DN 2001-06-12
Somliga bekämpar världsmarknaden av solidaritet med världens fattiga. Andra därför att de fruktar konkurrens från desamma. Men även de senare låter som vänner av tredje världen. Maciej Zaremba lyssnar till franska bönder och andra antiglobalister.
Frågar man en fransyska vad “globalisering” går ut på är chansen stor att hon svarar tvåstavigt: malbouffe. “Bukfylla”, ungefär. Ordet uppfanns i augusti 1999, men är redan stadigt förankrat i franskan. Malbouffe är framför allt McDonald´s, föraktfullt förkortat till McDo. Att det blivit så kan inte bero på att hamburgaren invaderat Frankrike i någon nämnvärd omfattning. Europas mest snabbätande land, Sverige, har förhållandevis nära dubbelt så många av den sortens bespisningar, och fem gånger fler än Italien.
De flesta av McDonald´s franska fiender har aldrig smakat köttsemlan. Det är själva konceptet de bekämpar: att ätandet skall klaras av på en kvart, hur som helst, när som helst, med händerna och av miljoner som förväntas ha samma smak. Men smaken, som är förmåga till distinktioner, sitter i hjärnan och inte i gommen, fastslår författaren Paul Ariès (Petit manuel anti-McDo). Och med stöd av upplysningsfilosofer drar han slutsatsen att en dålig ätare blir en usel samhällsmedlem. Äter man som en gris är det fara värt att man också röstar som ett svin. Det vill säga med massan.
Man kan finna slutsatsen förhastad. Men när den formuleras i den mest gastronomiska av alla kulturer, där matbordet är en lika mycket social som kulinarisk inrättning, låter den mindre förryckt.
För Ariès är det i princip ingen skillnad mellan den ekonomiska rationalitet som inskränker ätandet till näringsintag och den sovjetiska totalitarismen som reducerar människan till en kugge i statens urverk. Bägge utplånar nämligen individen. Att bekämpa mcdonaldiseringen, proklamerar Ariès, är därför detsamma som att försvara kulturen och demokratin mot en antihumanism med globala förtecken.
I mars varje år strömmar hundratusentals fransmän till Porte de Versaille för att inspektera sina bönders bedrifter, avsmaka ostar och jämföra champagnesorter. Kor går på parad i manegen, barnen får se var pastejerna kommer ifrån. Och jag kan inte hjälpa att vandringen bland detta överdåd, som jävar alla idéer om en ekonomisk användning av matrasten, känns som en motståndshandling. Det är bara uppfödaren av belgisk blå som inte förstår att vårda stämningen. Bakom de uppsvällda kreaturen (man har rakat bort en del av skinnet för att framhäva kotletterna) har han ställt upp en skärm där vi kan följa hur djuret modifierats i förhållande till tidigare modeller. För tio år sedan, framgår det, var kossan en halvmeter kortare. Upplysningen utlöser en plötslig brådska hos publiken, som snabbt ger sig av mot getosten.
I ena hörnet av mässan hittar jag Bernard Moser, generalsekreterare i Confédération Paysanne, som samlar nära en femtedel av landets lantbrukare. Om globaliseringsmotståndet har ett globalt ansikte är det José Bovés, ordförande i samma förening. Sedan han demolerat ett franskt McDonald´sbygge för två år sedan, därefter fängslats och vältaligt försvarat aktionen, (med bland annat samma argument som Paul Ariès), lär han vara mer känd i USA än självaste Jacques Chirac. Numera förekommer den lille piprökande mannen vid alla antiglobala demonstrationer, från Seattle till Québec. Han är son till en forskare i biogenetik, har ett förflutet vid Berkeley och senare i 68-vänstern. Det var också Bové, numer fårfarmare och roquefortproducent, som gjorde malbouffe till symbol för alla de ledsamheter som hans Confédération bekämpar: stordriften (le productivisme), utslagningen av familjejordbruken, förekomsten av förryckta kor, genmodifierade växter, febriga får samt miljöförstöring, djurplågeri oc h fattigdom i världen.
“Globalisering”, säger Bernard Moser, “det är när ekonomin tagit makten över människan. Då har hon glömt det väsentliga i livet.” Han och hans hustru föder upp 320 får på alpsluttningarna i Dôme. Trots subventioner har de ingen chans, säger han, att konkurrera med massproducerade lamm från Nya Zeeland. Alltså anser Confédération Paysanne att EU borde vara självförsörjande på livsmedel och sluta upp med att importera lamm från antipoderna och soja från Brasilien. För kvalitetens och mångfaldens skull. “Jag är ju inte bara jordbrukare, jag vårdar kulturlandskapet”, säger Moser.
I den andra ändEn av utställningen står emellertid produktivisten Willy Nussbaumer från Alsace. Hans FNSEA, som Bové och hans vänner bröt sig ut ur 1987, organiserar merparten av de franska bönderna. “Hundra miljoner ägg”, säger han medan han överräcker visitkortet. Det är vad han frambringar varje år, med hjälp av fyrtio anställda; men, vill han särskilt betona, utan subventioner. Och hönsen? “Javisst, en kvarts miljon.” När jag nämner Bové får Nussbaumer något mörkt i blicken. “Skall den där kåkfararen kalla sig bondeledare? Om alla bedrev jordbruk på hans vis skulle vi svälta ihjäl!” Men mångfalden, kvaliteten och kulturlandskapet? Nussbaumer rycker på axlarna. “Lätt för Bové att säga, men folk lever faktiskt inte av roquefort. Tro mig, mina kunder frågar aldrig om kvalitet. De bryr sig bara om priset. Folk vill ha råd med semester och bil.”
Hur skall man kunna ta ställning mellan dessa två? Vi vill ha billiga ägg och högklassig roquefort. När allt kommer omkring är det effektivitetsmonster av Nussbaumers sort som är förklaringen till västvärldens välfärd. (I Tyskland, läser jag, har det nominella smörpriset stått still i mer än fyrtio år.) Men det är inte svårt att förstå Mosers skäl. Den strid han blåser till är densamma som svenska småbönder förlorade för trettio år sedan. Och liksom den gången finns det gott om utmärkta argument: ekologin, mångfalden, kvaliteten, landskapet … Har man sett “Hem till byn” vet man vilka värden som står på spel. Fast det hette inte globalisering utan strukturomvandling på den tiden.
Men Frankrike är inte Sverige. Svenska småbönder frös tålmodigt och övergivet på Sergels torg. De franska bränner bilar, blockerar infarterna till Paris och kan ändå påräkna landsmännens sympati.
Willy Nussbaumer och Bernard Moser är oense om det mesta. Nussbaumer säger sig hylla konkurrensen, Moser anser att EU skall se till att bönderna inte blir färre. Medan vi tvistar om detta överväger EU-kommissionen (livligt påhejad av Sverige) att låta 48 av världens fattigaste länder sälja sina produkter tullfritt i Europa: bananer, socker, ris, textilier… Det är ett ovanligt anständigt förslag eftersom EU inte kräver att Nepal och Burkina Faso i gengäld skall öppna sina marknader för europeiska produkter. Frihandelsavtalet tillskyndas även av FN, som räknat ut att dessa stater kan tjäna över 100 miljarder dollar på arrangemanget, vilket är mer än dubbelt det bistånd de åtnjuter.
“Aldrig på tiden”, säger Nussbaumer, “gärna konkurrens, men lojal. Inte betalar de väl socialförsäkringar i Nepal?” Bernard Moser meddelar att han vill vara solidarisk med de fattiga och just därför är han skeptisk till detta förslag. “Det låter ultraliberalt, tycker jag. Det kan inte vara bra för tredje världen att göra sig beroende av export.”
Är det inte förunderligt att man från så skilda utgångspunkter kan komma till exakt samma slutsats? I Bryssel mobiliserar sockerlobbyn mot förslaget. De europeiska betesodlarna får 6:50 subventionerade kronor per kilo för sitt socker och säljer sedan överskottet för 2:50 på världsmarknaden, i konkurrens med Bangladesh och Zimbabwe. Vore det inte ett givet tillfälle för Confédération Paysanne och Attac att medelst några välriktade stenkast väcka opinion mot att våra skattepengar finansierar ett handelskrig mot de fattiga?
Attacs generalsekreterare Tartakowsky säger att han inte hört talas om förslaget. Den unge aktivisten Dierek Hirschel i Hamburg vet inte vad han skall tro men vill inte säga något som kan tolkas som ett stöd för frihandel. Thierry Delforge i Attac-Bryssel anser att varje land skall producera sina egna livsmedel. Maud Johansson på Forum Syd i Stockholm tycker att frihandelsförslaget är bra men att det finns viktigare frågor. Det är bara Felix Kolb, talesman för tyska Attac, som talar klarspråk. “Global handel”, säger han “skapar alltid förlorare. Men i det här fallet är det de rika som förlorar, vilket inte är mer än rätt. Europa har råd med det.” Men det är hans personliga åsikt. Attac vill inte uttala sig i frågan.
Facit: Två veckor senare avgår sockerlobbyn med segern. Rwanda, Burundi, Somalia och de andra får vackert vänta i nära ett decennium för att få konkurrera på lika villkor med italienare och fransmän.
“Det är klassiskt”, säger Bruno Trentin. “Man börjar med en moralisk kritik av globaliseringen och ändar i att utestänga fattiga länder som söker sig en plats på världsmarknaden. Attac är förvisso en mycket generös rörelse där också protektionisterna får plats.”
Jag höll på att komma för sent till vårt möte. Europaparlamentet, där Trentin representerar det italienska socialistpartiet, visade sig vara inneslutet av traktorer och vattenkanoner. Det var belgiska, franska och holländska lantbrukare som krävde kompensation för sina osålda kor. Denna demonstration påminde på intet sätt om de uppsluppna folkfesterna i Prag eller Seattle. Här var det sammanbitna ansikten, tunga blickar och grova tillhyggen i traktorhytterna. Och på den andra sidan mycket försiktiga, för att inte säga hovsamma kravallpoliser.
Jag vill inte påstå mig vara den som genomskådar EU:s jordbrukspolitik. Men så mycket förstår jag att den tillkommit av rädsla för en bonderevolt. Att omskolas från svetsare till lastbilschaufför är att byta yrke. Att överge ett jordbruk är att ge upp en livsform. Alltså valde EU:s arkitekter att på detta område i det längsta fördröja de sociala effekterna av fri marknad, om så till priset av halva EU:s budget. Varven har flyttat, gruvor lagts ned, industrier automatiseras, tills själva idén om en arbetarklass blivit problematisk och oattraktiv som mobiliseringsparoll. Men den europeiska bondeklassen bärgades över i postmoderniteten. Är det inte en intressant paradox? Och nu står den där, på gatorna i Bryssel, och behöver sannerligen ingen ideologi för att förstå att den måste bekämpa globala marknader.
Det betänkliga med en del av globaliseringskritiken, säger Bruno Trentin, är att de som talar för solidaritet ofta har egna intressen att bevaka. Han önskar att antiglobalisterna – men också hans kollegor i parlamentet – hade modet att säga att frihandeln i många fall kan vara gynnsamt för de fattigaste länderna, men samtidigt medge att det (åtminstone på kort sikt) lär bli på de rikas bekostnad. Att solidaritet, när allt kommer omkring, kanske betingar ett pris. “Det är inte trovärdigt, som i Seattle, att demonstrera för Afrikas skull sida vid sida med amerikanska fackföreningar som gör allt för att hindra importen från fattiga länder. Man kan inte stödja utvidgningen av EU utan att ens antyda att detta innebär en ny arbetsdelning i Europa och helt nya villkor för Frankrikes, Spaniens och Italiens bönder.” Inte heller är det ärligt, fortsätter han, att ständigt klandra USA, när det är Europa som har de högsta handelsbarriärerna mot tredje världen.
Han är själv en varm anhängare av ett vidare EU, men fruktar att det kan leda till bonderevolter och en ny chans för Europas xenofober. Så vad har han att säga till Bernard Moser och hans vänner?
“Att i stället för att sätta käppar i hjulen för de högproduktiva eller slåss för tullmurar, bör de acceptera den internationella arbetsdelningen och göra sånt som de är bäst på. Kvalitet, exklusivitet, hantverk. Världen behöver billig mat, men det finns miljoner som i likhet med mig gärna betalar dubbla priset för riktig roquefort. Visste ni att varje dag landar ett flygplan i Verona lastat med rumänska skor? Skall vi hindra det? Eller skall vi säga att visst, nu är det rumänernas tur att göra billiga skor? Vi får göra de dyra, som de inte klarar av. Än så länge …”
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.