DN 2005-06-04 

Arton år efter Boforsaffären är den indiska rättvisan ett moras. Maciej Zaremba berättar om journalister som riskerar livet för att bevisa vad polisen inte klarat av. 

Även de största skandalerna bleknar bort med tiden, så varför inte denna? “Bofors: Mother of all scams”, kan man än i dag läsa över helsidor i Indien. Efter nästan två decennier verkar mutaffären vara ett ännu större trauma än det varit från början. Som en infektion som aldrig läker ut. 

Krishnaswami Sundarji heter en av de få hjältarna i denna historia. Han var arméchef 1986, året då Indien handlade kanoner från Sverige. Han förordade den svenska haubitsen. Men när det uppdagades att Bofors betalat gigantiska “provisioner” krävde Sundarji att Indien skulle bryta kontraktet om inte svenskarna berättade vem man mutat i Indien. Det var, måste man tycka, en mycket bra idé. Ordern var värd 8,4 miljarder, nog med pengar för att lösa upp de flesta tystnadslöften. Men Indiens premiärminister Rajiv Gandhi tyckte att det var en dålig idé. Han sade nej och lät även förstå att sådana som Sundarji äventyrade landets säkerhet. Tänk om Bofors vägrade och Indien blev utan kanoner? 

Sex år senare, när han intervjuades av Chitra Subramaniam, ångrade general Sundarji att han inte stod på sig den gången, eller rent av gick ut i massmedierna. Inte så mycket för sin egen skull som för Indiens. Den stora rötan, sade Sindarji, kom inte av själva bestickningen utan ur den mörkläggning som följde. Den involverade tusentals indier, förstörde myndighetskulturen, korrumperade institutioner och spred fruktan i systemet. “Allt för att rädda skinnet på en man, eller några få. Det är det som är chockerande. Något sådant har aldrig inträffat tidigare.” Sundarji trodde att det skulle ta decennier att återuppbygga förtroendet för institutionerna. “Och då räknar jag ändå optimistiskt”, sade han 1993. 

Han visste inte hur rätt han skulle få. I augusti år 2000 kontaktade två välskräddade herrar en viss kapten längst ned i den indiska arméns inköpskedja. Deras brittiska företag, sade de, hade gott om vapen att sälja, men ingen fot på den indiska marknaden. Kunde det avhjälpas? 

Det kunde det. Mot en ringa penning fick agenterna kontakt med flera högre befäl, som (mot vissa motprestationer) visste att meddela vad indisk militär behövde för tillfället. “Värmekameror”, till exempel. Självklart, redan vid nästa möte fick de se en färggrann broschyr om “thermal cameras”. Och mot allt mindre blygsam betalning tog sig försäljarna upp i hierarkin. Majorer, sedan överstar, generaler och så folkvalda förstås. Några begärde juveler, andra reda pengar, tre militärer ville ha sprit och kvinnor för att hjälpa affären på traven. Det levererades. I gengäld fick agenterna rikligt med upplysningar om militära hemligheter, om vilka vapen som Indien nyss inhandlat, till vilket pris, provision eller muta. Ja, de fick i det närmaste en manual för hur man korrumperar Indiens försvar. 

Efter åtta månaders hemliga möten och efter att ha mutat 31 statstjänare och politiker (däribland tre generaler) fick de träffa Bangaru Laxman, ordföranden i regeringspartiet BJP. Han begärde 30 000 dollar och fick ett lämpligt förskott. Nästa kontakt var Jaya Jaitly, ordförande i koalitionspartiet Samata Party. Hon var ganska ointresserad av vapen, men beredd att stödja en god sak. Hennes parti skulle inte tacka nej till ett rejält bidrag. I nationens intresse, betonade Jaitly, det är ju viktigt att Indiens armé får de bästa värmekamerorna, inte sant. Denna förhandling ägde rum hemma hos George Fernandes, Indiens försvarsminister. 

När de nått så långt tvingades agenterna avbryta sin marknadsföring. De hade gjort av med 250 000 kronor på mutförskott och började få sin i kassan. Av de 32 approcherade potentaterna var det bara en som inte lät sig mutas. Inte av ärlighet, skulle det visa sig, men han anade oråd. 

Ingen hade ännu fått se den märkliga värmekameran eller kontrollerat var “West End International” var beläget. Ingen hade höjt på ögonbrynen när en av agenterna råkade svara “Manchester United” på frågan om firmans adress. Ingen hade heller noterat att företagets logo var taget från ett omslag av en bok av V S Naipaul eller att värmekameran hette “Lepak”, efter ett fantasigevär som Yossarian drömmer om i Joseph Hellers “Moment 22”. 

Agenterna hette i verkligheten Aniruddha Bahal och Mathew Samuel. När de på darrande ben lämnade försvarsministerns hus hade de fullbordat tidernas kanske märkligaste journalistbragd. De hade 31 korrupta militärer och politiker på videoband, inklusive översten när han begär (och medan han avnjuter) prostituerade som betalning, liksom ordföranden i regeringspartiet, när han skyfflar ned sedelbuntar i portföljen. 

Jag berättar den fyra år gamla historien, känd i Indien som “Affären Tehelka” eftersom den endast omnämnts i notisform i Sverige, medan den fått stort utrymme i Storbritannien. (Egendomligt, kan man tycka, eftersom “Operation West End” var en direkt fortsättning på Boforsaffären: journalisterna ville undersöka hur det gick med den indiska regeringens löfte att efter svenskskandalen avskaffa alla mellanhänder.) Men också för att historien om Tehelka är mycket mer än så: den belyser journalistikens villkor i Indien, ger en oroväckande bild av vår nyhetsvärdering och säger något om Boforsaffärens långa skugga. 

Tehelka (som betyder “sensation”) var år 2000 Indiens första journalistiska webbsajt, startad av Tarun Tejpal med lånade pengar och den oblyga ambitionen att förnya indisk journalistik. Det behövdes: de flesta indiska medier har starka band till partier eller affärskoncerner och kan alltid misstänkas för dolda agendor. Tehelka, däremot, skulle bli “Free, fair and fearless”. Redan efter ett år hade man 115 anställda, ett utmärkt nyhetsrykte hos BBC, en entusiastisk anhängare i Salman Rushdie, god ekonomi och åtminstone ett ordentligt scoop i bagaget: avslöjande om riggade matcher inom nationalsporten cricket. 

Men i “Operation West End” spelade journalisterna med livet som insats. “Tänk om de ertappats proppade med elektronik och spionkameror hemma hos försvarsministern”, säger Tejpal. “Man hade slängt dem direkt till the cleaners.” 

Vi sitter i hans skrubb till chefsrum på Tehelkas redaktion i New Delhi och först i detta ögonblick börjar det gå upp för mig vilken revolution den nya tekniken innebär. I detta land, besatt av monumental maktsymbolik, där inget departement håller till godo med mindre än ett hektar kontorsutrymme (helst med kolonner, och trappor i marmor, fast medborgare svälter utanför) utövas en ytterst effektiv motmakt från kyffen och källarhåll, till lågt pris och genom telefontrådar. 

Tejpal berättar att många indier än i dag har svårt att fatta vad en webbsajt är för något. Inte tidning, inte teve – så varför är politikerna så rädda för att “råka ut för Tehelka”? Bönder i Janpur slöt sig till att Tehelka måste vara en subka bhrashtachar nanga ho jaata hai. Det vill säga en röntgenmaskin som genomlyser själar och avslöjar mutkolvar bland dem som passerar förbi. 

Tehelkas genomlysning av armén briserade den 13 mars 2001 då tre av de nittio timmar videoband spelades upp under en presskonferens och samtidigt lades ut på nätet. Dagen därpå avgick försvarsministern och partiledaren för BJP. “Och sedan släppte regeringen loss allt den hade av åklagare, skattefogdar, revisorer och hemliga poliser – inte mot mutkolvarna – utan mot Tehelka och dess investerare.” Allt sattes i fråga, varenda rupie och varje videoband. Var de kanske förfalskade? Tehelka anklagades för att destabilisera landet, spionera åt Pakistan, tvätta pengar, manipulera börsen, korrumpera journalistetiken, samt även för – tjuvskytte. 

Efter två års granskning visade sig Tehelka ren som snö. Men då var redaktionen skingrad, inventarierna sålda och webbsajten nedlagd. Tejpal berättar att han och kollegerna tvangs tillbringa över 50 000 arbetstimmar i förhör. Det blev ingen tid över för arbete. Vilket var själva meningen, förstås. Medan han berättar om godtyckliga arresteringar, husrannsakan och hungerstrejkande kolleger börjar jag känna mig overklig, där jag sitter och antecknar i hans röda soffa. Aktionerna mot Tehelka var en exceptionell attack mot yttrandefriheten i världens folkrikaste demokrati, tillika kärnvapenmakt. Saken rapporterades utförligt i tysk och fransk press. I Sverige vägde den lättare än färgen på Michel Jacksons naglar. Det blev fyra rader i Göteborgs-Posten, om jag räknat rätt. 

Tarun J Tejpal ångrar ingenting, säger han, utom att de prostituerade som anlitades inte blev upplysta om vad som pågick. (Den porren visade man aldrig på webbsajten, men väl för åklagaren.) I övrigt försvarar han brottsprovokation och förklädnad som journalistisk metod. “Ända sedan Boforsaffären visste alla om korruptionen i vapenhandeln – men ingenting gick att bevisa. I ett land där 3 000 muslimer kan massakreras, som i Gujarat, utan att någon ställs till svars, måste journalisterna ta till okonventionella metoder.” 

Numera får Tejpal medhåll från högsta ort. Förre chefen för Indiens FBI (CBI) Joginder Singh har sagt att när landets säkerhet står på spel kan man inte bära sig åt som mahatma Gandhi. Det höga ändamålet kan helga medel som hade varit otillåtna i andra sammanhang. Också domare i Högsta domstolen (RK Anand) har jämställt Tehelkas wallraffande med legitimt kontraspionage: “När regeringen godkänner att CBI använder prostituerade för att vinna information – hur kan man klandra Tehelka när de gör samma sak?” 

Man kan antingen tycka att det är väl liberalt. Eller också förstå varför indiska spionchefer känner tacksamhet mot Tehelka. Det var Tejpals slutord den gången som skakade mest: 

” …Operation West End …… är en ond saga om ett fattigt land som blivit fullkomligt utsålt av sina mäktiga och rika. Vi förbrukade 1,1 miljon rupier på denna historia. Hade vi haft litet mer pengar skulle vi ha fläkt upp hela systemet. Vi var bara en grupp amatörer, ett litet medieföretag med begränsade resurser. Antag att vi varit pakistanska agenter.” 

Så vad blev lärdomen av tidernas indiska scoop? “Att Indien inte är som resten av tredje världen – eftersom jag ännu är vid liv. Att vårt rättssystem är ett moras, men ändå inte, eftersom vi blev rentvådda. Att det är möjligt att få fram sanningen – men att den som gör det blir krossad av makten.” 

Ja, detta höll på att bli sense morale, om möjligt ännu mer deprimerande än Boforsaffären. Efter avslöjandet var Tehelka i två års tid paria i samhället. Banker vågade inte låna ut pengar (då kom skattepolisen), hyresvärdar upplät inte lokaler (då kom miljöinspektören). Samtidigt hade Tehelka en nästan mytisk kultstatus bland vanligt folk, som det första medieföretag som inte bad om nåd eller sprang sin väg när makten blottade tänderna. Så Tejpal tog denna sista tillgång och reste ut i Indien. Och återvände ett halvt år senare med 12 000 förskott från folk som aldrig tidigare prenumererat på en tidning. Detta, plus generösa gåvor från ett hundratal celebriteter som V S Naipaul och Arundhati Roy, räckte för att på våren 2004 komma tillbaka, nu som veckotidning. I dag säljer Tehelka, “The People…s Paper”, med den frätande chilibaljan som symbol, 100 000 exemplar varje vecka. 

I en intervju med Thomas Gür säger Tejpal att han i ungdomen beundrade människor som skrev och talade väl. Numera bryr han sig bara om sådana som har ryggrad och som vågar handla. “The world is a lazy place because the good people do not act.” Han misstänkter postmodernismen för att sprida förlamning bland intellektuella. “De som tänker är för cyniska för att handla och de som handlar har få goda idéer.” 

Vad har han att säga till svenskarna? 

“Berätta sanningen om Boforsaffären. Indien har många vålnader att begrava, men den största stavas Bofors. Den har plågat vårt land länge nog, den störtar regeringar och kräver människooffer.” 

Maciej Zaremba

Litteratur: 

Breaking The Big Story. Great moments in Indian Journalism.
Red. G. Verghese
Penguin Books of India, 2003

B M Oza
 Bofors. The Ambassador’s Evidence.
Konark Publishet, 1997 

Chitra Subramaniam
En personlig dokumentär om Bofors
W&W, 1993

HenrikWestander
Hemligstämplat. En historia om mutor och regeringars fall
Fischer, 1990

The best of Tehelka
Buffalo Books, 2003

Mutornas makt
(Thomas Gür intervjuar Tarun Tejpal,
Global Axess, TV 8, 2004

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.