DN 1998-03-17

Idén om landet som en stormakt och vägran att göra upp med det förflutna
har banat vägen för extremismen

Front National befäste sin ställning efter söndagens franska regionalval. Med över 16 procent av mandaten är det numera Frankrikes tredje största parti. Rasister när det passar, “varken höger eller vänster” som slagordet lyder, tar nationalisterna röster från både höger och vänster. I tre tidigare reportage skildrade Maciej Zaremba extremisternas erövring av arbetarstaden Vitrolles och granskade den motsägelsefulla ideologin bakom Europas största extremistparti. I den fjärde och sista artikeln ställs frågan: 

Varför Frankrike? 

Onnaing är en liten och av arbetslösheten hårt prövad stad. Därför blev alla glada när herr Hiroshi Okuda från Toyota kom resande med budet om bilfabrik och 2 000 nya jobb. Man hängde banderoller på torget och borgmästaren tog emot på trappan. Därefter togs herr Okuda emot av premiärministern. En, kan man tycka, normal episod i Europas 1990-tal. 

Men Onnaing ligger i Frankrike. “Onnaing har gett sig som en stolt geisha”, suckade Le Figaro redan i rubriken. Men debattbladet La Une uppfattade ingen stolthet: “Har vi verkligen sjunkit så lågt att vi säljer vår värdighet, vår själ och vår framtid för en gryta med två tusen jobb?” 

Om det är något som förenar de flesta fransmän oavsett politisk kulör är det idén om att Frankrike är en självförsörjande stormakt i det mesta – från kärnvapen till kultur, moral, litteratur och till och med ekonomi. Det är paradoxalt, ty få länder har så framgångsrikt tagit emot människor och impulser utifrån och samtidigt upprätthållit föreställningen om sin överlägsna egenart. (Det är bara i Paris som jag mött äldre bildade gentlemän som aldrig varit utomlands, “detta förskräckliga ställe”, som uttrycket lyder.) Ännu mer paradoxal är den republikanska nationalismen, som betraktar universialismen (idén om den abstrakta, av nationalitet och annat obundna människan) som själva kärnan i den nationella identiteten. 

“Frankrike”, säger Guy Konopnicki, skribent på veckomagasinet L’Èvenement du Jeudi och författare till en uppmärksammad bok om Front National (“Les filiers noires”), “Frankrike är formligen besatt av Frankrike. Vår politiska klass behandlar alla utmaningar i nationella termer. Ingen vågar ens påstå att det kunde finnas europeiska lösningar på någonting. Visste ni att under Tjernobylkatastrofen lovade vädertjänsten att radioaktiviteten skulle göra halt vid Loire? I Italien förstörde man en del skördar, men inte här. Vi litade på våra gränser.” 

Jag har sökt upp Konopnicki på hans rökiga redaktion eftersom han driver tesen att Front National är priset Frankrike nu får betala för sin megalomani, som Konopnicki föredrar att kalla “fransk exceptionalism”. Den kan bara upprätthållas med hjälp av minnesförlust, menar han. Om Frankrike inte är resistent mot totalitarism beror det på att det liksom Österrike och Belgien aldrig gjort upp med sin krigshistoria. “Nazismen behövde vi inte rensa ut, vi ansåg att den försvann med Tredje riket. Vichyregimen – det var tyskarnas skuld. I själva verket har Frankrike Europas längsta tradition av högerextremism, men officiellt har den aldrig funnits.” Konopnicki påminner om att poujadisrörelsen, där Le Pen började sin politiska gärning, krossades 1966 av de Gaulle med hjälp av polisen, men aldrig bemöttes politiskt. Totalitära idéer är per definition ofranska, de kommer alltid utifrån, liksom allt annat elände. Och därför, förklarar Konopnicki, är Le Pen helt i linje med fransk tradition när hao letar utländska syndabockar och vill möta globaliseringen genom att stänga landet för konkurrerande varor, kultur och människor. Ty nationalstaten är det enda forum för politik som fransmännen behärskar. 

Ännu en paradox, således. Frankrike, som en gång tog initiativet till ett enat Europa, är det land där denna tanke injagar mest fruktan. Jag läser socialantropologen Emmanuel Todd: för att stoppa Le Pen räcker det att förklara att EU-projektet upphör. Och han tycks rent av mena att det vore en bra idé. 

Jag hör Pierre-André Taguieff, författare till flera utmärkta böcker om rasism, förkunna i bilradion att globaliseringen, som på franska kallas “mondialisering” är huvudorsaken till Front Nationals framgångar. “Det är det enda parti som hävdar att framtiden inte är förutbestämd och att ekonomin inte är överordnad politiken.” För de flesta fransmän framstår världsmarknadens välsignelser som ett rent hot: en ändlös omstrukturering av världen där individen ständigt skall anpassa sig till nya yrken och boplatser. “En rak förlust av självbestämmande. Någonting ogripbart och övermäktigt manipulerar deras liv.” 

Det är förstås denna anonyma kraft som hos Le Pen inkarneras i frimuraren och juden. Det betyder att Front Nationals mantra “Otrygghet och invandring” fångar upp en djupare ångest än den inför arbetslösheten (för att inte tala om småstölderna). Jag noterar att lepenisterna har få anhängare i det närmast preindustriella och konservativa västra Frankrike, där arbetslösheten är högst men de sociala banden förhållandevis intakta. De flesta rösterna kommer från syd och öst, där det finns fler (osäkra) jobb men svagare civilt samhälle, flest ensamstående föräldrar och invandrare. Det vill säga områden där moderniteten ser ut att kosta mer än den smakar. Så varför envisas franska politiker med att besvara utmaningen från Le Pen med fler poliser och hårdare invandrarlagstiftning? Har avståndet mellan samhälle och politik blivit så stort att inte ens så enkla sanningar tränger upp? Eller är det så, som en och annan antyder, att den franska vänsterns egen mytologi hindrar den från att förstå vad som driver Front National? 

Den 10 augusti 1932 stiftade folkfrontsregeringen, sammansatt av socialister och kommunister, en lag “till skydd för den nationella arbetskraften”. Där stadgades franska medborgares företräde till arbete. Endast en liten kvot, om vilken fackföreningen fick medbestämma, skulle vara öppen från icke-fransmän. Lagen tillämpades inte efter kriget, men upphävdes först 1981. Det är alltså förlagan till Front Nationals “préférence nationale”, det förslag som får partiet att framstå som fascistiskt. Ingen av de dussintalet politiker och journalister jag intervjuat kände till denna lag. Vad mera är, de försäkrade mig att något sådant omöjligen kunde ha tillkommit under folkfrontsregeringen. Behöver jag tillägga att det var Front National som grävde upp detta lagstycket? 

Skör är den legitimitet som bygger på glömska, för att citera Anders Ehnmark. Hur nationell var egentligen den franska 30-talssocialismen? Kan det vara så att tillrättaläggandet av dess eftermäle gör det svårare att förstå hur nazismen kunnat komma till makten? I den franska debatten om “Livre noir du communisme” (recenserad i DN 15/2) anklagades de som pekade på likheter mellan kommunism och nazism för att banalisera nazismen. Men jag tror inte att det är en tillfällighet att det Frankrike som nyss hyst Europas största och mest ortodoxa kommunistparti nu drabbas av Front National. Mot bakgrund av fransk historieglömska kunde man lika gärna misstänka att det var tvärtom banaliseringen av kommunismen som öppnade vägen för Le Pen. Jag tänker inte bara på sociologin – att Front National övertagit kommunistpartiets organisationsmodell, att det hänfaller åt antikapitalistisk retorik och vinner arbetarröster. Jag tänker på att de idéer och frustrationer som de röda hade gemensamt med de bruna aldrig granskats offentligt. De omfattas av ett tyst och skamset embargo. 

Tänker man så blir det i alla fall litet lättare att förstå de arbetare i Vitrolles som nu väljer Le Pen. De övergav ett parti som ville lösa alla problem genom att rensa samhället från parasiterande klasser till förmån för ett annat som utlovar samma effekt genom utrensning av parasiterande folkslag. I “folkets” intresse, mot kapitalismen, eller, som det numera heter, “mondialismen”. De fantiserar inte om koncentrationsläger för araber, lika lite som de fordom svärmade för nackskott och proletariatets diktatur. De stöder bara en rörelse som erbjuder både framtid och mening och radikala lösningar här och nu. (Zjirinovskij och Milosevic är pedagogiska exempel på hur nära dessa idéer kan ligga varandra.) 

Finns det någon bra förklaring till det franska kommunistpartiets ovilja att göra upp med de sovjetiska förbrytelserna? Eller är det ett särfall av samma sjuka som hindrar Frankrike att tala ut om Algeriet och Vichy? (Huvudfienderna i Vitrolles, lepenisten Fayard och socialisten Tichadou var i alla fall överens om en sak: Frankrike hade ingen anledning att be judarna om förlåtelse för Vichy. För lepenisten var Pétains regering en partiotisk samling, för socialisten var den någonting tyskt, som man inte ansvarade för. 

Ett drastiskt svar på denna fråga kommer från Pierre Chaudu, historikern och teologen, författaren till bland annat den redan klassiska reformationshistorien “Les temps des reformes” (1971). Det kunde sammanfattas: Frankrike är inte vad det tror sig vara. Tillfrågad i La Une om orsakerna till dagens politiska kris replikerade Chaudu att krisen är moralisk och räknar sin början till år 1794. Då begick den unga republiken ett folkmord som den aldrig erkänt, än mindre beklagat. Tvärtom: förbrytarnas namn pryder i dag Triumfbågen. 

Pierre Chaudu syftade på Vendée-kriget, ett böndernas och adelns uppror mot det revolutionära Paris som slutade med att general Louis-Marie Thureaus “helveteskolonner” under loppet av fem månader avlivade 170 000 försvarslösa, mest kvinnor, gamla och barn. Inte i raseri. De hade bara sådana order: “les filles, femmes et enfants”. Sedan blev Thureau ambassadör i Förenta staterna. Mycket litet om detta står i historieböckerna, och säger man som Chaudu “folkmord” har man nästan ställt sig utanför det nationella konsensus. (Det finns undantag. Guy Konopnicki är en gammal vänsterman. Men när jag frågar honom blir han tyst en stund och säger sedan: “Folkmord var det. Stalinism avant la lettre. Som när Sovjet utrotade kulakerna”.) 

Det må illustrera den symboliska laddningen i detta minne att när en första sten över offren avtäcktes i oktober 1993 var det i närvaro av Alexander Solzjenitsyn. 

Jag vet inget annat land utanför Balkan där ett så avlägset krig kan få folk att falla varandra i strupen. Enligt den republikanska myten, som François Furet bara med möda lyckades relativisera under 80-talet, var de upproriska själviska och enfaldiga bönder, därtill landsförrädare och instrument i den reaktionära adelns och prästerskapets händer. Och de stupade i gerillakrig, inte i någon massaker. 

På den andra sidan finns rojalisterna – och numera även Front National, som tagit Vendée till sitt hjärta som den gudlösa vänsterdiktaturens nationella martyrer. En lidelse som inte besvarats i Vendée och som kan tyckas bisarr, eftersom de upproriska vrålade “Ned med nationen” under attackerna. De ville vara vendéer, inte “fransmän” enligt den modell som tvingats på dem från Paris. De revolterade först mot den nationella värnplikten, sedan till försvar för sina präster och sin tro, slutligen slogs de i ren desperation. Men jag misstänker att på samma sätt som seperatiströrelsen Lega Nord i Italien (som också hyllar Vendée) har Front National ideologer sniffat sig till en mäktig symbol för någonting mycket större än deras solkiga ideologi. Den som inte försöker förstå Vendée på dess egna villkor, tänker jag, han kommer aldrig att förstå Vitrolles. Ty Vendée var kanske det första stora upproret mot moderniteten och säkerligen det första folkmordet i dess namn. 

Vendée-kriget visar inte minst hur den gamla världen fortsätter att leva i den nya: upplysningen tillgriper religionskrigets metoder. Men framför allt är det historien om enkla människor som blir desperata inför en förändring som inte saknar fördelar, men vars riktning de inte förstår och som samtidigt avkräver dem en genomgripande omdaning av livet så att världen inte längre kan kännas igen. Men de kan inte artikulera sin vånda på modernt vis – de pekar stumt på det gamla, de vill förena oförenliga saker, de stammar och bär sig åt och blir behandlade därefter, som efterblivna och reaktionära. Under tidigare epoker kunde kommunismen eller nazismen locka med att återskapa ordningen och meningen i tillvaron, i dag framstår lepenismen som ett svar på samma sorts vanmakt. 

Jag lämnar Frankrike med Pierre-André Taguieffs dystra sammanfattning: “Världen håller på att förlora mening under trycket från den globala marknaden och bristen på mening provocerar fram lokala nationalismer. Alltså är det samma ekonomiska kraft som håller på att ena världen som framkallar en motreaktion som splittrar den. Ingen vidare dialektik.” 

Maciej Zaremba

Litteratur: 

Samuel Maréchal
Ni droite, ni gauche…Français,
Alizés,1996. 

Bruno Mégret
 L’alternative nationale
Editions nationales, 1996. 

François Furet
Penser la révolution française
Gallimard, 1978. 

François Furet, Mona Ozouf
 Dictionnaire critique de la révolution française
Flammarion, 1992. 

Lorrain de Saint Affrique, Jean Gabriel Fredet
 Dans l’ombre de Le Pen
Hachette, 1998. 

Maryse Souchard, Stéphane Wahnich, Isabella Culminal och Virgine Wathier
 Le Pen – Les mots. Analyse d’un discours d’extrême droite
Edition Le Monde, 1997. 

Histoire de l’extrême droite en France
 red. Michel Winock
Èdition du Seuil, 1993. 

300 mesures pour la renaissance de la France
Èditions nationales, 1993. 

I artikeln ovan påstod jag att den franska folkfrontsregeringen år 1932 stiftade den så kallade Salengrolagen. Det var fel, påpekade Olle Svenning i Aftonbladet, Folkfronten uppstod först 1934. Uppgiften rubbade inte resonemanget, men rätt skall vara rätt: 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.