DN juni-juli 2006

Är alla lika inför lagen? Vettvillingen som i Norrland döms till vård kan mycket väl få fängelsedom i Stockholm. Är det rättssäkerhet? Nej, det är politik, svarar en rättspsykiater. Rättvisans spel kan tyckas slumpmässigt, men rymmer en metod: Den sjuke har ett större ansvar än de som vårdar honom. Framför allt bör man undvika att misslyckas med ett självmord.

Om inte ordet tur varit så opassande i sammanhanget kunde man säga att det var tur för Igor Nilsson att han löpte amok i en mindre köping i Norrland. Hade han gjort det i Stockholm hade han och jag inte kunnat sitta i en park, dricka kaffe ur medhavd termos och tala om förträngningar, blixtprojektioner och annat som kan göra en människa från vettet. Då hade hans utsikt varit: Först plexiglas, sedan galler, vidare Gunnebostängsel och längst bort en mur eller kanske Flemingsbergs illröda fasader.

Det är nämligen vad Martin Rask får se genom sitt fönster. Han hade oturen att tappa förståndet i Stockholm. Med honom kan man inte tala psykologi, inte mycket annat heller för den delen. I ett år har han försökt läsa i en bok, men bokstäverna glider isär. Han talar långsamt, lätt sluddrande.

Jag frågar en läkare om det är lämpligt att intervjua en person som utfordras med följande varor: 50 mg Hibernal och 10 mg Stesolid tre gånger dagligen – och så 50 mg Propavan och 10 Nitrazepam till natten. Vad händer om jag själv tar den dosen? Han tror inte att jag hinner få i mig tabletterna. “Du blir medvetslös redan till lunch.”

Den dosen hade dock Rask i sig den dagen han dömdes i tingsrätten för över ett år sedan. Han har svaga minnen från rättegången. Som dock mynnade ut i att han var psykiskt frisk i lagens mening, skyldig till bland annat mordförsök, och skulle i fängelse. På nio år, närmare bestämt.

Igor Nilsson säger att denne Rask säkert har mycket att tala om. Mest med sig själv, förstås. Men för det behövs någon annan som lyssnar. Han, som hade tur, fick tala med en psykolog så ofta han behövde. Det blev två gånger i veckan i ett par år. “Tills jag kom på det. Själv”. Han lyfter blicken när han säger “själv”.

Rask kommer inte att få någon att tala med. I bästa fall en halvtimme varannan månad och då med någon som måste slå upp i pärmen vad patienten heter. Av statistiken att döma kommer Rask, om han överlever (hög suicidrisk, varnar journalen), att bli en börda för sig själv och för samhället när fängelsetiden är över.

Det Igor Nilsson kommit på själv är varför han dräpte de två personer som stod honom närmast och som inte gjort honom något ont. Eller, rättare sagt: hur hans raseri byggdes upp, hur han kunnat kväva det så länge och varför det så plötsligt tog honom i besittning. “Jag kunde ha dödat vem som helst, att det blev de berodde helt enkelt på att de var där.” Efteråt rusade han ut och spred skräck i grannskapet.

Det känns underligt. Varför känner jag ingen osäkerhet i hans sällskap? “Jag tror”, säger Nilsson, “att nästan vem som helst – med en sådan ryggsäck som jag hade – kunnat hamna där. Under vissa omständigheter, vill säga.” Omständigheterna var att han inte sovit på tre nätter, höll sig uppe med tabletter och alkohol.

Också Rasks skyddsänglar miste greppet. Fast man måste säga att han höll stånd så länge som man kan begära. Det finns inga belägg för att han någonsin varit våldsam. Nästan onaturligt i hans fall, elitsoldaten som nattarbetade som dörrvakt på en av Stockholms stökigaste klubbar. “Jag pratade bort spända lägen”, säger Rask. “Jag tror att han undvek dem”, säger hans chef. Det fanns, som sagt, inga våldsamheter i hans liv förrän den dag i januari då flickvännen gjorde slut. (Men det fanns några speciella olagligheter. När han blev deprimerad gick han upp i vikt. Högst opassande för en kustjägare. Han flyttar in på gymmet, och när det inte hjälper fort nog tar han till anabola steroider.)

Flickvännen gör slut, då går Rask till vårdcentralen, säger att han inte kan sova, får recept, köper ut ett paket Stilnoct och ett Propavan och sväljer alltsammans. Sedan ringer han efter flickvännen.

Han är nästan medvetslös när hon kommer fram. När han vaknar på akutmottagningen dagen därpå får han frågan om han försökt döda sig själv. Han svarar som han tror att en officer och gentleman (eller bara en högpresterande svensk) måste svara: Nej, han hade bara svårt att sova. Flickvännen vädjar till läkarna att inte tro på det tramset. “Impulsiv intoxikation i oklart syfte”, står det dock i journalen. Kanske var det ont om plats på kliniken? Man före-slår inte att han skall stanna kvar på sjukhuset. Han skrivs ut samma dag. Men får med sig en lapp med telefonnumret till familjerådgivningen.

När rättspsykiatrikerna skall förklara vad som hände kort därefter är de överens om att Rask skrevs ut i förgiftat tillstånd. En skriver att det nog var en toxisk psykos, orsakad av samverkan av sömnmedel och andra preparat han tagit tidigare, inte minst steroiderna. En annan, den mest meriterade, menar att patienten skrevs ut under uppseglande delirium, som kan vara abstinenseffekten efter höga doser av zolpidem (det aktiva ämnet i Stilnoct). Men de är överens om att det som hände aldrig hade hänt om inte Rask varit förgiftad.

Det som hände var att flickvännen kom tillbaka. Rask vill prata, de sätter sig på sängen, han håller om henne, hon känner ett grepp om halsen och svimmar. När hon vaknar till liv är hon svårt misshandlad på ett synnerligen groteskt sätt. (Jag får av hänsyn till henne avstå från detaljerna.) Honom hittar man på Västerbron. Medvetslös efter en ny dos av sömntabletter orkade han inte ta sig över räcket. När han vaknar minns han bara fragment: Att hennes ansikte flöt ut i rummet, att det kom blixtar ur hennes ögon… Att han försökte byta på henne sedan hon kissat på sig (ja, det gjorde hon medan hon höll på att bli strypt). När han får reda på vad han gjort vill han ha hjälp med att bli avrättad. Och nu, femton månader senare, tycks han vilja samma sak. Därför är han kvar hos rättspsykiatrin, i stället för i fängelset, som han dömdes till.

Det verkligt skrämmande med dessa två män, Nilsson och Rask, är att de fram till dådet gör sitt bästa för att leva upp till Stilsort. Dubbelarbetande, präktiga medborgare, som får ångest av en betalningspåminnelse, som aldrig belastar omgivningen med sina bekymmer. Tysta och fina pojkar, just som man skall vara.

Så fråga inte vem klockan klämtar för. Den kan klämta för dig.

Igor Nilsson: “Mattias Flink råkade inte bara gå upp och greppa ett gevär. Han var väl väldigt ordentlig tidigare, eller hur? De som aldrig brusar upp, som inte tillåter sig att bli arga, de är farliga, de behöver hjälp. Så var jag innan. Skulle alltid vara till lags, jag var min egen tillrättalagda version, en människa utan självbild. Man sade om mig att jag var så hjälpsam och snäll. När jag var liten vågade jag inte svara på vilken färg som var vackrast (det var blått) av rädsla att de andra skulle tycka annorlunda. Men de få gånger jag tillät mig att bli arg stod inte ilskan i proportion till saken.”

Ingen av dem kunde förutse sitt ursinne. (Eller kunde de det?) Ingen var psykiskt sjuk månaderna innan, men båda var deprimerade. Det finns mer gemensamt: Det som verkat ha utlöst vansinnet var en serie ordinära motgångar i tät följd. Det som födde vansinnet var något mycket större. Båda har en gång i tiden blivit utsatta för djupa kränkningar, rent kriminella övergrepp, helt olika till karaktären, men av den kalibern att de kunde få vem som helst att mista all tillit. Men om detta talade de inte med någon. Man kunde säga att dessa två hade skäl att vara rasande – på helt andra personer än de som blev deras offer.

I inget av fallen kan följaktligen domstolen hitta något övertygande motiv. Brotten framstår som groteska och karaktärsfrämmande, liksom bildåren Anderssons i föregående artikel. När de grips har de fragmentariska minnen av vad som hänt, men erkänner genast allt som de minns för polisen.

Mycket är kusligt likt. Så varför dömdes Rask som kriminell till nio år och Nilsson som vårdfall? Professorn i rättspsykiatri Anders Forsman, som haft insyn i båda fallen, säger att det lika gärna kunnat sluta tvärtom. Varför var Mijailovic (som han själv undersökte) sund i tingsrättens ögon, sjuk i hovrättens och åter sund för Högsta domstolen? När avvita brottslighet skall rannsakas tycks rättvisan nästan lika oberäknelig som de dem skall döma. Forsmans kollega i Lund, Sten Levander, talar om “principlöst kaos” på detta område. Han borde veta, har haft Christer Pettersson med flera i sin soffa. En statlig utredning (SOU 2002:3) beskriver samma tillstånd på sitt eget språk: Osäkert rättsläge, allvarliga etiska problem, orättfärdiga domar.

Men även i detta kaos råder en sorts ordning. En rättspsykiater säger att om brottsoffret är en anonym fru Persson i Landskrona är det mera sannolikt att man dömer till vård. Men drabbas en känd politiker eller kvällspressen suger på dådet, är det mer troligt med fängelsedom. Är det rättssäkerhet undrar jag. “Nej, det är politik.” Han menar att några av hans kolleger i Stockholm blivit lyhörda för politiska önskemål om fler fängelsedomar. Han talar om en oansvarig populism. Om politiker som spelar på fördomen att om den störde våldsverkaren hamnar på kåken kan medborgarna känna sig tryggare. I själva verket är det tvärtom, menar han. Han kastas ut när han gjort sin tid, “med en plastpåse i handen”, utan någon behandling och utan riskprövning, medan de psykdömda kan hållas inlåsta så länge som det behövs.

Det här var ju intressant. Får jag citera honom men titel och namn? Tyvärr inte, också han är beroende av kanslihuset. Den högste chefen för rättspsykiatrin i landet är nämligen varken läkare eller jurist eller ämbetsman. Han är politiker, det råkar vara en ombudsman från Byggnads.

Ja, så är det faktiskt. Generaldirektören för Rättsmedicinalverket, som basar över både forskning och rättspsykiatriska utlåtanden (och, faktiskt kan, indirekt, påverka enskilda ärenden) hör till de minst sakkunniga på sin arbetsplats. Han kan inte mycket om rätten, för att inte tala om medicinen, för att inte nämna psykiatrin. Vilket skapar vissa problem, för att uttrycka det milt, när han skall göra sig gällande bland folk som studerat i decennier för att lära sin sak. Men han har djupa rötter i regeringspartiet. Den som vill hävda att rättsmedicinen är en ren vetenskap och inte ett utskott av regeringsmakten, får vissa delikata problem härvidlag. Om detta låter insinuant är det inte mitt fel. Förebråelsen och följdfrågorna bör riktas till den regering som efter ingående prövning av “förtjänst och skicklighet” utnämnt en snickare och partivän från Byggnads till chef för den forskningsanstalt som skall avgöra vem som är galen och vem som är sund. Ingen rättsläkare är så okänslig att han inte uppfattar vad det är för en sorts signal.

Kan man förklara inkonsekvensen i dömandet med politiska hänsyn? I vissa fall går det nog. Men viktigare är strukturen. Av någon anledning utnämns ledamöterna i “rättsliga rådet”, som överprövar rättspsykiatriska utlåtanden, på politiska grunder. Bara hälften av dem är psykiatrer, av de övriga stammar en från regeringspartiet. Varför skall en politiker överpröva vetenskapliga utlåtanden? Pröva den tanken på kärnfysiken eller tumörkirurgin.

Påstår någon att skillnaden mellan galning och normal i Sverige kan vara ett politiskt, hellre än ett medicinskt avgörande, är det den som hävdar motsatsen som har bevisbördan, som ordergivningen och utnämningen ser ut. Vill man ha kontroll över allt, får man också bära ansvaret för allt.

Jag söker efter den springande punkten, den som avgjorde att Rask och Nilsson behandlades så olika. En jurist svarar säkert att det berodde på att Nilsson var psykotisk också när han skulle dömas, och då hade domstolen inget val. Psykiskt sjuka får man inte skicka i fängelse. Men det är väl ändå tillståndet vid brottet som skall vara avgörande?

En rättspsykiater ger mig rådet att jämföra med Mijailovic. Varför var experterna från Huddinge sjukhus så angelägna att förklara honom frisk? Hon (eller var det en han?) säger inte mer, jag får forska på egen hand. Det är som i en thriller kring Vita huset: halvkvädna visor, nyckelord, lappar med ett namn. Jag har under denna resa blivit imponerad av sofistikationen i rättspsykiatrernas omdömen – och förfärad av deras ängslan för att tala offentligt. Det finns en historisk förklaring till denna åkomma, som jag skall återkomma till. Ingen gren av vetenskapen i Sverige har så länge – och så plågsamt – varit beroende av politiska vindar.

Vad har Mijailo Mijailovic och Martin Rask gemensamt? Det förstås, att de strax före sina dåd varit i händerna på psykiatrin. En vecka före mordet på Anna Lindh ville Mijailovic bli intagen på psykakuten på Huddinge. Han hävdade att han mördat en person och därför hade svårt att sova. Man tog lätt på den uppgiften, fann ingen psykos, skrev ut honom efter någon dag. Sedan hände det som hände. Så långt är det ingen medicinsk katastrof. Läkare är också människor och begår emellanåt misstag.

Det märkliga är att de rättspsykiatrer som skall bedöma hans tillstånd vid tiden för mordet är kolleger till dem som avvisade honom dagarna innan (och vid minst tio tillfällen samma år). Det normala i min värld är att de förklarar sig jäviga och låter någon annan göra den bedömningen. Men de tar uppdraget. Och finner – inte helt oväntat i det läget – att Mijailovic inte är allvarligt psykiskt störd. Då kan ju sjukhuset inte gjort något fel när man avvisade honom. Han visste tydligen inte vad han gjorde när han bankade på dörren till deras kliniker, men visste vad han gjorde när han mördade ministern. Det är faktiskt på den senare grunden som han döms till fängelse, trots att experter från andra sjukhus funnit honom otillräknelig vid tiden för mordet.

Det är inte misstagen som korrumperar, som bekant. Det är försöken att dölja dem.

Enligt professor Sten Levander i Malmö, som vittnade i fallet Rask, var det inkompetent av akutmottagningen att skriva ut Rask några timmar efter hans självmordsförsök. “Han skulle ha erbjudits inläggning eller, vid vägran, skulle man skrivit vårdintyg.” Man hade missbedömt både djupet i hans depression och graden av hans förgiftning. Dessutom hade man medicinerat honom med droger som är kända för att “bidra till avvikande reaktioner”. Enligt Levander kunde Rask inte styra sina handlingar den kvällen. Den slutsats en läsare drar är förstås att landstinget är medvållande till Martin Rasks illdåd.

Det märkliga, återigen, är att den läkare som är av en annan uppfattning (Rask var visst inte särskilt förvirrad, han skall i fängelse) råkar vara bekant med den doktor som skrivit ut patienten från akuten. Det medger han nämligen i hovrätten. På ett underbart sätt blir hans bedömning av Rasks tillstånd vid tiden för brottet (inte psykotisk, inte suicidal) till ett retroaktivt försvar för kollegans beslut att skicka ut honom på gatan. Man frågar sig verkligen om det är patientens tillstånd eller kollegans rykte som är föremål för intyget. Denne doktor går längre än så, han gör en juridisk bedömning: om nu Rask varit förgiftad, så var det ändå han själv som tog tabletterna. I oklart syfte… “…självförvållat påverkat av zolpidem och anabola steroider…” Och därefter sätter en annan rättsläkare från samma klinik, som träffat Rask i sju eller åtta minuter, sin namnteckning under det rättsintyget.

Det var på den grunden som Martin Rask dömdes till nio års fängelse. Hans drogade tillstånd var enligt hovrätten “en absolut förutsättning” för gärningen. Samtidigt skriver man att han måste ha varit medveten om vad han gjorde, fastän varken han eller rätten förstår varför han gjorde det. Eftersom detta inte riktigt hänger ihop lägger man till att hans förgiftning varit “självförvållad”.

Ja, ni läser rätt. Rasks självmordsförsök läggs honom till last och gör honom ansvarig till det som händer sedan. Dessvärre förklarar inte rätten huruvida hans oaktsamhet bestod i att han försökte döda sig själv – eller i att han inte gjorde det ordentligt. Eller möjligen i att han underlät att undervisa läkarna på akuten om konsekvenserna av Zolpidemförgiftning. Det är obegripligt varför Högsta domstolen vägrade att pröva den saken.

Eftersom Stilnoct är ett så flitigt utskrivet sömnmedel bör denna dom föranleda en varningstext på paketen. “Svea hovrätt rekommenderar: Önskar ni dö, tag minst två till fyra paket. Håll er därefter utom räckhåll för landstinget. Mindre doser eller kontakter med akutvården kan föranleda straffansvar för brott begångna under delirium.”

Maciej Zaremba

Martin Rask, Igor Nilsson och Jan Andersson heter i verkligheten något annat.

Avvita – äldre svenskt ord för vettlös, av vettet. Stod från 1890 i Strafflagen 5:5: “Gärning, som begås av den, som är avvita, eller vilken förståndets bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är berövat, vare strafflös.”

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.