DN 2001-06-27

Det heter att klyftorna vidgas mellan fattiga och rika länder. Men brasilianska bilmontörer tjänar bättre än svenska sjuksköterskor. Maciej Zaremba har besökt bilfabriker och kloster i Brasilien och lyssnat till direktörer som låter som medlemmar i Attac. 

MED SINA 17 miljoner människor är São Paulo den största staden på det södra halvklotet. Vid midnatt drunknar busstationen i utrop, matos, dieselångor och svettiga resande. Buss till Rio de Janeiro, där det bor sju miljoner, avgår var femte minut. Det är knappt fyrtio mil väg mellan städerna, först vackert slingrande genom bergspassen, sedan en mer ordinär men oanständigt dyr autobahn. En brasiliansk minimilön räcker till fyra motorvägsavgifter. Likväl rullar en aldrig sinande ström av fordon fram och tillbaka mellan metropolerna. En gång fanns det järnväg här. Men den är nedlagd. Varför? 

En sådan fråga besvaras oftast i São Paulo med en medlidsam blick. En svensk av alla människor borde veta att Volvo, Scania och Mercedes behärskar 90 procent av lastbilsmarknaden. Så? Ingenting går förstås att bevisa utom att var gång någon politiker nämner räls uppstår det strax en majoritet som finner det vara en obegåvad idé. 

De finns nästan alla i San Bernardo: Scania, Mercedes, Volkswagen. Med sina 44 år i Brasilien är Scania inte äldst, men ändå mest historiskt. Här började åttiotalets stora strejkvåg, som tvingade militärregeringen att erkänna fria fackföreningar. I dag är San Bernardo do Campo hjärtat i Latinamerikas högteknologiska, det vill säga huvudsakligen utlandsägda industri. Det är också kontinentens fackliga bålverk, med flest anslutna och de högsta lönerna i landet. 

Det skall inte undanhållas att på Scaniafabriken råkar reporterns kroniska misstro i konflikt med hans fosterländskhet. Det är så rent, så välorganiserat, så tekniskt intelligent och – faktiskt – människovänligt. Här finns maskiner för alla tunga moment, arbetsavsnitten är långa (tretton minuter) och takten lugn. Till råga på det byter arbetsgrupperna dagligen jobb med varandra med sikte på att varje arbetare (efter ett år) skall kunna sätta ihop lastbilen helt på egen hand. Vilket är nog så avancerat, eftersom taylorismens själva premiss gått förlorad. Nästan alla bilar är skräddarskydda och man roar sig vid bandet med psykologiska gissningslekar: “Jaha, kyld kabin, 420 hästar, snabbaste växellådan. Och rött lack… Privatåkare förstås, och med king-of-the-road-komplex.” 

Suzana Martin är den första kvinnliga chefen för motortillverkning i Brasilien, får jag höra. “Eftersom det händer att en motor som påbörjats i Södertälje måste göras färdig i São Paulo, eller vice versa, gäller samma krav, utrustning och utbildning på bägge ställena. Det är”, säger Suzana, “mitt perspektiv på globaliseringen.” (Den enda påtagliga avvikelsen från Södertälje är mängden av krukväxter. Somliga anses vara bra mot olyckor, andra skyddar mot det onda ögat. Om en viss planta skjuts fram förväntas cheferna förstå att det är gurgel å färde.) 

Fackklubbens Alves de Lira meddelar stolt att personalomsättningen är noll. Det är inte så underligt. Arbetarlönerna hos bilföretagen ligger tio gånger över den stadgade minimilönen. Därutöver betalar bolagen frivillig sjukförsäkring och ombesörjer transporter till arbetsplatsen. (Detta är inget speciellt för Scania. Enligt OECD betalar världskoncerner i fattiga länder i genomsnitt 100 procent mer än inhemska företag.) Det råder en bisarr situation kring San Bernardo. Några kilometer från miljonen arbetslösa i kåkstäderna konkurrerar Scania, Volkswagen och de andra om de utbildade bilbyggarna. Jag har sett detta tidigare, i Ruhr. Kontrasten var mindre slående men mönstret inte olikt: Tusentals oanställningsbara före detta gruvarbetare – och professorslöner för den som kan svarva. 

Om billig arbetskraft vore industrikapitalets högsta begär borde inte Scanias fabrik ligga i São Paulo utan trettio mil från Ystad, i Slupsk i norra Polen. Även där monteras Scaniabilar, betydligt färre, långsammare, av mer fåkunnigt folk, men för en tredjedel av den brasilianska lönen. Fackklubbens ordförande Zbigniew Bialas är en nervös man, ständigt orolig för att företaget skall ge sig av till trevligare nejder. Arbetslösheten i Slupsk är 30 procent och utbildningsnivån låg. Så var ligger för närvarande den tredje världen? Litet varstans, skulle man kunna säga. Knappast i San Bernardo men redan strax utanför, kanske i Slupsk men inte så länge till, säkert i Afrika. Säger det något om globaliseringen? 

De djupa klyftorna går genom länderna, kanske mera än mellan dem, framgår det av en forskningsrapport. Allra mest gäller detta i länder som Brasilien, där staten São Paulo (som med sina hundratalet svenska arbetsgivare redan på 70-talet räknats som Sveriges tredje industristad) står för hälften av landets industriproduktion. Jag räknar och jämför och får det till att en Scaniaarbetare i Brasilien har ett lättare arbete än en svensk undersköterska (det tyngsta han behöver lyfta är tolv kilo, dvs en välväxt tvååring), samt att han även tjänar bättre än hon. 

Det hävdas ofta i debatten att klyftorna vidgas mellan rika och fattiga länder. Men denna slutsats, framförd senast 1999 av FN:s utvecklingsorgan UNDP, jämför inkomster utan hänsyn till lokala prislägen. Rått uttryckt: man jämför vad en somalier och en svensk kan handla på Manhattan. Det säger sig självt att en sådan statistik är behäftad med vissa defekter. Hos Scania i Brasilien tjänar arbetarna hälften av vad man gör i Södertälje, men så länge de avstår från importerade varor har de faktiskt råd med en lika stor matkorg som sina svenska kolleger. Baspriserna i São Paulo är hälften av de svenska. 

Enligt rapporten ovan (Norges utrikespolitiska institut, NUPI 6B:2000), som tillämpat sådan kalkyl, är det oriktigt att tala om vidgade världsklyftor. Med undantag för Afrika har tvärtom den tredje världen sedan 80-talet knappat in på den första. Och mäter man världens tillstånd med graden av utbildning och den förväntade livslängden (som ju bär vittnesbörd om tillgång till föda och medicin) är förbättringen dramatisk: från 55 år 1962 till 67 år 1997. Också andelen undernärda människor i u-länderna har halverats, återigen med Afrika som tragiskt undantag. 

Var det globaliseringen som minskade klyftorna? De norska forskarna (som definerar globaliseringen som en snabb förändring av internationell arbetsdelning) vågar inte draen sådan slutsats. Det är svårt att säga vad som beror på friare handel och vad på teknisk utveckling eller politik. Däremot framgår det att ju starkare regional integration (som i Europa eller Sydöstasien), desto större utbyte av världshandeln, bättre statsfinanser och ökad jämlikhet. (De minsta löneskillnadena återfinns i de rikaste, öppnaste och demokratiska samhällena.) 

Slut evig fred med dina närmaste grannar, riv tullmurar, låt dem till och med konkurrera ut dina bönder eller skeppsbyggare, och ni kommer alla stå er starkare i världskonkurrensen, lyder den outsagda rekommendationen. Men om det är så man blir rik, varför är inte ens Scanias chefer särskilt entusiatiska inför mera frihandel? 

Arne Carlsson (ja, densamme, hockeybacken som slog in 2-1-målet mot Sovjet 1970) är vd för Scania i Latinamerika, där företaget omsätter över sex miljarder kronor. Medan vi samtalar sitter 34 statschefer i Quebec och diskuterar FTAA, George Bushs plan att före år 2005 göra Amerikorna till en enda marknad. Carlsson säger att han förstår mycket väl varför många brasilianer slår bakut inför denna propå. “Fri marknad”, säger han, “förutsätter att alla spelar efter samma regler.” Hans produktionschef Peter Björk är frispråkigare: “USA vill öppna Latinamerika för högteknologisk export, men själv behålla tullar och subventioner för livsmedel som Brasilien har att sälja.” “Det är”, säger Björk med en grimas, “den amerikanska idén om frihandel.” 

Om någon tycker att direktörernas kritik påminner om Attacs så är det ingen tillfällighet. I själva verket består attacisterna av många falanger. Somliga bekämpar kapitalismen, andra bara frihandeln, ännu andra hävdar tvärtom att det inte vore något fel på världsmarknaden om den bara levde upp till liberalismens ideal. 

“Detta avtal är fullständigt acceptabelt! Brasilien skall inte förvandlas till en nordamerikansk koloni!” Säger Dom Paulo, kardinal Paulo Eviristo Arns, São Paulos legendariske ärkebiskop under diktaturåren, grundare av flera människorättsrörelser och tillskyndare av de jordlösas markockupationer. Han tar emot i ett lätt förfallet franciskanerkloster. Biskopspalatset, som han fann för vräkigt, lät han sälja. 

Dom Paulo har länge varit i onåd hos Rom, som misstrott hans befrieleseteologi för att vara marxistisk avvikelse. Men till mig säger kardinalen att han välkomnar globaliseringen, som han tror kommer att föra människorna och inte minst religionerna närmare varandra. Han har nyss varit i Japan för att motta ett pris, berättar han, och där till mångas häpnad bugat inför Buddha. 

“Jag gjorde det med övertygelse och glädje. Om två hundra år kommer ingen förstå hur religionskusinerna kunnat bekriga varandra. Påven ber judar om ursäkt, det är nytt, visst, men det är normalt! Det är först nu som vi blivit normala.” 

“Det är med globaliseringen som med marknaden”, säger Dom Paulo. “De är bra i teorin, sämre i praktiken.” Det mest oanständiga med FTAA, förklarar han, är att det ensidigt binder Latinamerika vid USA, vilket bygger nya murar mot omvärlden, inte minst mot Europa och Asien. Och därigenom, menar Dom Paulo, omintetgör det “en verklig och rättvisare globalisering”. Sedan berättar han, med målande detaljer, hur mycket bättre det var i Brasilien så länge det dominerades av europeiska intressen. Och det låter faktiskt som om Dom Paulo helst velat bryta loss Sydamerika från hennes nordliga syster och låta kontinenten driva mot öster eller väster, likgiligt vilket, mot någon av de litet andligare civilisationerna. 

Jag hade inte fått denna bild om jag inte hört liknande antydningar tidigare. Av förläggaren Cesar Benjamin i Rio de Janeiro till exempel, som menar att en panamerikansk marknad vore en nationell katastrof för Brasilien. Att det för ett århundrade skulle skriva in landet i den nordamerikanska livsformen, något han inte kunde leva med, som knappt uthärdar att besöka São Paulo. “Du har väl sett, de är alla globaliserade där”, säger han och gör en gest upp mot halsen som visar hur lätt man blir strypt under försöket att knyta en slips. 

Det är inte så frivolt som det låter. När Cesar Benjamin inte ger ut Niels Bohr och Martin Heidegger utbildar han lärare åt de egendomslösa jordockupanterna. Under militärdiktaturen blev han fängslad, svårt torterad, och hamnade sedan i exil. “På den här kontinenten”, säger han, “kan man inte leva utan drömmar. Zapata, Vargas, Peron, Allende, revolutionärer och storslagna populister, alla var de uttryck för Latinamerikas desperata längtan efter en rättvisare ordning.” Att låsas fast i USA-sfären är därför för Benjamin att säga farväl till hoppet. “Men vi är inte antiglobalister, tvärtom. Brasilien är ett av världens öppnaste samhällen. Det är bara när USA kommer på tal som folk låter som nationalister. Men skulle du bjuda in dem i EU skulle de gå med utan att blinka.” 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.