DN 1995-01-13

MIN INVÄNDNING mot Göran Greiders krönika gällde inte huruvida det var relevant att diskutera också Margaret Thatchers politik som bakgrund till samhällets misshandel av Maggie. Den gällde Greiders uttalade rekommendation att debattera konservativ ideologi i stället för socialtjänstens konkreta övergrepp mot Maggie och hennes barn. Det är själva kärnfrågan. 

Mitt skäl att lita till Ken Loachs berättelse (all dokumentation är sekretessbelagd) är hans välbelagda benägenhet att ta de svagastes parti: han skulle inte ha gett oss denna svarta skildring av övergrepp i det godas tjänst, han skulle inte ha riskerat att glädja sina ideologiska fiender om han inte haft mycket starka skäl därtill: nämligen Maggie och hennes familj. Ty när allt kommer omkring finns det bara ett kriterium för välfärdsstatens kvalitet: inte vad den säger utan vad den faktiskt gör med sådana som Maggie. 

I motsats till Göran Greider tror jag att risken för att byråkratiskt uppbyggd socialvård misshandlar människor är ungefär lika stor oavsett vilket parti som sitter vid makten. De grövsta övergreppen – tvångssteriliseringar av “socialt missanpassade” ägde i Sverige rum mellan 1932 och 1975 under stor politisk och ideologisk enighet. Det var den tankefiguren – lått oss avla fram en sund och välanpassad folkstam – som jag (i DN 22/2 1990) ansåg luktade “stuteri och folkförakt”. Det vet Greider, så vari ligger hans kritik? Om han själv finner lukten behagligare, är det kanske på tiden att han klargör sin åsikt om den sortens sociala rensning. 

Om Göran Greiders villkor för att försvara misshandlade individer är att de förnedrats av en kraft som han ideologiskt ogillar, kan jag tänka mig att hjälpa honom på traven. Det “konservativa” föraktet för underklassen, för de missanpassade och avvikande återfinns – om än klätt i modern socialpsykologisk språkdräkt – också i de socialutredningar jag kritiserat i DN. Liksom det gör i fallet bakom “Ladybird, Ladybird”: 

“Det var också fråga om social ingenjörskonst. Varför skulle annars socialutredningen ställa de biologiska föräldrarnas ‘modesta bostad och begränsade inkomster’ mot adoptivföräldrarnas överflödande medelklasstatus, samtidigt som man exalterat prisade deras ‘typiska engelskhet’ (vad det nu vill säga). I en av rapporterna ansåg man det rent av befogat att uppge en släktings yrke. Skulle släktingen ha kommit med om han varit gatsopare?” 

Den som talar här är den kvinnliga socialarbetare som ställt sig på Maggies sida och småningom fått Ken Loach att skildra hennes öde. (The Guardian 12/10 1994.) Kanske är också denna kvinna “konservativ”, “katolik”, “höger” eller något annat förgripligt i Göran Greiders ögon. Hon pekar ju inte som Greider på Thatcher, utan anklagar sina kolleger för inkompetens och för att sätta sin prestige högre än Maggie och hennes barn: 

“Låt oss hoppas att ‘Ladybird, Ladybird’ leder till en debatt om de vältaliga professionellas förmåga att missbruka sin makt. Låt inte vår första reaktion bli: ‘Men det är ju socialarbetarna som man angriper”‘, skriver denna socialarbetare. 

Arenas ideologikritik tar jag med ro. Detsamma gäller Göran Greiders konspirationsteorier, etiketteringsförsök och övriga tillmälen. De är helt oavhängiga av vad jag sagt eller skrivit. 

En av riskerna med att brådstörtat rycka loss citat eller referera böcker man inte har läst är att man i hastigheten råkar glömma bort några ord. Men det skall till en kolossal brådska och en motsvarande ansvarslöshet för att dessutom förväxla författare. Den sammanfattning av katolsk sociallära och det citat med stöd av vilka Göran Greider utförligt beskriver “Zarembas djupaste övertygelser” är i själva verket författade av jesuitpatern Erwin Bischofberger. Också ett utländskt namn förvisso, och inom samma pärmar, men inte riktigt samma person eller världsbild. Inte heller på Bischofberger (som i en rad frågor intagit mycket radikala ståndpunkter) stämmer för övrigt Greiders etiketter, men sådana finesser kan jag inte begära att han skall förstå. Jag kan endast föreslå att han framdeles börjar läsningen av sina urkunder med förordet och innehållsförteckningen. Samt att han ursäktar om jag även i fortsättningen tillskriver hans omdömen om människor och fakta den trovärdighet som de förtjänar. 

Maciej Zaremba

Not: Göran Greider återkom med en slutreplik.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.