DN 2001 05 31

Det måste vara en historiens ironi att det farliga med globalkapitalet beror på att det blivit så folkligt, skriver Maciej Zaremba. Det är det stora antalet giriga små pensionssparare på jakt efter största möjliga utdelning som har gjort världen osäker. 

“JAG VILL INTE ATT det skall låta som att jag längtar efter den fete kapitalisten med hög hatt och cigarr… men han hade i alla fall ett ansikte.” Yttrade Göran Johnsson, ordförande i svenska Metall, under ett seminarium i våras. 

När jag berättar detta för statsvetaren Jürgen Hoffmann nickar han igenkännande. “Ja, det är paradoxen. Fackföreningar försvarar nu faktiskt samma kapitalism som de bekämpat i hundra år. Och de har skäl för det.” 

Hoffmann tar emot i Bunkern, en anskrämlig funkislada i Hamburg. Jag antecknar att såvitt globalisering betyder amerikanisering har den inte angripit Hochschule für Wirtschaft und Politik. De väldiga skyltarna om rökförbud är gula av nikotin. Vid entrén lyser ett Marxcitat: “Filosoferna har bara tolkat världen men det gäller att förändra den.” 

Jürgen Hoffmann har försökt. 1968 läste han redan i Berlin, utgav senare “Probleme des Klassenkampfes”. Nu är han professor i statsvetenskap men ägnar mycket tid åt att hjälpa fackföreningar att förstå den omdaning av kapitalismen som ägt rum helt utan filosofernas bistånd. En globalisering månntro? 

Nej, han är mycket skeptisk mot begreppet. “Det används lika vårdslöst som när vi den gången talade om imperialismen. Samma sak med nyliberalism. Ibland tror jag att ordet förlorat all substans. När vi försöker göra universitetet litet effektivare anklagas vi av studenterna för nyliberala försåt. Jag är förvisso en vänsterman, men måste jag därför vara emot effektivitet?” 

Jürgen Hoffmann är bland annat författare till en utmärkt liten skrift (utgiven av LO 1998) där han hävdar att bara en liten del av de “globala” fenomenen förtjänar denna beteckning. Det mesta av handeln äger fortfarande rum inom Västeuropa, Nordamerika och Sydöstasien, och det gäller också investeringarna. Det är följaktligen inte riktigt att säga att kapitalet i någon större utsträckning emigrerar till låglöneländer. Tvärtom visar det egendomlig förkärlek för områden med höga löner, starka fackföreningar och utvecklade sociala skyddsnät, hävdar Hoffmann, och påpekar att åttio procent av tyska direktinvesteringar plöjs ned i sådana miljöer. Varför? 

Därför att också kapitalet uppskattar trygghet, men framför allt hög produktivitet, och i det avseende är de högavlönade fortfarande utom konkurrens. När tyska företag etablerar sig utomlands är det i åtta fall av tio för att erövra en marknad, inte för att sänka lönekostnaden. 

Enligt Hoffmann är det i stort sett bara ett fenomen som motiverar talet om globalisering, nämligen detsamma som fick Göran Johnsson att sucka efter brukspatronen. Många namn har denna nya fiende: hyperkapitalism, kvartalskapitalism, kapitalism utan kapitalister, shareholderkapitalism, kasinoekonomin… Alla syftar på samma förhållande: att pengarna och produktionen ganska plötsligt frikopplats från varandra. 

Från att i hundratals år ha varit beroende av namngivna ägare, familjer och direktörer, hamnade många företag till synes utan förvarning i händerna på en anonym massa historielösa kupongklippare. Dessa nya ägare bryr sig inte så mycket om vad som produceras, till vad nytta eller för vem. De åtrår bara utdelning. Och får de inte nog flyttar de sina slantar, gärna samtidigt, och så kvickt att de under en eftermiddag kan försätta koncerner och till och med stater i allvarliga bekymmer. 

Den franske bankmannen Michel Albert sammanfattar samma fenomen med att tidigare konkurrerade företagen om kunder, råvaror och marknader. Nu måste de dessutom tävla om ägarna. 

Det är inte bara marxister som hävdar att det är först nu som nidbilden av kapitalisten som bara tänker profit tycks gå i uppfyllelse. Men varför så sent? Och varför i sådan märklig skepnad? I ett århundrade har marknadsekonomin klandrats för att koncentrera för mycket makt på få ägarhänder. Problemet med de nya ägarna är precis det motsatta. De förefaller fullkomligt okoncentrerade i sin makt, utom när de, likt en flock skrämda bufflar, rusar i väg åt samma håll. På ekonomiskt språk heter det vackert att finanskapitalet är för volatilt för att tillåta långsiktigt företagande. 

Det måste vara en av historiens gruvligaste ironier att detta lättsinne hos kapitalet beror på att det blivit för folkligt. I den mer ortodoxa globaliseringskritiken, inte minst hos Attac, är det som brukligt “storfinansen” som bär skulden. Men det tycks faktiskt vara småfinansen som fått fackföreningar att med vemod minnas brukspatronen. När jag frågar Kjell-Olof Feldt vad som åstadkommit denna renodling av kapitalismen svarar han: “Det stora antalet giriga små pensionssparare som vill ha största möjliga utdelning.” Det är deras pengar, placerade i fonder som konkurrerar med varandra, som gjort världen osäker. 

“Och det blir bara värre, eftersom befolkningen i den rika världen nu snabbt åldras och deras pensionspengar fonderas i allt större utsträckning. Man har räknat ut att om femton år kommer en miljard pensionärer förfoga över 300 biljoner dollar. (En trea med tolv nollor.) Det blir en oerhörd jakt på avkastning, och betydligt större bekymmer än allt det andra man kallar globalisering.” 

Enligt Feldt är det alltså inte mängden pengar utan mängden ägare som är problemet. (I Sverige och Tyskland, för att inte tala om USA, är antalet aktieägare numera betydligt högre än antalet fackföreningsanslutna.) “Fondförvaltarna är egentligen inte kapitalister, de varken vårdar eller förädlar sitt kapital, de vill bara se det växa från kvartal till kvartal. Vilket betyder att en företagsledare som är beroende av aktiefonder blir en dålig kapitalist. Han törs ju inte ta några risker, långsiktiga investeringar till exempel, som hotar att dra ned aktiekursen.” 

Nej, Marcus Wallenberg sålde inte sina aktier i Ericsson när det gick dåligt. Men pensionärerna säljer, vilket är begripligt, liksom att Metallordföranden inte vill ha sådana hoppjerkor som företagsägare. Det må vara ett mått på förändringen att Göran Johnsson anser att privata bolag som Investor och Industrivärden tar större ansvar för näringslivets framtid än Sveriges folkvalda riksdag. 

Johnsson bör veta, han har själv blivit globaliserad av nämnda riksdag som placerat honom i styrelsen för fjärde AP-fonden. Enligt riksdagens direktiv skall han där se till att 130 miljarder av våra pensionspengar ger största möjliga avkastning. Han skall således agera som de glupska pensionärerna, inte som Wallenberg. Johnsson säger att han måste följa det demokratiska beslutet, men kommer ändå att slåss för att bevara “fondens själ”. 

Frågan är om han har stöd för denna opposition. När LO år 1999 frågade medlemsförbunden om de ville investera sina pensionspengar så att de främjade sysselsättningen, det goda arbetet eller andra högre värden blev svaret ett rungande nej, erinrar Kjell-Olof Feldt. Facken ville ha högsta möjliga utdelning. Gärna etiska fonder, således, men inte med våra pengar. 

Johnsson och Feldt är inte ensamma. Jag har hört förre börschefen Bengt Rydén beklaga offentligt att i en ekonomi där investerarna bara “jagar index” finns ingen längre som tar ansvar för framtiden. Det italienska Metalls förre ordförande, numera postkommunistisk ledamot av EU-parlamentet, Bruno Trentin, säger till mig att vänstern måste hjälpa direktörerna att återta makten över företagen. Mera makt åt vd:n – en arbetarparoll? “Ja! Men också mer facklig kontroll över företagen. Chacun faisant son métier.” 

När börschefer och eurokommunister känner sig manade att försvara kapitalismens själ mot både de folkvalda och sina egna pensionärer förstår man att något avgörande har hänt. Men hur har seniorerna fått denna destruktiva makt, som de knappast bett om? 

På denna fråga finns det flera svar. Ett, ganska idealistiskt, utgår från att i begynnelsen var Ordet. En nyliberal ideologi, som förkunnade att ju friare kapitalet blev, desto bättre för alla, bemäktigade sig under 80-talet inte bara England och Amerika, utan även goda välfärdsstater. Som alltså satte i gång att röja hinder ur penningens väg, samtidigt som de började svika sina sociala ambitioner. Varav denna dåliga självkänsla? 

Somliga menar att det hade med muren att göra. I “Capitalisme contre capitalisme” erinrar Michel Albert om den franska högerns trista öde. Eftersom en del av den kollaborerat med nazismen blev det mesta av konservativt tankegods efter kriget en aning suspekt. Genom att utnyttja denna smittoeffekt kunde den franska vänstern i nära trettio år dominera debatten, kulturen och universiteten och även förpassa vissa begrepp till skamvrån: moral, familj, nation, Gemeinschaft… Det var inte riktigt fair mot konservatismen förstås. Inte heller är det rättvist att kommunismens fall nu får liknande konsekvenser för vänstern. “Socialisering”, “plan”, och även “jämlikhet” väcker felaktiga associationer och gör det svårt att mobilisera mot marknadsliberalismen. 

Man skall inte underskatta ordets makt. Men själv lutar jag mer åt den materialistiska förklaringen. Pensionärernas besparingar började faktiskt invadera världen tio år innan Ronald Reagan hann proklamera sin marknadsrevolution. Som nästan alltid i historien har till synes entydiga förändringar många och av varandra oberoende orsaker. 

Den som den 14 augusti år 1971 ägde trettiofem dollar kunde få dem utbytta mot ett uns rent guld. Dagen därpå gick det emellertid inte längre. Vietnamkriget och Lyndon Johnsons välfärdsprogram hade urholkat dollarn till den grad att man var tvungen att lösgöra biljetten från guldet. Därmed blev det också osäkert hur mycket marken var värd, liksom franken och kronan. Valutor började flyta mot varandra. 

Ungefär samtidigt flöt stora mängder pengar ut i världen – inte från USA utan från arabländerna, som sökte placera sina enorma oljevinster. Det fanns således ett utbud. Men för att marknad skulle uppstå behövs också efterfrågan. Den infann sig hos de flesta europeiska välfärdsstater. Där var befolkningens förväntningar på fortsatta reformer mycket höga och mången fagra vallöften utställda. Men det var sin i kassan, till följd av krypande tillväxt och galopperande oljepriser. Vill man vara en aning polemisk kan man hävda att den globala finansmarknaden uppstod bland annat för att tillfredsställa behovet av välfärd på kredit. 

Det finns ett pris för deltagande på denna marknad. Den stat som avskaffat begränsningar på kapitalrörelser över gränsen utsätter sig för marknadens bedömning. Vill den undvika att investeringar flyttar ut, eller vill den inte påtvingas höga låneräntor, måste den, liksom alla bankkunder, vårda sin trovärdighet. Inte låna över tillgångarna, inte låta penningvärdet försämras, och så vidare. Det betyder, kort sagt, att det blir mer riskabelt än förr att låna till välfärden. Eller, att enligt keynesiansk modell, stimulera ekonomin med lånade resurser. Därutöver beter sig stater på världsmarknaden till mångas förskräckelse på samma sätt som svenska glesbygdskommuner haft för vana: de försöker locka till sig kapital och arbetstillfällen genom skattelättnader och liknande presenter. 

Det är vad kritikerna menar med att “marknaden har tagit makten över politiken”. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.