DN 1993-02-11

Lega Nord ifrågasätter inte bara nationalstaten utan också politikens grund: förändring mot större förnuft, jämlikhet och upplysning. Ledaren Umberto Bossi avfärdar liberalismen som en stor bov. Ideologen Gianfranco Miglio förkastar iden om en universell mänsklighet.

DEN 1 augusti 1793 undertecknade revolutionskonventet i Paris ordern om Vendées förstörelse. Senare kom mer detaljerade instruktioner. Och på nyåret kunde man läsa general Westermanns rapport: 

“Medborgare republikaner, Vendée finns inte längre. Med sina kvinnor och barn nedgjordes det av frihetens svärd. I enlighet med era order krossade jag barn under hästhovarna och massakrerade kvinnor. Just dessa kommer i alla fall inte att föda flera banditer. Inte en enda tillfångatagen har jag på mitt samvete. Jag utrotade alla . . .” 

Tvåhundraårsminnet av dessa händelser kommer, begripligt nog, att uppmärksammas i Vendée och Poitou. Men också på sina håll i Milano, och det är mindre begripligt. Vad har Lega Lombarda, det moderna, genomborgerliga, högurbaniserade och smått protestantiska Norditaliens massparti gemensamt med ett katolskt, traditionalistiskt och antiborgerligt uppror? I äldre historieskrivning har Vendéeupproret framställts som en reaktionär sammansvärjning mot revolutionen av adel, präster och vilseledda bondemassor. Moderna historiker (Furet, Tilly m fl) avvisar denna bild. Vendées bönder, menar de, var upprorets egentliga kraft. Revolutionen befriade dem visserligen från feodalsystemet, men ställde dem samtidigt helt maktlösa inför den nya överheten: småborgarna i Paris och Nantes som förläst sig på filosofer och nu omskapade samhället. De drog nya församlingsgränser, rev upp femhundraåriga sedvänjor, avsatte präster, tillsatte nya . . . Kort sagt, de krossade lokalsamhällena. Och mera: de krävde beväring till Frankrikes försvar! Det var denna, historiens första allmänna, inmönstring som utlöste revolten. Dö för parisarnas krig? 

I alla tider hade kungarna utkämpat sina bataljer med hjälp av adel och legoknektar. I grannskapets Bretagne gällde rent av (sedan det blev franskt 1532) att ingen kunde tvingas axla musköt utanför furstendömets gränser. Mycket kunde man kräva av feodalbonden, men inte hans liv på slagfältet. Nu krävde Frankrike detta, ty nu var det inte längre ett kungadöme. Det var en nation. “Ned med nationen!” vrålade de upproriska under attackerna. 

Bönderna slogs knappast för l’ancien regime, de slogs förtvivlat för det igenkännbara, för att få vara i fred och för sin relativa autonomi, menar Francois Furet med flera historiker. Andra går längre: konventets resolution var det första politiska beslut om folkmord i jämlikhetens, upplysningens och nationens tjänst, hävdar till exempel Ronald Secher i sin omstridda “Le genocide franco-francais. La Vendée vengee”. 

“Ned med nationen!” Ett mycket svagt eko av vendeernas raseri kan faktiskt höras 200 år senare i Norditalien. Måhända är detta den minsta gemensamma nämnaren: revolten mot trikoloren och vad den står för, det vill säga centralstaten med rätt att fordra anpassning, uppoffring och lydnad. Det vore i så fall en groteskt oanständig nämnare. I Vendee gällde det ett desperat försvar av den enda kända världen, i Norditalien av skattebetalarnas redan välfyllda plånböcker . . . Men när politiker tar det förflutna i sin tjänst är det aldrig historien utan myten om den som det handlar om. Därför anar jag att legisternas väderkorn kan ha lett dem rätt. De ifrågasätter inte bara nationalstaten, utan måhända även de ambitioner som föddes samtidigt med den och som nu besjälar allt det vi kallar politik: nämligen att medvetet och i stor skala förändra samhället i riktning mot större förnuft, jämlikhet och upplysning. 

En vågad misstanke, och paradoxal. Ty Legas hela identitet vilar ju på att man anser sig modernare, förnuftigare, laglydigare och mera upplyst än resten av Italien. Men lika tydlig är legisternas motvilja mot somliga av de abstrakta begrepp som vidgar ansvarets sfär och som väglett det moderna projektet: framsteg, stat, sociala grupper, jämlikhet . . . “Solidaritet? Vad är det? Varför? Med vilka? Vi förstår inte det ordet i Milano. Men hjälp, det kan jag förstå” (regionalrådet Scorsi). 

Gianfranco Miglio, professor i statskunskap och Legas ende ideolog, talar ogärna om “mänskligheten”. Det är för stort och för abstrakt. Liksom “Italien”. “Människan”, säger Miglio ur djupet av sin blommiga fåtölj i den magnifika villan i Como, “är en varelse som till största delen bestäms av sin lokala kultur.” 

Och mycket eftertryckligt tar han sedan avstånd från “rasisten Le Pen” och hans läror. Men nästan lika resolut avfärdar han de filosofer som predikat iden om en universell mänsklighet. Han räknar sig nämligen till den romantiska skolan: von Savigny, Herder, von Moser. Ty Upplysningen och Hegel bär skulden till iden om den ideala staten och till nationalismen. “Men det är mina personliga tankar. Vår rörelse ställer sig inte så filosofiska frågor. Vi är inte så . . . kulturella.” (Det är sant. Bland Legas sympatisörer är två grupper kraftigt underrepresenterade: de högst och de lägst utbildade.) 

Icke desto mindre är det just Gianfranco Miglio som levererat de moraliska argumenten för norditaliensk autonomi. Den skulle gynna toleransen och freden, heter det. En “mikronationalism” som den lombardiska är nämligen äkta och trygg och nöjer sig därför med att värna sin etniska egenart. En “makronationalism”, som den italienska eller tyska, är en ideologisk konstruktion, tillkommen under ett erövringskrig, och därför aggressiv och intolerant. 

Något ligger förstås däri. Den revolutionära franska staten uppfann visserligen folkens broderskap, men redan i “Marseljäsens” refräng såg den fram emot att göda åkrarna med de andras “orena blod”. Men beter sig inte det etniskt trygga Kroatien misstänkt chauvinistiskt? “Inte alls”, protesterar Miglio, “på Balkan är det Stor-Serbien som ensamt står för aggressionen.” Europa enas inte med mindre än att det först faller sönder i etniska regioner som Norditalien eller Tyrolen. “Makronationerna har för mycket prestige att förlora.” Etniska regioner? “Ja, med gemensamma lag- och kulturtraditioner.” 

Dagen därpå kullkastas Miglios tes av självaste partiledaren. “Vem kan påstå att Norditalien är en etnisk enhet när det bor folk från hela landet i Milano”, frågar Umberto Bossi retoriskt på ett massmöte i Varese. Han får varmt medhåll, liksom veckan före då han hävdade motsatsen. Men nu heter det alltså att Norditalien är en “ekonomisk enhet”. Vad skall man tro? “Att Lega bestämt sig för att vinna syditalienska röster”, gissar en luttrad murvel på L’Espresso. 

Umberto Bossi har litet svårt för journalister och förefaller föga trakterad när jag tvingar mig på honom på tredjeklasspizzerian “Midnattståget”, där han tar igen sig bland orakade livvakter och ett koppel lyckliga beundrare. 

Umberto Bossi beställer popcorn och cocacola. Åt sig själv. Och vad vill jag veta? Jag vill veta vad han anser vara Europas allvarligaste problem. 

Det är liberalismen. Den är i kris: kan inte föda världen, är för individualistisk, inger tredje världen falska förhoppningar (det är därför som tredje världen kommer hit). Och Italiens problem? Liberalismen, den ligger bakom daltandet med Syditalien, och – samtidigt – favoriseringen av storföretagen på de smås bekostnad. Det är också “liberalismen” som bär skulden till att miljarder pytsas ut på socialpolitik. 

Och hur skulle han reagera om han på en vägg fick se skrivet “Norditalien åt norditalienarna”? 

“Jag skulle inte reagera på något sätt. Jag skulle finna att den som skrivit söker efter en identitet, en bristvara i ett modernt samhälle där liberalismen åstadkommit miljoner av immigranter och som därför håller på att upplösas.” 

Vad betyder, för Guds skull, “il liberalismo” för Umberto Bossi? 

Det är omöjligt att få svar på. Ordet tycks för tillfället vidhäfta allt förargligt. Men han har tidigare talat varmt om korporativismen. Ett alternativ? 

“Korporativismen”, svarar Bossi diplomatiskt med munnen full av popcorn, “var en kompromiss mellan kommunism och liberalism. Men den fick aldrig chansen. Är oprövad, alltså.” Sedan börjar han tala om nationalismen. Den underblåses av Rom och partierna, menar han. Skinnhuvuden i Tyskland, liksom i Italien, har lanserats av staten som ett svar på den federalistiska frihetskampen. 

Hörde jag rätt? Jo, han bekräftar. Tyskland riskerar att falla sönder på grund av ekonomiska spänningar mellan öst och väst. Och för att skapa sammanhållning hetsar staten nazister mot invandrare. 

Helmut Kohl bakom skinnhuvuden? Umberto Bossi ger ifrån sig en uppgiven suck och ser sedan vädjande på sitt följe. Ser ni, tycks han säga, hur svårt det är att få folk att genomskåda de enklaste sambanden. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.