maciej zaremba

Category: Balkan (Page 1 of 2)

Ordfronts redaktörer förnekar sig inte

November 14, 2003 /

DN  2003-11-14

Tidskriften Ordfronts ansvarige utgivare medgav i gårdagens DN att det finns bevis för att folkmord begicks under kriget på Balkan. Häpna läsare frågar sig då hur han kan publicera en lögnaktig artikel som förnekar detta, skriver Maciej Zaremba. 

I gårdagens tidning försöker Leif Ericsson och Björn Eklund ge sken av att bemöta min kritik av artiklar om “Ljugoslavien” (Ordfront magasin 7-8/03 och 10/03). Av deras genmäle kan man få intrycket att jag tagit några smärre detaljfel till förevändning för att – illvilligt och grundlöst – anklaga tidskriften för att förneka folkmordet på Balkan. 

Jag kan bara uppmana läsaren att studera Ordfronts artikel (www.ordfront.se). Det är inte fråga om några enskildheter. På nio sidor förnekas eller bortförklaras de flesta vittnesmålen om massakrerna i Bosnien. Ingen har, heter det, “träffat på före detta fångar från koncentrationsläger som kunnat vittna om systematiskt dödande”. Det finns inga bevis för massvåldtäkter, organiserad etnisk rensning, systematisk tortyr eller folkmord. Kvinnor som säger sig ha blivit våldtagna är inte trovärdiga, antyder tidskriften mellan raderna. Massakrerna i Srebrenica och i Racak (i Kosovo), liksom fördrivningen av albanerna, är en del av “en mytisk berättelse”, upplyser tidskriften i en redaktionell ingress. Och Slobodan Milosevic (i själva verket en varm anhängare av ett multietniskt samhälle) är vår tids Dreyfus. 

Enligt Ordfront magasin har vi alla blivit lurade av USA, Nato och av deras journalister, särskilt de som gett oss de berömda bilderna av de utmärglade fångarna i Trnopolje 1992, som ju enligt Ordfront inte var några fångar. 

Det var vad som stod, och mycket mer av samma sort. Jag tror inte att jag har missuppfattat någonting. “En av mina patienter finns med på den publicerade bilden”, skriver till mig terapeuten Ingrid Lundin, som åren 1992-95 arbetat med traumatiserade flyktingar från Bosnien. “När jag läste Ordfronts artikel slogs jag av likheten med dem som förnekat Förintelsen. Jag har tyckt att Ordfront var visserligen tendentiös men hederlig tidigare. Nu vill jag inte ta i den med tång.” 

Jag hoppades att Ordfronts genmäle skulle innehålla en ursäkt till dem man kränkt och kanske en förklaring till olycksfallet. I stället inkommer två artiklar som ger intrycket att Ordfronts redaktörer vill dryfta interna tvister på DN:s kultursidor. Ansvarige utgivaren Leif Ericsson upplyser oss omständligt om att han förvisso känner till morden i Srebrenica, Omarska och Trnopolje. Visst finns det bevis för etnisk rensning och till och med för “folkmord”. Ja, det har rent av hänt, berättar Ericsson. 

Men om Ericsson kände till allt detta måste häpna läsare fråga sig varför han – utan minsta förbehåll – publicerade en niosidig artikel som han förstod var lögnaktig, kränkande och som skulle få läsare att associera till Faurisson. Denna självklara fråga, som gäller själva grunden för tidskriftens trovärdighet, berör inte Leif Ericsson med ett ord. Han tycks förhålla sig till sin eget missgrepp såsom Björn Eklund förhåller sig till Balkan – han låtsas att det som hänt inte hänt. Han medger inte ens att tidskriften gjort något orätt, med undantag av en enda detalj: Jo, Björn Eklunds påstående att Trnopolje inte var något fångläger var tydligen felaktigt. 

På den punkten gör också Björn Eklund själv en motvillig avbön. Han kallar det “nyansering”, när han medger att de personer som han hävdade var fria män i själva verket var fångar i ett mord- och tortyrläger. (Ett, får man säga, fint sinne för nyanser.) Men i motsats till sin ansvarige utgivare vill han inte ta ordet “folkmord” i sin mun, önskar inte dementera påståendet att Srebrenica var en myt, att inga massmord begicks på Balkan, att Milosevic är oskyldig eller någon annan av de teser han och Diana Johnstone enstämmigt fört fram. Så vad är det egentligen som ansvarige utgivarens och redaktionschefens motstridiga genmälen berättar? 

Jag finner att de säger att man inte kan lita på vad som står i Ordfront magasin. Ansvarige utgivaren godkänner artiklar som han vet är osanna, redaktionschefen lever i en konspiratorisk fantasivärld alternativt förstår inte själv vad han skriver. Han invänder med harm att den lilla antisemitiska antydan i hans artikel, nämligen att “den judiska opinionen” varit central för att lura oss att tro på ett folkmord på Balkan, bara var ett citat, inte hans egna ord. Visst, men det var han som anförde citatet, lösryckt ur all kontext, men till stöd för sitt resonemang. Så något ville just han säga med det. 

Till min häpnad återkommer både Ericsson och Eklund till den berömda bilden från Trnopolje. Den är “en förfalskning av verkligheten”, upprepar Eklund. “Fotografen står innanför taggtrådsstängslet, inte fångarna. Taggtråden blev symbolisk. Men associationen att Trnopolje liknade ett nazistiskt koncentrationsläger eller dödsläger är felaktig”, skriver Ericsson. 

Här följer jag inte med längre. Om Trnopojle var ett mord- och tortyrläger, vilket Ordfront först förnekade men nu erkänner, varför envisas med att ifrågasätta den bild som antydde att det var just vad det var? 

Människor mördas, torteras och våldtas där innanför, men Ericssons och Eklunds största problem är att taggtråden ger felaktiga associationer. Jag finner det omöjligt att debattera mot ett så finkalibrerat sinne för proportioner. Vad hade varit mer korrekt än taggtråd om man törs fråga? Hjärnsubstans på väggarna? Eller är det egentliga felet att bilden fått den effekt den fått? Det var ju Björn Eklunds egentliga budskap med den famösa artikeln: Att det hemska USA hittade på folkmordet för att få förevändning att kliva in på Balkan. 

Låt mig bara upprepa att en enhällig jury vid The High Court of Justice i London, som i två veckor rannsakat saken, funnit att de påståenden Ordfront nu idisslar innebar förtal av tv-journalisterna vid ITN (Case 1997 I nr 139). Varpå juryn bad domaren att få utmäta extraordinärt högt skadestånd. Om Ordfront framhärdar bör de framhärda i London. (Nej, det var ett dumt förslag. Domstolen där är förstås en del av den imperialistisk-judiska konspirationen, som i komplott med DN vill tysta sanningsvittnet Ordfront.) 

När jag skrev min artikel trodde jag att det bara var tidskriftens redaktion som förlorat omdömet. Men på Ordfrontsföreningens webbsida rycker nu generalsekreterare och vd Gertrud Åström ut till försvar för tidskriften, som hon funnit att “DN vill tysta”. Gertrud Åström har inga synpunkter på att föreningens medlemsblad förnekat folkmordet på Balkan, förtalat de överlevande och skändat minnet av offren. Historierevisionism, så måste jag förstå henne, är hos Ordfront en lovlig ståndpunkt bland andra. “Alla anställda på Ordfront har rätt att uttrycka en personlig ståndpunkt. Låt det stå klart att det finns ingen av föreningsstyrelsen uttalad Ordfront-åsikt om Balkan.” Däremot finner hon det skandalöst att jag kritiserat den publiceringen, därmed har jag nämligen “förtalat alla medlemmar i Ordfront, 30 000 människor”. Och hon kräver offentlig ursäkt. 

Jag måste bekänna att jag finner resonemanget en aning ologiskt. Om generalsekreteraren hyllar en så extrem yttrandefrihet att det är henne likgiltigt vad som står i hennes medlemsblad, till och med när det skandaliserar varumärket Ordfront, varför ha synpunkter på vad som skrivs i Dagens Nyheter? 

Nej, jag tycker inte att Gertrud Åström gör rätt i att gömma sig bakom Ordfronts medlemmar. De är inte direkt ansvariga för vad de får i brevlådan. Det är däremot den ansvarige utgivaren (det är därför det heter så) och ytterst den styrelse som tillsatt honom. 

Jag har skäl att tro att få av Ordfronts medlemmar delar Gertrud Åströms postmoderna sanningsbegrepp. Vore jag medlem skulle jag finna det oroväckande att styrelsen för en förening som säger sig försvara mänskliga rättigheter inte har någon uppfattning om vad som hänt på Balkan. I alla fall inte tillräcklig för att igenkänna historierevisionism. Är Gertrud Åström verkligen representativ på den punkten? Enligt henne själv ägde det rum “oroligheter och övergrepp” på Balkan, ett uttryck som min språkkänsla snarare förknippar med Göteborgskravallerna. 

Jag finner att det är Ordfronts ansvarige utgivare som borde be om ursäkt: dem han kränkt, sina läsare och den förening vars namn han skämt ut. Jag står för allt jag skrivit, inklusive benämningen “brunvänster”. Kanske kommer någon på ett bättre begrepp för den vänster som gör sig till språkrör för Milosevic. Men det behövs ett nytt ord, för att hederliga radikaler inte skall behöva lystra till samma glosa som Ordfront magasin. 

Låt mig avslutningsvis säga något om den yttrandefrihet som Ordfront säger sig försvara, och som DN nu påstås hota. 

Yttrandefriheten – eller snarare tryckfriheten är ett medel – inte ett mål i sig. Målet är, som det klokt står i grudlagen, “säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upplysning”. Det betyder att artiklar som motverkar upplysningssyftet – till exempel medvetna lögner, och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp – förråder tryckfrihetens ändamål. Att angripa sådana artiklar, ställa deras författare och utgivare till svars – vid behov också inför domstol – är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den. Det är så jag ser på saken. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Ordfront förnekar folkmord på Balkan

November 3, 2003 /

 DN 2003-11-03

Under hösten har Ordfronts Magasin i redaktionella artiklar förnekat att folkmordet på Balkan ägt rum. Maciej Zaremba granskar Ordfronts källor och reflekterar över en vänster som inte gör skillnad på antiimperialism och fascism. 

Den utmärglade mannen i mitten heter Fikret Alic. Det är augusti 1992, Trnopolje, ett av de läger där serbiska nationalister under 1992 mördade minst 1 500 bosniska och kroatiska fångar. När bilden tas har Fikret Alic bara varit i Trnopolje i ett par timmar. Han forslades dit från Keraterm, där serber veckan innan mördat över 200 fångar under en enda dag. Alic blev beordrad att stuva liken på lastbilsflaken. 

Fikret Alic överlevde både Keraterm och Trnopolje. Han har vittnat inför tribunalen i Haag, bland annat om människor som bands fast vid bilar och slets sönder. Nu har några av hans bödlar rannsakats och dömts. Så kanske Fikret Alics lidande kunde vara över. Men det är inte över. 

I Ordfronts Magasin nr 7/8 och 10/2003 anklagas Fikret Alic för att vara en lögnare. Nej, inte direkt, han nämns inte vid namn. Det är hans och tusentals andras berättelse som förklaras ogiltig. Alic kan inte ha varit fången i Trnopolje, eftersom enligt Ordfront Trnopolje inte var något fångläger utan ett flyktingläger. Bilden med Fikret Alic är nämligen manipulerad, hävdar tidskriften. Taggtråden vi ser inhägnar inte honom utan fotografen. Inte heller kunde Fikret Alic ha sett 200 lik i Keraterm, förstår läsaren, eftersom, ingen “funnit bevis för systematiskt dödande i Bosnien. Ingen har träffat på före detta fångar från koncentrationsläger som kunnat vittna om systematiskt dödande”. 

Ja, så står det faktiskt. Enligt Ordfront har folkmordet i Bosnien inte ägt rum. I själva verket var bilden ovan, som i augusti 1992 väckte världsopinionen, bara en lysande början på en gigantisk lögnkampanj. I verkligheten finns det inga bevis för organiserad etnisk rensning, systematisk tortyr eller folkmord. 

Srebrenica? En myt. Ingen vet vad som egentligen hänt. Men måhända var det USA som låg bakom. Man kan inte heller lita på de experter som identifierar benknotorna, de kommer “naturligtvis att tjäna amerikanska intressen”. Massvåldtäkterna? Fanns inte, läser jag. Och Milosevic? “Den största myten av alla är att Milosevic ville eliminera de andra folken genom etnisk rensning. Milosevic ansåg att det var en styrka för Serbien att vara uppbyggt av många nationaliteter.” Så vad är det som pågår i Haag? En Dreyfusaffär, står det, med Slobodan Milosevic som den oskyldigt anklagade. Tribunalen är inte att lita på, ty även den går USA:s intressen. 

Vi är alla grundligt lurade av USA, förklarar Ordfront, av Nato, av de bosniska muslimerna, av deras pr-firma samt, på ett obestämt men tydligen effektivt sätt, av “den judiska opinionen”. 

Sådana artiklar har man i åratal kunnat läsa på serbiska fascisters hemsidor. Men denna smörja av historiska lögner och konspirationsteorier, kort sagt, krigsförbrytarnas version av historien, kolporteras av Ordfronts Magasin. 

Här kan någon invända att Ordfront inte tagit ställning utan endast “gett utrymme åt en avvikande röst”, som det brukar heta. Artikeln består till stora delar av en intervju med en viss Diana Johnstone. Har inte också folkmördarnas advokater rätt till sin berättelse? Jo, det har de. Men sättet att presentera artikeln, rubriken “Ljugoslavien” samt det faktum att det är tidskriftens redaktionschef Björn Eklund, som utan förbehåll ömsom återger, ömsom fyller i Johnstones påståenden, för att på slutet hylla henne som den som fått honom att skåda ljuset, gör det omöjligt att betrakta publiceringen som annat än tidskriftens ståndpunkt. Den rakaste lögnen, att bilden ovan skulle vara ett falsarium, återfinns i en redaktionell bildtext. 

Ordfront måste vara medveten om att förutom brotten mot pressetiken innebär dessa artiklar en grov kränkning av alla offren för massakrerna och våldtäkterna på Balkan, jämförbar med vad förnekandet av Förintelsen betyder för de överlevande. Där det senare underblåser antisemitismen uppmuntrar Ordfronts artiklar islamofobin: om inga massövergrepp skett på Balkan framstår förstås bosniska flyktingar som bedragare. 

Varje redaktion kan råka ut för ett olycksfall i arbetet. Men till svar på upprörda läsarreaktioner vidhåller redaktionschefen att han presenterat “den skarpaste och mest väldokumenterade vederläggningen av den i väst förhärskande synen på Jugoslaviens upplösning och fall”. Samtidigt går ansvarige utgivaren Leif Ericsson i god för publiceringen (nr 10/03). 

Då är det inte längre något olycksfall. Det är antingen magnifik idioti eller något värre. 

Ordfront måste veta att de uppgifter man förmedlar är falska. Påståendet att bilden från Trnopolje skulle varit manipulerad har granskats och avfärdats först i Haag (1998 i rättegången mot Milan Kovacevic), och sedan av High Court of London (mars 2000) som dömde Ordfronts källa att betala nära fyra miljoner kronor i skadestånd för förtal av journalisterna Penny Marshall och Ian Williams från ITN, som filmat i Trnopolje. 

Vad som i övrigt ägt rum i Trnopolje framgår av en rad domar i Haag, senast den mot lägrets skapare Milomir Stakic: livstid för brott mot mänskligheten, massmord och tortyr (Case no IT-97-24-T). 

Ordfronts källa heter Thomas Deichmann. Ordfront presenterar honom som “expertvittne” i Haag, vilket inte är korrekt. Han var försvarsvittne för Dusko Tadic, dömd 1997 för brott mot mänskligheten. En liten skillnad, men inte oväsentlig. 

Deichmanns artikel “The picture that fooled the world” publicerades i februari 1997 i Living Marxism, tidigare organ för det brittiska Revolutionary Communist Party. Men namnet bedrar. Living Marxism, som gick i konkurs till följd av skadestånden, var marxistiskt bara till namnet. Liksom sin efterföljare, nättidningen Spiked, drev den gärna extrema högerståndpunkter med hjälp av vänsterargument: Man bör i frihetens namn tillåta barnpornografi och rasistisk våldspropaganda, men motsätta sig vapenkontroll. Man bör acceptera att kvinnor stenas för otrohet i Nigeria, eftersom det vore imperialism att mästra afrikanerna. Eller också: Det bästa sättet att få ordning på Afrikas ekonomi vore att sälja hela kontinenten till internationella storföretag. 

Men då denna cocktail av vänsternihilism, rasism maskerad till postkolonial respekt och libertarianism spetsades med vänsterklyschor, visade den sig gå hem hos uttråkade kaféradikaler, så att även försvaret av Milosevic (antiimperialist!) kunde framstå som en radikal ståndpunkt. Den brittiske skribenten George Monbiot som granskat årgångarna, (“Living marxism – festering fascism?” Prospect Magazine, nov 98), fann att inga attacker från höger kunde tillfoga den brittiska vänstern större skada än den ideologiska härdsmälta Living Marxism lyckades åstadkomma. (När tidskriften stämdes för förtal ryckte Noam Chomsky och Doris Lessing ut till dess försvar.) Ed Vulliamy på The Guardian misstänker rent av att tidskriften kunde varit en äkta agent provocateur med syfte att skämma ut vänstern. Den var mycket påkostad, hade inga annonser och spreds ofta gratis. 

Nu är det Ordfront – som med postum välsignelse från Living Marxism – sällar sig till brunvänstern, kränker krigsoffren och riskerar att dra på sig en stämning för förtal. Läsarna protesterar, men tidskriften står på sig. En så suicidal halsstarrighet kunde antyda att det fanns en stark idé bakom galenskapen. Men jag tror tvärtom: det är bristen på idé som är det troligaste förklaringen. 

Slutet på kalla kriget ställde alla ideologer som speglat sig i den tudelade världen inför uppgiften att förstå världen på nytt. Störst problem fick de som var både trosvissa och lata: Somliga liberaler nöjde sig med försäkringen att historien var slut, medan den del av vänstern som stammar från väckelserörelsen (och maoismen) projicerade all sin besvikelse och förvirring på “USA-imperialismen” den enda pålitliga konstanten i en föränderlig värld. Och man har ju alltid vetat vad den går för. När så USA och Nato ingriper på Balkan för att sätta stopp för folkmord kan denna förklaring inte godtas med mindre än att den raserar världsbilden. Alltså måste man bevisa att det fanns helt andra motiv. Johnstone och Eklund har hittat en hel knippe: Att förgöra “det sista kommunistlandet i Europa”, att etablera baser på Balkan, skämma ut FN, eller kanske bara fira Natos 50-årsdag. Vad som helst duger, till och med en mystisk “judisk opinion” som av någon suspekt anledning lierat sig med muslimerna på Balkan – utom det folkmord som faktiskt ägde rum. Det måste i stället bortförklaras, för världsbildens skull. 

Ingen har uttryckt det bättre än Andras Riedlmayer, Harvard-forskaren som fick se den islamiska kulturen i Bosnien, som han ägnat sitt liv åt att dokumentera, sprängas i bitar till ackompanjemang av fredsdemonstrationer: 

“Infrusen i tiden, som en insekt fångad i en bärnsten av kallakrigs-reflexer, förblir den oreformerade vänstern fixerad vid Nato och västimperialistiska krigshetsare som det enda hot mot mänskligheten den är beredd att bekämpa … Femtio år efter världskriget är vänsterns levande döda inte längre i stånd till att identifiera vare sig fascister eller folkmördare som sina fiender.” 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Noam Chomsky kränker minnet av offren för folkmordet och ursäktar mördarregimen

October 24, 2002 /

DN 2002-10-24

Jag avundas Dan Jönsson, i vars värld de rättrådiga finns till vänster och skurkarna till höger, varmed ordning och disciplin uppstår på hjärnkontoret. Det är praktiskt och tidsbesparande. Han behöver till exempel inte läsa Noam Chomskys “The New Military Humanism – Lessons from Kosovo”, för att gå i god för dess progressiva halt. Chomsky är ju “vänster” så de som kritiserar honom måste vara “höger”, vilket bevisar hur fel de har! Det är oemotståndligt, och gör säkert susen på väckelsemöten. 

Jag skulle råda Dan Jönsson att trots allt läsa boken. Om en rekommendation från en person som varken knäböjt inför Noam Chomsky eller haft vett att sätta etikett på sin penna känns besvärande, kan han bläddra i den vänsterpress som är mindre frireligiöst lagd. Han kommer kanske att finna att den marxistiska News & Letters i Chicago också ingår i högerkonspirationen som vill “tysta en obekväm opinion”. 

“Det fanns en gång en tid då man kunde räkna med att radikala kritiker reagerade på våldtäktsläger och massmord på etniska minoriteter genom att angripa förtryckarna, avslöja västmakternas delaktighet och utsträcka sin solidaritet till offren. Men inte nu längre, att döma av Noam Chomskys senaste bok om Kosovokriget”, inleder recensenten Peter Hudis. Som vidare anklagar Chomsky för att, i akt och mening att framställa Natos ingripande som illegitimt, förtiga avgörande fakta: massmobiliseringen av serbisk paramilitär i Kosovo, karaktären av Milosevics regim, samt, framför allt, den etniska rensningen av Bosnien – “…som om en massaker av hundratusentals genom ett omsorgsfullt planerat folkmord varit en historisk bagatell utan relevans för vad Milosevic gjorde i Kosovo”. (www.newsletters.org.) 

Som synes kan också den som kallar sig “vänster” läsa Noam Chomsky rätt, det vill säga just så som han läses i Serbien, som “a virtual apologist for Milosevic”. 

Återstår att förklara den paradox som också Erik Angner för på tal. Hur kan serbiska nationalister känna sig urskuldade av Noam Chomsky, trots att han faktiskt här och var påtalar serbiska övergrepp? Jag tror att det beror på den skuldförskjutning som uppstår vid läsningen av hans bok. Jag har hittat ett enda ställe där Chomsky kallar Slobodan Milosevic för kriminell. Några sidor senare antyder han dock att Jugoslaviens ledare utsatts för en överlagd demonisering. (sid 93) Däremot används epitetet “kriminell” ymnigt om Nato liksom om namngivna amerikanska och brittiska ledare. Det må tyckas vara en detalj, men det gör intryck. Vad mera är, individer som förespråkat interventionen i Kosovo (Vaclav Havel, Elie Wiesel) framställs som moraliska krymplingar, medan det i gengäld om Slobodan Milosevics personlighet inte står ett ovänligt ord. Är det så oväntat att en serbisk läsare känner sig lättad över jämförelsen, även om den inte görs direkt? Varför skulle han acceptera klander från folk som enligt Chomsky saknar all moralisk trovärdighet? 

Denna effekt uppstår desto lättare som de serbiska övergreppen omnämns mycket sparsamt och nästan alltid i jämförelse med något värre. I själva verket drunknar de i en massiv uppräkning av brott begångna (nyligen, eller för hundra år sedan) av dem som nu påstår sig skynda till offrens försvar: 

Jo då, serber har före Natos attack mördat över 2 000 albaner och fördrivit några hundra tusen, det skriver Chomsky, men har de inte blivit provocerade av Washington, som för övrigt bär ansvaret för mycket värre grymheter i Colombia eller i Laos, där folk lemlästas dagligen av gamla amerikanska krigsminor? (sid 49 och 63) Visst, albanerna lider, men inte mer än kurderna, förtryckta av ett Natoland. (sid 51) Och eftersom Nato varken plockar minor i Laos eller rycker ut till kurders försvar, är det bevisat att Nato hycklar humanitet i Kosovo. (sid 63) 

Chomsky ägnar stort utrymme åt att kritisera Kosovoalbansk separatism, (vilket kan vara på sin plats), men underlåter att berätta om Belgrads koloniala politik som provocerat fram separatismen. Detta avsnitt (sid 24-37) har så starka likheter med Milosevics propaganda att man må förlåta serbiska nationalister om de slickar i sig. Och så det viktigaste: den humanitära krisen i Kosovo orsakades huvudsakligen av Natos intervention som samtidigt “över en natt förvandlade Serbien till en totalitär stat”. (sid 133) Vad var det dessförinnan? 

Här, liksom på många andra ställen, är det inte Chomsky själv som för ordet. Oftast väljer han att bygga upp sina teser genom att bejaka lösryckta citat av kända eller okända experter. 

Enligt Chomsky är det alltså inte Milosevic utan Nato/USA som är huvudförövaren i Kosovo. Men vilka är då offren? Jag tror att en serbisk nationalist särskilt uppskattar sidorna 74-75, där Noam Chomsky, utan kommentar, upplyser oss om att Adolf Hitlers angrepp på Tjeckoslovakien också åtföljdes av “obscena rättfärdiganden”, nämligen påståenden om att vilja sätta stopp för etniskt våld. 

Jag vidhåller att det trots stora skillnader finns fog att inför Noam Chomskys insatser associera till Robert Faurissons. Bägge kränker minnet av offren för ett folkmord, manipulerar historien och hittar ursäkter för mördarregimer. Deras motiv är förvisso olika. Faurissons är välkända, men vilka är Noam Chomskys? 

Hans eget favorituttryck är “honesty and human consequence”. Det var också i den ärliga konsekvensens namn, och för de rena principernas skull, hävdar han, som han 1979 ansåg sig tvungen att försvara Robert Faurissons akademiska frihet att förneka Förintelsen. 

1998 utsattes den akademiska friheten för ett något allvarligare angrepp: det var Milosevic som satte i gång massavskedanden och arresteringar av oppositionella på universiteten. Tidskriften Belgrade Circle, Jugoslaviens främsta demokratiska bålverk, vädjade personligen till Noam Chomsky (som man publicerat) om stöd. Men Chomsky avstod, och bröt därefter kontakten med Belgrade Circle, enligt chefredaktören Obrad Savic. 

Säkert kan Dan Jönsson, som vet hur Chomsky tänker, förklara hur den ärliga konsekvens ser ut, som gäller för Faurisson men inte för serbiska demokrater. 

Tills vidare nöjer jag mig med marxisten Peter Hudis slutsats, att den amerikanske professorn blivit immun mot verkligheten. Noam Chomsky (och en del andra radikaler) lider av ett “antiimperialistiskt tunnelseende” så allvarligt att det driver dem till att urskulda Milosevic “eller vilken reaktionär makt som helst, som kan anses stå i vägen för USA:s dominans”. 

Det är på pricken, och jag ordinerar Dan Jönsson att läsa denna mening tre gånger. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Balkaniseringen av herr Chomsky

October 13, 2002 /

DN 2002-10-13

Serbien är ett oskyldigt offer för förtal och konspirationer. Så ser serberna på saken, med understöd från nationalisternas favoritförfattare: Noam Chomsky.  

I DAG VÄLJER Serbien en ny president. I valets första omgång röstade nästan var fjärde på krigsförbrytaren Vojislav Seselj. I den andra omgången lär Seseljs väljare föredra Vojislav Kostunica, som nyligen förklarat att Republika Srpska bara temporärt avskilts från moderlandet. Varpå hans talesman förtydligade att på sikt bör alla serber bo i samma land. 

Det var under den parollen som Slobodan Milosevic blåste till etnisk rensning på Balkan. Tolv år och en kvarts miljon döda senare verkar samma retorik fortfarande gångbar i Serbien. Den har i alla fall inte skadat Kostunica, som av allt att döma blir landets näste president. Betyder det att Serbien inte lärt något av historien? 

Först måste man fråga: Av vilken historia? Det som är sant i Stockholm och Haag är nämligen bara elakt förtal i Belgrad och Banja Luka. Enligt en enkät i våras kunde varannan tillfrågad serb inte namnge en enda ort där hans landsmän skulle ha begått krigsförbrytelser. “Srebrenica?” “Det var ju muslimer som dödade varandra för att kasta skulden på serber!” “Sarajevo? Det vet ju alla människor att det var bosniaker som sprängde sig själva i luften.” 

Innan man dömer om serbers förmåga att lära av historien kan det vara klokt att pröva hypotesen att de kanske inte känner till den. Inte tillräckligt, inte med hjärtat. Det tar lång tid för en nation att inse vidden av förbrytelser som begåtts i dess namn. Ännu längre tid tar det om landets opinionsbildare inte vågar utmana opinionen. 

I Serbien är det mentala läget allvarligare än så. Inte nog med att frågan om Serbiens ansvar för tio års krig och folkmord knappast skymtat under valkampanjen. Individer som väljer att tala om vad serber förbrutit mot andra – utan att samtidigt dränka vad de sagt i ett brus av bortförklaringar – riskerar att hudflängas som “antiserbiska”, numera också i de tidningar som nyss bekämpat Milosevic. I dag drabbar det Sonja Biserko, ordförande för den serbiska Helsingforskommittén, och Natasa Kandic, som leder Centret för humanitär rätt. 

Dessa två kvinnor tillhör det lilla fåtal som brutit mot spelreglerna, vilka påbjuder att innan du börjar tala om serbiska förbrytelser måste du först placera merparten av ansvaret någon annanstans. Serber är nämligen ett bedraget folk, ett offer för historien, för omständigheter, utländska komplotter och för sina makthavare. Därför är de strängt taget inte ansvariga. (Emir Kusturicas populära film “Underground”, som faktiskt hyllar denna självpåtagna omyndighet, belyser samtidigt varför man under alla år av krig i Belgrad inte kunde se parollen “Not in my name”, som är så självklar för de britter som motsätter sig ett krig mot Irak.) 

För Natasa Kandic, Belgradbo som år 1999 hade modet att vägra underteckna en appell till FN att stoppa bombningarna av Belgrad (hon ansåg att den borde ha riktats till Milosevic, som den ytterst ansvarige), är frågan om en ensidig serbisk självrannsakan inte bara moralisk. Det blir ingen fred på Balkan, anser hon, så länge Serbien, krigets anstiftare och främsta förövare, inte erkänner sitt ansvar. 

Det lär dröja. Den serbiske medborgare som vill avfärda Kandic som agent för fientliga makter får många bekräftelser. Delar inte västvärldens fredsälskande vänster hans indignation över skuldbeläggandet av Serbien? 

Landets mest översatte utlänning stavas nämligen “Comski”. Hans böcker (somliga utgivna på Milosevicförlaget Verzal press) finns i alla skyltfönster, han hyllas på regeringens propagandasajt, liksom av Milosevics parti SPS. 

Har de serbiska nationalisterna missförstått Noam Chomsky? Tyvärr inte. Ambitionen att bevisa att interventionen i Kosovo inte var humanitär utan imperialistisk har lett Chomsky till att bagatellisera de serbiska övergreppen. I en rad skrifter, främst “The New Military Humanism-Lessons from Kosovo”, säger han sig förklara den verkliga bakgrunden till Natos intervention i mars 1999. Och denna framstår verkligen som oprovocerad, eftersom i Chomskys historieskrivning har Milosevics tio år av massakrer aldrig ägt rum. Inga kvinnor har våldtagits, Sarajevo har aldrig belägrats, ingen Karadzic eller Mladic har synts fylla massgravarna. Srebrenica nämns visserligen, men skulden faller på USA, som enligt Chomsky gett “grönt ljus” för denna attack. 

Så varför gav sig Nato på det stackars Serbien? Chomsky vet svaret: Milosevics Serbien, liksom Castros Kuba, representerar “ett virus av oberoende” som den amerikanska imperialismen inte kan tolerera (sid 136-137). Därför måste de tvingas till lydnad, om nödvändigt under förevändning av “en humanitär intervention”. Jag har läst noga: det finns nästan ingenting i Chomskys skrifter om Balkan som hindrar en serbisk krigsförbrytare från att uppfatta sig som en sorts motståndshjälte. Han må vara solkig om fingrarna, men i den stora världskonflikten står han i alla fall på rätt sida. 

Jag vet inte om det mest obscena ligger i Noam Chomskys historierevisionism (han framträder ju som Slobodan Milosevics egen Faurisson) eller i att han egentligen varken bryr sig om Milosevic, dennes offer eller de andra svårstavade varelserna på Balkan. Deras öden är ju bara till för att bekräfta världsbilden hos trosfränder i San Francisco och Stockholm. Men det är inte där utan i Belgrad och Novi Sad som hans ord rör vid massornas starkaste lidelser. 

I dag väljer Serbien president. Natasa Kandic öppnar nya hotbrev. Och Noam Chomsky lämnar sitt avtryck i historien. 

Maciej Zaremba

DN-skribenten  Dan Jönsson svarade på denna artikel. Nästföljande text är replik på hans  inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. Nästföljande text är replik på hans inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av denna text, sök i DN-arkivet eller i Mediearkivet, www.retriever.se

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Kosovo rensas från romer

September 22, 1999 /

DN 1999-09-22

Om någon vid 1930-talets ingång försökt beräkna antalet judar i Tyskland skulle han i avsaknad av ett entydigt kriterium behövt tillfråga samtliga tyskar om deras identitet. Hur bokför man dem som säger sig vara tyskar av mosaisk tro eller kristna med judiskt påbrå? Först efter Förintelsen vet vi hur många de tyska judarna varit: just så många som skulle elimineras som judar. Det tycks vara en regel som gäller för alla minoriteter med komplexa identiteter: deras egentliga antal bestäms av andra. Siffrorna klarnar först när majoriteten börjar plundra butiker. 

Enligt officiell jugoslavisk statistik från 1991 fanns det cirka 45 000 zigenare i Kosovo. Men enligt uppskattningar från flera oberoende organisationer befinner sig i dag kanske 100 000 zigenare på flykt från Kosovo. Kanske upp till varannan av dessa “serber” har i själva verket sökt skydd undan attacker som riktats mot just zigenare. 

Sabit Rrahmani från byn Ferizaj i Kosovo talar bara albanska, hans barn har gått i underjordiska albanska skolor och han uppfattar sig själv som alban. Men när albaner skulle utkräva hämnd för serbiska illdåd dög Rrahmani utmärkt som syndabock. Han var visserligen inte serb, men han kunde ha varit fiende, ty han var ingen felfri alban: något mörkare hy, ett ovanligt efternamn – kort sagt typisk haskalija, rent av majup – albanskans skällsord för assimilerade zigenare. Och har inte zigenare visat sig illojala med den albanska saken? 

Jo, det kan tyckas. Lika föraktade av serber och albaner hade visserligen de flesta av Kosovos romer ingen del i den etniska rensningen. Många haskalija blev tvärtom dödade eller fördrivna i sin egenskap av albaner. Men det hände under 90-talet att zigenare och haskalija tog de offentliga jobb som etniska albaner blev utestängda ifrån och ingen serb velat ha: som sophämtare, som dödgrävare . . . Och bevisligen blev några av dem i våras tvingade av den serbiska paramilitären att delta i rensningsaktionerna. Inte heller kan det uteslutas att några gick med frivilligt. Det är för detta som mobben i Mitrovica och på hundratals andra ställen utkrävde kollektiv hämnd och brände ned hela den zigenska bosättningen. Under veckorna efter Kfors intåg i Kosovo mördades, misshandlades eller fängslades ett okänt antal zigenare, ibland inför Kforsoldaternas ögon. 

En mycket detaljerad rapport från det tyskbaserade Gesellschaft für bedrohte Völker (Föreningen för hotade folk, se www.gfbv.de), som tidigare dokumenterat serbiska övergrepp på albaner, visar att den albanska utdrivningen av zigenare inte är något spontant känsloutbrott. Den genomförs systematiskt, ofta med deltagande av uniformerade UCK-soldater och med metoder som påminner om den serbiska rensningen av albaner: beväpnade män ger invånarna en kort respit att ge sig av, innan de brukar våld och sätter huset i brand. GFBV har också dokumenterat gruppvåldtäkter, avrättningar och tortyr. Som regel genomförs attackerna av individer som inte tillhör den by som angrips. 

Om aktionernas syfte är att rensa Kosovo från romer förefaller förövarna att ha lyckats. Två tredjedelar av alla zigenska hus är redan förstörda (rapporten går noga igenom by för by) och merparten av alla albaner med zigenskt ursprung har flytt landet. Därmed är denna offensiv mot zigenarna den mest omfattande sedan nazismen. I dag återstår endast fyra intakta zigenar- eller haskalijabosättningar: i Obiliq, Podujeva, Medvegje och Pristina. I samtliga fall har romers säkerhet i dessa byar berott på att deras albanska grannar hindrat våldsverkarna från att ta sig in i samhället. 

Enligt samma rapport, som bekräftas av bland annat FN:s flyktingkommissariat UNHCR, kan Kosovos återstående serber och zigenare inte lita på att beskyddas av Kfor, i alla fall inte i den brittiska sektorn kring Pristina. Den amerikanske journalisten Paul Polansky, som sedan juni lever i flyktinglägret Krushevec utanför Obiliq har beskrivit hur hus satts i brand inför ögonen på brittiska soldater, som vid ett annat tillfälle passivt åsåg en albansk mobb försöka stena en flyktingkolonn. Polansky behövde eskort av tre soldater för att kunna ta ett skadat zigenskt barn till sjukhuset i Pristina, där pojken för övrigt förvägrades vård. 

Mycket få albanska röster har invänt mot fördrivningen av zigenarna. Till undantagen hör Veton Surroi, chefredaktören för Pristinatidningen Koha Ditore, som – utan att beröra UCK:s ansvar – i augusti skrev att hans landsmän inte betedde sig bättre än Milosevics hantlangare. 

Zigenarnas och haskalijas exodus från Kosovo kom att dominera OSSE-konferensen Roma and Sinti issues (Sinti är den tyska betäckningen på resande) i Wien nyligen. Det hördes inga officiella motargument när GFBV med flera oberoende organisationer (Helsinki Watch, Helsingforskommittéerna med flera) formulerade den till synes motsägelsefulla men förmodligen enda anständiga rekommendationen: att de zigenare och haskalija från Kosovo som inte vill återvända beviljas politisk asyl, samtidigt som FN och EU ställer som villkor för fortsatta hjälpinsatser till Kosovo att dessa kommer alla medborgare till del samt att zigenarnas säkerhet och medborgerliga rättigheter tryggas. 

Wienmötet mellan regerings- och zigenarrepresentanter från hela Europa hade egentligen en annan dagordning: att allmänt rekommendera de bästa metoderna för zigenarnas integration i Europas länder. Zigenarnas representation vid OSSE är något nytt. De första initiativen togs på 90-talet men det är bara sedan årsskiftet som organisationen fått en permanent zigensk rådgivare, rumänen Nicolae Gheorghe. 

Varav detta senkomna intresse? Varför visar exempelvis Finlands regering plötsligt engagemang för zigenarnas välfärd – i Slovakien? Man skulle vilja tro att motiven var just så humana och universella som de framställs i de högstämda deklarationerna. Men den egentliga orsaken tycks något trivialare. 

I mitten av augusti avvisade Finland ett stort antal zigenska asylsökande från just Slovakien. Något år tidigare gjorde Storbritannien samma sak med zigenare från Tjeckien, som flydde i massor undan skinnhuvudena, diskrimineringen och arbetslösheten. Detta kunde den finska och engelska regeringen göra. Men om ett par år, när EU utvidgats österut, kommer det inte finnas några medel att hålla Tjeckiens, Ungerns eller Polens zigenare utanför välfärdsländernas gränser. Då kommer med säkerhet hundratusentals av Östeuropas över 5 miljoner zigenare, som aldrig tillåtits att rota sig där de lever, att sätta sig i rörelse mot de bättre lottade och mindre förbittrade samhällen i väst. Detta realpolitiska bekymmer förklarar, mer än någon universell solidaritet, det hastigt påkomna intresset för romers mänskliga rättigheter i dessa länder. En slovakisk zigenares säkerhet eller rätt till utbildning i Slovakien blir en angelägenhet för Finlands eller Sveriges regering först när denne riskerar att bli en nordisk zigenare. Vilket bevisar att det inte finns något starkare incitament för internationell solidaritet än öppna gränser. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Symbol för serbiskt mod. Natasa Kandic i Belgrad dokumenterar övergreppen på albaner 

May 28, 1999 /

DN 1999-05-28

Under belägringen av Sarajevo inträffade det emellanåt att serbiska granater ämnade för salutorget inte exploderade. För det mesta var det fråga om fabrikationsfel. Men det hände att förklaringen till den uteblivna krevaden stod skriven med krita på blindgångaren själv: “Nisu svi Srbi isti”, det vill säga: “Alla serber är inte likadana.” Avsändaren hade alltså underlåtit att avlägsna det stift som avskiljer sprängämnet från detonatorn. 

I och för sig hade de belägrade inga skäl att tro att alla serber var lika dem som roade sig med att öva prickskytte på skolbarnen. Det fanns tiotusentals serber i den omringade staden och de slogs tillsammans med bosniaker, kroater och andra mot Radovan Karadzics bosnienserber och mot idén om den etniskt renade staten. I dag har förmodligen de flesta hunnit glömma att det var en serbisk överste – Jovan Divjak – som ledde Sarajevos försvar eller att Mirko Pejanovic, ordförande för Sarajevos serbiska råd, år 1995 inte tvekade att peka ut landsmannen Karadzic som krigsförbrytare. (För sin integritet belönades Pejanovic 1995 med det alternativa Nobelpriset). För de flesta bosniaker och kroater är inte alla serber likadana. 

Att under ett krig öppet gå emot sina etniskt uppjagade landsmän och ta “fiendens” parti kräver ett stort mod och inte litet av självövervinnelse. I det bombade Belgrad, där en blandning av frustration, rädsla och propaganda piskat upp en hatstämning mot alla som törs yttra ett kritiskt ord om fördrivningen av albanerna krävs det än större mod. Följaktligen har de flesta oppositionella tystnat. Desto mer beundransvärda är de fåtaliga undantagen. 

Jag antar att när den rödbruna mardrömmen är över, och Serbien skall försöka hitta andra hjältar än de krigare vars mannamod härdats i strider mot obeväpnade, kvinnor och barn, kommer Natasa Kandic att bli symbolen för serbiskt mod. Kanske får hon en dag ett monument i det nya Belgrad – och man får innerligen hoppas att det inte blir som martyr. 

Natasa Kandic, en 53-årig sociolog och grundare av Humanitarian Law Center (HLC) i Belgrad, är i dag nästan ensam i Serbien om att öppet och under egen- namn berätta om förbrytelserna i Kosovo. Sedan hennes rapporter genom den nya censurlagen 1998 utestängts från alla tidningar lägger hon ut dem på Internet. Trots uttryckliga hot, understrukna av mordet på hennes medarbetare och nära vän, den albanske människorättsjuristen Bajram Kelmendi och hans två söner, trots att serbisk polis lyckats skrämma några av hennes medarbetare halvt från vettet, fortsätter hon att detaljerat och sakligt, efter att ha kontrollerat alla fakta, berätta om fördrivningar, misshandel och mord i Kosovo. Hon har vid flera tillfällen lyckats ta sig till Pristina, för att bistå några av sina albanska och serbiska vänner med förnödenheter, smuggla ut andra till säkrare platser och i övrigt dokumentera övergreppen. 

“Det är inget märkligt med detta”, säger hon per telefon från Belgrad. “Jag har bevakat mänskliga rättigheter i många år, jag hade medarbetare i Pristina, det var min plikt att åka dit. För mig är det ingen skillnad mellan människor i Belgrad och i Pristina. Men den officiella propagandan har varit mycket framgångsrik: den har lyckats övertyga folk om att det är terrorismen som polisen och armén bekämpar i Kosovo. Och efter två dagar av bombningar fokuserade också oberoende organisationer all sin kritik på Nato. 

I Belgrad tycker folk att det som drabbar dem är orättvist, att de är utsatta för en kollektiv bestraffning, och de har inte kraft att tänka på vad som samtidigt händer med albanerna. Och de har inte heller sett det som jag ser i det förödda Kosovo eller bland de fördrivna i Montenegro. Jag kan jämföra propagandan med vad jag ser på platsen. Det är till exempel uppenbart att serbiska paramilitärer hämnades på albaner i Pec, Istok och Mitrovica för Natos bombattacker. De upplyste de människor som de fördrev att de ju kunde klaga hos Nato. 

I Belgrad saknar vi el och vatten. Det är inte lätt och jag tycker inte att Nato har rätt att bestraffa befolkningen på det sättet. Men när jag sett vad som händer i Kosovo kan jag inte bara sitta i Belgrad och tänka på bomber. Jag är forskare. Min uppgift är att fastställa vad som är sant.” 

Maciej Zaremba

FAKTA/Natasa Kandic 

Studerade sociologi vid universitetet i Belgrad. Fanns med bland den handfull serbiska intellektuella (Srdja Popovic, Ivan Jankovic, Vesna Pesic, Svetlana Slapsak, m fl) som år 1990 protesterade mot upphävandet av Kosovos autonomi. 

Bildade i november 1992 Humanitarian Law Center (HLC), en oberoende organisation för bevakning av mänskliga rättigheter. Redan i början av 90-talet sammanställde Natasa Kandic en faktabok om hur serbiska massmedier manipulerade bilden av kosovoalbanerna. Som direktör för HLC publicerade hon fem rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter i Kosovo. 

Efter det att serbisk polis år 1995 börjat tvinga serbiska flyktingar från Krajina att delta i militära aktioner mot bosnier stämde Kandic och HLC den serbiska staten för brott mot mänskliga rättigheter och lyckades, efter en mycket uppmärksammad rättegång, få aktionerna ogiltigförklarade av domstolen. HLC stödjer den Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien och förser åklagarna med bevismaterial. 

Natasa Kandic är Haagåklagarens officiella konsult för forna Jugoslavien. År 1998 hedrades hon med EU/USApriset för demokrati och civilt samhälle. 

HLC:s webbadress är http://www.hlc.org.yu. När den inte fungerar kan Kandics rapporter hittas på andra adresser. Sök på Humanitarian Law Center eller på Natasa Kandics namn. 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Beslutet måste nu rivas upp

June 19, 1998 /

DN 1998-06-19

Maciej Zaremba replikerade:

Pierre Schoris svar på min krönika “Sverige främjar etnisk rensning” i måndags är symptomatiskt för hur regeringen hanterar invändningar mot flyktingpolitiken. Många ord, myndiga brösttoner, sårad oskuld och misstänkliggöranden av kritikern samt, oavsett sakfrågan, välbekanta hänvisningar till flyktingarnas stora antal. Och under alltsammans – desinformation. 

Jag skrev att Sverige med berått mod saboterar Daytonavtalet genom att avvisa “bosnienkroatiska” flyktingar till Kroatien. Dessa människor, som aldrig bott i Kroatien, tvingas nu av Tudjmans regering att ta de fördrivna serbernas hus och mark i Krajina och västra Slavonien. Enligt Daytonavtalet skall tvärtom denna egendom återlämnas till de fördrivna. 

Alltså frågade jag vad som står i Sveriges avtal med Kroatien om de avvisade flyktingarnas öde. Pierre Schori svarar med att jag far med osanning – ty Sverige har ingen överenskommelse med Kroatien! Men det gör ju bara saken värre: Sverige skickar i väg dessa flyktingar utan några garantier för hur de kommer att behandlas. I sin andra tillvitelse räknar han med att läsaren glömt vad jag skrivit. Jag har inte påstått att regeringen betalar Tudjman för att ta emot dessa flyktingar. Jag skrev att man försökte göra det häromåret (1995), en uppgift Schori föredrar att inte dementera. 

För övrigt upplyser inte Pierre Schori i vilka artiklar jag brustit i nyanser. Men jag gissar att det kan ha varit i ett ämne där han själv valt att iaktta en passande (och nyanserad) tystnad. 

Det centrala argumentet – och av särskild vikt för regeringen – är emellertid att Kroatien “avskaffat den lag som gjorde det möjligt att temporärt placera återvändande kroater i fördrivna serbers egendom”, skriver Pierre Schori. 

Driver han med oss? Ivan Civak, ordförande för Kroatiens Helsingforskommitté i Zagreb, en av de frivilligorganisationer Pierre Schori lutar sig mot, tror inte sina öron när han får höra att en svensk minister skrivit dessa rader. Den lag som enligt Pierre Schori är avskaffad är varken avskaffad eller ens på väg att upphävas. Den har visserligen granskats av den kroatiska författningsdomstolen, men godkänts utan ingrepp i vitala delar. Och den tillämpas. 

Den 10 juni fick en “bosnienkroatisk” flykting i Sverige, som övervägde att flytta till Kroatien, ett svar från ministeriet för återvandring och bosättning i Zagreb. Ni kommer att tas emot “i de områden med speciellt statligt stöd enligt försörjningsprogrammen för användande av egendom, som är tillfälligt under republiken Kroatiens förvaltning och som måste överlämnas till den rättmätige ägaren . . .”, skrev departementstjänstemannen Vladimira Matusin. 

Kroatiens övriga myndigheter sörjer för att detta överlämnande skall bli så svårt som möjligt. De kräver till exempel fullständig dokumentation, inklusive lagfart på huset, från serber som under kriget flytt hals över huvud. 

Flyktingpolitiken är troligen det enda område där underlaget för tunga beslut kan bestå av falsarier. Hur sådant går till och vem som hittar på borde vara konstitutionsutskottets uppgift att utreda. Men en sak måste i alla fall Pierre Schori tillstå. När den enligt honom själv viktigaste förutsättningen för avvisningsbeslutet visat sig vara falsk, återstår inget annat än att riva upp det beslutet. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Sverige har inget avtal med Tudjman

June 19, 1998 /

DN 1998-06-19

Minister Pierre Schori svarade på denna artikel: 

Maciej Zarembas krönika på DN Kultur den 16 juni innehåller två grova osanningar. Sverige har inte något avtal med Tudjman i Kroatien. Vi betalar inte heller för att medborgare med kroatiska pass – bosnienkroater eller andra – ska få återvända till Kroatien. Zarembas påståenden om avtal och “Kopfgeld” saknar fullständigt grund och får mig att undra hur författaren arbetar med källkritik. 

Som läsare har vi lärt oss att inte förvänta oss nyanser från Zaremba. 

Sverige har under Bosnien-kriget tagit emot och givit permanent uppehållstillstånd till sammanlagt cirka 90 000 flyktingar från forna Jugoslavien. Det motsvarar 1 procent av vår befolkning. Vi har också följt FN:s flyktingkommissaries rekommendation att inte återsända någon till Bosnien som inte kan återvända i trygghet till sin egen hemort. Vi har hållit fast vid den politiken – i motsats till flera andra länder i Europa. 

Efter praxisbeslut av regeringen och Utlänningsnämnden har det stora flertalet bosnienkroater vid det här laget fått uppehållstillstånd i Sverige. Det gäller familjer där barnen fått en stark anknytning till det svenska samhället, enskilda och makar i blandäktenskap som haft särskilt svåra upplevelser under kriget och fall där starka individuella humanitära skäl funnits. 

Bosnienkroaterna skiljer sig från andra flyktingar från Bosnien genom att de är medborgare i Kroatien. Deras medborgarskap respekteras där och Kroatien tar, utan att ställa andra krav, emot personer som kan styrka sitt medborgarskap. Över hela processen vakar UNHCR, berörda ambassader och olika frivilligorganisationer. 

Det internationella samfundet har liksom Sverige krävt att Kroatien ska leva upp till principerna i Dayton-avtalet och respektera mänskliga rättigheter. Kroatien har tagits upp som medlem i Europarådet. Det var förenat med stora förväntningar om en målmedveten utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Man har bland annat – vilket varit viktigt för oss – avskaffat den lag som gjorde det möjligt att temporärt placera återvändande kroater i fördrivna serbers egendom. 

Ett ganska stort antal serber har också i princip fått godkännande för att kunna återvända till sina hem i Slavonien och Krajina. Ännu är det dock få som i praktiken kunnat forcera byråkratiska hinder och som haft modet att trotsa en trilskande och många gånger saboterande omgivning. Under den gångna våren har kritiken mot Tudjmans regering varit stark för dess uppenbara ovilja till försoning och att underlätta mer allmänt flyktingåtervändande till exempel till Krajina. 

Utlänningsnämnden fortsätter nu att avgöra ärenden fall för fall för de bosnienkroater som ännu inte fått slutgiltiga beslut och för dem som lämnat in nya ansökningar. Några skyddsbehov i Genèvekonventionens mening finns enligt UNHCR inte för gruppen. De humanitära skälen får dock självklart ökad tyngd allt eftersom tiden går. Utlänningsnämnden följer noga situationen i Kroatien och har gjort en förnyad förfrågan till ambassaden i Zagreb om läget i landet mot bakgrund av den senaste tidens rapporter om ökande problem kring flyktingåtervändandet. 

Pierre Schori

Sverige främjar etnisk rensning på Balkan

June 16, 1998 /

DN 1998-06-16

Debatt med Pierre Schori

Femtio år efter kriget börjar vi få veta sanningen om regeringens medverkan till skamliga affärer med Hitler. Nu är det åter krig i Europa, flyktingströmmar och etnisk rensning. Vill vi vänta till år 2050 för att få veta vilka nesliga avtal som vår regering ingår i dag? Eller är det myndigare att fråga redan i dag vad exempelvis Pierre Schori och den kroatiske folkrensaren Franjo Tudjman kommit överens om? 

Enligt Daytonavtalets annex 7 skall flyktingar på Balkan kunna återvända till de bosättningar där de levt före kriget. Mycket mer står här på spel än människors rätt att komma tillbaka till sina hem. Misslyckas världssamfundet med att omintetgöra åtminstone en del av folkfördrivningen blir det nämligen uppenbart att folkmord och etnisk rensning lönar sig i längden. (Det är också en slutsats som Milosevic tycks ha dragit. Ostraffad efter folkrensningen i Bosnien fortsätter han i Kosovo.) 

På papperet stödjer Sverige förstås Daytonavtalets anda. I praktiken gäller en annan linje. Ett avtal har slutits med en av de främsta nationalisterna på Balkan, Kroatiens Franjo Tudjman. Kroatien skall ta emot mellan 800 och 1 000 “bosnienkroatiska” flyktingar som under kriget tagit sig till Sverige. Om de är eller vill vara “kroater” i den mening den kroatiska staten lägger i begreppet är det ingen som frågar. De blev det i alla fall under den stora folkrensningen där det gällde att få ett pass för att ta sig ut ur Bosnien. Och Tudjmans regering var mer än villig att dela ut passhandlingar till bosnier som belastade kroatiska flyktingläger. Nu är man lika villig att ta dem tillbaka. 

En märklig situation. Sverige vill återsända flyktingar, “fosterlandet” vill gärna ta emot dem – varför vill de själva inte återvända? Svaret är nog inte de luxuösa villkoren i Botkyrka. Svaret ligger i det perversa öde som väntar dem i Kroatien. De kan inte återvända till sina hem, ty dessa ligger numera på serbiskt eller muslimskt område. Inte heller kan de bosätta sig var de vill i Kroatien, vars medborgare de blivit av en slump. Sådana friheter tillåter inte Tudjmans regering. I stället sänds de dit inga kroater vill flytta och där de enligt Daytonavtalet inte heller får bo. Till de öde husen i Krajina och Västslavonien, att ta de fördrivna eller mördade serbernas plats. De som kanske minst av alla identifierar sig med det etniskt rensade Kroatien, skall tvingas bli dess spjutspets. De som kanske flytt från själva idén om etnisk rensning skall med sin närvaro garantera att den blir bestående. Tids nog lär de sig kanske att försvara sina hus med vapen i hand – och det lär de behöva: de blir inkräktare i serbernas ögon, men också i världssamfundets. 

Pierre Schori och Sveriges regering kan inte vara okunniga om detta förhållande, vilket betyder att Sverige med berått mod saboterar Daytonavtalet. Såvitt är känt finns i uppgörelsen mellan Sverige och Tudjman inga förbehåll mot att de människor Sverige avvisar skall tvingas bli kolonister av rövad mark. Däremot kan man hysa misstankar att Sverige även bidrar ekonomiskt till att cementera den etniska rensningens effekter. Förra gången man förhandlade med Tudjman fanns det mycket tillförlitliga uppgifter om att Sverige varit berett att betala 50 000 D-mark per “återtagen” flykting. Inte till flyktingarna, till den kroatiska staten. Hur dessa pengar skulle användas finns det inga uppgifter om. Men det är logiskt att de skulle användas för att installera kolonisterna på deras etniska utpost. 

Nu sänds de i väg, en och en eller i små grupper. Det gäller förstås att undvika onödig uppståndelse som skulle kunna störa valrörelsens diskurs om solidaritet, ansvar, fred, och allt vad de tomma orden nu heter. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Hedervärda landsförrädare

October 31, 1995 /

DN 1995-10-31

HAN ÄR STOR, svettig och bullersam och har svårt att finna sig till rätta i den trånga civilistkostymen. Hon är sval, nästan brittisk och mycket exakt i ordvalet. De har aldrig träffats tidigare och det är inte sannolikt att de någonsin kommer att råkas igen. Hon bor i Belgrad och leder en människorättsorganisation, han bor i Sarajevo och leder en armé. Hon är serbiska och han är också serb. Och det kan faktiskt hända att några av de serbiska familjer som sökt hjälp hos Sonja Biserkos Helsingforskommitté i Belgrad tidigare har jagats på flykten av general Jovan Divjaks soldater någonstans i nordöstra Bosnien. 

Samma dag som Salman Rushdie talar på bokmässan sitter de i en rökig lokal på Hisingen och anförtror varandra sina bekymmer. Utanför hennes kontor i Belgrad samlas varje dag 200 serbiska flyktingar från Krajina. Dessa människor, som för bara några år sedan framställdes av Milosevic som Stor-Serbiens förtrupper och för vars skull han sade sig invadera Kroatien, är inte välkomna i Belgrad eller, för den delen, någon annanstans. Man vill inte att de återvänder till sina hem i Krajina – det skulle störa myten om den etniska renhetens ofrånkomlighet. Men man vill inte heller se dem i Serbien, eftersom deras hemlösa uppenbarelser förkroppsligar den storserbiska drömmens sammanbrott. 

Alltså är Helsingsforskommitén i Belgrad, officiellt utpekad som landsförrädisk organisation, CIA-agentur med mera, de fördrivna nationella symbolernas enda tillflykt. De får litet praktiskt hjälp att överleva, registreras, och många avlägger en officiell deklaration om sin önskan att återvända till Krajina. Hittills har 4 000 sådana ansökningar överlämnats till myndigheterna i Kroatien och Serbien, samt delgivits FN och ambassaderna i Belgrad. 

Jovan Divjaks bekymmer är av helt annat slag. Denne serbiske överste, som i början av kriget fann att han var en bosnisk patriot (“jag är nämligen multietnicitetens fundamentalist”) och som under tre år såsom Bosniens vice-ÖB lett försvaret av Sarajevo, känner sig inte lika önskvärd längre. Den bosniske presidenten Izetbegovic har uttryckt önskan om att Divjak drar sig tillbaka. “Han vill ha litet mera muslimsk arméledning, tror jag”, säger Divjak och minns att även hans fiender framställt liknande önskemål. “Mladic har vägrat förhandla med oss ‘så länge renegaten Divjak ingick i delegationen’. Han ställde som villkor att jag deklarerar att jag övergått till islam. Jag svarade att det gör jag gärna om han å sin sida lovar att klättra ned från trädet och inta upprätt kroppsställning.” 

Jovan Divjak är glad över eldupphöret och över att hans armé “med amerikanernas tysta medgivande” i sista stund lyckades återerövra en del av landet. Mest glad är han dock över att befinna sig i Göteborg, eftersom han äntligen fick tillfälle att ringa till sin syster i Belgrad som han inte sett sedan krigsutbrottet. “Hon har det inte lätt, förstår du, syster till en muslimsk krigsförbrytare.”

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

« Older posts

© 2026 maciej zaremba

Theme by Anders Noren — Up ↑