DN 2004-03-11

Utlänningsnämnden upphävde i går Migrationsverkets tidigare beslut
att avvisa asylsökanden Amir Maric från Sverige.

Det är en stor dag för Amir Maric och hans familj. Men en seger för
rättvisan? Knappast. I själva verket är det mycket svårt att
förstå varför nämnden ändrar verkets beslut.

Faktaunderlaget är detsamma, nämndens bedömningar också desamma (och
liksom förut i strid med vad FN:s flyktingkommissarie kommit fram
till): Amir har inget skyddsbehov, hävdar nämnden, han behöver inte
sin familj och han kan få vård i Bosnien för sina tortyrskador. Att
han torterats av svensken Jackie Arklöv anses liksom förut helt
ovidkommande. Liksom Migrationsverket gör nu nämnden sitt bästa för
att komma undan någon som helst skyldighet i förhållande till Amir
Maric. Han har inte rätt till flyktingstatus, fastslår nämnden, men
beviljar ändå uppehållstillstånd av – “humanitära skäl”.

Vad är det för en rättvisa som, utan att några nya fakta tillkommit,
ändrar ståndpunkt från en dag till en annan? Någon kan komma att
hävda att det rent av är orättvisa, att Amir Maric vunnit på
flyktinglotteriet. Han har haft turen att få en aning uppmärksamhet
i massmedierna Och det är, dessvärre, ganska sannolikt.

Visst är det orättvist att det ska behövas tre sidor i Dagens
Nyheter för att ett enskilt flyktingärende skall behandlas
någorlunda korrekt. Men det är inte orättvist mot Amir, utan mot
alla de andra, som inte får samma chans.

Skjut därför inte på massmedierna, det är inte journalister som
skapar orättvisa. Den skapas av en myndighetskultur som inte förmår
leva upp till rättstatens minimikrav utan att ha en tidning
blängande över axeln.

De domstolar och myndigheter som hanterar vanliga svenskars
ansökningar och felsteg behöver inte återkommande presskampanjer för
att klara sitt värv något så när hederligt. Det beror på att de
tvingas följa rättvisans basregler: Om att åklagaren inte får vara
domare samtidigt, om förbud mot hemliga underlag för beslut, om
rätten till muntlig förhandling, om plikten att ta ställning till
allt som anförs samt skyldigheten att redogöra för skälen till ett
beslut. Inget av detta behöver emellertid Migrationsverket och
Utlänningsnämnden bry sig om när man avgör asylärenden.

Det betyder att det råder apartheid på rättvisans område. Jackie
Arklöv må vara mörkhyad, men han har tio siffror i personnumret och
behandlades därför anständigt. Amir Maric hade bara sex siffror,
och förpassades därför till ett system som skulle väcka rättsuppror
i landet om det finge hantera våra bygglov eller vårdnadstvister.
Men det hanterar liv.

Det här är inte fråga om att Sverige accepterar för få eller kanske
för många flyktingar. Det kan ingen veta, eftersom med den grad av
rättsosäkerhet som är inbyggd i systemet kan iranska agenter flyta
in samtidigt som deras offer visas ut.

Våra makthavare tycker om att tala om en “generös” flyktingpolitik,
och redan språkbruket avslöjar att de har rättsapartheid i huvudet.
Tänk efter, vilken svensk vill ha sin misshandlare rannsakad av en
“generös” domstol? Generös, det vill säga godtycklig, det var
åklagare Danielsson, när han släppte Amir Marics torterare fri.

Jag har fått hundratals brev från läsare som uttryckt sin förtvivlan
över omoralen hos Migrationsverkets beslutsfattare. Men kanske är
det bättre att säga att i en rättsstat finns det inte plats för en
A- och en B-rättvisa. Sådan rättvisa, sådana tjänare.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.