maciej zaremba

Category: Journalistik

På resa med Herodotos

March 14, 2006 /

DN 2006-03-14

Om Herodotos, född 485 före Kristus, var världens förste reporter är Ryszard Kapuścinski förmodligen den mest vittbereste. I femtio år har han rest mellan revolutioner, krigsherrar och krokodiler med den gamle greken i kappsäcken.

Det är fint att utöva ett yrke som har anor. Är det väldigt gammalt kan man tro att det är omistligt. Ingår kanske i mänsklighetens survival kit, samman med skomakare, bagare och poliser. Men kanske inte fritidspedagoger.

Den förste reportern, skyndar vi att meddela, föddes år 485 före Kristus och dog, som det anstår en kringstrykare, på okänd plats sextio år senare. Greken från Halikarnassos var inte bara den förste av sin sort. Han är en av de främsta genom tiderna, som vi efter tjugofem sekel bör läsa om och försöka lära av. Kanske förstod han rent av historiens lagar bättre än vi förmår.

Om det allra första reportaget och om historiens lagar handlar Ryszard Kapuścinskis “På resa med Herodotos”. I femtio år har Kapuścinskimed oöverträffad medkänsla och klarsyn skildrat Afrikas frigörelse och söndring (ett tjugotal revolutioner och lika många krig), kejsarnas hov, schahernas fall och det sovjetiska imperiets undergång. I den här boken, som lika gärna kunnat heta “Självporträtt med en Mästare” försöker han bland annat förstå varför han gjort allt detta. Varför han tillbringat halva livet på bussar, i öknen, på skabbiga hotell i olidlig hetta och ändlös väntan på transport, varför han riskerat att rånas och misshandlats av berusade soldater, ådragit sig malaria för att sedan plågas i dagar över en enda boksida.

Salman Rushdie antydde i en recension av “Ebenholts” (på svenska år 2000) att någon som utsätter sig för sådana risker inte kan vara riktigt klok. En annan jämförde Kapuścinskimed en skrivande Indiana Jones. (Man ser hur han med piskan röjer sin väg genom informationsdjungeln.) Ingen bild kan vara felaktigare. Om Kapuścinskissjälvporträtt påminner om någon hjälte är det snarare detektiv Claude Lebel i Frederick Forsyths roman “Schakalen”. Också de mest misstrogna anförtrodde honom sina hemligheter, påstår Forsyth, eftersom denne mästerpolis verkade så “hjälplös, osäker och förbigången av livet”. Året är 1957, polacken Kapuścinskiär för första gången i Rom och tappar bort sig: “Jag måste ha tett mig som en sorts skogsväsen: överväldigad, litet förskrämd, med uppspärrade ögon, en blick som ville få syn på allt, tränga igenom, urskilja.” Och genast skyndar människor till undsättning och han får rent av hjälp att köpa nya kläder, för att inte skrämma romarna med sin dubbelknäppta cheviotkostym la Warszawapakten.

Hur kan en sådan person hamna bland krigsherrar och krokodiler? Varför reste Herodotos, kontrar Kapuścinski. Liksom han genomkorsade greken hela den kända världen, som var mycket större på den tiden, då det tog tre månader från Babylon till Aten.

Nej, Kapuścinskisöker inte faran. Men liksom femåringen kan han bara inte låta bli att klättra över staketet. Redan som ung reporter på 50-talet var han ohjälpligt besatt av gränser, bekänner han, och i synnerhet av själva överskridandet: “Vad kände man? & 2026; det måste vara ett ögonblick av stor spänning och sinnesrörelse.” Han bönar om att bli skickad till närmaste gräns, den mot Tjeckoslovakien: “Överskrida och genast återvända, det skulle räcka mer än väl för mig.” Det går en erotisk darrning genom texten var gång Kapuścinskiskall förklara varför han ständigt måste över till andra sidan. Hur var det där? “Säkert annorlunda. Men vad betydde annorlunda ? Hur såg det ut? & 2026; kanske liknade det ingenting som jag kände till och var därmed obegripligt, omöjligt att föreställa sig?”

Begäret alltså, snarare än kallelse eller annat aktat motiv. Om Kapuścinskis reportage gjort världen litet bättre, vilket man kan tro, så var det nog för att han inte trodde sig om så ädla drivkrafter. Om hans ödmjukhet inför andra kulturer känns mer genuin än hos många ideologier, så är det av samma lystna skäl. Respekteras inte det annorlunda kommer det inte att släppa till! Gång på gång återkommer han till att man som reporter inget får veta om man gör sig förmer än de andra. Man måste dela bussar och härbärgen med dem man skriver om, i värsta fall också dricksvattnet. Helst skall man försöka tänka samma tankar. Samt, om man vågar, hysa liknande känslor.

Det är här han finner en systersjäl i historiens förste historiker. Titta, ropar han, som Herodotos bär sig åt: han är ju grek, skapelsens krona, men reser till världens ände för att bevisa att hans landsmän med orätt sätter näsan i vädret. Den grekiska gudavärlden är ett lån från Nil dalen! “Han återkommer ständigt till sin stora passion besatthet nära på: att klandra fränder för högmod och inbilskhet, för uppfattningen om sin egen överlägsenhet som grekerna sedermera inympat hos övriga européer, och den bekämpar Herodotos för varje steg han tar.”

Detta är Kapuścinskisförsta stora tema. Med grekens hjälp vill han berätta varför han blev reporter och vilka villkoren är. Det är fascinerande. Hans andra tema är svårare att ringa in. Hela boken blandar nämligen Herodotos historier med bilder och reflektioner från hans egna expeditioner: den första till Indien (med Herodotos i bagaget, i 50 år har de färdats tillsammans), till Maos Kina, militärkuppens Alger. Somliga färder går i mästarens spår: till Halikarnassos, Persepolis, Nildalen.

Vid andra omläsningen tänker jag att dessa historier bildar en serie liknelser, som i evangelierna. Som om Kapuścinskivid fyllda sjuttio känt för att sammanfatta, men är orolig för att läsas bokstavligt. Han misstror orden för att “sätta ut falska vägskyltar, leda in i bakhåll, inleda i frestelser”, som det står i diktsamlingen “Prawa natury” (Naturlagarna) som kom ut i år. I stället har han skapat ett collage, vars budskap överlämnas åt läsarens intelligens och medkänsla att uttolka.

Här skär till exempel den unge persern Zopyros av sig näsan och öronen, ty han står inte ut med att de belägrade babylonierna hånar hans folk från murkrönen. Kapuścinskiupplyser hastigt att sådant kunde vara meningsfullt på den tiden: “En människa vars värdighet kränkts, som blivit förnedrad och förödmjukad av någon annan, kan frigöra sig från den svidande skamkänslan bara genom en självdestruktiv handling.” Man lägger ifrån sig boken och tänker att den tiden kanske inte är så avlägsen.

Tjugofem sekel har passerat, nu står han själv på en gata i Lisala i anarkins Kongo och ser två svarta gendarmer närma sig. De brukar slå ihjäl folk när lusten faller på. Vi är inte helt ensamma på gatan, upplyser Kapuścinski, här finns även ett tungt stycke världshistoria: Stamberättelser om kung Leopolds bödlar, som högg av händer och fötter på gendarmernas förfäder och ett löfte om att hämndens dag skall komma. “Och den dagen har nu kommit, det vet både de och jag.”

Vedergällningen i synnerhet den som drabbar blint, kollektivt och efter generationer är ett barbariskt vanvett. Att säga annat vore dårskap. Men lika dåraktigt, hör jag Kapuścinski viska, är att blunda för att minnet av (eller myten om) gamla oförrätter är den kanske starkaste kraften i historien, ofta mäktigare än livet självt. Den som vill göra historia måste tänka förnuftigt, men den som vill förstå den bör räkna med andarna. “Om världen hade styrts av förnuftet, skulle då historien ha funnits?” Först med den insikten kan vi till fullo uppskatta Herodotos vishet.

Han var den förste att försöka skilja på myt och verklighet: “egyptierna påstår, att det är en flytande ö. För min egen del har jag inte sett den varken flyta eller röra på sig.” Eller: “Samma präster säger, vilket inte förefaller mig trovärdigt, att guden själv brukar komma till kapellet”. Nej, det verkar inte heller sannolikt att det var kvinnorov som satte i gång de grekisk-persiska krigen, finner Herodotos. Men många tycks tro det.

Herodotos, skriver Kapuścinski, skiljer på myt och verklighet “utan att förringa någondera eller fastslå hierarkin dem emellan. Han vet hur mycket människans sätt att tänka och hennes beslut bestäms av den värld av andar, drömmar, farhågor och profetior som lever i henne. Han vet att vålnaden som hemsöker kungen i sömnen kan avgöra framtiden för hela riket och dess miljoner undersåtar. Han vet hur svagt människans väsen är, hur värnlös hon är gentemot skräcken som föds i hennes egen fantasi.”

Jag har läst Kapuścinskis mästerstycke, som liksom Gombrowicz prosa kan växla tvärt mellan bokmål och talspråk, ömsom i polskt original och i Anders Bodegårds översättning. Vid omläsningen kunde jag inte alltid minnas på vilket språk jag läst sist. Vad bättre kan man säga om en översättning.

Maciej Zaremba

Ryszard Kapuscinski
På resa med Herodotos.
Albert Bonniers förlag.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

A good editor is a prophet with an eye for profit

August 6, 2004 /

Axess 2004, Translated by Phil Holmes

The fact that something is true does not mean that it necessarily has to go into the paper. According to Adam Michnik, a journalist must also be a businessman and a politician. In Poland he is sometimes rather unkindly called “the Vice President”, as he exercises such great influence from his post as editor of Gazeta Wyborcza.

The world’s most improbable newspaper is called Fakt. Its front page is pink, bilious green and mauve. It headlines entice the reader with “shock”, “shame”, “abnormal” or just simply “incredible”. On the inside pages you can read about the UFO over Warsaw, about a female singer’s tummy troubles or about a man who was almost shredded by a power saw. Here and there normal news is to be found, but it is often slanted toward the grotesque, and is rarely longer than the paragraph that ends here. Poland, it appears, is the world’s best nation, which arouses understandable envy among others, who for this reason wish Poles ill.

So far so good. The newspaper Fakt  is Axel Springer’s attempt to launch a Polish variant of Bild-Zeitung. With its price slashed to half of what its competitors cost, it has, since last autumn, achieved a circulation of over half a million. Its readers are fed on a diet of rapes, murders, remarkable recoveries from illness, women’s thighs, evil fathers and angelic mothers (or vice versa), and ongoing campaigns of persecution against some celebrity from the entertainment business, all of this sung in a breathless treble. Fakt also has a political message: all of Poland’s problems could have been solved were it not for the fact that their country’s politicians tell lies and get rich at the expense of the little man who reads Fakt. 

This is what it is like from Thursday to Tuesday. On Wednesday comes the shock: in a 16-page supplement (“Europe”) André Glucksmann writes about Greek philosophy, Imre Kertész talks about his writing, Zygmunt Bauman analyses globalisation. Or else Allen Ginsberg writes a poem about Fernando Pessoa while Mario Vargas Llosa dissects the European identity. Few articles are shorter than this one, although possibly somewhat more compact. Otherwise: Antony Beevor, Emmanuel Todd, Joseph E. Stieglitz, Peter Sloterdijk, a poem by Sylvia Plath …

For five days each week the world is a soap opera, a heartbreaking struggle between good and evil, as if in a novel by Alexandre Dumas. On the sixth day (Fakt is not published on Sundays) the Frankfurt School is what counts. At the sight of this strange mutation you may begin to doubt your senses, like the man who was heard conjuring up a giraffe: “Animals like that don’t exist!”

The most successful newspaper man in central Europe is called Adam Michnik. For 15 years his Gazeta Wyborcza has dominated Poland’s public arenas. For him Fakt is “an incredibly brutal attack on the climate of debate and on civilised customs”. True, that is what Fakt is like five days a week. And what does he say about the sixth day? 

“Surrealism. This supplement is so elitist it would barely find 600 buyers in the whole country. But it is published in 200,000 copies.” 

So what is the point? An alibi for the Polish intelligentsia, who would really like to take a peek at the purple pages, but are ashamed to? 

“Oh no, our intelligentsia has no shame! I think it’s a coldly calculated marketing decision.” Replies Michnik, looking a little proud, as he says that when Springer begins to sell bare breasts with the help of Imre Kertész, then in a way he, Adam Michnik, can take the credit. 

“Usually it is the tabloids that drag down the quality papers towards their own level. In Poland we can see a movement in the opposite direction. For 15 years Gazeta Wyborcza has held a special position as the biggest selling newspaper, setting the tone. With perverse obstinacy we have published long, informed texts by Havel, Kolakowski, Derrida, Sontag, Habermas … I wanted Gazeta to be a school for thought, avoiding stereotypes and ideological templates.

In a country like Poland, where advanced periodicals are marginalised, a pharmacist in Szczebrzeszyn will have no contact with the European debate if he doesn’t get it in his daily paper. If you printed these essays in a journal, it would perhaps sell 50,000 copies. Now they reach a couple of million. And look – all the other papers have followed suit, and acquired more or less successful intellectual supplements. We have set the standard, and now all the editors believe that they have to have profound thoughts in the paper if they want to be taken seriously. 

It is true, Gazeta Wyborcza defies most of the recipes for how a modern daily paper should be presented. At one end it is brief and instrumental, a kind of expanded Metro. In the middle it is like a Swedish morning paper, but towards the back it becomes a mixture of New York Review of Books, Ésprit, Granta and Historisk Tidskrift. All the keys to the social debate (a Robert Kagan, Ulrich Beck, Joschka Fischer or Susan Sontag) which in countries like Sweden or France are reserved for an intellectual elite, can be absorbed by the Polish and massive reader together with the sports news for SEK 4.80 a day. “We don’t make a paper for all, we try to make a paper for Everyman.” 

How did he arrive at this recipe? 

“Recipe? Gazeta is as it is … because I am who I am! As editor, I do the same thing I used to do as a dissident, a prisoner, an activist in KOR in Solidarity … listen, to make a good daily paper you have to be something of a … prophet. A Jeremiah who feels his calling and knows that, one day, he’ll have to say no to the Pharaoh and pay the price. But, if you’re just a prophet, you’ll end your days mumbling to yourself in an ivory tower. A good editor, therefore, has to have two souls, that of the prophet and that of the businessman who knows how to survive in the market. But, if you’re just a businessman, you will end in pure cynicism, like Axel Springer.  

So far the recipe has been successful. Gazeta Wyborcza’s 15 years history is actually a pure Cinderella story. I happened to be around when this, “the first independent daily paper between the Elbe and the Pacific Ocean”, took its first steps in the spring of 1989 (Dagens Nyheter, 3 June1989). A handful of enthusiasts, most of them with considerable experience of samizdat publishing, sat in a nursery school (you had to go down on your knees to wash your hands, as the washbasins were designed for four year olds), preparing eight pages a day during the first democratic elections behind the Iron Curtain. There were not many regular journalists in Gazeta’s first newsroom, the core of whom today manage a media empire. Most of them were essayists, psychologists, technicians …

Helena Luczywo, together with Adam Michnik, the paper’s journalistic genius, is a trained economist and anglicist, but her main claim to fame is that, between 1981 and 1989, she was hunted non-stop by the security police; she published Solidarity’s underground weekly with a print run of 60,000 a week, a record that is difficult to beat. Piotr Niemczycki, Gazeta’s first assistant editor in-chief, now vice chairman on the board of the holding company Agora (share capital approximately SEK 5.8 billions), is a trained philosopher and photographer. I remember a situations vacant ad in the early 90s. “You should preferably not have studied journalism.” Why not? “Journalism”, they replied, “we can teach that ourselves in six months. But sociology, Arabic or history, which you need to write in an informed way, we cannot teach that in the newsroom.”

It is almost a historical law that the mentality (or perhaps the type of personality) that sustains a brave resistance to despotism rarely comes into its own after the hour of liberation. The most efficient revolutionaries are either political ascetics (like Calvin or Robespierre) or inspired populists (like Mbeki or Walesa). When the revolution has succeeded, the former often become disappointed in their people, who do not want to pursue the work of purification to the bitter end, but start to save up for refrigerators, while the latter rarely resist the temptation to continue using their talents to stir up the masses against real or imagined enemies. Poland is no exception to this rule. Solidarity, which succeeded in the miraculous feat of shaking off the Soviet system without breaking a window pane, very rapidly fragmented after 1989, with the kind assistance of its own populist leader. Today the party that formed Poland’s first democratic government has been marginalised, the trade union is a populist, and shrinking, movement, and many of the intellectuals of that time have become misanthropic columnists. Solidarity’s ethos of personal Christianity, political liberalism, self-critical patriotism, libertarian romanticism (of the Byron type rather than the Herder type) and practical citizenship like the wine in the Bible was incapable of surviving in its own wineskins. On the other hand, it can survive in a modern media empire – the form that was clearly most alien to idealistic dissidents. (This is noticeable not least in the symbols. In this company power seems to be in inverse proportion to space. The chair of Agora’s board of directors, Wanda Rapaczynski – owner of a share package of approximately SEK 100 million and, according to the Wall Street Journal, among Europe’s 30 most influential women – has her office in a cubby hole that would have a Swedish branch manager calling for his safety representative. She has a background as a political emigrant after 1968, went on to American universities and the City Bank in New York.)

Gazeta Wyborcza’s rise from an enterprise in a cellar to a stock exchange comet, and Adam Michnik’s transformation from an unwavering dissident to a politician willing to compromise is edifying for some, disturbing for others. It is, in any case, rich in interesting complications

The paper is owned mostly by its employees, which insures independence (52% of the shares, which, however, only corresponds to 39% of the votes, are out on the market). 

But just how rich is a journalist allowed to become? When Gazeta’s parent company Agora S.A., after eight years of expansion (19 local papers, acquiring 20 or so radio stations and advertising agencies), was launched on the London Stock Exchange in 1999, hundreds of employees – from crime reporters to cleaning ladies – woke up as multi-millionaires. Adam Michnik was the only one who refused his share, referring to the fact that it is unhealthy for a political editor in-chief to be rich, or to have a financial interest in his paper. 

The price of this moral comfort is said to have come to eight figures. It was presumably necessary to pay. His political influence is so great that some wicked tongues call him “the Vice President”. Critics claim that Gazeta misuses its power by setting the agenda and defining away its opponents,that it shows undue deference, that Gazeta’s old dissidents have entered into a perverse alliance with the post-communists in the government. Michnik’s response – symbolically enough published on the newspapers 15th birthday – is a kind of public soul-searching, a desperate lament at the state of the nation, which at the same time summarises the dilemmas that exist in the transition between two systems. Adam Michnik apologises to his readers and friends: he has been too lenient towards the old Communists, too liberal in his economic stance, too illiberal in his political stance. And he himself has been guilty of the sin of pride: he believed that Gazeta Wyborcza and its editor in-chief were above all suspicion … but in the future he promises his readers a normal paper “which will carry out its journalistic duty”. 

No Polish reader needs to puzzle over what is being referred to here. On 22 July Michnik received a visit from the well-known film producer Lew Rywin (The Pianist, Schindler’s List) who had excellent contacts in the ruling post-communist party. Rywin had a proposal: if Agora paid $17.5 million to him and his friends in the party, he could promise an amendment to the media law that would enable Agora to buy a nationwide TV station, something the company had desired for a long time. As to the question of who had sent him, Rywin answered: “the group in power”. 

What Lew Rywin and did not know was that Michnik was taping this conversation. The same evening he approached the Prime Minister with the question: have you sent Rywin to me with this proposal? Leszek Miller denied this indignantly, called in Rywin who, weeping with fear, denied Miller’s involvement, but refused to say any more. This is “Rywingate”, Poland’s greatest corruption scandal, followed by two years of televised committee hearings, a preliminary inquiry, and a verdict. Rywin has been sentenced in the first instance to 2½ years imprisonment for “fraud”. According to the court he acted alone, a theory that almost no one in Poland believes. 

Fact: according to the public opinion organisation OBOB, last autumn 19% of Poles had confidence in the Prime Minister, 17% in the Sejm (parliament), 68% in the Church and 70% in the daily newspapers. 

What shook Michnik most was that anyone could believe that he, “with my CV”, could be involved in a bribery scandal. What puzzled his readers was that Gazeta took six months to reveal the scandal. Only in December 2002 did the matter become public, when the entire taped conversation was published in Gazeta Wyborcza. And what even to this day disturbs Michnik is that his explanation for this delay was not accepted immediately. With bitterness he quotes a scene from Stendhal which captures the rottenness in the French Restoration “a monsieur Leuwen comes to the conclusion that there is no longer any reason to be honourable – most people steal, and those who do not are not believed anyway.”

Why did he wait so long? First they wanted to assure themselves the entire affair was not some kind of provocation. Then the news was kept secret for completely different reasons: 

“It was the autumn of 2002, the final stage of Poland’s negotiations on EU entry. To publish then risked fatally weakening the government’s position in these negotiations. After the referendum in Ireland, the government crisis in Holland and many French voices wanting to delay expansion, we did not want to take the risk. Perhaps we were wrong. But, had we published, people would instead have been able to accuse us of irresponsibility. There are important interests – and there are fundamental interests. Poland’s membership of Nato and the EU were for me such fundamental, overarching goals. For their sake, my newspaper has imposed some restrictions on itself. We have not censored the news, but neither have we criticised the government to the extent that it deserved. We have whispered when shouting was justified. We have been careful in criticising key countries in the union, measured out censure in clinically small doses in order not to upset anyone unnecessarily. But now, with Poland securely within Nato and the EU, we can become a normal newspaper.”

Is this not to confuse roles? On Aftenposten the editors are hardly worried about how their paper will be received by foreign powers. Michnik looked at me bemused.

“That may be true … but we are in a different situation. I can assure you that in the White House they can get irritated at French newspapers, and in the Quai d’Orsay they are irritated at American papers. In my paper, we do not write about the Ukraine in the way that we would like to; we write very carefully, because so much blood has flowed between our peoples. Reckless, subjectively Polish – we can be these things when we are investigating our own crimes, not those of the Ukrainians. Is this wrong?”

A British journalist, I say, would answer that it is wrong. Publish and be damned, he would say, because we have our roles  …

“I would like to see the Brit you are talking about! Did he conduct long interviews with the IRA while the bombs were going off in London supermarkets? I think not. The journalist who hides behind the argument that he is only responsible for publishing, not for the consequences, is either a hypocrite or is deeply irresponsible. Every newsroom maintains a kind of political correctness, and I am not sure that is wrong. Can one imagine the New York Times publishing a venomous article about the objectionable behaviour of Afro-American citizens? I swear a great deal in the newsroom, but not in print. Is this self-censorship? Or is it solicitude for the climate of conversation? The thesis of the separate roles of politics and the press sounds attractive, but is not true. Every editor in-chief is in some sense active in politics, in that he knows that everything he does forms part of a context. I refused to publish a document revealing that in their youth, in the 1950s, a number of well-known people had written a letter denouncing outright a respected professor of Philosophy, Wladyslaw Tatarkiewicz, because his lectures were alleged to be bourgeois, or perhaps not sufficiently anti-religious. If today one were to point out these people as the black sheep of Stalinism – without at the same time reporting that they had later mended their ways – that would be an outright fraud on the reader. And vice-versa: if, in a book on Tatarkiewicz, one were not to include this list, that would also be a fraud. Facts taken out of context are no longer true. A classic example: it is a completely different thing to write about Polish anti-Semitism in Polish newspapers than in American newspapers. In Polish newspapers the case is clear, and they have a duty to devote themselves to it. In the world of American ideas this subject is to be found in a completely distorted context. And taken out of context it paints a picture of Poland as a country that is quite simply anti-semitic. Which is why I have no scruples when writing about this in Poland, but I use a completely different language when I talk about it in New York or in Australia. We are faced with many different choices – and they are moral choices. To claim that it is a matter of technicalities is pure cynicism.”

I make a final attempt. Reasons of state, I say, are, when it all boils down, the domain of government, whilst the press … Michnik looks at me as though I’m something that has escaped from the funny farm.

“Not at all! Reasons of state are the domain of every citizen!” Then he orders another whisky, whereupon I have time to think that the practical distribution of roles, which makes Swedish press debate so easily manageable, may only be possible in countries where history moves in slow-motion. But is he not worried that his readers will lose faith in a newspaper whose editor in-Chief is also a politician and diplomat at the same time?

“Not at all. You can lose popularity. But someone who wants everyone to love them should be playing in an orchestra, not editing a newspaper. We have paid a high price for having opposed anti-Semitism, for having de-communisation. You do not lose credibility if you clearly state on what grounds – values, insights, experiences – you base your point of view.

Adam Michnik has certainly not made things easy for himself. He has lost many friends from the resistance period, as he has viewed historically or politically things that they wanted him to view through the eyes of a former dissident. He has defended some old Communist functionaries (the same people who once kept him a prisoner) against various purges. Now he is – at least in part – apologising for this. He still considers that they deserve gratitude, as they had the courage and good judgment to relinquish power, “to overcome their own past”. It was right to refrain from purges. But, he writes, he regrets formulations which did not take into account the Poles’ legitimate demands for historical justice. (The price the Poles have paid for their failure to conduct a witch hunt of those previously in power is that many of them today are living far better lives than their victims.)

“I was however convinced that a revolution that consistently seeks historical justice ends in the executions of British monarchs, the Jacobin guillotine and the Bolshevik terror. A revolution that seeks freedom ends in dictatorship.

Adam Michnik is the sworn enemy of nationalism, in particular Polish nationalism. Some critics maintain that he even has “nationalism on the brain”, where it obscures what they consider to be Poland’s more modern problems. Which is why it was rather surprising that, in the negotiations on the EU constitution, he supported the Polish viewpoint which (like that of Spain) demanded over-representation for their countries. If you want a citizens’ Europe, why then kick up a fuss about national votes … ? 

“These are the realities! You know the story about the Belgian army: ‘Walloons to the right, Flemings to the left’, orders the colonel. So one man is left in the centre. ‘Where are the Belgians to stand?’, he wonders. ‘And your name is?’, asks the colonel. ‘Rabinovitz’ 

Of course there are real Europeans here and there. But we live in a Europe of nations, and if you pretend anything else you are deluding yourself. It is no mere coincidence that Germany demands that Poland should recognise its German minority, but will not recognise any minority in Germany. These are facts. When Germany defend its own interests, for example by demanding that Poland should raise its taxes, then this is presented as European thinking. When Poland demands that Germany open its labour market to Poles, this is considered to be an expression of ethnic egoism. A little illogical isn’t it? You cannot expect that Poles, who have suffered so long for national independence, should suddenly declare themselves to be Europeans. It takes time. But even my son’s generation will reason quite differently from me.”

Just a week after Poland had joined the EU, Adam Michnik suggested that the union should be expanded further. In an article written together with the Ukrainian opposition leader Viktor Justjenko (published in El País and Gazeta Wyborcza), he claims that hopes of EU membership are decisive for a democratisation of the Ukraine. Now Michnik expresses himself more clearly: 

“A Ukraine without the EU in sight means Russian expansion westwards. Ukraine will be swallowed up by Russia. 

His friend Joschka Fischer also argues for further expansion. “the strategic task”, he said in an interview in Berliner Zeitung on 28 February, “is to create stability among Europe’s neighbours, including the Middle East. And the way there goes through Turkey.” Joschka Fischer’s idea was not well received in France. It has also been claimed that the entire struggle to include Christianity in the preface to the EU constitution was really aimed at keeping the Turks out. The Polish government and Michnik himself have argued for a “Christian” version. 

“But there is no conflict here! No one wants to shut out the Muslims. Islam already exists in Europe; just go out on the street in Paris or Stockholm. If Turkey’s membership opens up a perspective for the Islamic world, then I’ll buy that argument. The problem is of a different kind. The European tradition is unintelligible, illegible and dishonest without its Christian element. Just as Scandinavia is unintelligible without Protestantism and Russia without the Orthodox Church.” 

400 years of Islam in the Balkans do not count? 

“They count. But it was certainly not Islam that created what we understand as Europe. I am not thinking any longer of taking up the cudgels for that cause, but no other Europe exists than what was based on Athenian democracy, Roman law, Christian caritas and the ideas of the Enlightenment.”

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

En profet med sinne för profiten

August 6, 2004 /

Axess 2004

Intervju med Adam Michnik 

Världens mest osannolika tidning heter Fakt. Förstasidan går i chockrosa, giftgrönt  och gredelin. Rubrikerna lockar med ”chock” ”skam”, ”abnormt” ”horrör” eller bara ”otroligt”. Innanför kan man läsa om ufon som siktats över Warszawa, om en sångerskas magbesvär, eller om en man som nästan blivit strimlad av en galning med en motorsåg. Här och var förekommer mer normala nyheter, men oftast med vinkling år det groteska och sällan längre än stycket som slutar här. 

Polacker, framgår det emellanåt, är världens bästa nation, vilket väcker lättförståelig avund bland andra, som av det skälet behandlar Polen och polacker illa. 

Så långt är alltid som det skall. Tidningen Fakt är Axel Springers försök att bemäktiga sig den polska tidningsmarknaden, efter att ha lagt under sig den ungerska.  Fakt är en polsk variant av Bild-Zeitung. Prisdumpad till hälften av vad konkurrenterna kostar har den sedan starten i höstas gått upp till en upplaga på över en halv miljon. Läsarna utfordras med våldtäkter, mord, häpnadsväckande tillfrisknanden, bara bröst, ondskefulla fäder och änglalika mödrar (eller tvärtom), och en ständigt pågående hetskampanj mot någon celebritet ur underhållningsdetaljen, allt framsjunget med flämtande diskant. Fakt har också ett politiskt budskap: alla polska problem hade kunnat lösas om det inte vore för att politiker och andra makthavare ljuger, stjäl och skor sig på bekostnad av den lilla människan som läser Fakt. 

Så går det på från torsdag till tisdag. Men på onsdagar kommer den riktiga chocken: André Glücksmann kommenterar Aristofanes. Imré Kertész berättar om sitt författarskap. Zygmunt Bauman analyserar globaliseringens elände, Allen Ginsberg skaldar om Fernando Pessoa, Alain Besançon granskar atlantiska motsättningar medan Mario Vargas Llosa dissekerar den europeiska identiteten. Få artiklar är kortare än denna, fastän möjligen något mer kompakta. I övrigt: Antony Beevor, Emmanuel Todd, Joseph E. Stiglitz, Vaclav Klaus, Peter Sloterdijk, Niall Ferguson, dikter av Sylvia Plath… 

Skandaltidningen Fakt är en avisa i full spagat. Fem dagar i veckan är världen en tvålopera: förfärande men hjärtknipande kamp mellan gott och ont, som i en roman av Alexandre Dumas. Den sjätte dagen (Fakt utkommer inte på söndagar) landar den sextonsidiga idébilagan ”Europa”. Plötsligt har allting två eller rentav tre aspekter samt undertext. Vid åsynen av denna mutation – Harlequinromanen och Frankfurtskolan inom samma pärmar, lockas man till samma kommentar som mannen inför giraffen, som fastslog för sig själv: ”Sådana djur finns inte”. 

Centraleuropas mest framgångsrike tidningsmakare heter Adam Michnik. Hans Gazeta Wyborcza, årsbarnet med den polska demokratin, har i femton år dominerat Polens offentliga rum. För honom är Axel Springers boulvardblaska ”ett oerhört brutalt angrepp på debattklimatet och på de civiliserade sederna.”. Ja, så ter sig Fakt fem dagar i veckan. Och vad säger han om den sjätte? 

”Det är rena surrealismen. Denna bilaga är så extremt elitär att den knappt kunde finna 600 köpare i landet. Men den går ut i 200 000”. Så vad är poängen, undrar jag. Kan det vara ett alibi för den polska intelligentsian, som gärna skulle vilja glutta i de gredelina sidorna men skäms? 

”Å nej, vår intelligentia har inga skamkänslor! Jag tror att det är en kall marknadsberäkning”. Svarar Michnik. Och ser ganska stolt ut, eftersom han menar att denna märkliga tidningsmarknad där en Springer säljer bara bröst med hjälp av Imré Kertész istället för tvärtom, på sätt och vis är hans, Adam Michniks verk. 

”Det normala är att sämre mynt tränger ut bättre, att tabloider drar ned kvalitetstidningar mot sin egen nivå. I Polen ser vi en motsatt rörelse. I femton år har Gazeta Wyborcza haft en särställning som den största, tongivande och mest framgångsrika tidningen. Med pervers envishet har vi publicerat långa och kvalificerade texter av Havel, Kolakowski, Derrida, Sontag, Habermas… För mig var detta en mission. Jag ville att Gazeta skulle vara en skola i tänkande som inte rör sig med stereotyper eller färdiga ideologiska mallar. I ett land som Polen, där avancerade tidskrifter förpassats till marginalen, kommer inte apotekaren i Szczebrzeszyn i kontakt med europeisk kultur och debatt om han inte får det i en dagstidning. Om vi tryckte dessa artiklar i en tidskrift kunde den kanske sälja 50 000. Nu når de ut till ett par miljoner. Och se – alla andra tidningar har följt efter och skaffat sig mer eller mindre lyckade idébilagor. Vi har lagt ribban, marknaden har vant sig, och nu tror alla redaktörer att de måste ha djupa tankar i bladet om de vill tagna på allvar.” 

Ja, Gazeta Wyborcza trotsar de flesta recept för hur en modern dagstidning skall göras. I ena ändan är den korthuggen och instrumentell, ett slags fylligare Metro. I mitten är den som svenska morgontidningar, men utökad med en mängd specialbilagor (för kvinnor – Höga Klackar, för bilister –Höga varv, för gymnasister – Den polske plugghästen, osv.). Mot svansen och på lördagar övergår den i en blandning av New York Review of Books, Esprit, Granta, och Historisk Tidskrift, med artiklar som på andra håll bara förekommer i tidskrifter eller elittidningar som FAZ. Det betyder att alla de nycklar till samtidsdebatten som i ett land som Sverige eller  Frankrike är förbehållna en intellektuell elit (en Robert Kagan, en Ulrich Beck, en Huntington, en Fukuyama, Stieglitz, Joschka Fischer eller Susan Sontag) kan den polske massläsaren insupa tillsammans med sportnyheterna för 4:80 om dagen. Adam Michnik: ”Vi gör inte en tidning för alla, vi försöker göra en tidning för envar”. 

Hur kom han fram till detta recept? ”Recept? Gazeta är som den är….eftersom jag är den jag är! Som redaktör gör jag samma sak som jag gjorde som dissident, fängelsekund, aktivist i KOR i Solidaritet…Hör på, för att göra en bra tidning måste man ha en mission. Jag vill gå längre – man måste vara en profet. En Jeremia som känner sitt uppdrag och vet att en dag måste han säga Nej till farao och betala priset. Det kan hända att man kan göra ett resemagasin utan att vara profet, men inte en stor dagstidning med ambition att forma opinionen. Det är den ena sidan. Men om man bara är profet slutar man mumlande för sig själv i ett elfenbenstorn. En bra redaktör måste därför ha två själar, profetens och affärsmannens, som vet hur man överlever på marknaden. Men är man bara affärsman  ändar man i ren och skär cynism, som Axel Springer.  

 Än så länge har receptet varit mycket framgångsrikt. Gazeta Wyborczas femtonåriga historia är i själva verket rena askungesagan. Jag råkade vara på plats när denna ”den första oberoende dagstidningen mellan Elbe och Stilla havet” tog sina första steg på våren 1989. (DN 3 juni 1989) En handfull entusiaster, de flesta med lång erfarenhet av samizdat, satt i en dagislokal (man fick gå ned på knä för att tvätta händerna, handfaten var anpassade för fyraåringar) och gjorde åtta sidor om dagen inför det första demokratiska val bakom järnridån. Det året vändes också några av presshistoriens vackrare blad. Den franska Libération skänkte intäkterna från en dagsupplaga, Le Monde skickade ett tryckeri, Robert Silvers på NYRB bistod med ett lån. 

När jag tänker efter fanns nog inte många reguljära journalister i Gazetas första redaktion, vars kärna idag leder ett medieimperium. De flesta var essäister, psykologer, tekniker, ekonomer och alla var konspiratörer. Helena Luczywo, jämte Adam Michnik tidningens journalistiska genius, är utbildad ekonom och anglicist, men hennes främsta merit har varit att mellan 1981 och 1989, ständig jagad av säkerhetspolis, ge ut och distribuera Solidaritets underjordiska veckoorgan Tygodnik Mazowsze med en upplaga av 60 000 i veckan, ett svårslaget rekord.. Michnik själv är historiker, filosof och fängelsekund.  Piotr Niemczycki, Gazetas förste redaktionssekreterare, numera viceordförande i styrelsen för holdingbolaget Agora (aktievärde cirka 5, 8 miljarder kronor) är utbildad filosof och fotograf. I själva verket har Gazeta Wyborcza ända sedan starten hyst en viss avoghet mot renodlade journalister. Jag minns en platsannons från början av 90-talet. ”Du bör helst inte ha studerat journalistik”. Varför det? ”Journalistik”, svarade man, ” det kan vi lära ut själva på sex månader. Men sociologi, arabiska eller historia, som man behöver kunna för att veta vad man skriver om, det kan vi inte lära ut på redaktionen.” 

Det är närmast en historisk lag att den mentalitet (eller kanske personlighetstyp) som bär upp ett tappert motstånd mot despotier, sällan kommer till sin rätt efter befrielsens timme. De effektivaste revolutionärerna är antingen politiska asketer (som Calvin eller Robespierre) eller gudabenådade populister (som Mbeki eller Walesa). När revolutionen segrat blir de förra oftast besvikna på sitt folk, som inte vill driva renhetsverket till vägs ände utan börjar spara till kylskåp, medan de senare sällan motstår frestelsen att fortsätta bruka sin talang att elda massorna mot verkliga eller overkliga fiender. 

Polen är inget undantag från den regeln. Solidaritet, som lyckats med det mirakulösa att skaka av sig sovjetsystemet utan att en fönsterruta blev krossad, splittrades mycket snabbt efter 1989, med benäget bistånd av sin egen populistiske ledare. Idag är det parti som med Tadeusz Mazowiecki i spetsen bildade Polens första demokratiska regering, praktiskt taget marginaliserat, fackföreningen är en populistisk och krympande rörelse och många av den tidens ledande intellektuella konverterat till misantropiska kolumnister. Solidaritets etos av personalistisk kristendom, politisk liberalism, självkritisk patriotism, frihetlig romantik (av Byrons, snarare än av Herders slag) och med-borgerlighet, som väckte en sådan beundran den gången, visade sig inte kunna överleva som politisk parti, inte heller som en social rörelse. Den kanske enda polska maktfaktor  av betydelse där man idag kan känna igen detta etos är, paradoxalt nog,  ett börsnoterat företag.

Det märks inte minst i symbolerna. På denna företag tycks makt omvänt proportionell till utrymme. Agoras styrelseordförande Wanda Rapaczynski, ägare till ett aktiepaket om cirka 100 miljoner kronor, (enligt Wall Street Journal bland Europas 30 mest inflytelserika kvinnor) huserar i en skrubb som skulle få en svensk kamrer att ropa på skyddsombudet. Hon har ett förflutet som politisk emigrant efter 1968, vidare vid amerikanska universitet och som viceordförande vid City Bank i New York, som hon lämnade när gamla klasskamrater på Gazeta kallade på henne. 

Gazeta Wyborczas förvandling från ett källarrörelse till ett hyperprofessionellt medieimperium och Adam Michniks skinnömsning från en orubblig dissident till försonlig kompromisspolitiker är uppbyggligt för många, upprörande för andra. Det är i varje fall rikt på intressanta komplikationer. Gazeta Wyborcza ägs huvudsakligen av de anställda, vilket borgar för självständighet. (52 procent av aktierna, som dock bara motsvarar 39 procent av rösterna, är ute på marknaden). 

Men hur rik får en journalist bli? När Gazetas moderföretag Agora S.A. efter åtta års expansion (nitton lokaltidningar, förvärv av ett tjugotal radiostationer och reklamföretag) introducerades på Londonbörsen år 1999 vaknade hundratals anställda – från kriminalreporter till städerska – som mångmiljonärer. Adam Michnik själv, som i egenskap av grundare av tidningen hade rätt till en mycket ansenlig aktiepost, var den ende som tackade nej till sin lott, med hänvisning till att det inte är hälsosamt för en politisk chefredaktör att vara rik, eller att ha ekonomiska intressen i sin tidning. 

Priset för denna moraliska komfort var övertygande: Michniks andel uppgick till över en miljon dollar. Det var förmodligen nödvändigt att betala. Hans politiska inflytande (på grund av hans förflutna, hans internationella anseende och Gazetas genomslagskraft) är så stort att han av elaka tungor kallas ”vicepresidenten”. Kritiker hävdar att Gazeta missbrukar sin makt att sätta agendan och definiera ut motståndare, att den tar otillbörliga hänsyn,  att denna tidning av gamla dissidenter på ett perverst sätt ingått allians med postkommunisterna i regeringen och att Michnik själv lider av storhetsvansinne. Michniks svar, publicerat – symboliskt, på tidningens 15-årsdag – är ett märkligt dokument, en sorts offentlig självrannsakan, en förtvivlad klagan över nationens tillstånd, som samtidigt sammanfattar de dilemman som infinner sig i övergången mellan två system. Adam Michnik ber sina läsare och sina vänner om ursäkt: han har varit för försonlig mot de gamla kommunisterna, för liberal i sina ekonomiska ställningstaganden, för litet liberal i de politiska.  Hans tidning har varit för skonsam mot regeringen,  och han själv har syndat med högfärd: han trodde att Gazeta Wyborcza och dess chefredaktör varit höjda över en viss sort misstankar… Men i fortsättningen lovar han läsarna en normal tidning – som inte lägger några band på sig… ”som fullföljer sin journalistiska plikt”.

Ingen polsk läsare behöver undra över vad det sista syftar på. Den 22 juli 2002 fick Michnik besök  av en välkänd filmproducent (Pianisten, Spindlers list) som hette Lew Rywin och hade utmärkta kontakter i det regerande postkommunistiska partiet. Rywin gjorde ett förslag: Om Agora betalade 17,5 miljoner dollar till honom och kamraterna i partiet, kunde han lova att medielagen ändrades så att Agora kunde köpa en rikstäckande tevestation, något företaget länge åstundat. På frågan om vem som sänt honom svarade Rywin: ”Gruppen som håller makten.” 

Vad Lew Rywin inte visste var att Michnik registrerade detta samtal på band. Samma kväll sökte Michnik upp premiärministern: Har du skickat Rywin till mig med detta förslag? Leszek Miller förnekade indignerat, kallade på Rywin som, gråtfärdig av förskräckelse, förnekade Millers inblandning med vägrade att säga mer. Detta är upphovet till ”Rywingate”, Polens största korruptionsskandal, åtföljd av två års tevesända utskottsförhör, förundersökning, och dom. Rywin är dömd i första instans till 2,5 års fängelse för ”bedrägeri”. Enligt domstolen skulle han ha agerat ensam, en tes som knappast någon i Polen tror på.

Facit: Enligt opinionsinstitutet OBOB hyste i höstas 19 procent av polackerna förtroende för premiärministern, 17 procent för sejmen (riksdagen) 70 procent för dagstidningarna.  

Det som skakade Michnik mest i denna affär, var att någon kunde tro att han, Adam Michnik ”med min biografi” skulle kunna vara motpart i en mutaffär. Det som förbryllade hans läsare, var att Gazeta dröjde sex månader med att offentliggöra skandalen. Först i december 2002 blev saken offentlig, genom att hela det bandade samtalet trycktes i Gazeta Wyborcza. Och det som idag upprör Adam Michnik, är att hans förklaring till detta dröjsmål inte utan vidare togs för gott. Med bitterhet citerar han en scen ur Stendahl som fångar ruttenheten i den franska restaurationen: En hederlig politiker, en monsieur Leuwen,  har kommit fram till att det inte längre är någon mening att vara hederlig – de flesta stjäl och de som inte gör det blir inte trodda ändå. 

Varför väntade han så länge? Först ville man försäkra sig om att alltsammans inte var en provokation, ägnat att hetsa tidningen mot regeringen. Sedan hölls nyheten inne av helt andra skäl: 

”Det var hösten 2002, sluttampen av Polens förhandlingar om EU-inträde. Att publicera just då riskerade att fatalt försvaga regeringens position i dessa förhandlingar. Efter  folkomröstningen på Irland, regeringskrisen i Holland, och en mängd franska röster som ville vänta med utvidgningen ville vi inte ta den risken. Kanske gjorde vi fel. Men hade vi publicerat kunde man istället klandra oss för ansvarslöshet. Det finns viktiga intressen – och det finns fundamentala intressen. Polens Nato- och EU-medlemskap var för mig sådana fundamentala, överordnade mål. För deras skull har min tidning ålagt sig en del restriktioner. Vi har inte censurerat nyheter, men inte heller kritiserat regeringen i den grad som den förtjänat. Vi har viskat när det var befogat att gasta. Vi har varit försiktiga med att kritisera nyckelländerna i Unionen, doserat klander med apoteksmått, för att inte reta i onödan. Men nu, med Polen tryggt förankrat i Nato och EU kan vi bli en normal tidning.”

Är det inte att blanda ihop roller? Jag anmärker att på Dagens Nyheter eller Aftenposten bekymrar sig knappast redaktörerna för hur deras alster skall tas emot av främmande makter. Michnik ser road på mig. ”Ja, det kan vara…men ser du, vi befinner oss i en annan situation. Jag kan försäkra dig att man i Vita Huset kan bli irriterad över franska tidningar och vid Quai d’Orsay över de amerikanska. I min tidning skriver vi man inte om Ukraina som man kunde ha lust till, vi skriver ytterst försiktigt, därför att så mycket blod flutit mellan våra folk. Hänsynslösa, subjektivt polska, det kan vi vara när vi rannsakar våra egna förbrytelser, inte ukrainarnas. Är det fel? Jag tror inte det.

En brittisk journalist, säger jag, skulle svara att det är fel. Publish and be damned, skulle han säga, ty vi har våra roller…

”Jag skulle vilja se den britt du talar om! Hade han långa intervjuer med IRA medan bomber kreverade i snabbköpen i London? Tror inte det.  Den journalist som gömmer sig bakom argumentet att han bara ansvarar för publiceringen, inte för konsekvenserna, är antingen en hycklare eller djupt ansvarslös. Är det tänkbart att man i New York Times trycker en giftångande artikel om de afroamerikanska medborgarnas förkastliga beteende? Varje redaktion håller sig med en sorts political correctness, jag är inte säker på att det är fel. Jag svär en hel del på redaktionen, men inte i tryck. Är det – självcensur? Eller snarare omsorg om samtalsklimatet? Tesen om politikens och pressens skilda roller låter attraktiv – men den är inte sann. Varje chefredaktör bedriver i någon mening politik eftersom han vet att allt han gör ingår i ett sammanhang. Jag vägrade trycka ett dokument som avslöjade att ett antal personer som idag respekteras för sitt motstånd mot totalitarismen i sin ungdom, på femtiotalet, skrivit ett rent angivelsebrev mot en respekterad filosofiprofessor, Wladyslaw Tatarkiewicz. För att hans föreläsningar skulle ha varit borgerliga, eller inte tillräckligt religionsfientliga, eller något sådant. Att idag utpeka dessa personer som stalinismens svarta får – utan att samtidigt berätta om deras senare bot och bättring – det vore rent bedrägeri mot läsaren. Och omvänt – att i en bok om Tatarkiewicz – eller om denna tid – inte ta med denna lista – hade också varit bedrägligt. Fakta lösryckta ur sitt sammanhang är inte sanna längre. Ett klassiskt exempel: det är något helt annat att skriva om polsk antisemitism i polska tidningar – och i amerikanska. I polska tidningar är saken uppenbar och de har en plikt att ägna sig åt den. I den amerikanska perceptionen finns detta ämne i ett helt deformerat sammanhang. Och lösryckt ur kontexten bygger den en bild av Polen som ett land tout court antisemitiskt. Därför har jag inga hämningar när jag skriver om detta i Polen, men använder ett helt annat språk när jag talar om detta i New York eller i Australien. 

Jag skall ge dig ett annat exempel på vad kontexten kan betyda. Häromåret fick vi veta att en polsk ärkebiskop anklagades för osedliga handlingar med unga präster. Att bara vidarebefordra sådant utan vattentäta bevis var ogörligt. Men inget av offren ville framträda med namn. Och om vi tryckte på eget ansvar – vad skulle folk säga?  Första reaktionen vore given: Se, dessa röda judar ur Gazeta Wyborcza attackerar vårt heliga katolska kyrka, vårt heliga katolska tro, vårt blod och vårt hopp – och varför? För de hatar kyrkan, såklart! Och plötsligt får publiceringen en helt annan effekt än den avsedda. Därför tror jag vi gjorde rätt när vi lät Rzeczpospolita komma före med nyheten, eftersom dessa fromma kristna stod över sådana misstankar. Vi har många svåra val – och de är moraliska. Att påstå att det rör sig om teknikaliteter är ren cynism.” 

Jag gör ett sista försök. Raison d’etat, säger jag, är när allt kommer omkring regeringens domän, medan pressen…

Michnik ser på mig som på något som sluppit ut ur drivhuset. ”Inte alls! Raison d’etat är varje medborgares domän!”. Sedan beställer han en ny whisky varmed det uppstår en stunds vila och jag hinner tänka att den praktiska rollfördelning mellan politiker, redaktörer och historiker, som gör våra debatter så lätthanterliga, kanske bara är bara möjlig i länder där historien rullar på i slow motion. Den gör onekligen livet lättare, men är det bra för demokratin med den sortens professionalisering? Också som journalister tänker vi och handlar som medborgare, men iklädda rollen slipper vi stå till svars för våra val… Men är han inte orolig för att läsarna skall förlora förtroende för en tidning vars chefredaktör samtidigt är politiker och diplomat?

”Inte alls. Man kan förlora i popularitet. Men den som vill bli älskad av alla borde spela i en orkester, inte redigera en tidning. Vi har förvisso betalat ett högt pris för att ha motat antisemitismen, för att ha motsatt oss dekommuniseringen. Men man förlorar inte i trovärdighet om man klart deklarerar på vilka grunder – värden, insikter, erfarenheter – som man intar sina ståndpunkter.. 

Adam Michnik har sannerligen inte gjort det lätt för sig. Han har förlorat många vänner från den heroiska motståndstiden eftersom han sett historiskt eller politiskt på sådant som de ville att han skulle döma med dissidentens blick. Han har – med framgång – försvarat en del gamla kommunistfunktionärer (samma som en gång höll honom fången) mot diverse utrensningsaktioner. Nu ber han – åtminstone delvis – om ursäkt för detta. Han anser fortfarande att de förtjänar erkänsla, eftersom de hade mod och omdöme att ge upp makten, ”att övervinna sitt eget förflutet”.  Han vidhåller att det var rätt att avstå från utrensningar. Men han ångrar överord och formuleringar, skriver han, som inte tog hänsyn till polackernas rättmätiga krav på historiskt rättvisa. (Det polska priset för utebliven häxjakt på gamla makthavare består i att många av dem lever idag långt bättre än de deras offer.) ”Jag var dock övertygad om att en revolution som konsekvent söker att skipa historisk rättvisa ändar i avrättningar av brittiska monarker, jakobinernas giljotiner och bolsjevikernas terror. Kort sagt – revolutionen som sökte friheten ändar i diktatur.”

Adam Michnik är svuren fiende till nationalismen, i synnerhet den polska. Några kritiker hävdar att han rentav ”fått nationalismen på hjärnan” till den grad att den skymmer vad man anser vara Polens modernare problem, till exempel den utbredda homofobin. Därför var den en aning förvånande, i varje fall för mig, att han i förhandlingar om Eu-konstitutionen understödde den polska ståndpunkten som (liksom Spanien) krävde en överrepresentation för dessa länder, en halsstarrighet som nästan stjälpte den historiska utvidgningen. Hur får han ihop det? 

”Till följd av ett lyckligt sammanträffande hamnade i Nice Polen och Spanien vid EU:s huvudbord. Och sedan plötsligt vill man flytta oss till sidobordet. Varför skulle vi inte försvara vad vi uppnått?”

”För logikens och rättvisans skull”, föreslår jag. 

”Det var inte Polen som tvingade Nice-fördraget på några andra. Inför den polska folkomröstningen om EU var dock Nice ett viktigt argument. Att sedan ge upp det utan vidare vore ytterst ologiskt. Alltså for jag till Berlin och Paris och grälade med Joschka Fischer och Olivier Duhamel, jag argumenterade att konstitutionsförslaget på ett olyckligt sätt stadfäster Frankrikes och Tysklands totala hegemoni inom EU. Men jag ylade inte som somliga polacker ”Nice eller döden”. När sedan Spanien, efter attentatet och regeringsskiftet accepterade det nya fördraget, vore det absurt av Polen att ensamt streta emot.  Eftersom Polen i EU är under alla omständigheter hundra gånger bättre än Polen utanför EU.”

Jag invänder att här krockar dock två idéer om vad EU vill vara. Nationernas eller medborgarnas Europa. Vill man som Michnik komma ifrån nationalegoistiskt tänkande blir det direkt kontraproduktivt att ställa till bråk om nationella röster… 

”Det är riktigt, men sådana är realiteterna! Du känner till anekdoten om den belgiska armén: Valloner till höger, flamänder till vänster, kommenderar översten. Så blir en man över i mitten och han frågar var belgarna skall stå. Och du heter? – Rabinovitj. 

Visst finns det riktiga européer här och var. Men vi lever i nationernas Europa och låtsas man något annat ägnar man sig åt fiktion. Det är ingen tillfällighet att Tyskland kräver att Polen skall erkänna sin tyska minoritet, men vill inte erkänna någon minoritet i Tyskland. Sådana är fakta och den som blundar för dem, han hycklar. När Tysklans försvarar sina intressen, till exempel kräver att Polen skall höja skatterna, så skall det föreställa europeiskt tänkande. När Polen kräver att Tyskland skall öppna sin arbetsmarknad för polacker – anses det vara uttryck för etnisk egoism. Litet ologiskt, eller hur?” 

Integrationen är en lång process. Du kan inte förvänta dig att polacker, som så länge lidit för det nationella oberoendets skull, plötsligt skall deklarera sig som européer. Det tar tid. Men redan min son kommer nog resonera helt annorlunda än jag.”

Michnik ser dock fram emot en fördjupning av integrationen, ”bara den inte går for fort”. Inte heller är han oroad av att några länder springer före. ”Europe à deux vitesses är en klumpig formulering som leder tanken till diskriminering. Men principen stör mig inte. Inget kan ändra på det faktum att Frankrike och Tyskland är EU:s motor, så länge de inte stänger någon ute får de eller andra gärna springa före.” 

Bara någon vecka efter det att Polen kommit med i EU föreslog Adam Michnik att det skall utvidgas ytterligare. I en artikel skriven tillsammans med Ukrainas oppositionsledare Wiktor Justjenko, (publicerad i El Païs och i Gazeta Wyborcza), hävdar han att perspektivet av EU-medlemskap är helt avgörande för en demokratisering av detta väldiga land. Nu uttrycker sig Michnik litet tydligare: ”Ett Ukraina utan EU i sikte, det betyder rysk expansion västerut. Ukraina kommer slukas av Ryssland.” Också hans vän Joschka Fischer pläderar för vidare utvidgning. Fischer har övergett sin tidigare idé om ”kärneuropa”. Den strategiska uppgiften, sade han (i en intervju i Berliner Zeitung den 28 feb) är att skapa stabilitet i Europas grannskap, inbegripet Mellanöstern. Och vägen dit går via Turkiets medlemskap i unionen. 

”Om Turkiets medlemskap öppnar ett perspektiv för den islamiska världen så köper jag det argumentet.” 

Joschka Fischers idé tog inte väl emot i Frankrike, där många motsätter sig turkiskt medlemskap. Det har också hävdats att hela striden om kristendom i EU-konstitutionens preambel, egentligen inte hade med konfessionalism utan med vilja att stänga ute turkarna att göra. Den polska regeringen och Michnik själv har lidelsefullt pläderat för en ”kristen” skrivning, och samtidigt publicerat en artikel av den franske katoliken och historiker René Rémond, som beskrev hans ståndpunkt som ”komplett förryckt” och ” förnuftsstridigt”: En konstitution är ingen trosförklaring utan en reglering av maktförhållanden, hävdade Rémond. 

” Men här finns ingen konflikt! Ingen vill stänga ute muslimerna. Islam finns redan i Europa, det räcker att gå ut på gatan i Paris eller Stockholm.  Problemet är av ett annat slag. Den europeiska traditionen är obegriplig, oläslig och förljugen utan sitt kristna element. Liksom Skandinavien är obegriplig utan protestantismen och Ryssland utan ortodoxin.  

”400 år av islam på Balkan räknas inte?”

”Det räknas. Men det var säkert inte islam som skapade det som vi förstår som Europa. Jag tänker inte bryta lans för den saken – men något annat Europa än det som grundats på atensk demokrati, romersk lag, kristet caritas och 1789 års idéer – det finns inte. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Nyheter blir till brus när bakgrunden försvinner

June 21, 2004 /

DN  2004-06-21

Knappast någon konflikt ägnas mer sändningstid än den i Mellanöstern.
Då borde väl medborgaren veta vad den gäller?

Tillfrågade om vilka som ockuperar Gaza och Västbanken svarade 26procent av tyska och 43 av amerikanska studenter att det var palestinierna som var ockupanter. Varannan svävade på målet vidfrågan om vilka de omtalade “bosättarna” var. Några gissade på pakistanier eller talibaner, andra på afghaner, irakier, makedonier eller sydafrikanska farmare. En stor grupp hävdade bestämt att bosättarna var palestinier. Endast 11 procent av brittiska, 26 av tyska och 29 av amerikanska studenter kunde ge ett korrekt svar på båda frågorna.

Det betyder att trots den massiva bevakningen visste 90 procent av studenterna mindre än ingenting om Mellanöstern. (Eftersom felaktiga begrepp är i regel sämre än inga begrepp alls.)

Detta berättade Isabel Hilton från The New Yorker under årets Engelsbergseminarium på tema Media and Media Power. Och hon levererade en delförklaring till sakernas tillstånd (hämtad från samma enkät från Glasgow Media Group): Av varje sex timmars speakertext från Gaza och Västbanken ägnades mindre än två minuter åt konfliktens historia.

 Enligt Isabel Hilton är det den västerländska ungdomens enastående köpkraft som orsakat densammas ignorans. Jakten på annonsörerna, som är ute efter dem som ännu inte träffat sitt livsval i tandkrämsfrågan, har fått samtliga brittiska tidningar (med undantagför Financial Times) att rensa sina bilagor från långa utrikesanalyser till förmån för mode, nöje och matrecept. När berättelserna försvinner förlorar förstås dagsnyheter sin mening och förvandlas till brus – för somliga. 

Här har vi onekligen ett demokratiskt problem, men hur allvarligt är det? Ungdom är trots allt ett övergående tillstånd. Över konflikten i Mellanöstern har trots allt Tysklands studenter ett försumbart inflytande, den lär knappast bli värre av att de inte förstår den. Så kunde man tänka när man hört Anna Politkovskaja, Rysslands kanske främsta och modigaste journalist. 

Den 25 marsmassakrerade en rysk arméhelikopter tre ungdomar i republiken Ingusjien. Skrämda till självcensur av president Putin vågade ingen rysk tv-kanal och ingen tidning (utom Politkovskajas Novaja Gazeta) rapportera om den händelsen. Knappast någon västeuropeisk tidning har gjort det heller. “Så länge som Putin tas emot i Väst och slickas från hjässan till fotabjälle kan hans folk göra vad de vill med ryska journalister” sade Politkovskaja. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Kulturskymning. Om pressens infantilisering

March 11, 2003 /

DN 2003-03-11

KUNDE DET TÄNKAS att en sportredaktion sände i väg en journalist till – säg Zinedine Zidane, och att reportern inledde intervjun med att han aldrig sett fransmannen sparka boll, men vill fråga hur det känns, vilken musik han föredrar samt något om hans favoritfärg? 

Nej, det är inte sannolikt. Och hade det hänt är det fara värt att Zidane visade reportern på dörren. Inte av sårad fåfänga, vill jag tro, utan av respekt för journalistiken och för fotbollen, som är seriösa värv. 

För tjugo år sedan var det endast dampressens reportrar som ogenerat sökte upp författare vars böcker de inte läst. Numer kommer de också från den seriösa morgonpressen. Om författarens och konstnärens förvandling från upphovsman till celebritet vittnades nyligen under rubriken “Har kulturjournalistiken en framtid”. Någonting paradoxalt och oroväckande håller på att hända, det tycktes det hundratal journalister, kulturchefer och studenter från Norge, Danmark och Sverige som samlats på Voksenåsen i Oslo överens om. 

Å ena sidan tycks mediernas kulturintresse växa lavinartat, å den andra, och måhända just därför, behandlas kulturen allt mer i underhållnings- och nyhetstermer: Konstnärer som sevärdheter, bokutgivning som evenemang. Numer kan också svenska kultursidor, i stenhård kamp om att komma först, berätta vad som serverats på en författares “releaseparty” samt hur gästerna, som inte hunnit läsa boken, reagerat på dess ankomst. 

Och visst är det en sorts kulturnyhet. Enligt en annan syn handlar de mer beständiga kulturnyheterna om idéer och konstnärliga uttryck som vidgar vyer, förskjuter perspektiven och rubbar tankebanor. Men så är det inte längre i Norge, upplyste frilansjournalisten Tone Myklebost. Det är numera hart när omöjligt att intressera redaktörerna för intervjuer med författare som inte redan är berömda, vilket i praktiken utesluter icke-norrmän. En artikel om Fernando Pessoa avvisades av princip på ledande kultursidor: “För okänd i Norge.” 

En av arrangörerna för seminariet, Arne Ruth, (numera gästprofessor vid universitetet i Oslo) har bett Hans Magnus Enzensberger att under en månad läsa sex av Norges största tidningar. Resultatet, publicerat i Samtiden 1-2002, ger en förbluffande bild av pressens infantilisering. När det kommer till intresset för utrikesnyheter ligger också den mest seriösa norska tidning Aftenposten ett par tre divisioner under kontinentala kvalitetsblad, men farligt nära tyska Bild- Zeitung. Sex, kriminalitet, kändisar och avundsjuka (“Norges rikaste par”) dominerar förstasidorna. 

Enzensberger avstår från att jämföra kultursidorna “eftersom de norska tidningarna utgår ifrån att kulturhändelser nästan uteslutande äger rum i Norge.” Tankeväckande nog, finner han, har norrmännens intelligens inte tagit skada. De borde vara kroniskt underinformerade, men är tvärtom upplysta och intresserade av omvärlden. Men det betyder också att tidningarna kommit i otakt med sin publik? 

Steinar Hansson, tidigare kulturchef på Dagbladet och före detta chefredaktör för Dagsavisen, (vars kultursidor mest består av pop, stjärnor och mode) hävdade tvärtom att den norska pressen speglade efterfrågan. De långa analytiska artiklarna i Le Monde eller El País, antydde han, var svårförenliga med norrmännens jämlikhetssinne. Och ofrivilligt fick jag bilden av ett folk som på bakhala skidor besegrar svåraste motlut, men blänger snett på alla som uppskattar en smula läsmotstånd. 

Det var intressant att notera att ingen av de norska åhörarna hade lust att invända mot denna skymningsbild. Däremot förekom försök till förklaringar. Den mest gripande var den postkoloniala: Norge är ett ungt folk och litet folk, nyss befriat från utländsk dominans och därför utan gamla kulturtraditioner. Mot detta genmälde genast Tone Myklebost att de artiklar som ansågs för elitära i Norge fick hon genast publicerade på Island, lika postkolonialt och med en befolkning som ett kvarter av Oslo. 

Nej, Enzensberger har nog rätt, saken kan inte förklaras av befolkningens tilltagande lässvårigheter. Enligt en FN-undersökning är Norge det land där man avnjuter världens högsta livskvalité. Så tänk om Norge inte ligger efter utan snarare före i utvecklingen? Om det är postmodernt snarare än postkolonialt? Det antydde Jes Stein Pedersen, kulturchef på den danska Politiken. 

För inte så länge sedan, påminde han, fanns det på alla redaktioner några gråsprängda stofiler för vilka Euripides och Thomas Mann var ständigt aktuellare än Britney Spears, oaktat att de förra inte släppt på länge. Det var deras värdeskala som präglade tidningens tilltal, bedömde texternas angelägenhet och viktade nyheter. Inget kunde rubba deras tro på att det fanns ett Bosnien eller ett Somalia utanför det egna landet, trots att alla marknadsundersökningar antydde motsatsen. 

Naturligtvis är en sådan högfärd ganska omodern och i någon mening odemokratisk, och det var just det som var Pedersens poäng. Ty vilken är den mest demokratiska kulturformen i världen? Den amerikanska populärkulturen, svarade Pedersen. Den har sedan kriget utmanat alla auktoriteter och konservativa värdehierarkier och faktiskt bidragit till att underminera en del nattståndet tankegods. Den är huvudsakligen icke-verbal, snarare vokal och visuell och kan därför avnjutas världen över utan de förkunskaper som genom tiderna utestängt majoriteten från litteraturen och konsten. Den ersätter sammanhängande berättelser med associativa flöden. Pedersen citerade den tyske litteraturprofessorn Winfried Fluck: 

“Utvecklingen av populärkulturen via romanen över bildmedierna till popmusikens triumf och tevens ´centrumlösa´ heterogenitet har skapat kulturella uttrycksformer som är exceptionellt användbara för imaginärt självförverkligande. Resultatet är ett växande gap mellan expressiva former och moraliska, sociala och berättande sammanhang. Amerikaniseringen har burits fram av löftet om imaginärt självförverkligande för de individer som frigjorts från sociala normers och kulturtraditioners band.” 

Den sortens amerikanisering, inskärper Fluck, skall inte förväxlas med den amerikanska kulturen, än mindre med någon kulturimperialism. Amerika är i själva verket amerikaniseringens första offer, ty den är ett annat ord för den moderniseringsprocess som drivs fram av en rastlös individualism hos de frigjorda och mätta. “Därför blir vi inte amerikaniserade. Vi amerikaniserar oss själva.” 

Det ligger något i det. Är vi inte snart där själva? Återstår att förstå varför redaktörer rusar långt före läsarna in i denna återvändsgränd. Kan det vara för att tidningsmakare är så begivna på nyheter? 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Estonia och dränkta källare

August 9, 2000 /

DN 2000-08-09

KANALCHEFEN Ingrid Östlund och riksdagskvinnan Birgitta Sellén begår det vanliga misstaget: Av den lättsamma tonen i min artikel drar de slutsatsen att den vilar på lättsinnig research. Men jag har – i motsats till Ingrid Östlund, får jag förmoda – sett samtliga de vägsträckor, broar och hus som kommunkansliet samt räddningstjänsten i Ånge pekat ut för mig som hårdast drabbade. Vår kontrovers gäller därför inte vad som hänt utan med vilka ord och tonlägen som man bäst beskriver det inträffade. 

De flesta medier och somliga politiker valde att tala om “katastrof”. Det betyder “omstörtning”, “sammanbrott” och är det starkaste ord vi har för en olycka. Vi bör därför reservera det för händelser som på avgörande sätt havererar människors existens. Diskoteksbranden i Göteborg var en katastrof, liksom Estonias förlisning och Concordekraschen. 

Men man våldför sig på språket och sunda förnuftet om man placerar en begränsad översvämning där ingen kommit till skada i samma kategori som dessa olyckor. 

Jag envisas med att vårda mina fördomar om norrlänningar, särskilt den om deras språkkänsla som jag fått för mig inte tål överdrifter. Kanske är det trots allt inte fördomar. Ordet “katastrof” har jag inte hört uttalas i Ångetrakten, inte ens av folk som fått sina källare dränkta. Jag läser i Falu Kuriren (3/8) att man i staden häpnade över riksmediernas plötsliga upphetsning över vattenståndet i ån, som inte var mycket högre än under normal vårflod. “Den här gången trängdes rikspressen med kameramän från samtliga tv-kanaler. Vi kunde tro att Falun likt ett Atlantis var på väg att försvinna under vattenmassorna. Falubor skakade på huvudet. Det hela var ju löjligt. Var rapporterna från övriga katastrofområden lika överdrivna?” 

Ja, det verkar inte bättre. Och jag tror inte att man bagatelliserar de översvämmades prövningar genom att korrigera de röster som tagit till överord å deras vägnar. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

På spaning efter en katastrof

August 1, 2000 /

DN 2000-08-01

Maciej Zaremba reser i mediernas spår – och får leta länge efter översvämningarnas offer.  

Medan X 2000 stävar genom regndimmorna mot norr upptäcker jag en färsk ciabatta i tågbaren. Jag ber att få den, med ost. 

Det är inte möjligt, svarar flickan i luckan, ciabattan kan endast fås med röra: tonfisk eller vegetarisk. Så det finns ingen ost? Jodå, med den får inte serveras med ciabattan. Ciabattan skall serveras med röran. Men kan hon inte lägga ett stycke ost på ett stycke bröd, när nu bägge finns till hands? Nej, svarar flickan en aning uppgivet. Det är många som vill det, men det är faktiskt förbjudet. 

Förbjudet? Vem kan förbjuda en svensk tös att lägga ost på ciabatta? Trafikrestauranger AB. Ciabatta, har de bestämt, skall serveras med röra och kallas då presto. Men när det nu inte finns några vittnen – kunde hon kanske . . . jag betalar bra. Hon tvekar ett ögonblick och ler sedan generad. Jag förstår hur ni känner. Men – det går inte. 

Ingen dålig inledning, tänker jag. Jag är på väg till Medelpad för att skildra hur människor beter sig när normaliteten sätts ur spel. Lyder de regler – eller improviserar i stället? Stämmer min teori skulle man i Ånge lägga ost på ciabattan. Enligt medierna råder det kaos i trakten: Folk undsätts med helikoptrar, hus faller ned i vatten eller bränns ned för att hindra värre förödelse. Tusentals människor har fått sina hus förstörda, står det i Expressen, som utnämnt södra Norrland till katastrofområde. Och värst är det alltså i Ånge kommun. Norrlänningar är inte nervösa av sig, så när de nu kräver att Göran Persson skall komma måste det vara riktigt allvar. 

Det pyr fortfarande ur grusmassorna som brandkåren vräkt över det nedbrunna huset i Torpshammar. Bakom dundrar Gimån, till vardags en rännil, men som nyss hotade att dränka sågverket och bensinstationen. “Så där vackert kunde det få vara förjämnan”, säger någon drömskt. Han är från Ljungaverk, där vattnet härjade som värst. Jag minns uppgiften om mängden förstörda hus. Kan han säga mig var de hemlösa finns? 

“De hemlösa? Det finns en, Lindeberg, och honom har du väl redan sett på tv”, svarar mannen, nu mindre vänligt. “Du skall veta att här är folk vant vid det mesta. Men får jag bra betalt säger jag att det råder katastrofstämning.” 

Han har känt igen journalisten. Det gör man snabbt i Ånge. Det händer också att man förekommer: Jag skall veta att det inte var Ångebor utan sommargäster som enligt Expressen “räddats med helikopter” från det inregnade Karlsro. Och att de inte led värre nöd än att de tröttnade på regnet. Jag kontrollerar, det stämmer. De räddade riskerade att missa en färja till Åland. 

Snart står det klart att Ånge är fel plats att studera undantagstillstånd. De allra flesta av kommunens 11 000 invånare kom aldrig i kontakt med några vattenmassor, utom via medierna förstås. De behövdes inte heller i räddningsarbetet, som sköttes med tunga maskiner. Räddningstjänsten upplyser att inget liv eller lem var i fara samt att allt utom trafiken fungerade som vanligt. Utom i en by som blev av med vatten och telefon. Men var inte Ånge “isolerat från omvärlden”? Jo, men inte av störtfloder utan av brandkåren, som under ett dygn stängde av den enda väg som inte var översvämmad. Och förstörda hus? “Två stycken, de du såg på tv, ett tredje går nog att rädda”. 

Det är förstås dystert med vatten i källaren, försvagade husgrunder, tio tusen i självrisk och en omväg på fem kilometer till affären, tills bron blivit lagad. Men katastrof? Ekonomisk kanske? Nja . . . kommunalrådet vill korrigera uppgifterna i massmedierna. Det blir inte hundra miljoner som han sagt till Expressen, snarare bli det tio. Inget större hål i en budget på en halv miljard, det medger han. Så hur blev det en nolla för mycket? Jo, han var lite otydlig, det var Vägverkets tänkta förluster han menade, inte kommunens. Nej, han kom sig inte för att dementera. 

Ändå har kommunalrådet visat återhållsamhet. Vid minst fem tillfällen ville journalister få honom att säga att Göran Persson ovillkorligen måste besöka “katastrofområdet”. Men han höll på sig. Andra politiker var mindre nödbedda och snart kunde Expressen rädda löpsedeln med de övergivna drabbades rättmätiga vrede. 

Jag märker att Ångeborna är så lagom förtjusta i bilden av norrlänningen som ropar på pappa Persson så fort de blivit blöta om fötterna eller mistat en bro. Den är varken förenlig med norrlänningens självbild eller ens sann. “Tro inte tidningarna, här har ingen varit isolerad, skall du veta”, får jag höra från grävmaskinisten som försöker få Granån tillbaka i sin fåra. “Folk har varit med förr. När bron försvann fällde de en gran över ån och knallade över på den. Men man skall inte såga av grenar, dem har man till räcke.” 

Jag inser att jag börjar få ihop material till ett annat reportage, ett uppbyggligt stycke om den rådige skogsbon som varit med förr. Lite klichéartat, måhända, men sannare. Det är dock inte säkert att sånt skulle uppskattas efter förtjänst, ens i Ånge. Alla vet ju att det är som nydrabbad som man har en chans att komma med i tv och uppmärksammas av kanslihuset. Och det kan behövas för en kommun där politiken står för de flesta arbetstillfällen. Likväl vill jag läsa den doktorsavhandling som bevisar hur symbiosen mellan offerfixerade medier och statsberoende kommuner vanställer kvällsnyheterna. 

Här invänder människovännen att hela den orkestrerade kampanjen dock får det goda med sig att staten nu kanske kompenserar enskilda som drabbats av höga självrisker. Ja, men till vilket pris? Jag misstänker att norrländska dalbor vet vad de gör. De vill bo nära vattnet, även med risk att vart tjugonde år få länspumpa källaren. Men kräver de att staten skall betala den utgiften lär de snart befrias från förmånen att ta sådana risker. Redan har direktiv utgått till Boverket att se över reglerna för bygglov nära sjön. 

Det är riskabelt att framställas som alltför lättdrabbad. Ty det är fara värt att hjälparen ser till att man i fortsättningen inte får chans att göra några dumheter. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Reportern talar till sig själv

October 12, 1997 /

DN 1997-10-12

Under den mest intensiva skrivfasen, när reportern skall knyta ihop de flisor av verklighet som han samlat i Algeriet eller Azerbajdzjan till en imponerande syntes, blir hans seende mycket smalt. När han går i parken för att samla tankarna eller bläddrar i en bok är hans sinne som en håv – det fiskar bara upp det som är direkt användbart för skrivandet. 

Det som inte passar in i tankepusslet ratas eller stängs ute: av den älskades kvitter uppfattar han bara två formuleringar som kanske kan komma till pass, av boken han läst en tanke, utryckt ur sitt sammanhang. Varar tillståndet för länge är då lätt hänt att skribenten börjar äcklas över sig själv. Ingenting ser han längre för dess egen skull. Världens mångfald blir till något som genast skall förbrukas – som metaforer, parabler eller annat byggmaterial. 

För en poetisk själ och stram stilist som Ryszard Kapuscinski måste hans egen sensibilitet ibland framstå som en fiende – alltför mycket väsentligt tränger sig på – men måste ratas. Så tror jag att den världsberömde reporterns serie av Lapidarium-böcker kommit till, som ett försök att rädda hemlösa bilder och tankar undan förgängelsen. Här finns minireportage, iakttagelser, dagboksblad, stilla polemiker mot husfilosofer, mementon och skrivrecept. Några äger närmast aforistisk dignitet, andra framstår kanske som banala – men naiviteten är, lär Kapuscinski, reporterns bästa vän. 

Tre “Lapidarium” har hittills utkommit i Polen och mötts av samma köplust som Kapuscinskis klassiska reportage “Kejsaren”, “Shahernas shah” och “Imperiet”. Översättaren Anders Bodegård har valt ut fragment ur de tre böckerna. I vår utkommer i hans översättning Kapuscinskis kanske främsta reportagesamling, “Fotbollskriget”, på Bonniers förlag. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

© 2026 maciej zaremba

Theme by Anders Noren — Up ↑