DN 1998-03-12

Front National lovar enkla lösningar och pekar ut syndabockar

Slår man upp tidningen på Marignanes stadsbibliotek kan man få för sig att Frankrike drunknar i våld. Brinnande bilar, ungdomsligister, knarket som strömmar fritt över gränserna. Och så ordparet “insécurité-immigration” på var och varannan sida. Otrygghet och invandring. 

Sedan Front National för snart tre år sedan tog makten i Marignane, en grannstad till Vitrolles och till Marseilles flygplats, har de flesta dagstidningar på biblioteket ersatts med nationalfrontens press. Bara Le Monde och Le Figaro fick vara kvar. Annars håller man National Hebdo, Rivarol, Présent och den öppet antisemitiska Lectures françaises. (Den skyltar man inte med. På förfrågan tar bibliotekarien fram ett exemplar ur en lucka bakom hyllan.) Bibliotekschefen Voisin förstår inte min fråga. Han har bara återställt pluralismen och balansen. 

Otryggheten, ja. Marignanes borgmästare Daniel Simonpieri reagerade raskt på de larmrapporter han placerat ut på biblioteket och beväpnade lokalpolisen samt lät sig fotograferas omgiven av svartklädda konstaplar i kängor och stridsmundering. Alltsammans är förstås en maskerad. Den franska lokalpolisen har inte större befogenheter än svenska lapplisor. Den får varken gripa någon eller ens fråga efter legitimation och brukar synas mest då skolbarnen skall gå över gatan. Men när de nu i Marignane och Vitrolles fått skjutvapen och långa batonger ser gatorna osäkrare ut. 

“Kriminalstatistiken för Vitrolles är en bluff”, upplyser Roger Guichard. Han är liberaldemokrat och besegrad av nationalfronten redan i första valomgången. Roger Guichard skakar händer och sänder ut vinnande leenden mellan tuggorna. Vi sitter på en av de många parkeringsrestaurangerna kring Vitrolles gigantiska köpcentrum, åtskilt från själva staden av en motorväg. Hit kommer varje dag nära 100 000 köplystna (mer än två gånger Vitrolles befolkning) och varje gång någon skriver ut en check utan täckning hamnar illdådet i Vitrolles brottsstatistik, liksom de många bilinbrotten, berättar Guichard. “Det är så lepenisterna lurat opinionen” 

En sensationell upplysning, men varför står den då inte i Guichards egen valbroschyr? Där heter det tvärtom att Front National gör för litet för att bekämpa brottsligheten! I övrigt klandras nationalisterna för att fuska med krognotor och snåla på servetterna i barnens skolbespisning. 

“Front National skulle bekämpa brottsligheten – men vad har den gjort?” Dominique Tichadou ser ut att vilja göra mer. Denne kedjerökande läkare är socialistpartiets nya ledare i Vitrolles och demokratins hopp inför regionalvalet i slutet av mars. Men är verkligen brottsligheten ett sådant problem? “Jo, folk känner sig otrygga.” Och invandringen? Tichadou sänker rösten: “Jag har länge tänkt att socialister för länge sedan borde ha sagt att de illegala invandrarna måste skickas tillbaka. Under värdiga former förstås.” 

Den unge lokalpolisen vill inte prata på stationen. Men på parkeringen utanför säger han att efter tre år i Vitrolles har han ännu inte sett någon riktig förbrytare. Litet inbrott i bilar och ungar som väsnas på nätterna, det är allt. Rätt långtråkigt, inte alls som Marseille . . .” Nej, jag får inte skriva vad han heter. Men varför skall då poliserna bli fler? Han rycker på axlarna: “Politik, monsieur, politik.” 

Så är det i Vitrolles, och i Frankrike i övrigt. Inget parti törs säga emot Le Pen. Att ta lätt på otryggheten synes liktydigt med politiskt självmord. Också i anständiga medier nämns otryggheten och invandringen allt oftare tillsammans och den senare alltid som ett problem. Och de nya utspelen från socialistregeringen går ut på fler poliser och ännu hårdare tag mot flyktingar, samtidigt som statistiken visar att brottsligheten sjunkit stadigt sedan 1994 – med 7 procent per år – och så gör även invandringen, från 166 000 år 1984 till 68 000 1995. Det är det som kallas lepenisering av sinnena. Front National har lyckats etablera sin problemformulering. 

Det tas numera för givet att hög arbetslöshet tillsammans med många invandrare gör demokratin osäker. Det finns skäl att tvivla på denna automatik. Varför är det Frankrike och inte Tyskland, Italien eller Sverige som hyser Europas största extremistparti? Italien har sjukare ekonomi, Tyskland fler invandrare, Sverige har färska minnen av etnisk homogenitet, något som Frankrike aldrig känt till. Var tredje fransk medborgare har en nära anfader som fötts utomlands. 

Om nu begreppet “invandrare” alls betyder samma sak i dessa länder. Få kurder som flyr till Tyskland talar flytande tyska, men 68 procent av de franska invandrarna har franskan som modersmål och har vuxit upp omgivna av fransk kultur. Inte heller kan man tala om någon invandringschock. Andelen utlänningar som bor i Frankrike är i dag mindre än på 30-talet. 

Inte heller den hävdvunna franska rasismen (som formulerades 1853 av Arthur de Gobineau och populariserades av Richard Wagner) kan förklara Le Pens framgångar. När Sofia Touzaline i somras vägrades inträde till ett gymnasium i Vitrolles (“Med det ansiktet tar du inte studenten”, förklarade skolassistenten) blev hon först förstummad, sedan chockad och rusade gråtande från skolan. Touzaline är arton år och uppvuxen i trakten, och jag måste tro henne när hon försäkrar att det var för första gången i hennes liv som någon ens anmärkte på hennes arabiska utseende. (Rektorn har suspenderats och skolassistenten står inför rätta.) Den rena rasismen skulle kanske kunna ge Front National fem procent, men inte som i Vitrolles, femtio. 

Jean-Marc Barbier i Alarme Citoyen, Marignanes motståndsrörelse mot Le Pen, föredrar emellertid att poängtera denna dimension och bokför förtjänstfullt varje tecken på främlingsfientlighet. I hans tidning framställs borgmästaren iklädd brunskjorta och stövlar. Jag tvivlar på att detta övertygar folk. Det tror inte heller Yves Castan som anför den partilösa oppositionen i Vitrolles. Den antirasistiska agitationen går över huvudet på folk, menar Castan. “Min granne, som nog röstat på nationalisterna, godtog inga sådana förebråelser. Antisemitismen, sade hon, äsch, det är ju gammalt.” Front Nationals framgångar förklaras av helt andra saker. Castan vet inte riktigt vilka, men han säger i alla fall: “Sedan politiken försvunnit har drömmarna blivit hemlösa.” 

Och i grannstaden berättar Jean-Marc Barbier att det är hemskt för honom, en gammal 68, att erkänna att hans kommunistiska vänner (han är pensionerat fackombud från helikopterfabriken) nog röstar på Front National och av samma skäl som de röstade rött den gången: “Le Pen lovar dem månen, lanserar enkla lösningar och pekar ut syndabockar.” Det var bara kommunisterna som stod för någon politisk aktivitet i Marignane, menar Barbier, och alltsammans tog nationalisterna över. Några andra partier syns knappast till. När den tyska vänorten Wolfsburg sagt upp förbindelserna med stadshuset men ville ha kontakt med socialisterna fanns det ingen som kunde svara på brevet. Och de borgerliga? “De letar nog fortfarande efter varandra.” I arbetarstaden Marignane med nära 40 000 invånare består de demokratiska partierna av kanske 100 personer, och då har Barbier räknat med kommunisterna. 

På samma sätt är det i andra städer. I somras demonstrerade 50 000 personer mot Le Pen i Strasbourg, i vintras marscherade 100 000 i Paris. Men partiernas lokaler står tomma. Politik görs på gatan. Senast i januari tvingade massdemonstrationer regeringen att höja bidragen till de arbetslösa. Men vad händer när demonstranterna gått hem? 

Daniel Mermet, redaktör för det populära radioprogrammet “Là bas si j´y suis”, brukar avsluta sändningen med ett hjärtligt “Merci, Jean-Marie”. Det finns skäl att tacka Le Pen, menar Mermet, massdemonstrationer mot hans parti väcker politiken till liv. Och hur länge har politiken sovit? Det är frågan Daniel Mermet väntat på. Han skjuter ifrån sig tallriken och säger: “Sedan alltid! Frankrike har möjligen uppfunnit demokratin men vid det har det stannat. Vi har aldrig utvecklat den. Vi lever i en konstitutionell monarki med förvaltare i stället för politiker! Ingen här gör politik, utom gatan och Front National.” 

Mermets specialitet är den utförliga intervjun. Han sänder timslånga samtal med filosofer och butiksbiträden, han ställer oskuldsfulla frågor och får för det mesta tankeväckande svar. Nu har han tillbringat veckor i Alsace, i byar där nästan varannan väljare röstat på Front National. “Helt olikt Vitrolles, men vet du vad de sade? ´Vi behöver en halv Hitler här´. Dessa knipsluga bönder visste utmärkt väl att de gjorde skandal och de var saliga när de såg vår förfäran. Det var det de ville! Att klämma en stor skit framför näsan på dessa fina parisare som alltid vet bäst, alltid tänker de rätta tankarna, aldrig orkat sänka sig till deras värld. De betalade tillbaka för decennier av ringaktning och glömska. Att göra en ful grej gemensamt, det svetsar samman, eller hur?” 

Vi har egentligen ingen demokrati och mycket litet politik här i landet, säger Mermet. För att synas måste man ockupera någon byggnad eller gå ut på gatan. “Allt utspelar sig i Paris. Frankrikes politik är antingen nationell – eller så finns den inte. Det är därför som vi är så rädda för Europa.” 

Mermet har nyss också varit i Tyskland för att skildra hur det gick till när också Vitrolles tyska vänort Walldorf sade upp förbindelserna. “Det var demokrati! De höll möten med alla partier, några tyckte si, andra så – de enades om en kompromiss. Otänkbart i Frankrike! Politik är att påtvinga den andre vår vilja. Vi lever i en tradition av inbördeskrig. Tro mig, jag är en del av den. När jag kommer till ett nytt ställe frågar jag först: Och vilka är era fiender?” 

Jag invänder att de Gaulle i alla fall lyckades sy ihop Frankrike efter kriget. “Ja, utropar Mermet, men till vilket pris! Till priset av en lögn: att alla fransmän var goda motståndsmän. de Gaulle i London, Pétain i Vichy. Du måste förstå att Frankrike kanske är det sista europeiska land som inte gjort upp med sitt förflutna. Två miljoner fransmän krigade i Algeriet och de flesta har gjort sig skyldiga till vedervärdigheter – men ingen talar om det. Amerikanerna har gjort tiotals filmer om Vietnamkriget, men Frankrike tiger som muren. Man döljer, slätar över, kamouflerar . . . 

Medan han talar kommer jag att tänka på les harkis. Ett nytt ord och ett folk för sig. De bor i Södern, Le Midi, 300 000, med familjerna nu kanske en miljon. De är algerier som av fattigdom eller lojalitet tog värvning hos kolonialarmén. Harkis flydde 1962 med de sista båtarna, hatade av övriga algerier och osynliggjorda av kolonialmakten som redan börjat sopa det smutsiga kriget under mattan. Man behöver inte ens fundera vad de röstar på: Le Pen är den förste som sagt att de var franska soldater och förtjänar att behandlas därefter. 

Daniel Mermet har nu glömt att äta, han lutar sig över bordet och sänker rösten. “Jag skall säga dig vad Frankrike är. Det är mode, parfym och . . . vad hette nu det där tredje? Jag har glömt . . . mänskliga rättigheter! Men mest mode och parfym, två sätt att förföra och kamouflera former och odörer som man inte vill kännas vid. Vichy, Algeriet, les harkis . . . Och allt det bortglömda, förträngda och misskända – det är slammet ur vilket Front National växte fram. Nu skördar Le Pen frukterna av vår glömska.” 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.