DN 2003-01-11 

Det finns inte många övertygade federalister i EU-konventet, med desto fler pragmatiker som börjat tänka federalt, skriver Maciej Zaremba. En union med 25 medlemmar behöver ett starkare demokratiskt klister, menar de. Det betyder: mindre makt åt toppmötena, mera åt EU-institutioner och de folkvalda i Stockholm och Bryssel. 

ÄPPELODLINGARNA runt Berlin finns inte mer. Frukten levde inte upp till EU-normen. Över detta är berlinarna givetvis rasande, säger Helmut Scholz. Han kan anföra fler exempel på tosiga förordningar från Bryssel. Ändå vill han ha mer EU, inte mindre. Det vill säga – ett mera handlingskraftigt och något försvagat EU. Nej, hans önskningar är inte alls motsägelsefulla, säger han. 

Hur ett äpple ska smaka kan man i Brandenburg bestämma själv. Men när kriminella rör sig fritt inom Europa måste också åklagarna göra det. Det skall inte ta fem år att få en misstänkt utlämnad till ett annat land. Det är bra med euro och gemensam marknad, men om ett portugisiskt bolag skall bygga i Berlin, skall det betala tysk skatt och helst tyska löner. Alltså tycker Helmut Scholz att nationalstaterna borde ge upp mer av sin prestige. Det behövs en EU-rättvisa, en asylpolitik och kanske även skattelagar. Det är orimligt att en enskild stat skall kunna hindra reformer som resten av Europa behöver. 

Medan vi samtalar får ”prestige” en ny och elak klang. Det stiger upp giftig olja ur tankern med detta namn utanför Spaniens kust. Sådana enkelskroviga båtar får sedan ett decennium inte nalkas amerikanska vatten. I Europa är de välkomna. Frankrike och Spanien har nämligen ännu inte kunnat enas om var EU:s sjösäkerhetsmyndighet skall ligga, och i en så viktig prestigefråga ger de nuvarande fördragen varje land vetorätt. 

Federalism? Scholz menar att Europa är dömt till federalism. Den är liksom en demokratiskt tvingande följd av globaliseringen och den gemensamma marknaden, säger han. Han är alltså beredd att lämna ifrån sig ännu mera av sin tyska medborgarrätt till Bryssel, men på villkoret att han får mera att säga till om där borta. Just han, Helmut från Brandenburg, inte bara hans regering. Det betyder: majoritetsbeslut och mera makt åt Europaparlamentet. 

Vi sitter vid Rosa Luxemburg-platz i forna Östberlin, i samma hus där Tysklands kommunistparti flyttat in år 1926. Helmut Scholz, en gång i tiden varit Honeckers diplomat i Peking, är numera utrikesansvarig i det postkommunistiska PDS. Det är ett litet men sällsamt parti, som väcker större tilltro i Bryssel än i Hamburg. Där fick man 1 procent, men i Bryssel valdes Scholz kollega att representera hela den europeiska vänstern i konventet. Kanske är det logiskt. Scholz parti är det enda som genomlevt samtliga europeiska katastrofer: att vara tysk 1914 och 1939 och sedan på fel sida om muren. 

Det som är vänster i Tyskland är centrum i Europa. Postkommunisten Helmut Scholz är i själva verket representativ för en majoritet i konventet som redan åstadkommit en skiss till ett mera federalt Europa. Detta trots att man i konventet inte hittar många ”federalister”, som av pur övertygelse vill sy ihop Europa till en superstat, men desto flera pragmatiker som börjar tänka i federala banor. Som Danuta Hübner, polsk EU-minister. ”Polen är ett stort land”, säger hon, ”och man kan tycka att vi skulle ha allt att vinna på att bevara ett EU som ett samarbete mellan stater. Men en utvidgad union behöver ett demokratiskt klister, annars kommer medborgarna att vända det ryggen. Klistret – det är starka EU-institutioner, som medborgarna upplever som sina. Därför föredrar vi gemenskapsmetoden.” 

En annan ledamot säger det rakare: ”Jag är inte federalist därför att jag vill, utan därför att jag måste.” Och han liknar Europa vid en kvinna med famnen så full av åtaganden att hon kommer att dratta på näsan, om hon inte tar ett stort kliv framåt. 

Hur har det kunnat bli på detta viset? frågar en vän av balans. Hur hade det kunnat bli annorlunda? frestas man svara. Att EU framstår som ogenomskådligt och odemokratiskt är helt naturligt med tanke på hur det kom till. 

Föreställ er att Sverige, i stället för genom Vasas krigshandlingar, kommit till som en fredlig pakt mellan hövdingarna av Uppland, Skåne, Närke och de andra landskapen. Först träffades de i en grotta och tog bort tullarna mellan sina länder. Och de införde gemensamma sädesmått, på det att ingen handlare blev lurad. Sedan tillsatte de en överfogde i Stockholm (som de döpte till ”kommission”) att se till att det blev verkställt. (Varför just Stockholm? knotade närkingarna.) Snart började fogden sända direktiv till Örebro och Mora: ”Nu har vi gemensamt bestämt att laga alla broar i Sveriges land samt att haren inte får jagas i juli.” Det har vi inte alls, ropade närkingarna och vilken dum idé! Fogden svarade att han bara gjorde som hövdingarna sagt. Hur de resonerat, det visste han inte, ty det var en hemlig och ljudisolerad grotta. Men sin hövding har väl ändå närkingarna valt själva? Förresten, sade fogden, ni kan fråga riksdagen i Stockholm. 

Den där fisförnäma riksdagen, där de kallade sig ”svenskar”, brydde sig närkingarna inte om, ty den var mest för syns skull. Det hade deras hövding uttalat många gånger. Men nu visste de inte vem som fridlyst deras harar och vem de skall ställa till svars. Var det tinget i Örebro, hövdingarådet i grottan eller den där riksdagen i Stockholm? Kanske var det Kommissionen som tog sig friheter? 

Somliga hövdingar fann denna förvirring av godo. När folket knotade kunde de alltid peka mot Stockholm. Fast de narrades, det var ju i grottan, som de viktigaste besluten blev till. I stor enighet. Ty ingen hövding ville vara sämre än en ann, så när de var oense fattade de inga beslut. Inte ens då alla ropade på krafttag, som när det uppdagades att all lönnspriten utgick från Uppland, där lagarna var liberala och bylingen mottaglig. Men se, det gick inte, ty upplänningars lag var urgammal, dundrade deras hövding, själva grunden för den nationella identiteten. Och han hade vetorätt. 

Det räcker nu, muttrades det i stugorna i det rike som de oförsiktiga redan kallat Sverige. Antingen får vi litet klarhet i maktens vägar och något att säga till om här, eller så upplöser vi Sverige och styr oss som förut, i Närke. 

Där har vi, lätt karikerat, de problem som konventet väntas råda bot på. De kan säkert beskrivas på annat sätt. (Men tro aldrig på dem som säger sig ha en opartisk syn på dessa frågor.) 

När Konventet tillsattes var det många som såg fram emot ännu ett krakel. Det hade tagit de femton länderna lika många år att enas om en teknisk definition av ”sylt”. Nu satt tjugoåtta nationaliteter där, och de skulle skriva grundlag. 

Men till allas förvåning visade sig konventet inte hågat för onödiga trätor. Många menar att det var tack vare ordföranden, Valery Giscard d´Estaing. Han föreslog att i ett halvår skulle man bara klaga på Unionen och hålla inne med mothugg och mirakelmedicin. Så blev det, och under denna gigantiska terapisession på elva språk lär det ha vuxit fram en ny kemi i församlingen. När ”lyssnarfasen” var över blev alla ivriga att komma med något konstruktivt. 

När nu sex månader återstår till deadline skymtar redan konturerna av en genomgripande reform av Unionen. Konventets uppgift var endast att ”undersöka de tänkbara lösningarna”. Men den som tillsätter ett konvent måste veta att en sådan lätt överskrider sitt uppdrag. Så var det 1787 i Philadelphia och så gick det 1792 i Paris. Om det är något som 90 procent av ledamöterna är eniga om, så är det att med stor majoritet lägga fram ett helgjutet och välförankrat förslag, som det skall bli svårt för regeringscheferna att säga nej till. 

Ungefär i november förra året insåg de mer historiemedvetna regeringarna hur det var fatt och de skickade sina utrikesministrar till konventet. (Säg, är det inte vackert? Man föser ihop oförenliga viljor i ett rum i hopp om att de skall visa hur oenigheten ser ut, och så börjar de samarbeta i stället. Ibland undrar jag om det inte är så det historiska framsteget går till.) 

I den Union av folk och stater som börjar framträda i Bryssel har makten och ansvaret förskjutits från toppmöten till de övernationella myndigheter-na (Kommissionen och EU-domstolen) samt till de folkvalda i Europaparlamentet, men också till riksdagen, cortes, sejmen och house of commons. På det sättet hoppas konventisterna att göra EU-politiken tydligare, mer slagkraftig och legitim. 

I dag stiftas EU-lag av regeringschefer eller ministrar i slutna rum och godkänns i bästa fall av EU-parlamentet. I många frågor (gemensam säkerhet, rättsfrågor, asylpolitik och så vidare) bestämmer regeringarna ensamma. Konventet föreslår en radikal nyordning: lag skall stiftas offentligen och EU-parlamentet får medbestämma i nästan alla ärenden. Vill man förenkla kan man säga att regeringscheferna får utgöra en Europas andra kammare. 

Det mest europeiska, förstår man av konventet, är Kommissionen. Den har ersatt det nationella synsättet med omsorg om det helas bästa. Kommissionen är ett slags regering, med ensamrätt att väcka lagförslag, den är också väktare och verkställare av lag. Men den tillsätts i dag under diplomatiskt tisseltassel (och får ofta sina förslag sänkta av kravet på enighet bland regeringscheferna). Det vill Konventet ändra på: denna process borde i stället vara öppen och politisk. Kommissionens ordförande bör väljas och avsättas av Eu-parlamentet. Eller, mer radikalt (och mindre sannolikt): Låt kandidaterna till jobbet som Kommissionens ordförande presentera sina program för Europa: vilken asylpolitik, hur mycket jordbrukssubventioner, vilken utrikespolitik. Låt dem bedriva valkampanj. Låt EU-parlamentet rösta fram denna ordförande, och låt sedan henne/honom – i samförstånd med regeringscheferna – plocka ihop sina kommissionärer. Det är inte givet att de behöver vara lika många som medlemsstaterna. Några av de 25 lär bli utan. Men, tillägger man, ingenstans i världen kvävs det att regeringen skall representera alla områden i ett land. 

När EU utvidgas till 25 stater måste det ge upp kravet på enhällighet också i de stora frågorna. Annars förlamas det. En kvalificerad dubbel majoritet (till exempel 80 procent av Europas befolkning och åtta av tio stater) borde vara nog för att fatta de flesta beslut med bibehållen legitimitet. (I en sådan ordning kan nämligen unionens stora stater inte rösta ned de små). 

Man åberopar exempel: Ett land stoppade EU:s försök till investeringsbojkott av Burma och Sudan, och vi fick inte ens veta vilket, eftersom utrikespolitiken hör till den mellanstatliga, diplomatiskt diskreta sfären. Med konventets förslag skulle Frankrike (som det gällde den gången) dels tvingas spela med öppna kort, dels – trots sin storlek – solidariskt inordna sig i ledet. Det är endast när ett land kan förete ett vitalt nationellt intresse (oljekällor i Sudan räknas inte dit) eller när det kommer till väpnade aktioner som det skulle krävas enhällighet. Alternativt kunde vissa länder (man tänker på de neutrala) få ställa sig utanför både beslutet och aktionen (constructive abstention kallas det). 

Det är, som synes, starka inslag av majoritetsstyre som föreslås, låt vara med mycket kvalificerade majoriteter. Men som ett motdrag tänker sig konventet att de nationella parlamenten skulle kunna stoppa ett EU-beslut som de finner onödigt överstatligt. Om tre av tio nationella parlament finner att ett visst problem löses bättre lokalt kan de hindra både Europarådet och Kommissionen samt, i olösliga fall, dra dessa organ inför EU-domstolen. 

Allt detta och mycket annat nytt skulle sammanfattas i ett enkelt konstitutionellt fördrag, begripligt för vem som helst, är tanken. Skissen finns redan, den inleds med en högtidlig förklaring av vad ett enat Europa, ”En union av medborgare och stater”, är bra för och vilka värden det omhuldar. Därefter kommer EU-medborgarnas rättigheter, rättsligt bindande och somliga mer långtgående än dem vi åtnjuter i Sverige (som förbud mot genetisk diskriminering, mot kloning av människor, mot rashygien samt mot all kommers med delar av människokroppen). I konstitutionen skall också framgå att Europa i förhållande till omvärlden talar med en röst, att det har ett globalt ansvar och en egen styrka som kan agera oberoende av Nato (en tvistig fråga), samt även en bestämd socialpolitik. 

Den sista frågan hör till de mest omstridda, en av de få där man kan tala om ett ”höger” och ”vänster” i konventet. Först i december började diskussionen om vad som skall stå i avsnittet om socialpolitik. Arbetsgruppens ordförande, greken Georges Katiforis, har dock hört talas om välfärdsstaten som ”Europas vackraste blomma”. 

En stor majoritet av Konventet tycks anse att dessa reformer utgör ett demokratiskt framsteg. Maktdelningen blir mer genomskådlig, ansvaret lättare att utkräva och de folkvalda får mer att säga till om. Man börjar rent av skymta den europeiske medborgaren. Men det finns andra som hävdar att ju mer makt denne europé får, desto värre för demokratin. De flesta av dem kommer från ytterlighetspartier eller från nordliga länder. Om detta handlar den sista artikeln om Europas framtidskonvent. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.