DN 2001-07-01

När globaliseringen förs på tal uppstår nästan alltid polemik om hur den ska förstås. Det kan betyda en sak i Brasilien, en helt annan i Bryssel. Men en sak är klar: nationalstatens storhetstid är över, och demokratins frammarsch är ett globalt fenomen, skriver Maciej Zaremba. 

RUMMET ÄR HELT TOMT så när som på en liten monter i kortväggen. Där inne vilar en mumifierad hand och en förgylld tupp. Museivakten försäkrar att föremålen ingenting betyder. De hittades helt enkelt bland ruinerna. Men handen, säger han, är mycket gammal och helt säkert avhuggen. 

Själv tycker jag att handstumpen är helt på sin plats. Det är ju vad westfaliska freden, sluten i detta rum den 14 oktober 1648, bland annat gick ut på. Att så länge en stat inte hotade grannarna fick den hugga av händer utan risk för inblandning. Westfaliska freden garanterade varje härskares suveränitet över hans område. 

Jag kom till Münster för att inventera globaliseringens symboler. Det är nog riktigt att i den krympta världen har det blivit svårare att föra en starkt avvikande ekonomisk politik. Men har det inte också blivit vådligare att hugga av händer? Vem kunde på 80-talet drömma om att brittisk polis skulle finka en chilensk exdiktator, att Nato skulle ingripa för flyktingars skull eller att en Milosevic skulle utlämnas till Haag? 

De gladaste bland globaliseringens tillskyndare hävdar faktiskt att mänskliga rättigheter och demokrati följer efter penningen som taxen efter hussen. New York Times-krönikören Thomas L Friedman lanserade häromåret teorin att stater där det grillas Big Mac aldrig bekrigar varandra (“The Lexus and the Olive Tree. Understanding Globalization”). Och det verkade stämma, tills någon upptäckte M-skyltar i det bombade Belgrad. 

Friedman försvarade sin lära dels med att Nato inte är någon stat, dels att kritikerna missat poängen. Han hade velat säga att när ett samhälle uppnått en viss nivå (indikerat genom McDonald´s entré) har dess längtan att tillhöra det civiliserade väst (till följd av globaliseringen) redan blivit så stark att folk i valet mellan Kosovo och Big Mac väljer det senare, när de nu inte kan få båda. Det var alltså inte bomberna utan isoleringen som fällde Milosevic, hävdar Friedman. 

Friedman, och med honom en rad optimistiska marknadsliberaler, går längre än så. Kapitalet, hävdar de, uppskattar fred och stabilitet. Den stat som gjort sig beroende av penningmarknaden tvingas därför iaktta civiliserade seder. När Indien våren 1998 sprängde sin atombomb dröjde det bara dagar innan landet blev nedgraderat på finansmarknaderna från “stabilt” till “riskabelt”. Vilket blev mycket dyrt för den indiska statskassan och snart framtvingade mer moderat politik. 

Å andra sidan kan man anmärka att fred och stabilitet också kan uppnås med hjälp av nackskott och koncentrationsläger. Terrorregimer i Chile och Indonesien avskräckte inte investerarna. Jag kan räkna ut vad Friedman skulle svarat på detta: att Pinochet och Suharto tillhör kalla kriget. Efter Sovjetunionens hädangång har USA ingen anledning att stötta kriminella antikommunister. Och se, som de faller! Det är först nu, när marknaden blivit global, som despotin får smaka på dess svärd… 

Det finns många goda invändningar mot denna ljusa bild. Däremot är det få som förnekar att om Berlinmuren stått kvar hade vi inte haft någon globaliseringsdebatt, hur mycket aktier och e-post som än pendlat på tråden. Därför är det ganska egendomligt att det mesta av den tycks handla om pengar. 

Den 24 februari kunde man på Le Mondes första sida läsa följande: Den turkiska valutan släpptes fri varpå den samma dag föll 30 procent mot dollarn; tre serber dömdes i Haag till långa fängelsestraff (för första gången räknades massvåldtäkter som brott mot mänskligheten); skoföretaget Nike offentliggjorde en enkät bland 4 000 av sina anställda i Indonesien, enligt vilken arbetarna utsattes för sexuellt och annat våld av förmännen. Globalisering? Eller bara en annorlunda ordning? Inget liknande hade i vart fall kunnat inträffa år 1970. 

Men Pierre Tartakowsky, generalsekreteraren i franska Attac, vill varken skriva Haag-tribunalen eller interventionen i Kosovo på globaliseringens pluskonto. Dessa handlade om mondialisering, säger han. Och vari består skillnaden? Det är enkelt. De goda konsekvenserna av att världen blivit mindre kallas mondialisering, de dåliga beror på globaliseringen, som är samma som “liberal mondialisering”. Och när vi talat i en timme inser jag att när skoföretaget Nike utnyttjar rättslösa i Jakarta är det globalisering. När Journalister utan gränser avslöjar utsugningen blir det mondialisering. 

Först i hissen kommer jag på den fråga jag borde ha ställt till generalsekreteraren: När nu Nike av rädsla för världsopi-nionen börjat bete sig litet anständigare i Jakarta – vilket ord vill han använda? Jag kan inte hjälpa att jag finner hans dubbelbokföring demagogisk. Den hindrar ju att vi uppfattar fler sidor hos samma fenomen, men gör det desto bekvämare att peka ut the bad guys. 

Men Tartakowsky har historiska skäl att tala som han gör. I slutet av “Le petit manual anti McDo” skriver Paul Ariès att det gäller att se upp med sällskapet när man bekrigar de globala. Somliga McDo-hatare är inga snälla människor. “I dag bekämpar de amerikaniseringen av Frankrike, i morgon förföljer de judar.” 

Varningen är befogad. Det första parti i Europa att göra politik av globaliseringsnojan var det högerextremistiska Front National. Redan då gällde det “kapitalets okontrollerbara rörelser, ´USA-imperialismen´, Coca-Cola, Världsbanken, Maastricht, EU-byråkratins angrepp på den franska osten, Hollywood, McDonald´s, mänskliga rättigheter (står i vägen för folkväldet), nyliberalismen, den tyska marken, Dallas och de öppna gränserna som släpper igenom araber, turkar, galna kor och aids.” (DN 9/3 -98) Med hjälp denna fiendebild, samt antydningar om judisk världskonspiration, vann Le Pen fyra miljoner röster i 1997 års val. 

Pierre Tartakowsky verkar närmast smickrad när jag anmärker att hans Attac omhändertagit lepenisternas älsklingstema. “Visst, vi har sopat undan Front National!” Och man måste vara bra historielös för att beklaga att en något så när demokratisk vänster snuvat extremhögern på ett explosivt idépaket. Å andra sidan bör det inte förvåna att en del av grammatiken följde med på köpet. I såväl höger- som vänstertappningen är den onda “globaliseringen” någonting ofranskt, en dunkel och främmande kraft. 

Följaktligen saknas det inte heller bland attacisterna folk som ser “åternationaliseringen” som en lösning på problemet. Daniel Mermet, välkänd fransk radiojournalist och en av de elva grundarna av Attac, säger dock att dessa suveränister (“du vet, nationella traditioner, träskor, antimodernism, ingenting skall förändras”) är i minoritet inom franska Attac, som tar EU för givet och tillskyndar internationella lösningar på globala bekymmer. 

I Sverige tycks tvärtom Attac utpräglat suveränistiskt, omhändertaget som det blivit redan vid födseln av EU-fientliga partier. (Det gick en kall vind av ogillande genom rummet när Johan Ehrenberg under Attacs första möte i januari råkade säga att “nationalismen sedan 1914 har varit arbetarrörelsens största gissel”.) Och den dag franska Attac bestämmer sig för att demokratisera EU – vad har den svenska avdelningen, vars majoritet underkänner unionen som sådan, för intresse och trovärdighet i ett sådant projekt? Men Bror Perjus, själv varm EU-anhängare, tillika ledamot av svenska Attacs ledning, är inte orolig. Det är mer sannolikt, menar han, att fransmännen europeiserar svensk vänster, än att den senare lyckas övertyga Paris om det nödvändiga i att lämna Europa. 

Förstasidan ur Le Monde visar sig vara ett utmärkt lackmuspapper. Så fort jag drar upp den uppstår polemik om hur globaliseringen skall förstås. Professor Elmar Altvater i Berlin är ledamot av Bundestags globaliseringskommission, med uppdrag att utfärda rekommendationer för hur detta fenomen skall hanteras. Kommissionen har dock inte kunnat enas om vad det är man undersöker. “Vad man menar med globalisering beror på ens teoretiska bakgrund och politiska perspektiv”, säger Altvater. Själv talar han om “kompression av rum och tid”. 

Har kompressionen gjort slut på westfaliska freden? Ja, svarar Altvater, den epoken är över. Nationalstaten har blivit mindre suverän och dessutom fått konkurrens från internationella organisationer, NGO:s, inte minst från privata företag. Men när jag undrar om denna förändring befordrat mänskliga rättigheter tittar han bistert på mig och säger att jag är bra naiv som tror att det var för några principers skull som Nato gick in på Balkan. “Interventionen hade bara ett syfte, att befordra USA:s intressen i regionen. Allt tal om folkrätten var bara förevändning.” 

Vilka intressen? Oljan, så klart. Finns det olja på Balkan? Professor Altvater ger mig en medlidsam blick. Kosovo är bara ett brohuvud för Nato som via Kaukasus vill lägga beslag på Centralasien. Är jag inte bekant med Kissingerdoktrinen? Har jag inte noterat att det fanns en lucka i Natokedjan mellan Ungern och Grekland? Nåväl, nu är den tilltäppt. 

Elmar Altvater är vid sidan om Oskar Lafontaine den mest namnkunnige i det tyska Attac. Legendarisk som den förste marxist att bli professor i Berlin och intellektuell anförare av tysk 70-talsvänster. Han är representativ i sin ambivalens. Å ena sidan tycks han välkomna Sovjets fall och westfaliska fredens undergång. Å andra sidan vill han inte gå med på att en process som gör det förhatliga USA till ensam stormakt skulle kunna medföra några vinster för folkrätten. 

För professor Michael Zürn i Bremen däremot är rubrikerna i Le Monde en fullträff. Hans ämne är den postnationella staten och “denationalisering” ordet han helst använder för att beskriva världen efter 1989. Zürn gör upp ett balanskonto: obestridliga framsteg för fred och rättssäkerhet (ja, Kosovo är ett vackert exempel) men på minussidan uppenbara problem för nationella välfärdssystem och för demokratins traditionella former. 

Enligt Michael Zürn krävs ett radikalt nytänkande för att politiken skall komma i kapp den avnationaliserade ekonomin. Han tror inte på någon världsregering, inte heller på ett globalt normsystem. Däremot på ett nät av inter- eller övernationella överenskommelser som reglerar sådant som välfärds-åtaganden, företagsbeskattning och kapitalrörelser. Men de måste vara flexibla. “Man kan inte ställa samma välfärdskrav på Portugal och Tyskland, då tar man död på den portugisiska ekonomin.” Och den massmediala amerikaniseringen? “Den är inget hot mot den tyska kulturen. Möjligen mot den franska…” 

Nej, suveränismen har det motigt i Tyskland, vilket kanske förklarar Attacs begränsade framgångar i EU:s största land. Bildat redan i januari år 2000 har det i dag 500 medlemmar. “Tyskland har inte varit suveränt sedan kriget och vi har lärt oss att leva med det”, säger Zürn. “När vi återerövrade vissa prerogativ så var det genom EU. Jag är medborgare i den första postnationella staten. Och jag är stolt över det.” 

Och med detta ljusa ackord kunde man sätta punkt, om det inte vore för Chico Whitakers historia. Det var han, som tillsammans med leksaksfabrikanten Oded Grajew (skapare av CIVES, “Brasilianska företagare för medborgarskap”), kläckte idén att kontra World Economic Forum i Davos med att samla världens antiglobalister till ett World Social Forum i Brasilien. Det blev en väldig succé, med 900 organisationer och nära 20 000 deltagare från 120 länder som samlats i januari i Porto Alegre. Det blev också en lätt chock för Daniel Mermet från franska Attac, som inte kunde förstå varför deltagarna, som sade sig försvara demokratin, visslade ut Frankrikes förre inrikesminister Jean-Pierre Chevènement, för att därefter hedra Kubas officielle delegat med en tiominuters stående applåd. 

“Jag är suveränist”, säger Chico Whitaker, “vi måste försvara nationalstaten.” Han är en beundransvärd man, ledare för Justiça e Paz, organisationen som troligen gjort mer än någon annan för att sprida demokratins kultur bland de egendomslösa i Brasilien. “Om du vill veta det”, säger Whitaker, “var jag bland dem som applåderade kubanerna. Jag har ald-rig varit på Kuba, men jag har rest i Sovjet, så jag vet vad en polisstat är. Men för oss är Kuba inte rationellt. Det är en symbol för hoppet, det enda latinamerikanska land som inte böjer sig för USA.” 

Det tar tid att förstå varför “suveränist”, “nationalstat” och även “Kuba”, men framför allt “globalisering” betyder så olika saker i São Paulo och Hamburg. För Whitaker är “nationalstat” inte en storhet som konkurrerar med andra om ära, livsrum och makt. När han säger “nation” menar han “samhälle”, det vill säga den moral som säger att individer som delar land och flagga bär ett ansvar för varandra. Att det till exempel inte är normalt med miljonärer som inte betalar skatt medan tiotals miljoner lider av undernäring. “Brasilien”, säger han, “har ännu inte blivit ett samhälle. Här lever till och med medelklassen i en värld för sig. Kuba är ett samhälle, där finns offentlig sjukvård.” Förstår jag detta. Jo, jag förstår. Men om han vore fransman eller svensk, säger han, skulle han knappast vurma för nationalstaten. 

Men när det nu är så, varför utfärdar då hans World Social Forum flåsande marxistiska appeller som låtsas att “globalisering” betyder samma sak överallt och som brännmärker humanitära interventioner som illegitim “inblandning i nationell politik”? Till svar överräcker han ett pressmeddelande som han vill att jag sprider i Europa. Där står det att den “Appell från Porto Alegre” som jag läst på Attacs webbsidor, (och där globaliseringen förstör luften, vattnet och kulturen samt uppmuntrar till rasism och kvinnomisshandel) inte antagits av deltagarna i World Social Forum. Den har av allt att döma producerats av franska Attac som i övrigt inte ingått bland arrangörerna. 

“Vi håller inte på att bygga Femte internationalen”, säger Whitaker. “Vi försöker skapa ett medborgarsamhälle.” 

Det är inte bara “nation” som skiftar innebörd beroende på breddgraden. När det kommer till global handel kan också trygga begrepp som “fackför-ening” eller “sociala rättigheter” byta förtecken. Det sägs ofta i debatten att rika nationer, i akt och mening att exploatera de fattiga, vägrar att skriva in arbetarnas sociala rättigheter i handelsavtalen. Men i verkligheten är det ofta tvärtom. I Seattle var det (enligt Leif Pagrotsky) amerikanerna som ville tala rättigheter och fattiga regeringar som stretade emot. De var inte trakterade av hycklande klausuler, tillkomna på beställning av amerikanska fack och företag, i syfte att hindra importen av billiga varor. 

Och kanske måste man förstå tredje världens skepsis inför de rika fackföreningarnas rättviseretorik. Det amerikanska facket AFL/CIO höll i Seattle finanskapitalet ansvarigt för orättvisorna i världen. Men deras egna pensionsfonder (1 400 miljarder dollar, mer än hela Afrikas och Mellanösterns BNP) skall investeras så att det inte leder till färre jobb i USA. Och vem hade kunnat gissa att LO:s omsorg om de afrikanska tonåringars fritid skulle överträffa Rädda Barnens? Där Rädda Barnen vill sätta gränsen för barnarbete vid sexton år toppar LO med arton. Av ren och skär barnakärlek förstås, vem törs påstå något annat… 

Jag noterar att det också bland antiglobalisterna finns en växande misstro mot denna intressepolitik förklädd till socialt patos. För Marcus Krajewski i tyska Attac, till exempel, är det obegripligt hur folk i Seattle kunde tro sig försvara Afrikas rättigheter sida vid sida med Teamsters och Pat Buchanan. 

För Jürgen Hoffmann, statsvetare i Hamburg, är det mind-re obegripligt. “Man kan förstås le åt det faktum”, säger han, “att de som i hundra år sjungit Internationalen har svårast av alla att hitta rätt i den öppnare världen. Men fackföreningar är ju i realiteten mycket nationella institutioner.” Ja, det är väl en av de många komplikationerna med den krympta världen. (“Proletärer i alla länder – stanna där ni är!” låter det emellanåt från fackligt håll.) Medan nybildade konsument- och miljögrupper snabbt hittar varandra över oceanerna tog det nio år för Metall vid Scania att ta den första kontakten med sina kolleger i Slupsk. 

Sådant är inget att moralisera över. Däremot kan man fråga sig om inte mycket av globaliseringsvåndorna beror mindre på faktiska hot mot vår välfärd och demokrati, och mer på att de rörelser som byggt upp dessa värden blivit mycket vilsna i en värld utan Sovjet, samtidigt som de själva förvandlats från underdogs till förvaltare av miljarder. 

Sedan Muren fallit har 700 miljoner människor från Berlin till Valparaiso och Jakarta – många av dem för första gången – fått välja sin regering, bilda en fackförening och kanske rent av tala fritt ur hjärtat. Det är den mäktigaste demokratiska framstöten i mänsklighetens historia och den är verkligen global, ett slags omvänd dominoeffekt: efter kommunismen föll ju också de diktaturer som legitimerades av antikommunismen. 

Man kan tycka att en vänster som hyllar demokratin borde jubla över detta. Men man kan också förstå varför den låter bli. Europas demokrati är, vilket man ofta glömmer, nästan årsbarn med Sovjetunionen. Ingen kan säga hur världen skulle sett ut om Lenin misslyckats med sin statskupp, men mycket talar för att vi skulle haft osäkrare socialbidrag och en mer vildsint kapitalism. Nästan alla de institutioner, partier, rörelser, och framför allt – de kompromisser mellan arbete och kapital – som format den europeiska demokratin, har tillkommit under insikten att alltför stora orättvisor utgjort inte bara ett socialt problem utan även ett militärt hot. 

Nu är hotet borta, friheten större än någonsin och därmed också ansvaret. Men med friheten anländer insikten att vi egentligen inte vet vilket samhälle och vilken demokrati vi skulle ha skapat om den gamla globaliseringen, som avbröts 1914, fått fortsätta. Vill man vara en aning filosofisk kan man säga att vi inte riktigt vet vilka vi är. Eller om det ens finns ett “vi”. Är det globalt, nationellt eller tribalt, eller vinkar bara den osynliga handen? Räcker det också i fortsättningen att avge en röst då och då, eller måste vi börja agera medborgare också som konsumenter och aktieägare? 

Det är vad jag anar att globaliseringsdebatten, bortom all språkförbistring och alla ideologiska uppstötningar, handlar om. 

Maciej Zaremba

Röster om globalisering från Belgien till Brasilien: 

“Det är något misstänkt med ett fenomen som alla anser sig kunna skriva böcker om.” Hans Magnus Enzensberger, författare 

“Det är förenklat att göra globaliseringen ansvarig för allt ont. Interventionen i Kosovo var bra.” Marie Brooke, Attac, Bryssel. 

“Fackföreningar är ofta mer nationalistiska än regeringar.” Bruno Trentin, eurokommunist, italienska Metall, EU-parlamentet. 

“Multikulturella samhällen kommer aldrig att fungera. Vi borde ha skatt på utländsk kultur.” Filip van der Sande, Vlams Blok, Antwerpen. 

“Globalisering, det är när Turkiet hyfsar sina lagar för att få komma med i EU.” Agnieszka Jonica, student, Gdansk. 

“De negativa följderna kallar vi globalisering. För de positiva har vi ett annat ord.” Pierre Tartakowsky, generalsekreterare i Attac, Paris. 

“Fackföreningar försvarar nu faktiskt samma kapitalism som de bekämpat i ett hundra år.” Jürgen Hoffmann, professor, Hamburg. 

“Det stora antalet giriga små pensionssparare är ett större problem än allt det andra man kallar globalisering.” Kjell Olof Feldt, fd finansminister. 

“Sedan muren fallit känner de rika allt mindre lust att dela med sig till de fattiga.” Karol Modzelewski, fd politisk fånge, historiker, Wroclaw. 

“Globaliseringen hindrar afrikanskor att föda på ett naturligt sätt.” Sue Dürr, försöker bilda Attac i München. 

“För politiker är det tacksamt att skylla på globaliseringen, ingen vet ju vad det är!” Hans Magnus Enzensberger, författare, München. 

“Det är att jag kan plocka en halvfärdig motor från bandet i Sverige och göra den klar i Brasilien.” Suzana Martin, produktionschef, São Paulo. 

“Gärna fri marknad, men med Asien, inte med USA.” Dom Paulo Arns, kardinal, fd politisk fånge, São Paulo. 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.