DN 2003-01-14 

Regeringen spelar ett farligt spel i Europafrågan, skriver Maciej Zaremba. Man låtsas som att det regnar, men snart kan vi tvingas välja om Sverige skall vara kvar i en mer federal och folkstyrd union eller kanske lämna Europa. 

DEN EUROPEISKA VÄNSTERN vill utrusta EU-medborgaren med civila rättigheter. Det svenska vänsterpartiet säger nej till detta. Europafacket (ETUC) vill ge européerna en lagstadgad strejkrätt. Det tycker svenska LO är en tvivelaktig idé. EU:s socialdemokrater vill ha sociala garantier i unionens nya grundlag. ”Icke önskvärt”, svarar svenska sossar. För demokratins skull borde kommissionens ordförande vara folkvald, menar konventet. Det är en odemokratisk idé, svarar svenska delegater. 

Det är inte att undra på att europeiska socialister skakar på huvudet åt sina nordiska bröder. De är inte till att känna igen. Samma värden som de omhuldar hemma – från parlamentarism till mänskliga rättigheter – motarbetar de när det kommer till Bryssel. 

Varför går vänsterpartiet emot mänskliga rättigheter? Camilla Sköld Jansson på partikansliet förklarar att sådant skulle göra unionen mer legitim, och det är inte önskvärt: ”Konstitutioner med medborgerliga rättigheter, det har man i förbundsstater.” Ett rakt svar, men ändå obegripligt för en portugisisk arbetare. Med vad rätt skall ett parti i Norden, som inte ens vill vara med i unionen, förmena honom anställningsskydd? 

Sören Lekberg, ledamot av konventet, förklarar varför LO är tveksamt till strejkrätten. De europeiska facken är betydligt svagare än de nordiska. Av det skälet är de varma anhängare av överstatlig lagstiftning som garanterar deras rättigheter. ”Men vi i Sverige föredrar förhandlingar.” Och småningom framgår det att strejkrätten (art. 28 under rubriken ”solidaritet” i EU-stadgan) går längre än den svenska. Det kan måhända ställa till vissa problem i Norden, men väger de verkligen tyngre än de andras rättsvinster? 

Det verkar så. LO avstod från att stödja EU-fackets resolution till konventet, ”det var för överstatlig”. Men varför, frågar en vän av öppenhet, har man inte berättat om detta intressanta ställningstagande för sina medlemmar? 

Att tänka på sitt är inte alltid vackert, men det är legitimt. Solidariteten är ingen plikt, utan ett frivilligt åtagande. Under ett stort seminarium på ABF-huset i lördags talade knappt någon s-politiker om EU-integrationen från hemlösa balters eller häktade sloveners perspektiv. Allting handlade om huruvida den eller den reformen var bra för Sverige. Även detta perspektiv måste man respektera. 

Man kan tycka att den svenska demokratin fungerar utmärkt och bara kan bli sämre av samröre med mer korrumperade system. Eller fråga sig varför svenskar skall betala för den grekiska förvaltningens inkompetens. Man kan tycka att för Sveriges del kostar EU-medlemskapet mer än det smakar. Och på sätt och visst är det sant, särskilt för den som skattar den nationella suveräniteten mycket högt. Det är folk i illa fungerande stater som haft mest glädje av integrationen. Man kan också, som Lena Hjelm-Wallén, vittna om ett mentalt främlingskap i ett Europa besatt av krigsminnen och där domstolar har högre anseende än den politiska klassen. Man måste få lov att tycka att Sverige inte hör hemma i Europa utan snarare i Norden (eller kanske någonstans halvvägs till Den Nya Världen). Allt detta är respektabla motiv så länge som de framförs för vad de är, nämligen en önskan att dra fördel av den gemensamma marknaden, men helst undgå den politiska integrationen. 

Det är först när dessa realskäl förkläs till ädla principer som det politiska språket korrumperas. Jag kan förstå att vår regering inte vill framstå som osolidarisk. Men är det nödvändigt att hävda att det vore odemokratiskt med mera makt åt de folkvalda, att mänskliga rättigheter gör allting så komplicerat, att beslut fattade bakom lyckta dörrar är mera demokratiska än de som fattas av ett parlament? 

”Vi i Sverige….”, säger Lena Hjelm-Wallén i konventet, ”kan inte acceptera…” ”Vi i Sverige”? Jag hade kunnat svälja ”Sverige kan inte”, som är den diplomatiska signalen för en regerings ståndpunkt. Joschka Fischer säger oftast ”enligt min åsikt”, fast han är utrikesminister. Ibland säger han ”för Tysklands del”, men aldrig ”Wir in Deutchland”. Det finns ju tyskar i samma rum, som inte tycker som han. 

Hjelm-Walléns sällsamma ordval är ingen lapsus. I själva verket uttrycker det regeringens föreställning om hur demokratin i EU bör fungera. Något tillspetsat menar man att i Bryssel skall svenskar inte tala som enskilda medborgare utan som ett folk. ”Vi i Sverige”, meddelar vår åsikt genom en ministers mun. Det är innebörden i den ”mellanstatlighet” (demokratin genom ministermöten) som regeringen så idogt försvarar mot konventets önskan att förankra besluten i EU-parlamentet. 

Man kan förvisso ha legitima skäl för att inte vilja vara med i EU, något mindre legitima för att inte vilja demokratisera det, när man trots allt kommit med. Men man komprometterar folkstyresidén när man hävdar att det blir mest demokratiskt när varje folk talar med en röst, i stället för flera. Budskapet är inte så litet elitistiskt och auktoritärt: Persson kan åstadkomma demokrati samman med Chirac, men det kan aldrig Svenssons med Duponts. Jag vågar påstå att den linje regeringen valt att driva, med dess kvalmiga bismak av Volksgemeinschaft, redan solkat Sveriges anseende i gemenskapen. 

Som tur är förefaller ideologin omstridd också inom partiet. Jan Andersson har svårt att finna sig i den, särskilt efter det att Lena Hjelm-Wallén i ABF-huset ställt saken på sin spets: ”All makt utgår från nationalstaten.” Ja, så sade hon faktiskt. Jag förstår Andersson, under den läran är hans harvande i Europaparlamentet meningslöst eller rent av illegitimt. Han valdes ju inte dit av staten utan av medborgarna. 

Emellertid är det föga troligt att ministerdemokratin av Hjelm-Walléns modell överlever år 2004. Den är demokratiskt ohållbar och politiskt farlig, hävdar s-gruppen i Europaparlamentet. Ministermöten, skriver Richard Corbett från Labour, tenderar att förvandla konflikter mellan särintressen till krakel mellan nationer. Om franska rovfiskare råkar i luven på spanska dito, betyder det att Frankrike har problem med Spanien? Det blir lätt så, inte minst genom mediernas försorg, som gärna behandlar dessa möten i termer av gladiatorstrider, menar Corbett. (”Heja, nu har vår Chirac kopplat greppet på Aznar!”) Men samma problem blir mindre nationellt laddat om det avhandlas under parlamentarisk öppenhet. En minister representerar i sämsta fall bara en minoritetsregering i huvudstaden, i parlamentet sitter hans opposition, folk från obygden, liksom torskens vänner. 

”Vi kan inte i vårt århundrade ha en lagstiftning utan parlament”, säger Göran Lennmarker (m), riksdagens man i konventet. Liksom Corbett vill han avskaffa den rent mellanstatliga beslutsmodellen. Av kvalitets- och rättssäkerhetsskäl, inte minst. Ministermöten genererar ofta urusla beslut och gör det nästan omöjligt att utkräva ansvar, säger han. Kan jag säga vem som är skyldig till att Abdirisak Aden och två andra svenskar i strid mot grundlagen fick sina bankkonton spärrade? En bra fråga. Det verkar faktiskt vara ”vi i Sverige”, som är skyldiga, genom vår enda mun, Lena Hjelm-Wallén, som fattade det beslutet i ministerrådet. Varken riksdagen eller konstitutionsutskottet vill vidkännas något ansvar. Lennmarker är emellertid säker på att aktstycket aldrig skulle passera i EU-parlamentet, om det haft någon talan, vill säga. 

Vi lär få höra mycket om motsättningen mellan det mellanstatliga och det överstatliga (det gemensamma, säger konventet) under våren. Konflikten kommer säkert att fokuseras på frågan om EU:s ansikte utåt. Skall det vara en folkvald ordförande i Kommissionen, som de flesta i konventet tycks önska, eller en diskret framkompromissad premiärministerkollega, vilket ”vi i Sverige” pläderar för? (Visste vi det, i Sverige?) 

”Mepparna, de är nästan ett parti för sig”, säger Ingvar Svensson. Mupparna? ”Nej, MEP, member of European parliament.” Svensson är kd-riksdagsman och ersättare i konventet. Mepparna håller ihop, får jag veta.”De tror att det är de som representerar folket.” Lena Hjelm-Wallén klagar över samma fenomen: ”Mepparna applåderar varandra, men de låter bli när vi talar.” ”Vi” står denna gång inte för Sverige utan för de nationella delegaterna i konventet, såväl svenskar som bulgarer. Intressant, eftersom dessa meppar, som i Svenssons och Hjelm-Walléns ögon framstår som ett folk för sig, representerar tolv nationaliteter och hela skalan från brittisk tory till finsk kommunist. 

De som anser att mepparna inte kan avhjälpa Europas demokratiska underskott har ett tungt argument. Valdeltagandet i EU-valet ligger nu under 40 procent. I Liverpool röstade flera medborgare i mobbningsprogrammet ”Big Brother” än i EU-valet. Och det gjorde de rätt i, invänder statsvetarna, ty en teveröst gjorde skillnad. Men vad förändras av min röst till ett parlament som saknar inflytande över hälften av EU:s budget (jordbruk) och de flesta andra tunga beslut? Vad skall den medborgare göra som vill förhindra att EU återigen stiftar slarvlagar om misstänkta terroristers bankkonton? Hon har ingen aning, ty hennes riksdagspartier, de som utgör detta ”vi i Sverige”, har nogsamt undvikit att diskutera EU-politiken eller något annat utrikes i valrörelsen. 

Det enda sättet att öka röstetalet till ett parlament är att låta det agera som ett parlament, menar majoriteten i konventet: tillsätta den verkställande makten, vara med att stifta lag, granska och avsätta de folkvalda. Den som klagar över demokratiunderskottet, men inte vill ge ”mepparna” mer att säga till om, han hycklar. Vad skall man svara på detta? 

Barnen i Djurgårdskolan är besvikna. Någon har varit på deras skolgård och tagit bort lianen som de brukade klänga i. Det var EU som tyckte att lianen var farlig, förklarade fröken. Barnen blev så upprörda att de skrev klagobrev till kommissionen. Men i verkligheten var det inte Bryssel, utan som vanligt någon lokal trygghetspsykopat som varit i farten. Inte heller var det sant att alla fiskebåtar måste medföra kondomer och hårnät (?), vilket stått i dansk press, eller att EU förbjudit pälsklädda att åka buss (tar för mycket plats) som finska medier larmat om. 

Man lär samla på sådana skrönor i Bryssel, kanske som bevis för att sagotraditionen lever stark och obruten i Norden. Men saken är intressantare än så. Lägg märke till vad som förenar dessa historier. 

Den tyske professorn Julian Nida-Rümelin, tidigare ansvarig för kultur och medier i Schröders regering, tror att EU-projektet lider av den mest mänskliga av alla förvillelser, nämligen vår fallenhet för analogier. Människor utgår ifrån att unionen är en statsliknande organism, och deras enda erfarenhet av sådant är av deras egen nationalstat. Man minns dock hur den blev till: oftast genom påtvingad likriktning, förföljelse av religiösa minoriteter, marginalisering av periferin och ett riksspråk rest på dialekternas massgrav. Och man projicerar dessa minnen på EU… 

Jag är svag för den hypotesen. Tänk om svensk EU-skepsis inte så mycket är en rädsla för den union som faktiskt växer fram, vilken man inte vet så mycket om, utan för unionen som en avbild av Sverige men där svenskar intar samernas plats: en liten minoritet med ett konstigt språk och avvikande seder. De skall integreras, nej för bövlen, assimileras! Vi tolererar dem, men är de våra jämlikar? Nåja … 

I ett sådant storsamhälle vill man förstås inte bo. Det är bara det att den svenska projektionen (liksom den spanska, för att inte tala om den irländska, där EU framstår som ett större England) är just en projektion. Det politiska Europa uppstod tvärtom ur motstånd mot idén om att tillhörigheten är en etnisk historia, argumenterar Rümelin. Europeisk medborgare blir man inte genom att upphöra att vara något annat, vilket krävdes en gång för att man skall bli fransman eller svensk. ”Medborgarskap i Europa förutsätter inte gemensamma livsformer, existentiella värden eller gemensam historia.” 

Kanske är det en generationsfråga? I juli i fjol sammanträdde ett ”ungdomskonvent” i Bryssel, sammankallat efter ungefär samma principer som det vuxna (28 nationaliteter, höger och vänster om vartannat). Det klagade mycket över bristen på tid samt över att inte tas på vederbörligt allvar. Därefter producerade det, med stor majoritet, ett rungande och entydigt federalt manifesto för Europa, som om det där med ”nationell suveränitet” inte bekymrade tjugoåringarna särskilt mycket. ”Vi är den första generationen som lever i ett odelat Europa, utan järnridån … vi vill ha ett tolerant, öppet och integrerat Europa.” (Det svenska vänsterpartiet avböjde att sända delegater.) 

Om en vecka går EU-konventet in en avgörande fas. Nu skall det nya fördraget skrivas. Det lär inte tillfredsställa dem som vill ha EU som ett mellanstatligt samarbete och det kommer att vara välförankrat. Till och med vänsterpartiets Kenneth Kvist, som finner konventets ambitioner alldeles för federala, erkänner dess demokratiska tyngd: ”Här sitter ju faktiskt representanter för Europas alla riksdagsmajoriteter.” 

Den svenska regeringens linje tycks gå ut på att inte tala klarspråk om vad som förbereds i Bryssel. Eller skall man tolka nationalretoriken som en förhoppning om att alltsammans rinner ut i sanden? Jag vet inte, men jag finner taktiken oansvarig. Förutom att korrumpera det politiska språket riskerar det att försätta Sverige i en mycket obehaglig situation. Det kan ju inträffa att konventets reformförslag gillas av de allra flesta medlemsstater. Det är inte sannolikt att man i det läget låter det blockeras av en eller två randstater som redan tidigare demonstrerat ointresse för saken. 

En sådan reaktion vore inte ”odemokratisk”. För många politiker i Tyskland, Frankrike eller Polen är europeisk integration inte ett intressant experiment (eller ett försök att mopsa upp sig mot USA) utan en kapplöpning mot tiden, som de fruktar bär nya Balkankrig i sitt sköte. De kommer att vilja gå vidare. Och vilket alternativ återstår för de skeptiska? 

Det är ingen tillfällighet att konventets utkast under artikel 46 förutsätter ”Utträde ur unionen”. Det har hittills varit möjligt att förhandla sig till undantag från ett och annat, men en helgjuten konstitution medger knappast förbehåll, säger Johannes Voggenhuber, grön ledamot av Konventet. ”Säger man nej till det nya fördraget, säger man nej till Europa.” And-ra talar om ”övergångsregler” eller ett andra klassens medlemskap utan politiskt inflytande. Under februari kommer frågan upp till debatt. 

Instinkten säger mig att svenskar inte kommer säga nej till Europa. Men ett ”ja” frampressat mellan tänderna av medborgare som känner sig tagna på sängen kommer att förgifta atmosfären för ett par årtionden framöver. 

I september skall svenskar rösta om euron. Vi kommer att matas med kurvor och diagram över det förträffliga eller förkastliga med detta penningslag. Mycket snart kan det visa sig att denna debatt var bortkastad tid, ty redan året därpå måste vi svara på frågan om vi vill tillhöra det utvidgade Europa – med eller utan euron – men på nya villkor. Vore det inte hederligare mot de skeptiska att ta den debatten med en gång? 

Maciej Zaremba

Källor och litteratur:

Alla åberopade dokument, liksom inlägg, kan sökas på elva språk från konventets webbsida: www.european-convention.eu.int 

Läs även månadstidningen Europa-Posten, beställs gratis via www.eukomm.se

Riksdagens sajt om EU:s framtid är mager och illa uppdaterad. Återfinns på www.eu2004.se 

Den bästa svenska ingången till konventet finns på www.const.sns.se/europa/

EU-skvadern. Om den europeiska unionens konstitutionella framtid.
Red. Nils Karlsson och Joakim Nergelius
CUP

Från Fischer till Giscard
Red. Olof Pettersson
SNS förlag 

Reflections on European Identity
Red. Thomas Jansen
European Comission, Working paper 

Leszek Kolakowski
Modernity on Endless Trial
The University of Chicago Press

Europafackets resolution till konventet finns på http://www.etuc. org/en/ Stadgan över rättigheter: http:// db.consilium.eu.int/df/docs/sv/ CharteSV.  Stadgan kan endast åberopas mot överstatliga beslut tagna av EU eller i EU:s namn. Våra rättigheter som medborgare i nationalstater skyddas i stället av Europakonventionen. 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.