DN 1998-03-20
I en artikel om Front National i Frankrike (DN 17/3) skrev jag: “Den 10 augusti 1932 stiftade folkfrontsregeringen, sammansatt av socialister och kommunister, en lag ’till skydd för den nationella arbetskraften’. Där stadgades franska medborgares företräde till arbete.” Detta är bara till hälften korrekt.
Denna lag föreslogs visserligen redan 1931 av en politiker som skulle bli en av folkfrontens ledare (socialisten Roger Salengro) och genomdrevs efter vänsterns valframgång i maj 1932 av radikalsocialisten Èduard Herriot. (Folkfronten började formeras först 1934 genom en överenskommelse mellan vänsterpartierna men bildade regering först efter ytterligare en vänsterseger i maj 1936. Den byggde på kommunistpartiets stöd.)
Den populistiska lagen, där facket fick vara med och bestämma arbetskraftens nationella sammansättning, ifrågasattes aldrig av Léon Blums folkfrontsregering (där samme Salengro var inrikesminister) och inte heller av någon annan fransk regering före 1981. Detta känner emellertid dagens franska antifascister inte till. Inte heller vill de tro att folkfrontens politiker kunnat initiera en sådan lag.
Det var just detta som var min poäng. Att en historieskrivning som reflexmässigt förklarar allt obehagligt som “de andras” verk, i det här fallet “högerns”, och allt gott som vänsterns förtjänst (se Olle Svenning i Aftonbladet 18/3 och alla andra dagar) inte bara förvanskar historien utan även gör det omöjligt att förstå varför hyggliga fransmän röstar på Front National. Inte av rasism, men av ingrott nationaltänkande som inte heller den franska vänstern gått fri från.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.