DN 1998-03-09

Le Pen säger att han vill ha mångfald, men den måste skyddas mot främmande intrång 

Några dagar efter makttillträdet bröt Vitrolles borgmästare Catherine Mégret mot republikens lag. Hon fick tre månader villkorligt och 65 000 kronor i böter för uttalandet “det finns ojämlikhet mellan raserna, i generna”. Och i januari i år dömdes partiledaren Jean-Marie Le Pen till en halv miljon i böter för att, sittande bredvid före detta SS-officeren Franz Schoenhuber i München, ha uttalat att Förintelsens gaskamrar varit “en detalj”. 

Det förefaller som om de dömda visste vad de gjorde och tyckte att det var värt pengarna. Båda uttalandena är av sådan karaktär att de, lösgjorda från sitt sammanhang och från talarens person, kan betraktas som på gränsen till harmlösa. Catherine Mégret sade inte ens att några raser stod högre än andra. Le Pen å sin sida kungjorde att han med “detalj” endast menade “en del av en större helhet”. En renhjärtad medborgare kan då tycka att åklagarna varit väl nitiska. Så kanske ligger det något i Front Nationals (FN) propaganda: att partiet förföljs med alla medel av “etablissemanget”, dess lojala domstolar och dess köpta journalister? 

Av den talrika floran nationalisttidningar att döma är Front National landets främsta förkämpe för demokratin, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Men partiprogrammet utlovar censur av konstutställningar (sunt och vackert skall det vara), av filmutbudet (franskt skall det vara) och av språket (inga främmande ord). Mänskliga rättigheter, framgår det, skall bara gälla sedan generationer infödda fransmän. Självmotsägelse? Javisst. Men inkonsekvensen och tvetydigheten är i själva verket de franska nationalisternas effektivaste vapen. 

I motsats till de flesta högerextrema partier som drivs av principfast rasism och öppet förakt för demokratin och som för det mesta kan naglas fast vid dessa ståndpunkter är Front National oändligt mycket smidigare och dunklare, såväl i propagandan som i praktiken. Varje centralbegrepp har flera betydelser och varje princip åtföljs av godtyckliga undantag. 

I motsats till sin borgmästare i Vitrolles har Le Pen aldrig ertappats med tal om rasernas ojämlikhet. Rasen ersätts av kultur och ojämlikhet av olikhet. Vem kan förneka att kulturer är olika? Antirasistiska multikulturalister kräver rent av rätten till olikhet. Det gör också Front National! Leve mångfalden! Men för att bevaras måste mångfalden skyddas mot främmande intrång. Fransmännen kräver rätten till sin särart på samma sätt som araberna. Arabernas rätt – i Afrika – och vår – i Vitrolles. Sådant säger Le Pen i televisionen. Men för att hans skinnskalliga vänner inte skall bli lottlösa illustrerar Front National-pressen praktiskt taget alla artiklar om våld och knark med bilder på araber. Inte afrikaner eller vietnameser. 

Det förklarar till en del varför Huyette Fatna kan känna som hon gör. Hon är från Martinique och representerar Front National i EU-parlamentet. När jag undrar om hennes hudfärg inte känns besvärande bland kamraterna som predikar rasernas ojämlikhet får hon ett ilsket utbrott och börjar leta efter ordboken. “Ojämlikhet, monsieur, betyder olikhet och mångfald. Är det rasism att säga att människor är olika och att svarta springer snabbare än vita?” När jag då undrar varför det är så angeläget för hennes parti att upplysa om de svartas idrottsliga prestationer svarar hon att det inte alls är viktigt. Det är bara journalister som ställer dumma frågor. Men det är klart att det inte går att göra en bra fransman av en arab. “De har en helt främmande kultur, som inte passar ihop med den franska.” Själv är hon fransyska av födseln, upplyser hon stolt, “ty Martinique har varit franskt i mer än 150 år”. 

Det är synd att Huyette Fatna inte kan höra på partikamraten Hubert Fayard, ställföreträdande borgmästare i Vitrolles, en liten man bakom ett mycket stort skrivbord. Han förespråkar “blodsrätt” men är själv gift med en litauisk kvinna. Hur går det ihop? “Det finns en europeisk etnicitet och kultur som sträcker sig från Biscaya till Ural, om ni inte visste det”, svarar Fayard. “Européer bränner inte bilar, äter inte på nätterna, håller inte ramadan, om ni förstår. Men med någon från Sri Lanka har jag ingenting gemensamt.” 

Hubert Fayards senaste initiativ är ett kommunalt barnbidrag om 5 000 franc – endast till “franska” kvinnor. Det gäller att värna folkstammens fortbestånd. Förslaget strider förstås mot konstitutionen och har enhälligt fördömts av alla partier. Men Fayard har bara förakt till övers för den demokratiska högern. “De är borgerliga, men vi är ett folkligt parti. Och vi kommer till makten. O-från-kom-li-gen”, skanderar han. Han är mycket aggressiv, vädrar försåt. Hans chef Catherine Mégret har slutat tala med pressen. Jag vill veta hur man skriver arbetsmarknadslagar som ger företräde åt “européer”. Och skall amerikanska direktörer undvika Vitrolles? 

“Varför kommer ni dragande med amerikanska direktörer! Det är arabiska rörmokare vi har problem med! En fransk rörmokare skall gå före en arabisk” Är det så i Vitrolles? “Nej, för det finns lagar som förbjuder sådant. Än så länge.” 

Så säger Fayard när han tappat behärskningen en smula. Men i de kommunala propagandabladen finns inga öppet rasistiska inslag. Däremot delikata antydningar. Under rubriken “Miljö och renhållning” får man veta att Front National lyckats hindra byggandet av en koranskola i Orange. För övrigt bryr man sig om de gamla, om “alla fransmän oberoende av ursprung”, man värnar miljön, förbättrar hemtjänsten, ordnar gratis busskort åt arbetslösa, avskaffar kommunpamparnas tjänstebilar och skyddar lokalkulturen mot världskapitalismen. Det är rena vänsterpartiet och man måste läsa mellan raderna för att förstå vad som egentligen sägs. 

“Vi försvarar oss mot mondialisternas vilja att likrikta människorna och kulturen.” “Mondialismen” står inte i ordboken. Det är den franska motsvarigheten till “globalisering”. Ständigt frammanat av Front National betecknar ordet det internationella kapitalets okontrollerbara rörelser, Coca-Cola, Världsbanken, Hollywood, Maastricht, EU-byråkratins angrepp på den franska osten, McDonald’s, mänskliga rättigheter (står i vägen för folkväldet), nyliberalismen, den tyska marken, Dallas och de öppna gränserna som släpper igenom araber, turkar, galna kor och aids. 

Men som alla av Front Nationals hotfulla tankefigurer döljer mondialismen ett subjekt, en verkande vilja. Det finns mondialister, ute i världen, men, ve och fasa, också i Paris. De vill förstöra den franska identiteten och suveräniteten, ty deras enda intresse är penningen och makten. Mondialisternas hemliga plan är världsherravälde. 

Deras identitet antyds i skrifter för de mer invigda, som Présent, Rivarol, L’Identité eller National Hebdo. Mondialisten visar sig ofta ha ett judiskt namn. Han avbildas dock inte längre med krokig näsa och omfamnande jordklotet (vilket vore åtalbart), utan med mörka glasögon, kostym och attachéväska. Front National talar sällan direkt. Man låter läsaren lägga pussel. Så hävdas det i en tidning att den fria aborten är frukten av en konspiration som syftar till en “holocaust på fransmännen”. Och i en annan tidning utpekas den skyldiga till denna lag, liberaldemokraternas Simone Weill … 

Tidningen Le Monde, som i boken “Le Pen – Les mots” gått igenom allt som Le Pen sagt och skrivit mellan 1983 och 1996, har funnit att juden utgör den oftast frammanade fienden, i 59 procent av inläggen närmare bestämt. På andra plats kommer araberna med 34 och frimurarna med 6 procent. Men judarnas roll är speciell i den franska extremismens agitation. Araber och invandrare anses ta jobb och bostäder från fransmännen och suga i sig socialbidrag, men anklagas inte för att manipulera medierna eller ligga bakom till synes oförklarliga händelser. Den rollen är vigd åt frimuraren och juden. 

Den franska lagstiftningen är sträng och hade Le Pen talat så öppenhjärtigt som Ahmed Rami i svensk radio, skulle han få tillbringa resten av sitt liv bakom galler och hans parti gå under jorden. 

“Varför är de som är så måna om att försvara Israels gränser samtidigt likgiltiga inför Frankrikes?” En typisk Le Pen-mening. Juridiskt oantastlig – han har varken pekat ut någon eller hetsat mot någon bestämd folkgrupp – endast gjort gällande att de franska politiker som försvarar Israels existens är judar och samtidigt fiender till Frankrike eftersom de ser till att det fylls av araber. 

En avhoppad rådgivare till Le Pen, Lorrain de Saint Affrique, har i en nyss utkommen bok särskilt noterat de “små ord” som denne introducerat. Aids heter på franska “Sida”. Alltså konstruerar Le Pen adjektivet “sidaïques”, som fonetiskt associeras med “judaïque” (judiskt). Aidssjuka behandlas bäst i ett “sidatorium”. Anklagad för morbida antydningar om krematorium svarar Le Pen oskyldigt att det var sanatorium han haft i tankarna. Och så vidare. I sina mest inspirerade ögonblick åstadkommer Le Pen, som är en klassiskt bildad man, veritabla torn av arketyper, som i denna intervju i L’Identité 1990: 

För välfärdens bästa måste vi i en revolution störta etablissemanget, den ledande klass som nu påtvingar oss sin makt. Mänskliga rättigheter utgör deras lagtavlor, Freud och Marx deras evangelium. De har sina präster, sina arkitekter och sina frimurare. De predikar moral, de har sina riter och sin kultplats: det republikanska Panteon. Front National har en plikt att återbörda makten till de verkliga eliterna, efter att ha rensat det franska samhället från de parasiter som omslingrar och kväver det. 

Juden behöver inte nämnas, konstaterar Le Monde. Vi får i stället Freud, Marx, lagtavlorna och den judisk-kristna moralen, som är ursprunget till mänskliga rättigheter och demokratin, nedkörda i halsen. 

Därav kunde man sluta sig till att Front Nationals ursprungliga drivkraft är antisemitismen. Men av samma undersökning framgår att invandringen och antisemitismen spelade en mycket undanskymd roll i Le Pens propaganda före Berlinmurens fall. Då var det Sovjet och dess agenter – de franska kommunisterna – som var huvudfienden. Först när detta mål upplöstes dök den muslimske araben upp. Och som måltavla hade han en viktig fördel framför Sovjet: han kunde påträffas på vägen till bageriet. 

Frågan är om huvudanklagelsen för rasism är särskilt effektiv när det gäller ett fenomen som Front National. Så länge rasismen är ett sammanhängande system av trossatser som är underkastat sin egen logik är det möjligt att argumentera mot den. Består rasismen av rent oresonligt hat finns terapi. Men av allt att döma är de tongivande inom Front National (i motsats till en del av sina anhängare) inte rasister i någon av dessa bemärkelser. De är på sätt och vis farligare. 

I motsats till Franco eller Mussolini, vilkas ideologier ägde en viss grad av inre logik, är Le Pen postmodern och anpassad till tv-mediet, som han behärskar bättre än programledarna. Han skiftar fiende efter stundens behov och lyckas på en minut framsäga tre tvetydigheter som det krävs en halvtimme att bemöta. Därför är det för det mesta meningslöst att söka utröna vad han “egentligen menar”. Front Nationals politiker kan alltid peka på tjugo uttalanden som strider mot vad de just tycks ha sagt. (“Jag fördömer rasismen”, ropar Bruno Mégret muntert minuten efter att ha förklarat rasernas ojämlikhet.) Vad han känner i hjärtat blir därför ointressant, han skall rannsakas för den avsedda effekt hans ord får på andra. 

Under Kuwaitkrisen var Le Pen den ende franske politiker som till allas häpnad intog en “antiimperialistisk” och proarabisk ståndpunkt, som i Sverige hävdades av en del av vänstern: Det hette att Saddam Hussein var progressiv, ty i Irak slapp kvinnor bära slöja, Kuwait var den brittiska kolonialismens skapelse och ingenting att försvara. Och folkrätten avfärdades som täckmantel för amerikanska intressen. 

Så kunde man för en gångs skull vinna även arabiska röster, få med sig en och annan ur den “antisionistiska” vänstern samt, inte minst, ifrågasätta demokratins värden (folkrätten) med argument ur vänsterns eller rent av antirasismens arsenal: Det är en ny form av kolonialism att påtvinga tredje världen mänskliga rättigheter. 

“Le Pen betyder fred” stod det på affischerna den gången. Numera bekämpar Le Pen embargot mot Irak – med hänvisning till barnens lidande. 

Att Front National ständigt motsäger sig självt framstår inte som något handikapp. Dunkelheten och glidningarna gör det tvärtom möjligt att angripa demokratins värden samtidigt som man hävdar att man försvarar dem. Tankefriheten är det bästa ting (därför måste man kunna tvivla på om gaskamrarna funnits), broderskapet är ett högsta värde (men bröder står närmare än bekanta, alltså solidaritet med fransmän i första hand), jämlikheten, javisst, men då skall “folket” och inte några “odemokratiska domstolar” bestämma vad som menas med mänskliga rättigheter. 

För några år sedan stämde Jean-Marie Le Pen tidningen Le Monde, som beskrivit hans parti som “högerextremistiskt”. Då var det ytterlighetsstämpeln som kändes besvärande. I dag hävdar ungdomsförbundets ordförande Samuel Maréchal att partiet är “Varken höger eller vänster – fransmän”, som hans programskrift heter. Både högern och vänstern är nämligen besatta av “la pensée unique”. Vad är pensée unique? 

Att underordna allting ekonomiska intressen är det sluttande 1900-talets tecken. Globaliseringen av marknader, en värld översvämmad av likriktad kultur utan rötter och förankring, människor berövade beslutsrätten av tusen och en institutioner som syftar till en ny världsordning … 

La pensée unique, det är att tro att inget kan hejda den globala marknaden. Men det kan politiken, menar Maréchal, om den bara återgår till sin naturliga arena: nationalstaten. 

Front Nationals högtidsdag är sedan länge 1 maj. På senare tid har Le Pen rent av börjat tala om en “arbetarfest”. Det är visserligen Jeanne d’Arc som hyllas, men inte så mycket för sin religiösa lidelse som för att hon försökte kasta ut utlänningarna och sedan blev bränd av “de rättänkande”, precis vad “etablissemanget” försöker göra med Le Pen. Borgmästarinnan i Vitrolles Catherine Mégret säger att FN är ett högerparti som tillämpar kommunistiska organisationsformer. Mycket riktigt heter det “politbyrå” och “cell” och partiets ledning väljs av ledningen själv. 

I Front Nationals högkvarter i Saint-Cloud utanför Paris, ett vitt kontorshus skyddat av kameror och täta stålnät över hela fasaden, utvecklar den unge Georges Moreau sin politiska filosofi. Han är definitivt inte konservativ, säger han, och varken höger eller vänster, men revolutionär. Han är osäker på om han gillar kapitalismen. Definitivt inte nyliberalismen, som urskillningslöst privatiserar och likriktar. . . Det är bara staten som kan garantera de stora åtagandena. Han är ansvarig för research-avdelningen, och bland hans pärmar hittar jag en bunt artiklar om det svenska EU-motståndet. En särskild hylla vid sidan om de andra omfattar följande rubriker: aids, gatuvåld, pedofili, judaism. 

Fakta/Gayssotlagen 

Sedan 1990 är det i Frankrike straffbart att bestrida (“contester”) begångna brott mot mänskligheten (Gayssotlagen). Som sådana räknas emellertid endast förbrytelser som definieras i Nürnbergåklagarnas statut och som någon rannsakats och dömts för av fransk eller internationell domstol. 

Den förste som fälldes enligt denna lag var historikern Robert Faurisson. Le Pen har fällts vid två tillfällen och senast den 27 mars dömdes författaren Roger Garaudy, som hävdat att Förintelsen är en myt, till 160 000 kronor i böter. 

Teoretiskt skulle lagen kunna tillämpas på ett förnekande av massmorden på Balkan, eftersom de misstänkta rannsakas för dem av en internationell tribunal. 

Folkmorden i Kambodja (dåvarande Kampuchea), Sovjet eller i Indonesien faller utanför Gayssotlagen. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.