DN 2003-01-09
Vad har turkar och svenskar gemensamt som kineser saknar? Om det inte finns något europeiskt folk kan det inte finnas någon europeisk demokrati, hävdar kritikerna av EU-projektet.
Maciej Zaremba rapporterar från Europas framtidskonvent, som skriver en ny grundlag för Unionen.
”Nej”, säger William Abitbol och slår handflatan i bordet. ”Det kommer aldrig att finnas något europeiskt folk, och därför är EU-demokratin en chimär.” Han är en fransk republikan och en motsträvig ledamot av det konvent som i Bryssel försöker skriva en grundlag för EU. För Abitbol är det ett dödfött projekt. ”Folk tänker nationellt, basta. Tror ni verkligen att svenskar skulle finna sig i att bli nedröstade av spanjorer? De skulle inte säga som man gör i en demokrati: Majoriteten har segrat, vi ger oss. De skulle säga: Spanjorerna sätter sig på oss!”
Abitbol vill inte bli missförstådd. Hans definition av ”folk” är inte etnisk, säger han. Han talar om ett demos, det politiska folket. En arab kan bli en utmärkt fransman. ”Men det tar några generationer.”
De som tänker som Abitbol har bildat en motståndsgrupp inom konventet. ”SOS-demokrati” har det motigt, bara sex av de över två hundra har velat ansluta sig. ”Och vi har svårt att samarbeta med varandra”, säger Abitbol och skrattar plötsligt, som hade han just kommit på ännu ett bevis för sin tes. Gruppen är i sanning heterogen: en brittisk tory, en finsk kommunist, Dansk folkparti. Ännu bredare är paraplyorganisationen Team, som under ledning av centerpartisten Hans Lindqvist samlar euroskeptiker. Till årsmötet i våras inbjöds såväl Irlands miljövänner som tjeckiska högermän och en ultranationalist från det antisemitiska Polska familjeförbundet (LPR).
”Europa är inget land och inget folk. Därmed kan en federal Eurolandia inte heller vara en demokrati”, läser jag i en bulletin om konventet som riksdagen i Stockholm gett ut. Det är vänsterpartiets ståndpunkt, men jag gissar att den delas av fler.
Finns europén? frågar jag Danuta Hübner, Polens Europaminister och röst i konventet. Det är början av december i ett Warszawa vars politiska eliter är stadda i lätt panik. Man har trott sig leva i EU-entusiasmens land, men här vinner plötsligt två antipartier, ett till vänster och ett till höger, bägge chauvinistiska och det ena antisemitiskt, över 30 procent i lokalvalen. Med polkagrisar dinglande under hakan (slipsar i flaggans färger) hotar de med kulturens undergång, tysk invasion och fria aborter, ifall Polen går med i Europa.
”Nej”, säger Danuta Hübner trött. ”Man kan inte tala om någon europeisk identitet. Inte på länge än.” Men hon vill vända på problemet. Europas folk, säger hon, är dömda att bestämma alltmer gemensamt. Om dessa beslut skall accepteras måste gemenskapen upplevas som verklig. Alltså måste man snickra på denna identitet, säger Hübner och hänvisar till en enkät enligt vilken endast var tjugonde polack uppfattar sig som europé.
Sådana svar får man alltså om man frågar folk vad de är. (Vad hade jag själv svarat? Europé, låter inte det inbilskt?) Men vad händer om man i stället för Europa som ”folk” frågar om EU som statsbildning? Då blir svaren förbluffande: Holländare, tyskar, fransmän, italienare, polacker och till och med britter säger sig hysa varmare känslor för EU än för någon annan europeisk stat. Hur skall det förstås? Att unionen som idé väger tyngre än dess svårbegripliga institutioner, menar forskarna. Alltså finns någonting åtråvärt i detta EU, något som människor vill vara. Men vad?
Ibland kan en politisk blunder få samma verkan som en gudomlig blixt: den skiljer dunklet från ljuset. Konventet tog litet slappt det europeiska för givet, tills självaste ordföranden råkat yttra att Turkiet inte hade i unionen att göra. Det låg ju inte ens i Europa, upplyste Giscard d´Estaing. Men alla hörde vad han velat säga.
Och som hade han öppnat slussarna kom en flod av stora och små deklarationer om Europa. Joschka Fischer svarade kort att Turkiet visst hörde hit. Den franske republikanen Hubert Haenel krävde att Europas islamiska arv skulle noteras i konstitutionen. Det mest utförliga bemötandet kom från Belgiens regeringschef Guy Verhofstadt, en av arkitekterna bakom konventet. Till dem ”som drömmer om ett monokulturellt Europa, de kristna värdenas kontinent” ville han säga att Europa vilade på en judisk-kristen-islamisk grund. Turkiet var i själva verket ett ”europeiskt kärnland”, av historiska, men ännu mer av ideologiska skäl. Medan tyskar, fransmän och svenskar skar av varandras halsar för statsreligionens skull, kunde greker, bulgarer och serber förbli kristna under osmanskt styre.
Se och lär! Religiös tolerans. Genuint europeiskt! Varpå Verhofstadt påminde om de så kallade Köpenhamnskriterierna: Europa står öppet för länder som uppfyller en lång rad politiska – och något färre ekonomiska krav.
Om Mindre Asien är ett europeiskt hjärtland, var slutar då Europa? Den brittiske liberalen Andrew Duff, en av de mest aktiva och respekterade politikerna i konventet, säger att den dagen Tunisien eller Marocko uppfyller kriterierna är de välkomna för hans del. Liksom Ukraina. Sedan får man se … Andra vill se delar av Mellanöstern som ett framtida EU-land. Och när jag konfronterar Andrew Duff med Abitbols och vänsterpartiets ”demokratin är alltid nationell” rycker han på axlarna och svarar snarlikt den polska ministern: ”Om det inte finns ett europeiskt demos, är det min plikt att försöka skapa den. Annars blir vår framtid – mycket svår.”
Att skapa ett politiskt folk, låter inte det en smula … manipulativt? Kanske det, svarar federalisten, men hur blev egentligen Frankrike till? Hur många provensaler eller vendéer svarade år 1780 ”français” på frågan vilka de var? I de flesta fall, visar historien, kom den nationella identiteten först efter det att medborgaren, utrustad med lagstadgade fodringar på sin stat, blivit till. Fransmannen föddes ur citoyen, eller samtidigt med honom, men inte tvärtom. Det är också kontentan av antologin ”Reflections on European Identity”, som ställts samman på uppdrag av EU-kommissionen. Europé är inte i första hand en kulturell, utan en groende politisk identitet.
Medan jag skriver detta talar en utmattad Romano Prodi i televisionen. Man har skrivit historia, utvidgningen är ett faktum, även Turkiet är på väg in. EU är inte längre den kristna rikemansklubben. Prodi säger: ”Vem Europa gränsar till – det bestämmer européerna.” Jag vet inte vem det är riktat till, om det är ett hot eller löfte, men det låter bra.
Mänskliga rättigheter, marknad och demokrati, var det allt? Romarna ägde ett imperium och en makalös självkänsla, ändå behövde de barbarerna för att beskriva sig själva. Skulle Europa vara den första att förstå vad den är utan hjälp av Den Andre?
Nej, det hade väl varit för väl. Det är tydligt att tomrummet efter Sovjet, som varit till en sådan hjälp för att belysa vad Europa inte vill vara, börjar fyllas med någonting nytt. Åter är det lönt att lyssna till Verhofstadt, ledare för ett litet land utan nationella ambitioner, och därför en god uttolkare av tidsandan.
När han på hösten 2001 i Ottawa tolkade den amerikanska reaktionen på terrorattacken sade han att Europa, även ifall hon haft de resurser hon saknar, inte kunnat reagera lika energiskt, ens om det var Paris som bombats. Den mentala baksmällan efter två krig har inte gått över ännu. ”Vi har numera svårt att så resolut skilja gott från ont.” Är detta en svaghet? frågade Verhofstadt. Eller är det snarare vår tillgång i världspolitiken? Varpå han presenterade EU som ett alternativ till den andra världen: en ekonomisk stormakt, på sikt också politisk, men liksom av annan modell; en vars vankelmod alstrar generositet, vars historia manar till diplomati hellre än till strid, och som är medveten om att dess välstånd vilar på bräcklig grund så länge som inget görs åt fattigdomen i världen.
Det kan hända, sade han, att det är Europa som har de bästa svaren på världens problem. Och att världen behöver ett starkt Europa utrustat med ”traditionell känslighet för de fattigas och svagas sak” (men också med en armé, som ett av diplomatins många instrument). Europa var, ”en ny syntes” och, förstod man, en bättre.
Ja, Huntington har fel. I EU-konventets protokoll finns hundratals belägg för att i den mån Europa åberopar Den Andre för att definiera sig själv, så utgörs främlingen inte av någon skäggig beduin utan av den rastlöse amerikanske jobbaren, hans hjärtlösa chef, dennes illiterata hustru och deras muskulöse president. EU:s uppgift är att ”värna den europeiska modellen”, varmed menas främst arbetsmarknaden, men även kulturen (en fransk ambition) samt att skapa bättre ordning i världen. (Huntington har själv lämnat ett bidrag till denna ideologi: Enligt hans nya recept är det Europas uppgift att rädda USA från dess maktarrogans.)
Andrew Duff är säker på att hade inte 11 september inträffat, hade han inte suttit i Bryssel och plitat på Europas grundlagar. Inte minst hans egen Tony Blair hade helst velat sätta stopp för konventet. ”Men så plötsligt insåg alla att Nato inte kunde försvara Euro-pa mot terrorister. Att det behövdes förebyggande, det vill säga politiska lösningar för Europa.” Mycket riktigt, den första frågan konventet kastade sig över var den om ”gemensam säkerhet”.
Borde EU bli den andra supermakten? Det tycker nio av tio fransmän (alltså merparten av den franska vänstern), sju av tio italienare, mer än varannan polack och nästan varannan tysk. Men om man berövar frågan dess stridsspets och frågar om ”en jämbördig partner på världsarenan” får man med sig överväldigande majoritet av Europas framtidskonvent. Europas Gröna, till exempel, vill göra EU mindre beroende av Nato och talar därför varmt för ett eget försvar.
Sylvie-Yvonne Kaufmann har ett förflutet i Hoeneckers parti, numera PDS, med fyra procent av de tyska rösterna bakom sig. Det är litet i Tyskland, men en hel del i Europa, nog för att bilda regering i ett land som Sverige. Något mer pacifistiskt än tyska politiker finns knappast. (Ganska nyligen ansågs det på gränsen till återfall i preussisk militarism att skicka ett fältsjukhus till Balkan.) Och givetvis är PDS fredligast av alla.
Men Kaufmann önskar likväl ett mera federalt, demokratiskt och starkare EU ”som kan tala med en röst i världen”: i FN, i IMF, men också gentemot USA. Hon är personligen mot europeiska interventionsstyrkor, säger hon. Men jag får veta från andra att frågan står och väger inom partiet.
I Konventet representerar Kaufmann hela den europeiska vänstern som finns i EU-parlamentet. Av snygghetsskäl, berättar hon, stannar hon ibland borta från debatterna för att låta sin ersättare Esko Olavi Seppänen från Finland framföra minoritetsståndpunkten, nämligen att EU är ett hot mot demokratin som fungerar bara när den är nationell.
”Ja, den europeiska vänstern vill göra EU till en supermakt”, säger Kenneth Kvist, också han ersättare i konventet. Han har det litet ensamt, som representant för det enda vänsterparti i EU-parlamentet som helt fördömer unionen. Det blir inte lättare av att han själv funnit den ståndpunkten mogen för omprövning. ”Man säger att EU bara är ett medel att stärka kapitalismen. Frågan är om det fortfarande är sant.”
Alltså gör han sitt bästa, och tillsammans med skeptiska britter snickrar han flitigt och försiktigt på det hus som hans parti vill riva. (Han har rätt till det, konvetsmandatet är personligt.)
Om konventets ambitioner att göra Europa till en ”global player” säger han diplomatiskt: ”Man blir inte slagkraftig om alla drar åt var sitt håll. Man får välja. Antingen att gemensamt ta ett ansvar – eller att varje land får demonstrera sin egen förträfflighet.” Och kanske var det honom Andrew Duff tänkte på när han myntade sitt upprymda ”The Convention is working its magic”.
”USA lagar till det, Europa får diska” har blivit till ett talesätt bland Europas diplomater. Därmed avses förstås EU:s humanitära insatser i den amerikanska politikens kölvatten. Det är lätt att skönja både sårad självkänsla och dåligt samvete – inte minst för Balkan – bakom önskan att göra EU till världsaktör. Nu finns det nästan konsensus i Konventet om en europeisk utrikesminister, med eget UD och budget, ”så man behöver inte be privata sponsorer om hjälp för att skicka en lastbil till Bosnien”.
Är detta svaret på frågan om europeisk identitet? Universiella världen plus en dos intressen och fruktan, en aning ansvar, en portion skam samt Amerika som samlande motbild?
Adam Michnik är redaktör för Östeuropas viktigaste tidning Gazeta Wyborcza och hedersdoktor vid en rad universitet på bägge sidor Atlanten. ”En sådan idioti!” utbrister han. ”Skall vi definiera oss genom antiamerikanismen? Skillnaden mellan Europa och Amerika är mindre än den mellan Italien och Storbritannien. Så vad är det vi talar om?” Om 1900-talet lämnat något gott efter sig, säger han, så är det den europeiska integrationen, som kunde vara för någonting utan att behöva måla upp en fiende. ”Varför skall man nu plötsligt klistra ett anti på detta underverk?”
Michnik låter nästan som den brittiske skribenten Nicholas Fraser, som i Axess anmärkte att när européer projicerar skulden för sina tillkortakommanden på USA låter de nästan som antisemiter som talar om judar: USA får klä skott för materialismen, föraktet för den nationella kulturen, för pornografin, den dåliga smaken, och så penningen, penningen…
Jag letar hos Leszek Kolakowski, en av de få som sökt definiera Europa utan att åberopa Den Andre. I en märkvärdig essä ”På spaning efter barbaren” undrade han om inte Europas egenart i själva verket bestod ett slags hälsosam själslig obalans, vars rötter står att söka i den västliga kristendomens oförmåga att en gång för alla besvara frågan var ondskan kommer ifrån.
Kolakowskis europé protesterar när någon hävdar att människan är ond, och hon spanar in nödutgången när det påstås att hon tvärtom är god. Han både dyrkar och exploaterar naturen, och har dåligt samvete för bådadera. Hon tror inte på helvetet, men beter sig som om det fanns, hon misstror heliga befallningar, men vill inte avskriva heligheten som sådan.
Han läser sina uppenbarade skrifter, finner att de motsäger sig själva och verkar egendomligt tillfreds med det. Hon känner sig överlägsen andra kulturer, med studerar dem lidelsefullt på jakt efter något hon saknar hos sig själv. (Antropologin, som är att se sig själv med andras ögon, är för Kolakowski är det enda genuint europeiska påfundet.)
Den ideala europén är vankelmodig, oförmögen att en gång för alla välja mellan tro och vetande, ande och bokstav, kropp och själ. Och därför är hon den mest självkritiska av alla varelser, och följaktligen mest kreativa och kanske mest beundransvärda. Ty för ett sådant vankelmod krävs en sällsynt talang: förmågan att uthärda i ambivalens.
”Sålunda är det bara i en anda av misstro mot sig själv som Europa kan bevara sin självkänsla och rätten att kalla sig universiell.”
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.