DN 1993-02-12

En förminskad politisk värld gör problemen fattbara och gripbara. För Lega Nord är det lokala det viktiga. Vad som händer i andra länder är inte Norditaliens sak så länge det inte drabbar norditalienarna. 

HUR SKALL man förstå fenomenet Lega Nord? Var skall man placera ett parti som säger sig vilja ersätta politik med marknad men som drar till sig de politiskt mest utsvultna? Som håller sig religiöst neutralt och attraherar främst kristdemokrater, som i samma andetag hyllar Vendees bondekonservativa uppror och den amerikanska författningen, är för kapitalismen men mot storföretagen, mot Rom men för Bryssel, som viftar med flaggor men säger sig bekämpa nationalismen och hånar den italienska republiken, som sätter rationaliteten som sitt hedersmärke men vars ledare Umberto Bossi hemfaller åt bisarra konspirationsteorier? 

Italiensk populism har en dyster historia. I samma trakt där Lega nu triumferar föddes år 1914 den europeiska fascismen. Också den gången hette det att alla partier var korrupta. Men förtruppen bestod av arbetslösa krigsveteraner, inte välmående medelklass i Como och Mantua. Och det gällde romerska imperiet, krig, nation och ära, medan det nu tycks handla om strävsamhet, arbete och europeisk federalism av smårepubliker av Danmarks storlek. 

En stor skillnad, förvisso. Men när politiken slits från traditionella fästen kan förvandlingar gå ganska fort. Så sent som i december skyllde italienska postkommunister Lega för fascism, men redan i februari hjälpte samma PDS – som första parti – Lega till makten i Varese. 

“Mellan oss socialister och nationalisterna finns en olikhet i sättet att se: de önskar ett vidsträckt Italien; vad jag önskar är ett välodlat, rikt och fritt Italien. Jag skulle hellre vara medborgare i Danmark än undersåte åt kejsaren av Kina.” 

Sade Benito Mussolini 1911 inför domstol, innan han fälldes för – antikrigspropaganda. Tre år senare hyllade han kriget och Stor-Italien och kort därefter blev han kejsare i Rom. Ruvar också Lega på ett ormens ägg? 

“Umberto Bossi är un cretino. Men jag har övervägt att rösta på hans Lega. Det partiet förändrar i alla fall vårt sjuka system.” 

Giorgio Bocca, en gång antifascistisk motståndsman, socialist och legendarisk grundare av de vänsterliberala L’Espresso och La Repubblica, oroas inte nämnvärt av Legas norditalienska retorik. 

“De konstaterar vad alla kan se – att syd dväljs i en förindustriell mentalitet och att statsapparaten anpassat sig till maffian. För övrigt vill de slippa betala Italiens räkningar. Många fler ideer har de inte. Men det har å andra sidan ingen annan heller. När partierna komprometterats säger Lega att hederlighet är bättre än motsatsen, och det är ju inte det sämsta . . . men fråga mig inte hur det kommer att sluta. Italienarens själ rymmer förvisso många frestelser.” 

Italiens massmedier, som vakar som hökar över Legas aktiviteter, har emellertid inte noterat några som helst våldstendenser. Av Västeuropas postideologiska rörelser är Lega den största och kanske den enda som inte i första hand exploaterar nationalismen. Eller, för den delen, någon annan stor ide. Legas officiella tolvpunktsprogram propageras visserligen bullersamt och ibland i tarvlig ton, men det är, på en punkt när (offentliga jobb åt norditalienare), beskedligt för att inte säga småskuret: lokal autonomi, reform av vallagen (efterlängtad av de flesta), förbud för politiker att inneha styrelseposter i företagen, lägre skatter, privatisering av statliga bolag . . . 

Men beskedligheten, som i första stund lugnar demokraten, har också den ett pris. Och däri ligger kanske det riktigt intressanta och oroväckande med fenomenet Lega Nord. 

I sin “Goliath – The March of Fascism” (på svenska “Svart tidsålder”, 1940) påpekade den framstående litteraturkritikern Giuseppe Antonio Borgese att Italien mer än någon annan stat skapades genom språket och ytterst av Dante. Med dennes poetik inympades hos italienarna ett helt politiskt referenssystem. Dante avskydde som bekant de fria stadsrepublikerna (syndiga och egenkära) och satte i stället sitt hopp till den universella mänsklighetens gränslösa rike, som i brist på bättre fick symboliseras av kejsarmakten. “Så föddes Italien, som en kompromiss mellan oändligheten och en stad, mellan evigheten och dagsnyheterna”, skriver Borgese. 

Dante föredrog dock evigheten och han mindes med glädje att en viss kejsar Fredrik Barbarossa en gång jämnat det upproriska Milano med marken. Men han kom inte ihåg, anmärker Borgese torrt, att inte långt därefter samlades Lombardiets fallna städer till ett förbund som krossade Barbarossa. Det var vid Legnano 1176. Stadsförbundet hette Lega Lombarda och anfördes av en viss Alberto da Giussano. Det är han som med draget svärd nu pryder Lega Nords dekaler och fanor. 

En kompromiss mellan oändligheten och en stad, mellan evigheten och dagsnyheterna . . . omöjligt, men egentligen en bra beskrivning av den moderna politikens belägenhet: det gäller att minska olyckan i världen, bekämpa svälten, orättvisan, cancern och aids, det gäller att överleva nästa val. Vackra ideal, stora ambitioner, motsträvig verklighet. Följden blir förstås ständiga tillkortakommanden, en växande avgrund mellan ord och handling och en ofrånkomlig dubbelmoral. Och var kan denna vara mer uppenbar än i Italien? 

“De tror utan tvivel på offentliga lögner och en personlig uppfattning om sanningen. De tror att det enda möjliga sättet att leva i ett samhälle är att ljuga eller hålla tyst. De kompenserar sig för detta genom att privat hålla fast vid det de anser vara sanning”, skrev en gång Luigi Barzini om sina landsmän. 

Lega håller sannerligen inte tyst. Lega upphöjer den privata sanningen till offentlig sanning. 

Leve enkelmoralen! Bekymrar sig signor Rossi i Parma om Kalabriens fattiga? Något litet. Så varför skall hans stat göra mer? Tänker Rossi på mänsklighetens framtid? Ja, men bara ibland. Men mänskliga rättigheter i Kina? Regnskogarna? Analfabetismen på Sicilien? Jag ber . . . Bostadslösa i Parma däremot: oacceptabelt! Ty dem ser Rossi och han blir därav illa till mods. Parma är ju, i motsats till Kalabrien, hans eget livsrum. 

Omoraliskt? När den politiska världen blir mindre blir också problemen hanterbara. Priset för ett litet bättre samvete, för den “onesta” (ärlighet) som Lega så gärna åkallar, är just enkelmoralen, det vill säga uppgivandet av de stora idealen. Det som italienska eller svenska reformister nu genomför skamset, litet motvilligt och till ackompanjemang av svekdebatter gör Lega öppet, skamlöst och självbelåtet. 

Det är inget nytt torn som man bygger på ideologiernas ruiner, snarare ett litet torg för den pragmatiska “normalitet” som Hans Magnus Enzensberger betygade sin erkänsla i sin senaste bok och som ingav en annan son till filosofernas nation, Thomas Mann, så pinsamt blandade känslor i “Tonio Kröger”. Litet skall torget vara, för de avhandlade sakernas mått: “När mänsklighetens befrielse står på spel/springer de till frisörn/i stället för att kämpa för det rätta/kämpar de med åderbråck och mässling/Allting stupar på dessa människor/Omöjligt att bygga en stat på dem” (Enzensberger). 

Och priset? Med trivialiseringen av de storartade idealen följer förstås en banalisering av ondskan. Därför kan ideologen Gianfranco Miglio halvt på skämt slänga ur sig att det inte kan vara något ont att jämföra Legaledaren Bossi med Hitler, som ju också var en karismatisk person. Därför kan en antisemitisk artikel passera i Legas tidning (åsikt som åsikt) och ett och annat utfall mot främlingar rent av anses som politiskt produktivt och demokratiskt. “Man lyfter på locket.” Därför blir det främsta argumentet mot dödsstraff pragmatiskt (saknar avskräckande effekt). Och så vidare. 

Och kanske kan man tala om historisk skuld till denna längtan efter trängre horisonter. Nämligen de politiska ideologernas, som till den grad misstrodde medborgarens förmåga till idealism, och så vämjdes över hans eller hennes förmodat tarvliga önskningar och inskränkta perspektiv, att de inte ens gitte fråga vad som avsågs med det myckna mumlandet om “sunt förnuft”. 

Nu fylls tomrummet efter ideologierna med lokalpatriotism och det sunda förnuftet. Det är som att upphöja kommunalpolitiken till rikspolitik. Som fallet Lega visar är det sunda inte alltid förnuftigt, det förnuftiga inte särskilt sunt, men desto självsäkrare i stället. Ty i motsats till idealisterna lär de sunt förnuftiga som de lever. Själv kan jag komma på mig med att längta efter dubbelmoralen. Den är ju trots allt, som La Rochefoucauld anmärkt, lastens hyllning till dygden. Och när ingen annan prisar dygden är det väl bra att åtminstone lasten gör det.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.