DN 2001-06-06
Arbete på söndagar, fria bokpriser, och kulturell likriktning. I globaliseringsdebatten får nyliberalismen bära hundhuvudet för både det ena och det andra. Men hur ofta är det marknaden som är rationaliseringens motor? När Sverige år 1973 jämställde söndagen med tisdagen var nyliberalismen ännu inte uppfunnen. Maciej Zaremba möter sorgsna ombudsmän och skeptiska filosofer.
HÄROMÅRET demonstrerade franska fackföreningar utanför Ikea, som fått för sig att hålla öppet på en söndag. Ett typiskt utslag av amerikaniseringen, menade man upprört, därtill ett angrepp på personalens och parisarnas söndagsfrid. Det får räcka med att marknaden belamrat det mesta av rummet. Den skall inte få invadera återstoden av tiden!
Ungefär samtidigt demonstrerade fackföreningar i Rom, i rakt motsatt ärende. Det vill säga för upphävandet av det urgamla förbudet mot söndagskommers.
Vill man sammanfatta kärnan i globaliseringskritiken i en mening får det bli att den ekonomiska rationaliteten håller på att ta över alla andra värden. Att seder, kulturer och lojaliteter som står i vägen för profiten hamnar på undantag. “Cash is fact, everything else is opinion”, som en brittisk ekonom sammanfattade saken.
Är det sant att marknaden överallt får sådana effekter? Är det riktigt att var gång vi bevittnar kamrerernas seger är det kapitalet som varit i farten?
Halvvägs mellan Paris och Rom, i Gauting utanför München, bor Jan Berg, filosof och författare, utgivare av matematikern Bernhard Bolzanos samlade verk. Han kan inte diskutera någon globalisering, säger han, ty som filosof kan han bara avhandla väldefinierade begrepp. “Så vad är det ni menar?”
Jag refererar debatten, och när jag hunnit till att vi alla blir amerikaniserade till seder och bruk säger Jan Berg att han hört tillräckligt. Han önskar att få Gauting globaliserat, ju förr desto bättre. Då skulle han få klippa sin gräsmatta på eftermiddagarna, en tid som passar honom, men inte kommunen, som förbjudit allt oväsen mellan tolv och femton. “På vardagarna! Till och med byggena avstannar!” Just då skall nämligen hemmafruarna sova middag. De har ju varit uppe tidigt, hoppas man, och brett smörgåsar till make och barn.
Gauting ligger inte i någon gudsförgäten alpdal. Det är ett villasamhälle en kvart från München, mitt i Bayern, Europas kanske modernaste industriregion. Men också i München tar folk med sig en egen tygkasse när de skall handla och de ringaktar utlänningar som talar om pengar vid matbordet.
Nej, i München är globaliseringen ingen dörröppnare. Författaren Hans Magnus Enzensberger misstänker den för att vara en medial uppenbarelse: “Men det som rubriker handlar om är inte nödvändigtvis vad som bekommer folk.” Han tvekar att ens ta begreppet i sin mun. “Det är något misstänkt med ett fenomen som alla anser sig kunna skriva böcker om. För övrigt gillar jag inte koncept som försöker innesluta allting och upphäva det motsägelsefulla. Det är något totalitärt över det.”
Hellre talar han om det motsägelsefulla. Redan för trettio år sedan, säger han, hette det att kulturerna höll på att likriktas och att alla dialekter skulle dö ut. “Inget av detta har hänt. Nu säger man att de rörliga lämnar de lokala bakom sig. Jag har ett litet hus i Nederbayern – vad säger man på svenska – mörkaste Småland? Starkt katolska bönder som talar en dialekt ingen människa begriper. En föder upp vita påfåglar på export till Saudi-Arabien. En annan säljer förgyllda ramar till USA. Och nyss bildade någon ´lesbiskt initiativ´ i grannbyn. Vad säger det om våra fördomar?”
“Vi borde tala om kapitalism i pluralis”, säger Enzensberger. Den amerikanska, där framgången är ett måste, är en sak. Men i Europa betyder faktiskt inte pengar allt.
Kapitalism i pluralis. Den som går ut i Uzès, (södra Frankrike, 7 800 invånare) för att köpa nybakat bröd, tomater, Goethes “Faust”, tobak, en jordad elkontakt, halsmedicin samt en engelsk dagstidning lär få uppsöka sju olika butiker. Den som i samma ärende går ut i en svensk köping får fyra av varorna i snabbköpet. De övriga får han inte alls.
Den som försöker förstå varför Frankrike har sex gånger fler boklådor än Sverige (per tusen invånare) och fyra gånger så många apotek eller, för den delen, varför det är en bar och inte en korvkiosk som lyser upp huvudgatan i minsta håla upptäcker snart att det inte finns något sådant som “en fri marknad”.
Vill du sälja en tidning måste du förplikta dig att också sälja alla andra och på samma villkor, lyder ett av den franska kulturpolitikens bud. Modersmjölksersättning är medicin och får därför endast säljas på apotek, förkunnar en annan förordning (till snabbköpens förståeliga förargelse). Ett apotek är en privat handelsbod, men du må icke äga två av dem, säger den tyska lagen. Du får endast sälja tobak i din bar om du förvärvat privilegiet från någon arvtagare till Bonapartes veteraner. En nyutkommen bok är ingen vanlig vara utan ett meddelande medborgare emellan, därför skall du sälja den till samma pris som alla andra. Du får sälja kläder – eller mat. Men inte bäggedera.
Knappast någon av dessa regler är förenlig med den fria konkurrens som påstås genomsyra Unionen. Somliga av dem strider även mot rättskänslan. Varför skall vissa näringsprivilegier gå i arv? Men det är ingen tvekan att de flesta av dem bidrar till att bevara kulturlandskapet. Italien, där den kommersiella mångfalden är störst (en affär på 100 invånare, mot 220 i Frankrike och Tyskland) har också det snårigaste och troligen mest korrumperande regelsystemet.
I decennier har stormarknader vädjat till EU att stävja dessa oskick. Häromåret gick den österrikiska förlagskedjan Libro till EU-domstolen för att få bort systemet med fasta bokpriser. Domstolen fann dock att kulturvärden kunde motivera konkurrensbegränsning. Varpå EU-parlamentet strödde salt i såren med en resolution om att “boken har en dubbel dimension, både som kulturvärde och som handelsvara”.
Luxemburgs EU-kvarter ser ut som om ett barn tömt ut en låda Lego på ett gärde. I en av klossarna huserar Piero Colla. När han inte översätter EU-direktiv (vilket han har betalt för att göra) roar han sig med att grubbla över Europas kommersiella antropologi. Ett fascinerande ämne, försäkrar han, fast inget för mig som vill illustrera den där globaliseringen. “Den lär ju gå ut på att högern vill ha friare marknad men vänstern håller emot, inte sant? Men verkligheten är intressantare än så.” Om jag vill att fjällen skall falla från mina ögon, säger Colla, bör jag studera chokladkriget.
På våren 1998 började torra tidningsnotiser anfäktas av ett aggressivt språkbruk. Chokladpuritaner, stod det, kakaofundamentalister … Särskilt minns jag uttrycket “puritanska chokladnationer”. Vad gör en chokladpuritan? Man skulle kunna tro att han nekar sig pralinen. Men när ordet dök upp i svenska medier betydde det motsatsen. Puritanen ville ha ut det mesta av konfekten.
Saken gällde hur mycket choklad (det vill säga kakao) det måste finnas i chokladen för att den inom EU skulle få säljas som sådan. Inte oväntat lobbade de stora godisfabrikerna, från Nestlé till Marabou, (som hittills i en rad länder inte fått sälja sina varor som choklad ) för en mer chokladfri definition. Ingen behövde tvivla om vad som stod på spel: Det var nya marknader för en mindervärdig produkt som skulle få säljas under ett namn reserverat för kvalitetsvaror.
Så hur röstade de globaliseringskritiska i Europaparlamentet? Italiens röda och gröna röstade mot avreglering. Den svenska vänstern röstade med storföretagen. Fast så vill man inte uttrycka saken. Miljöpartisten Inger Schörling förklarar för mig att hon inte ville vara med om att en svensk produkt skulle framstå som sämre än en fransk. (Hon tror tydligen att Marabou är svenskt.) Marianne Eriksson (v) går mer rakt på sak: “Vi röstade utifrån nationella intressen.”
Ack, ja. Med så fosterländskt förvirrade antikapitalister behöver storföretagen snart inga lobbyister. Men vad säger sådant om substansen i den globaliseringskritik som framställer all avreglering som kapitalets onda försåt?
“Ideologin och retoriken”, säger Colla, “är en mycket opålitlig mätare. Det italienska högerpartiet Lega Nord har liksom Berlusconi munnen full av marknadsliberalism. Men när det kommer till krita röstar de ofta mot avregleringar, eftersom de har sina väljare bland små affärsmän. Och omvänt: den italienska vänstern bannar vältaligt kapitalismen, men tillskyndar samtidigt konkurrensen, i synnerhet när den ser ut att drabba småföretagen.” Och var det verkligen kapitalet, frågar Colla, som i Sverige jämställde söndan med tisdan och boken med skosnören?
Den som strosar i Stockholms centrum kan inte avgöra om hans promenad infaller på en tisdag eller en söndag. Flanören i München eller Köpenhamn har inte samma problem. I nästan hela Europa tar köpenskapen paus en dag i veckan.
Ombudsman Tore Jönsson på Handels är inte så road av den bilden. Jag förstår honom, den handlar ju om hans nederlag. Hans förbund strävade emot i det längsta. Man hade goda och existensiella argument, menar Jönsson: Den som tvingas arbeta på söndagar får svårt att leva ett normalt familjeliv.
Nyliberalismen var inte uppfunnen år 1973 då nästan all reglering av affärstiderna upphävdes i Sverige. Kort dessförinnan ogiltigförklarade staten det avtal som förbjöd bokhandeln att dumpa bokpriserna. Det var mycket radikala reformer, som ännu trettio år senare fått mycket få efterföljare i övriga Europa. Men det mest egendomliga med denna utvidgning av marknaden var att marknaden själv inte ville ha den. Ja, mer än så, marknaden gjorde motstånd. Både förlagen och bokhandeln önskade ha kvar systemet med fasta bokpriser. Och med undantag för bland andra Konsum och NK ställde sig såväl handeln som fackföreningar direkt avvisande till söndagsöppet.
Inte heller konsumenterna, vars trängande köpnöd Konsum och NK hänvisade till, visade sig vilja ändra sina söndagsvanor. Många önskade förvisso handla blommor på en söndag, men bara var sjätte ville handla livsmedel. Det var bara i Övre Norrland som man fann ett undantag. Där tyckte folk att möbelhandlarn kunde hålla öppet om söndan. Åtminstone på vintern, så man kunde se sofforna i dagsljus.
När nu så många var emot – varför blev det av? Varken konsumenter eller köpmän förstod sitt eget bästa, läser vi i SOU 1971:33. Deras motvilja berodde på “inrotade vanor”. Men det var inte rationellt (dåligt kapitalutnyttjande) att låta affärsytor och kapital ligga i träda på söndagar och kvällar. Och slutligen: industrin behövde arbetskraft, det vill säga de shoppande kvinnorna.
Avregleringen fick exakt de konsekvenser som motståndarna varnade för. De stora slog ut de små. Efter 1970 halverades antalet matbutiker i Sverige och en stor mängd fackhandlare slogs ut. Desto fler blev stormarknaderna. För Tore Jönsson betydde det en proletarisering av merparten av hans medlemmar. Det krävs ju inga kompetenta försäljare, påpekar han, när kunden skall riva åt sig godset direkt från lastpallen.
Vi vet hur det gick med boken. Den svenska bokhandeln är i dag den dyraste och samtidigt bland de sämst försedda i Europa, vilket med jämna mellanrum anförs inom EU som skräckexempel på malplacerade avregleringar.
Jag skulle inte uppehålla mig så länge vid denna utarmning av handelslandskapet om den inte i debatten ingick bland symbolerna för “den nyliberala globaliseringen” Det är nog riktigt att svenskars köp- och söndagskultur numera liknar amerikaners mer än danskars. Samt att Stockholmsbörsen är först i Europa (eller rent av i världen) med kvällsöppet, vilket enligt annonserna fordrar en senareläggning av folkets middagsvanor. Men var är hönan?
Tillåt mig att formulera en misstanke. Kan det finnas fler områden där de mindre angenäma följderna av en forcerad modernisering, verkställd på sin tid av högst suveräna nationalstater, numera hamnar på “globaliseringens” skuldkonto?
I kontinentaleuropa är det endast Portugal som tillåter storskalig kommers på söndagen, berättar handelssociologen Heike Jacobsen i Dortmund. De övriga libertinerna återfinns alla norr om Kanalen: Storbritannien (sedan Thatcher), Irland, Sverige och Finland. Och vad tycker hon själv? “Kvälls- och söndagsarbetet”, svarar hon, “heter på tyska unsoziale zeiten. Asociala tider. Ett bra uttryck. Det är inte likgiltigt hur ett samhälle strukturerar sin tid. I Amerika anser de flesta att det inte spelar någon roll. När denna uppfattning börjar spridas i Europa kan man tala om globalisering. Och vi måste fråga: Do we need a common free time or don´t we?”
Maciej Zaremba
Fotnot: Marabou ingår i Kraft Food, världens näst största livsmedelskoncern efter Nestlé.
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.