DN 2020-06-19

Skövlad regnskog. En monumental utlandsskuld. Obefintlig offentlig sjukvård och en socialdemokratisk regering i färd med att sälja ut statliga bolag. I Brasilien ser Maciej Zaremba en rad av de missförhållanden som ofta förknippas med globalisering. Men vilken globalisering? 

Redan på vägen från flygplatsen noterar jag en klunga eländiga skjul under en bro och en lastbil med texten “Varning! Denna frakt övervakas via satellit”. Och strax därefter ser jag Ericssons kontor, nästan identiskt med bunkern i Midsommarkransen. Global likriktning och en kapitalism som från rymden bevakar sina ägodelar mot trashankarna. Vad mer av global symbolik kan en reporter begära? 

Sedan kommer São Paulo: ett virrvarr av skyskrapor och ruckel som omärkligt övergår i ett kaos av motorvägar, industrier, skjul och ingenmansland. Medelklasskvarter med egna butiker och vakter innanför höga järngaller samt före detta parker fyllda med tält byggda av plastsäckar. Logotyperna för världens alla koncerner på vittrande husgavlar, och barn som fallit i sömn på trottoaren. Kanske sjutton, kanske tjugo miljoner invånare, ingen vet riktigt. Bepansrad bil ingår ofta i löneförmånen hos större företag. 

Den dystopiska globaliseringskliché finns inte som inte illustreras av verklighetens Brasilien. Vi har Amazonas regnskog för rovdriften, dödsskvadronerna för laglösheten, en utlandsskuld som saknar motstycke, tolv miljoner övergivna barn, tjugo procent analfabeter, obefintlig offentlig sjukvård, en socialdemokratisk regering i färd med att sälja ut statliga företag samt ett i praktiken privat rättsväsen där den som har pengar eller kontakter också får rätt. Och så människorna! De mest globaliserade av alla: gula, vita, svarta, indianer, mulatter, mestiser och okända blandningar av sällsam skönhet. Jag får veta att bland alla falska pass står det brasilianska högst i kurs, eftersom den som bär ett sådant kan se ut som Pelé, Mao Zedong, Marlene Dietrich – eller som en blandning av alla tre. 

Innan ordet globalisering kommit på modet brukade vita nationalister åberopa “brasilianiseringen” som bevis på att endast folk med gemensamma rötter kunde upprätthålla ett anständigt samhälle. Brasilien är inte anständigt. Det var det inte heller för fyrtio år sedan, när ingen talade om “globalisering”. Fast man kunde tycka att den pågick för fullt. 

På 1880-talet invandrade 183 000 européer bara till São Paulo. År 1920 bodde 800 000 utlänningar i delstaten. Jag slår på måfå i immigrationsmuseets register: franska, ryska, japanska namn. Jag får träff på de flesta, inklusive mitt eget. 

Vart tog han vägen sedan, denne desperate slättpolack? Blev han en seringueiro eller kanske en seringalista i Amazonas? De förra tappade gummiträden under slavkontrakt och pistolhot, de senare sålde kautschuken till Dunlop och Goodyear. Gummibaronerna hade förstås inte satelliter att övervaka sin rikedom med; de var globalt extravagantare än så – de skickade sin smutstvätt till London. År 1896 lät de bygga Teatro Amazonas vid Rio Negro. Den står där ännu, en neoklassicistisk krokan i regnskogen, en lika god symbol för en krympande värld som en McDonald´s vid Champs-Elysées. 

När Jurij Gagarin landade i skräckstaden Brasília trodde han sig vara på en annan planet. Han hade fel förstås. Det var globalisering han såg, den franska varianten. Men detta hån mot platsens ande och människans nervsystem, som får slummen att framstå som hemtrevlig (invånare i huvudstadens favelas kallar sina boplatser “antibrasílias”) är inte frukten av någon marknad, snarare höjdpunkten av rationell samhällsplanering. (Har någon epok i historien efterlämnat mer kulturell likriktning än Le Corbusiers och Niemeyers 60-tal? Den arkeolog som gräver upp oss en dag kommer inte att hitta många hamburgare. Men av miljoner identiska byggklossar i Washington, Täby och Jakarta måste han dra slutsatsen att vi styrdes av ett världsregemente som bestraffade sina opponenter med sådana bostäder.) 

Hur skall man kunna urskilja den nya globaliseringen i överflödet av den gamla? Här flyter tidsåldrar och världsdelar in i varandra, och medeltiden frodas på futurismens ruiner. 

Emellertid säger Ernesto att om det blir elransonering i vinter så beror detta på globaliseringen. Han har nämnt ordet tidigare, när jag undrade om han kunde låta bli att köra mot rött. “Jag gör bara som polisen säger”, svarade han. “De avråder folk från att stanna när det blivit mörkt. Det är då man blir rånad.” Vi har ätit middag, på en enkel restaurang. Det var inte dyrare än i Stockholm, trehundra kronor – en halv minimilön. 

För Ernesto Soto, journalist, en gång politisk flykting, först i Chile och sedan i Sverige, är globalisering detsamma som nyliberalism. Det är den som driver regeringen att sälja ut elverken till fransmännen, vilket leder till avskedanden, mer arbetslöshet och flera rån. “Det är inte globaliseringen som skapat Brasiliens elände”, säger Ernesto, “men den gör det mycket svårare att göra något åt saken.” 

Det är första maj. Vi ser på nyheterna, förmedlade av Time Warner. I Belo Horizonte demonstrerar maskerade män mot globaliseringen. Varför bränner de den israeliska flaggan, frågar jag Ernesto. Han vet inte. Nej, han förstår faktiskt inte. 

Sebastião Cruz förstår inte heller. Men han är inte förvånad. “Det finns en tendens att beskriva globaliseringen som en yttre kraft, ett projekt”, säger han. “Bakom projektet måste det finnas en avsikt och en vilja, inte sant? Någon, någon annanstans, har en plan. ´Nyliberala regeringar arm i arm med det internationella kapitalet´, till exempel. Men globaliseringen är ingen konspiration. Det är en historisk förändring av produktivkrafterna som ingen kontrollerar, plus en mängd motstridiga politiska ambitioner.” Cruz är statsvetare vid Cedec (Centro de estudos de cultura contemporânea) i São Paulo och påtagligt irriterad över globaliseringsdebatten: “Man börjar med att säga att världen håller på att krympa, vilket är sant, och hoppar sedan oförmedlat till att beskriva världens tillstånd som en följd av denna process, vilket är helt fel.” 

Ja, det är en mycket träffande iakttagelse. Själv har jag upptäckt att detta ord på g kan ha samma effekt som frågan “hur mår du?”. Efter två minuter talar var och en om vad just han har på hjärtat. 

Det är riktigt, säger Cruz, att utförsäljningen av statsföretag och bantningen av offentliga utgifter förvärrar den brasilianska misären. “Visst, man kan säga att det rör sig om en nyliberal politik. Men globalisering?” 

Sebastião Cruz menar att de som identifierar globalisering med nyliberalism är offer för en synvilla. Att flera fenomen ser ut att likna varandra betyder inte att de har samma ursprung. 

“Visst är välfärdsideologin i kris på många håll. Man kan rent av tala om en global kris. Men studerar man varje land för sig upptäcker man att det var av vitt skilda orsaker som staterna började skära ned sina åtaganden eller sälja ut statsföretag. Somliga för att få bukt med korruptionen, andra för att förbättra effektiviteten, och åter andra, som Brasilien, av brist på resurser; en konsekvens av skuldsättningen och den kroniska oförmågan att dra in skatter. Det finns få andra samband mellan Mitterrands liberala omsvängning 1983-84, Chiles 1976 och Argentinas 1983, än att de råkade inträffa ungefär samtidigt.” Nyliberalismen, menar Cruz vidare, kan ses som en följd av, snarare än en orsak till, välfärdsstaternas tillkortakommanden. 

“Varför”, frågar Sebastião Cruz, “röstar miljoner fattiga på Cardoso som säljer ut statsföretag, när det finns en rad socialistiska alternativ? Därför”, svarar han sig själv, “att inte ens de fattiga tror längre att den brasilianska staten klarar av att förvalta allmänhetens pengar. De minns 80-talet, när inflationen steg till 50 procent per månad.” 

Man säger att när staten går miste om tilltro och makt så är det till marknadens förmån. Men i Brasilien tycks det bara vara halva sanningen. Enligt opinionsundersökningar finns det tre krafter som åtnjuter större förtroende än parlament och regering: armén, den katolska kyrkan och MST. De två första är lätta att hitta. Men den tredje finns inte. Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra, de jordlösa arbetarnas rörelse, har ingen formell ordförande, talesman, styrelse eller ens adress. Men det förefaller som om denna vålnad var i färd med att genomföra vad samtliga brasilianska regeringar misslyckats med: en landreform. 

MST saknar adress eftersom dess aktioner strider mot lagen. Alltsedan 1985 då rörelsen (med stöd av kyrkan) tog form i Rio Grande, genomfördes 300 000 landockupationer. En kvarts miljon familjer äger numer laglig rätt till det land de erövrat. Varje dag ockuperas i genomsnitt 70 jordplättar, ofta i konfrontation med polis eller beväpnade vakter. Det är en mycket bitter och blodig historia, fler personer har mist livet i markstriderna än under hela den 20-åriga militärdiktaturen 1964-85. 

Måste man peka ut en ensam orsak till Brasiliens misär blir det feodalism. Till följd av den koloniala historien och militärregeringens förläningar, kontrollerar cirka en procent av alla jordägare nära hälften av all odlingsbar mark och av detta ligger nästa hundra miljoner hektar i träda. Samtidigt finns nära fem miljoner jordlösa bönder, och 65 miljoner som lider av undernäring. 

Äganderätt är en bra princip. Men ett bättre sätt att kompromettera den än genom att låta folk svälta intill stängslet till obrukad åker är nog svårt att uppfinna. 

Det är säkert möjligt att hänföra även denna skandal till någon äldre form av globalisering. Men ett och annat tyder på att den nya globaliseringen är mindre kompatibel med feodalism. 

Sumaré, 20 mil från São Paulo, var en av de första ockupationsplatserna. En dag för sexton år sedan marscherade tvåhundra hemlösa i samlad trupp in i en övergiven statlig sockerplantage, reste tält, ställde ut vakter och började böka i jorden. Det var svårt, ingen hade någon erfarenhet från jordbruk. De kom alla från favelas, kåkstäderna, där man i bästa fall kan lära sig att dansa samba eller vittja medelklassens byxfickor. I femton år klarade sig byn utan elektricitet, nu finns till och med telefon liksom en skola, en kvinnogrupp, två affärer och ett Folkets hus. Ett 50-tal familjer odlar var sin plätt om åtta hektar, mest manioka, frukt och grönsaker. Helt nyligen gav staten upp. De får inte sälja jorden – men ingen kan ta den ifrån dem. 

Marcelo är inte nöjd. Han vill att byn skall bilda ett kooperativ. Men folk har blivit individualister, klagar han. Somliga sviker till och med självförsörjningsidén och odlar det mest lönsamma (citroner och goiaba, ett slags söt frukt), och handlar resten hos grannen eller rent av på stormarknaden i Campinas. 

I ena ändan av byn står ett hus som är större än alla de andra. Det har garage, parabolantenn, stengolv, blommiga soffor, och en teve i varje rum. Därutöver flera cd-spelare, urkopplade, men täckta med plastpåsar till skydd mot den röda sanden. 

João Savedra är ombudsman för CUT, landets mäktigaste fackförening. Han har betalt från São Paulo för att värva ockupanterna till facket. 

MST är partipolitiskt obundet men eftersom det är kontinentens märkvärdigaste sociala rörelse, belägras det från alla håll av folk som vill hjälpa till, men kanske främst låna logotypen. Den är mycket värdefull. De jordlösa må sakna adress och juridisk status, men de har beskyddare på hela planeten och deras aktioner kan följas dagligen via Internet, också på japanska. 

I januari kallade MST (och sju andra NGO:s i Brasilien) till ett “Socialt Världsforum” i Porto Alegre. Femhundra organisationer från hela världen hörsammade invitationen. Frankrike sände till och med en minister. Och där stod de jordlösa och vajade de röda fanorna mot globaliseringen. Och jag tror inte att de tänkte tanken att när allt kommer omkring, har de kanske större glädje av en krympande värld än de latifundister som de bekrigar. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.