DN 2003-01-18 

Jag tycker inte att Erland Olausson lyckas förklara vad det är som Europafacket vill men LO söker förhindra. Artikel 28 i EU:s Stadga om de grundläggande rättigheterna lyder: 

”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med gemenskapsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.” 

Det är artikelns första ord som ställt till bekymmer för LO. Stadgan ger också individer förhandlings- och strejkrätt, inte bara organisationer. Det är lätt att förstå varför Europafacket (ETUC, på svenska EFS) är så mån om att få den juridiskt bindande. På många håll i det utvidgade Europa är facket svagt, obefintligt eller korrumperat efter att i decennier ha tjänat en enpartistat. 

Det är inte heller förvånande att samma skrivning mött motstånd inom LO. En strejk som är ”vild” enligt LO och svensk rätt (tänk på den stora gruvstrejken 1969-70, till exempel) är kanske inte lika ”vild” om EU-domstolen skall tillämpa artikel 28. Det kunde också tänkas att skrivningen gör det olagligt för en fackförening att ingå en pakt med arbetsgivarna i syfte att utestänga an annan fackförening från förhandlingsrätten. Alla arbetstagare ges här rätt att ingå kollektivavtal, något som LO sökt hindra i Sverige (fråga syndikalisterna eller Hamnarbetareförbundet). 

Följaktligen kunde man läsa i LO-tidningen i mars 1999: ”LO säger nej till EU-garanti för fackliga rättigheter.” Det var faktiskt Erland Olausson själv som intervjuades under den rubriken och det var uttryckligen strejkrätten som gällde. (Har han blivit missförstådd också den gången?) Olausson deklarerade att LO visst vill ”värna de fackliga rättigheterna, men främst på nationell nivå”. Numera säger sig LO vara till freds med artikel 28, men söker i stället förhindra att hela stadgan där den ingår (inklusive förbud mot diskriminering av handikappade och homosexuella, skydd mot uppsägning utan saklig grund) skall ges en juridiskt bindande status inom EU. ”I det skick som stadgan är nu vill inte vi att den kommer in i fördraget” (LO-tidningen 6/10 -00) 

Visst är det ett särintresse det gäller. LO:s förstås, i någon mening kanske Sveriges. EU:s utvidgade strejkrätt kan tänkas äventyra den nordiska förhandlingsmodellen. Man kan förstå oron, arbetsfreden har bevisligen varit produktiv. Det är först när Erland Olausson påstår att det är för de europeiska arbetarnas skull som han motsätter sig dessa regler (”Det skulle inte leda till en förstärkning för några arbetstagare i Europa.”) som det börjar vända sig i magen på en vän av fackliga rättigheter. 

Han borde haft mod att säga som det är: av över 70 organisationer i 34 länder är det bara de svenska, norska, danska och isländska (dock ej finska) som stretar emot Europafackets krav på rättigheter i EU:s nya grundlag. De kan ha sina historiska skäl. Men varför påstå att turkarna, esterna, britterna och alla de andra inte begriper vad som är bra för dem? Det är först när man öppet medgett att här finns stridiga intressen, att det brittiska TUC behöver EU mer än LO-ledningen gör, som en uppriktig debatt kan börja och solidariteten kanske får en chans. 

Enligt Bo Rönngren på LO avstod man från att stödja Europafackets resolution eftersom det innehöll synpunkter på hur EU bör styras, vilket man saknar mandat att uttala sig om. Däri har han förstås rätt. Mandatet kommer från medlemmarna. 

Jag är inte medlem och det är inte min sak att ha synpunkter på LO:s ståndpunkter. Men medlemmarna har åtminstone rätt att veta vad som beslutas i deras namn. Den som har LO-tidningen som enda husorgan vet nog knappt att konventet existerar (två notiser under ett år), säkert inte vad Europafacket vill med det, och definitivt inte hur LO-ledningen agerat i dessa sammanhang. (Vilket inte hindrat ledningen från att agera.) Inte ens LO-tidningens chefredaktör Martin Lindblom känner till hur LO röstat i Bryssel, berättade han under ett möte i Stockholm i lördags. 

”Inom Europa finns olika fackliga traditioner”, inskärper LO:s chefjurist. Där har han onekligen en poäng. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.