische Packetfahrt AG) till värdens största rederi. 

Christoph Scherrers enklaste beskrivning av globaliseringens problem är att de rörliga (företag och individer) skaffar sig oacceptabla fördelar på de oflyttbaras (i första hand staternas) bekostnad. Villkoren var inte stort annorlunda på 1800-talet. Till en början såg det ut som om Hamburg skulle gå miste om emigrationstrafiken, eftersom konkurrenthamnen Bremen redan 1832 erbjudit emigranterna rättsligt skydd och minimistandard under färden. Fyra år senare fann Hamburg för bäst att skipa liknande lagar, hela trafiken höll på att tas över av Bremen. Så, kunde man säga, konkurrerade de orörliga städerna om de rörliga emigranternas slantar. 

Mot slutet av seklet kom koleran till Hamburg, enligt ryktena med de judiska flyktingarna från Ryssland. Fristaden reagerade till en början som Norge inför kreaturssjukan: man utlyste nationalpanik och stängde gränserna för emigranterna från öst. Och därigenom drog man undan grunden för rederiets affärer, vars direktör snart hotade att flytta sin båtar till Bremen. Resultatet av denna utpressning kan än i dag beskådas i Hamburg. En hel karantänstad byggdes upp i Veddel, på stadens mark men på rederiets bekostnad, ett dåtida under av flyktingkomfort och hygien (prisbelönt på världsutställningen i Paris) och komplett med kyrka och synagoga. Och den slemme redaren, Albert Ballin hette han, har fått en gata i Hamburg uppkallad efter sig. 

Jag står på kajen och försöker föreställa mig Kirk Douglas och Woody Allens förfäder stiga ombord på “Oceania”. Kanske var det de som tog med sig den platta köttbullen som sedermera, genom en irländares försorg (han embarkerade nog i Liverpool), blivit till symbol för Amerikas globala anspråk? 

Globaliseringen må sakna en definition, men bristen avhjälps av en enastående sinnebild. Den gladaste tillskyndaren av globala marknader, Thomas G Friedman, har drivit tesen att länder där man tillreder Big Mac aldrig bekrigar varandra. De har nämligen uppnått den civilisationsnivå där krig uppfattas som olönsamt och demokrati som en trängande nödvändighet. Å andra sidan författar seriösa franska skribenter stridsskrifter mot samma biff, vars spridning anses hota kulturen, demokratin, familjetraditionerna samt humanismen. Pålitligt ahumanistiska veganer demonstrerar i Sverige mot McDonald´s “exploativa imperialistiska multinationalism”, medan svenska nazister förföljer samma företag i kampen mot “nationella fiender”. 

Därmed är listan inte uttömd. När jag promenerar i Gdansk med min vän historikern pekar han på det stiliserade M:et i gult neon och säger: “These are the arches of civilisation.” Han har besökt restaurangen varje månad sedan den öppnade. “Inte för att äta, Gud förbjude”, utan för att inspektera avträdet. “Det var den första offentliga toaletten i Gdansk som var ren. Den första sedan 1945, menar jag. Jag måste se hur länge de klarar av det.” 

Vad globaliseringen representerar och vilka slags rädslor den väcker till liv beror tydligen på var man bor och vad man varit med om. I öststaterna, till exempel, är det än så länge endast nationalhögern som försöker göra politik av riskerna med en krympande värld. I Norden är det tvärtom vänstern. I före detta romarriket tycks inga partier intresserade, till skillnad från Frankrike där globaliseringen upptänder häftigt motstånd till både höger och vänster. Jag noterar att Frankrike var det enda land som förutom aktivister även sände en minister till antiglobalisternas stora möte i Porto Alegre i våras. Det var också det franska Attac som lyckades placera problemet på löpsedlarna. 

Det sägs nu att organisationen sprids som en löpeld över världen. Men varför finns den inte i Storbritannien? Generalsekreteraren i franska Attac Pierre Tartakowsky sänker rösten: “Jag vill inte säga något dumt, men ni har väl märkt engelsmännens speciella förhållande till pengar? Det är inte av en tillfällighet som världens finansmarknad finns i London.” 

En brittisk motsvarighet till Attac, och med lika krigiskt namn (men mindre medielycka), finns dock bortom kanalen sedan femtio år tillbaka. War on Want heter frivilligorganisationen. Man kritiserar liksom Attac “globaliseringen”, pläderar för Tobinskatt och efterskänkning av u-ländernas skulder. Men det mesta av aktiviteterna består av mycket konkreta stödprojekt: åt jordlösa bönder i Brasilien, sopsamlare i Bangladesh eller rättslösa arbetare i Indien. Man väjer inte för välgörande konsumentupplysning: “För de Pocohontaströjor som ni köpt hos Disney för hundra kronor”, berättar hemsidan, “betalades arbetarna på Haiti fyrtio öre styck”. 

I Paris får jag veta att Attac samarbetar med War on Want. I London är man inte lika säker på den saken. Britterna har inte heller skrivit på de ideologiska appellerna mot globaliseringen eller mobiliserat för demonstrationer. 

Tartakowskys gliring var måhända en försägelse, men den var inte oväntad. Det franska Attacs retorik appellerar med förkärlek till fransmännens självbild som kulturens, rättvisans och livskvalitetens väktare. Och åtminstone sedan ett par sekler tillbaka framställs dessa dygder i Frankrike i kontrast mot tyskarnas, britternas och amerikanernas beklagliga brister på samma områden. 

Är Tartakowskys gliring bara fråga om ett listigt bruk av nationella stereotyper? Men då borde väl också Tyskland vara med bland motbilderna i Attacs propaganda? I själva verket förhåller det sig tvärtom. I globaliseringsmotståndet är Tyskland en vän och allierad, ibland rent av en förebild. 

I böcker om mondiala problem som skrivits hitom Atlanten stöter man förr eller senare på begreppsparet “Rhenlandets kapitalism” respektive “den atlantiska kapitalismen”. Därmed avses två skilda traditioner för hantering av pengar, människor och varor. Dikotomins upphovsman är en hög fransk försäkringsdirektör, tidigare chefen för Frankrikes planeringsinstitut och numera riksbankens rådgivare i valutafrågor, Michel Albert. I sin bok “Capitalisme contre capitalisme” (Seuil, 1991), driver han tesen att det inte bara finns en kapitalism utan flera. 

En morgon år 1993 kunde man läsa i en New York-tidning att en stadsbuss på 125:e gatan krockat med en sopbil. Inom några veckor kontaktade 18 olika personer bussbolaget med krav på ersättning för de blessyrer de fick vid olyckan. Om de inte fick gottgörelse skulle var och en stämma företaget. Men det kom inga pengar till dessa käranden. I stället kom polisen. 

Se där, vad slarvig journalistik kan kosta. Det borde ha stått i notisen att bussen var tagen ur trafik och tom vid tillfället. 

Jag tror knappast att något sådant hade kunnat inträffa i Sverige. Inte ens om folk fått veta att man kunde få rätt mot kommunen skulle folk missbruka den nyheten på samma grova vis. Så vem eller vad hade korrumperat dessa Manhattanbor? 

Michel Albert svarar: Marknaden. Till skillnad från fransmän eller tyskar utsätts amerikanerna ständigt för annonser där en advokatbyrå förordar att medborgaren stämmer någon. Går det åt pipan kostar det ingenting, men om vi vinner delar vi på bytet. Varför gör inte franska eller tyska advokater på samma vis? Även de verkar väl på en marknad? 

Förvisso, svarar Albert, men inte helt och hållet. I likhet med läkare, präster, journalister och andra fria yrken står de med högra foten i marknaden och med den vänstra på fredat område där det råder andra värden, hänsyn, lojaliteter och även andra lagar än profitens. Det går faktiskt att fastställa exakt när den amerikanske advokaten tog steget från libre professionnel till försäljare av tjänster: År 1977, när Högsta domstolen tillät honom att annonsera i tv. Därmed blev hans bistånd jämställt med andra varor. 

Enligt Albert var domstolens beslut ingen tillfällighet. Det var tvärtom logiskt inom ramen för den tradition som han ömsom kallar “atlantisk” ömsom “nyamerikansk”, eller “angloamerikansk”, och som belönar individuellt risktagande, snabba vinster och konkurrens på de flesta andra värdens bekostnad. Men ett sådant steg vore otänkbart i Rhendalen, där den andra kapitalismen håller till. Där gäller i stället att riskerna tas gemensamt, att sikten är lång, andningen lugnare och marknaden omgärdad av svårforcerade tabun och kulturvanor. 

Det mest fantasieggande med Michel Alberts skildring av dessa marknadskulturer är deras förhistoria. Den atlantiska modellen uppstod inte i Amerika, hävdar han, utan i Venedig, medan Rhenlandets kapitalism grundlades i bergen. I början av 1500-talet, när alpbönderna och de venetianska köpmännen på var sitt håll uppfann försäkringsväsendet, skapade de i själva verket två helt olika system för riskhantering. Schweiziska bönder visste förstås att somliga av dem löpte större risk än andra för att hemsökas av vargen eller lavinen. Men de betalade solidariskt och lika mycket till den gemensamma kriskassan. 

Annat i hamnarna. Där gällde att varje skeppslast försäkrades för sig, alltefter väderutsikterna och andra faror å färde. Böndernas system lade grunden för det mesta av hjälpkassor, försäkringsbolag och även för den mentalitet som än i dag råder mellan Alperna och Rehnmynningen, berättar Albert. Köpmännens metoder spreds med skeppen till London för att i Lloyds kafé bilda skola – inte bara för sjöförsäkringen utan även för den atlantiska kapitalismen. 

Sjöfararnas och dalfolkets kapitalism. Finns de i verkligheten? Ja, faktiskt. Ännu för tio år sedan betalade en schweizisk eller tysk bildrulle, som haft körkort i ett år och bodde i hälarkvarteren, samma bilpremie som stadgade familjefäder i de lugnaste villaförorterna. Albert har en förklaring till varför amerikanska banker misslyckas med att etablera sig i alplandet: de låter personalen rotera mellan kontoren, men alla vet att en schweizare inte anförtror sina pengar till någon han inte känner. Dessa och många andra kännetecken – företagens motvilja mot börsen och motsvarande intimitet med en “husbank”, deras konsensusrelationer med fackföreningar och staten, deras sociala åtaganden och lojaliteter dokumenteras utförligt av Albert med statistik, diagram och tabeller. Budskapet är ganska klart. Rhenlandets kapitalism är både socialt och ekonomiskt överlägsen den atlantiska modellen. Men dessa två, förutspådde Albert 1991, var på väg att råka i krig med varandra. 

“Det blir ett underjordiskt krig, våldsamt men nedtystat och även hycklande, som alla strider mellan medlemmar av samma kyrka … mellan motstridiga logiker inom ramen för samma liberalism.” Vad kommer man att slåss om? “Människans plats i företaget, marknadens plats i samhället och rätts- systemets plats i världsekonomin.” 

Ingen dålig profetia. Det är ju ganska precis vad centrala avsnitt av globaliseringsdebatten kretsar kring. Men det fruktbara med Alberts perspektiv är att han inte uppfattar kapitalismen som en abstrakt modell på väg mot sitt eget fullkomnande (vilket både marknadsliberaler och kommunister tycks tro) utan som en högst kulturbunden mänsklig praktik. Det kan därför aldrig finnas någon enhetlig kapitalism att prisa eller bekämpa. Vad den är och hur den fungerar beror i hög grad på den omgivande kulturen. 

Det krig som Michel Albert såg komma blev inte så diskret som han ville tro. Redan tre år senare kände han sig tvungen att byta bildspråk. Det rörde sig om en revolution, varnade han. Och som alla revolutioner utgick den från massan. Det som hände var att miljontals anonyma aktieägare och pensionssparare, missnöjda med aktiekurserna, inom loppet av några veckor avsatte sex eller sju av de mäktigaste amerikanska direktörerna (däribland för IBM, Apple, General Motors, Kodak och American Express). Det betydde att Amerikas kapitalism höll på att byta värdegrund, hävdade Albert. “Corporate government”, som aktieägarnas maktövertagande kom att kallas, förvandlade nämligen i extrema fall företaget från en producent av varor eller tjänster till en simpel leverantör av avkastning, det enda som de kollektiva fonderna var intresserade av. En sådan kapitalism, hävdar Albert, blir mycket olik den vi vant oss vid. 

Maciej Zaremba

Efter denna artikel invände Agneta Stark i DN (01 05 29) att hennes uttalande i ABF-huset inte kunde förstås som att globalisering skulle bära skulden till de indragna bokbussarna. Agneta Stark citerade ur sitt manus:

Ordet ´globalisering´ används som ett argument. ´Har du inte hört talas om globaliseringen?´ Det vill säga som ett sätt att säga ´håll truten när du talar till folk som vet bättre´. Globalisering används i detta sammanhang som invändningsfritt skäl för förändring: ´Har du inte hört talas om globaliseringen?´ – och vips har man lagt ner bokbussen!

Jag replikerade samma dag: 

Jag tror inte att de som läst citatet ur Agneta Starks tal förstod det så att nämnda globalisering alldeles egenhändigt våldförde sig på bokbussarna. I artikeln stod vidare: 

“Talrika är också de som hävdar att globalisering inte finns. Det är en myt, heter det, framtagen av fega politiker i akt och mening att skrämma medborgarna till att acceptera indragning av förmåner.” 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.