DN juni-juli 2006

Är vi ansvariga för våra handikapp? Aslan Morina fick en cysta i hjärnan. Bestraffades för den med 55 000 kronor i skadestånd. Också medfödda missbildningar kan föranleda straffansvar. Sveriges unika lagstiftning, som inte gör skillnad på galningar och sunda, tvingar jurister att fejka skuld där den inte finns. De dömer efter lagar som de själva finner bisarra.

Man måste säga att Aslan Morina bestraffades ordentligt. Han fick sitta inspärrad i tre månader, blev sedan av med jobbet (det krävs god vandel för att köra taxi) och därtill bostadslös. Just detta var inte domstolens avsikt. Men när Morina dömdes att betala 55 000 i skadestånd till flickvännen Ana skickade han alla sina besparingar. Till fel konto tyvärr, till flickans jurist i stället för till henne själv. Ingen upptäckte misstaget, det blev kronofogde, betalningsanmärkning, frysta bostadslån. Morina fick kinesa hos släkten.

Aslan Morina är alltså kriminell. Han är dömd för grov misshandel, olaga hot och olaga frihetsberövande. Han är bara trettio, men en rad livsvägar har den domen redan stängt för honom. Han kan till exempel inte arbeta på daghem. Eller på sjukhus. Det är ingen mening att han försöker berätta vad som hände, viftar med intyg eller röntgenbilder. Han är en våldsman, åtminstone enligt kriminalregistret.

Det börjar med att han blir kinkig. Barnsligt efterhängsen, pockande och svartsjuk, vittnar Anas väninnor. Nej, aldrig våldsam eller häftig, snarare litet hjälplös. Den kvällen i maj vill ha med sig Ana på utflykt. De kör till en kyrkogård de brukade besöka, de sitter och pratar. Han reser sig, går runt bänken och när hon tycker att han dunkar henne i ryggen är det i själva verket knivhugg. Ytliga, men kännbara. Inför hennes ögon förvandlas pojkvännen till något obegripligt och självmotsägande. Han ömsom gråter, ömsom hotar. “Har jag skadat dig, det var inte meningen, men jag trodde det skulle ta djupare…”

Hon vill hem, han kör i stället bort från stan, begär under färden att hon som omväxling skall hugga honom med kniven. Sedan följer andra märkliga scener, han lägger en fimp i bensinröret på bilen och hoppas att den skall explodera. Han släpar henne till sjön, säger att hon skall tvättas. När hon lyckats ta sig därifrån sätter han sig i bilen och kör ned i kärret.

“Beteendet ter sig personlighetsfrämmande, egendomligt och omotiverat och måste karakteriseras som en psykos där Aslan Morina inte visste vad han gjorde, varför han gjorde det eller att det var fel att göra det”, står det i utlåtande från rättspsykiatrin. Läkarna finner “en kortvarig organisk psykos”. De finner också orsaken. Morina har en cysta i huvudet. Den är stor som en tennisboll och växer snabbt: Tränger undan främre delen av hjärnan och tinningloben. När den börjar trycka mot förlängda ryggmärgen har patienten några timmar kvar att leva. Men han vet inte om det.

Morina opereras akut och blir redan till rättegången en annan person. Missbildningen hade på kort tid tyckt ner hans förstånd till en tioårings nivå. Han var alltså både psykotisk och dement när han högg mot flickvännen. Med IQ 55 kunde han ännu köra bil, men började få svårt att hitta. Sex månader efter ingreppet är hans förmågor nästan återställda. “Trettio IQ-punkter på sex månader, med den takten är han snart geni”, jublar hans läkare.

Vad gör domstolen med denna information? Man ignorerar den. Finner därför Morina skyldig till alla anklagelsepunkterna. Han visste vad han gjorde, fastslår man, ty han gjorde det han gjort. Men eftersom han suttit häktad så länge och tydligen är konvalescent, slipper han vidare påföljder. Det blir villkorligt, och så skadeståndet förstås.

Jag frågar Morinas läkare vad hans patient straffades för. “För att han hade en cysta”, svarar Sten Levander.

Ja, det är det enda rimliga svaret. Det svenska sättet att döma sinnessjuka signalerar att vi är juridiskt ansvariga för våra åkommor. Som vi sett tidigare var det inte landstinget utan den tablettförgiftade patienten som klandrades när han gick bärsärk efter att ha blivit felbedömd på akuten. Han skulle ha låtit bli att försöka ta livet av sig. Så vad hade Morina gjort för fel? Kanske åt han inte nog med vitaminer och kan sägas vållande till sitt handikapp, som det ibland påstås att de feta är. Han kan ju inte bevisa att han föddes sådan.

Så låt oss utsätta denna ansvarslära för ett sista prov.

Tomas Holm föddes nämligen sådan. 43-åringen togs praktiskt taget på bar gärning när han en augustidag i lekparken utförde oralsex på en liten pojke. Trots det nekade han ihärdigt och upprört. Pedofiler var det vidrigaste han visste, hur kunde någon påstå att han själv gjorde sådant. Det lät mycket övertygande. Holm var dessutom en präktig truckförare, man kunde ställa klockan efter honom, skötsam och pålitlig i alla avseenden.

Psykologen som undersökte Holm hade inte sett liknande testsvar tidigare. Patienten var mycket verbal, men fick han i uppgift att berätta huruvida en triangel på bilden låg till höger eller till vänster om kvadraten blev det stopp. Psykologen larmade kollegerna och de beställde en magnetröntgen av pedofilens skalle.

Som visade att truckföraren Tomas Holm saknade hjärnbalk! Han föddes utan det knippe av nerver som förbinder hjärnhalvorna med varandra. Ytterst sällsynt kromosomfel, drygt 70 fall finns beskrivna i världen. Holm bestod följaktligen av två Holm, som inte kände till varandra, eftersom hans högra och hans vänstra hjärnhalva levde var sitt liv. (Därav oförmåga att berätta om bilder. Språket bor i den vänstra, bildsinnet i den högra avdelningen.) Det var spriten som fick reläet att slå över från Dr Jekyll till Mr. Hyde, men dessa två avlöste varandra i takt med den svenska veckorytmen: rekorderlig måndag-fredag, pedofil under helgen. Därför lät den nyktre Holm så trovärdig, när han nekade till allt. Han talade sanning.

Hur ömkansvärd han än var, var Holm farlig och fick inte gå lös, inte ens om han blivit nykterist. (Förutom spriten kunde ilskan växla över till Mr. Hyde.) Den arme truckföraren lär ända sina dagar på hospitalet, ty det finns ingen bot för obefintlig hjärnbalk.

Så hur hanterade tingsrätten detta naturfenomen? Rätten fann att Holm “missbrukat det förtroende barn skall ha rätt att känna gentemot alla vuxna”, att han vidare visade särskild råhet, då pojken var så liten, och skall dömas ansvarig och skyldig till våldtäkt och sexuellt ofredande. Samt betala 47 000 kronor i skadestånd till offret. Allt detta framfördes på största allvar inför den oförstående truckföraren, som i sitt nyktra tillstånd rent fysiskt inte kunde känna ansvar för något av detta.

Först när detta var gjort, Holm brännmärkt och dömd ansvarig, upptäckte rätten att han var en vanskapling och ett fall för psykiatrin.

De som finner detta narrspel ovärdigt kan trösta sig med att det är ytterst ovanligt. Sverige, Grönland och tre delstater i Vilda Västern (Montana, Utah och Ohio) är de enda platser i världen där man i lagens majestät dömer psykotiska tioåringar som Morina, eller folk utan hjärnbalk som Holm, skyldiga till någonting som helst. Överallt annars sänker domarna sina huvuden i sorg över naturens grymma nycker, och överlämnar den eländige ostraffad till sjukvården. Och på vägen räddar de ordet ansvar från att tömmas på mening. Liksom man gjorde i Sverige sedan tidernas begynnelse – och fram till 1965.

Jag har inte mött någon domare som är stolt över det svenska undantaget. De flesta tycks mest generade. För rättvisans skull måste sägas att denna reform, genomförd av regeringen Erlander, väckte ett visst motstånd, som bara vuxit sig starkare genom åren. Redan i början protesterade Läkarförbundet: “felaktigt, grymt och orättvist” att straffa sinnessjuka, menade man. Också justitiekanslern och Göteborgs rådhusrätt avstyrkte: “Principen att sinnessjuka … bör vara straffria … är av ålder gällande och fast förankrat i det allmänna rättsmedvetandet”. En berömd psykiater (Gösta Rylander) varnade för att det lär få “svåröverskådliga följder” för både de sjuka och för läkarna, när man nu skall börja bestraffa människor med vård. (Han visste inte hur rätt han skulle få.)

Vi har hunnit vänja oss, men på andra språk låter “dömd till vård” fortfarande groteskt. Smaka på sentenced to care… Sjukvården är ju till för att hjälpa, inte beivra, eller? Fordom kunde man förvisso bli tvångsintagen på sjukhus, men inte som straff för ett brott. Efter 1965 är Sverige ensamt om att hota med vården och omsorgen ifall medborgaren inte lyder lagen. (Men tanke på tillståndet på somliga kliniker kan det vara effektiv avskräckning.) I världen i övrigt håller man noga isär bestraffningen och omsorgen, inte minst av omsorg om omsorgen, förstås. Redan den svenska debatten på 60-talet avslöjade vad som annars kan hända. En hovrätt undrade till exempel om det gick för sig att döma till fyra år på mentalsjukhus.

De konsekvenser som Gösta Rylander inte kunde överblicka på 60-talet blev fullt synliga tjugo år senare. Kriminologiprofessorn Knut Sveri protesterade år 1983 mot att åklagare “plågar sjuka människor i onödan med ett domstolsförfarande”. Han fann “flertalet av dessa åtal onödiga och inhumana”. Sjukhusen började fyllas med småbrottslingar, fängelserna med obehandlade sinnessjuka. “En ansvarslös reglering av den galnes skuld” var titeln på en annan inlaga, av Håkan Westin år 1994. Året innan varnade FN för rättsordningar som den svenska. Och kort därefter, 1996, fastslog en svensk utredning att reformen lett till så stora skevheter inom rättsstaten och psykiatrin att den måste rivas upp snarast möjligt. Till och med kursböcker i juridik (Nils Jareborgs klassiker “Straffrättens ansvarslära”) underkände den lag de lärde ut. “Unikt för s k civiliserade stater”, står det, oförenligt med rättsprincipen “att en person bör inte anses ansvarig för ett brott, om han inte kunde rätta sig efter lagen”.

Om det var mest spridda röster tidigare blev de till en kör efter sekelskiftet. Problemen har blivit så akuta att en ny utredning, parlamentarisk den här gången, kände sig tvingad att skriva på svenska. Som vi lärt tidigare är “anmärkningsvärt” en grov svordom på kanslispråket. Men i Sten Heckschers “Psykisk störning, brott och ansvar”, SOU 2002:3, står kötteder som “inte etiskt försvarbart” (om att straffa sinnessjuka) “maskerad förvaring” (om att hålla friska på hispan). Man talar om” irrationella skäl” och orättfärdiga domar, om läkare som tvingas bryta mot internationella konventioner, om svårt störda våldsmän, som ingen tar ansvar för. Det är en utmärkt, djuplodande och självständig utredning, och den beskriver ett moras.

Till exempel får vi veta att ju galnare en svensk lagbrytare är, desto mer sannolikt att domstolen finner att han vet vad han gör. Mekanismen? Rätten ser att han verkligen behöver psykiatrisk vård. Men för att få det måste han dömas ansvarig. Sådan är lagen. Alltså måste han framställas som så sund att det kan hävdas att han haft brottsligt uppsåt. I praktiken leder det till att nästan alla (över 99 procent) av de sinnessjuka som rannsakas i Sverige påstås vara friska i lagens mening i själva brottsögonblicket. Varpå de flesta döms till vård, eftersom de är sjuka.

I femtio år har Sveriges domare accepterat denna exceptionella ordning, trots att den utan tvekan korrumperar rättvisan.

Känner medborgaren till begreppet “hypotetiskt eventuellt uppsåt”? När jag ber justitieministern förklara det för mig skrattar han först litet för länge och beklagar sedan att han inte kan hjälpa mig. “Ingen kan sätta fingret på vad det exakt är.” “Fingerat uppsåt” då? “Är det samma sak?” undrar Thomas Bodström. Ett förvånande svar, eftersom det var hans parti som på 50-talet introducerade denna metod att fastställa skuld och han själv inte gjort något för att avskaffa den. Följaktligen döms folk i Sverige med hjälp av en regel som justitieministern inte kan förklara.

Justitierådet Dag Victor i Högs-ta domstolen kan förklara: “Man prövar utifrån en annan situation än den som förelåg.” “Frågar du efter min personliga uppfattning är det alldeles bisarrt. Vad jag vet har den metoden endast tillämpats i Sverige.”

Men inte nu längre, hoppas justitierådet. För två år sedan ( 6/4 -04) var han med om att mönstra ut den i en smått historisk dom. “Vilseledande”, står det, “inte lämpligt eller ens möjligt” att använda för att fastställa skuld.

“Anmärkningsvärt”, får man säga, att våra domstolar i femtio år tillämpat en vilseledande metod. Varför gjorde de det?

I korthet går “det hypotetiskt eventuella uppsåtet” ut på att domstolen medvetet blundar för lagbrytarens grad av insikt. Om denne blivit omtöcknad eller förvirrad genom eget vållande och därefter ställt till skada, skulle man låtsas att han i själva verket varit klar i huvudet och velat åstadkomma det han gjort. Därav uttrycket “fingerat uppsåt”: Rätten fejkar en annan insikt och vilja hos den åtalade, än de han faktiskt hade.

Här är det till exempel ett fyllo som under slagsmål klipper till en polis. Det är uppenbart att han inte insåg vem han slog. Borde förstås dömas för misshandel, men nu låtsas domstolen att han visste att det var en konstapel “emedan han i nyktert tillstånd ej kunnat misstaga sig” – och dömer fylleristen för våld mot tjänsteman. Juridikprofessorn Alvar Nelson har satt fingret på det perversa i denna regel: Den ställer hög-re krav på de omtöcknade än på de nyktra. Om två herrar efter en middag förväxlar sina hattar kommer den nyktre av dem att ursäktas (“villfarelse”) men för den påstrukne lär man “fingera uppsåtet”. Av det faktum att han frivilligt intagit groggarna följer att han nog tog hatten med flit. (Skratta inte, det finns domar med den innebörden, NJA 1973 sid 590 till exempel.)

När denna praktik pågått tillräckligt länge blev det möjligt att fälla en självspilling, som akuten räddat till livet och genast skickat ut på gatan i förgiftat tillstånd, skyldig till det han då begår, eftersom han ju tagit tabletterna själv (se föregående artikel).

Metoden började användas på 50-talet, på order från kanslihuset. Ungefär samtidigt som den svenska regeringen, som den första i världen, kommit fram till att “ansvar” var ett ord som ingenting betydde, varför sinnessjuka skulle dömas på samma sätt som de friska. I nästa artikel får vi se varför denna idé gjorde gatorna osäkra.

Maciej Zaremba

“Hypotetiskt eventuellt uppsåt” utmönstrades i NJA, Nytt juridiskt arkiv, 2004, sid 176.
   Aslan Morina, Ana och Tomas Holm heter i verkligheten något annat. 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.