Axess 2004
Intervju med Adam Michnik
Världens mest osannolika tidning heter Fakt. Förstasidan går i chockrosa, giftgrönt och gredelin. Rubrikerna lockar med ”chock” ”skam”, ”abnormt” ”horrör” eller bara ”otroligt”. Innanför kan man läsa om ufon som siktats över Warszawa, om en sångerskas magbesvär, eller om en man som nästan blivit strimlad av en galning med en motorsåg. Här och var förekommer mer normala nyheter, men oftast med vinkling år det groteska och sällan längre än stycket som slutar här.
Polacker, framgår det emellanåt, är världens bästa nation, vilket väcker lättförståelig avund bland andra, som av det skälet behandlar Polen och polacker illa.
Så långt är alltid som det skall. Tidningen Fakt är Axel Springers försök att bemäktiga sig den polska tidningsmarknaden, efter att ha lagt under sig den ungerska. Fakt är en polsk variant av Bild-Zeitung. Prisdumpad till hälften av vad konkurrenterna kostar har den sedan starten i höstas gått upp till en upplaga på över en halv miljon. Läsarna utfordras med våldtäkter, mord, häpnadsväckande tillfrisknanden, bara bröst, ondskefulla fäder och änglalika mödrar (eller tvärtom), och en ständigt pågående hetskampanj mot någon celebritet ur underhållningsdetaljen, allt framsjunget med flämtande diskant. Fakt har också ett politiskt budskap: alla polska problem hade kunnat lösas om det inte vore för att politiker och andra makthavare ljuger, stjäl och skor sig på bekostnad av den lilla människan som läser Fakt.
Så går det på från torsdag till tisdag. Men på onsdagar kommer den riktiga chocken: André Glücksmann kommenterar Aristofanes. Imré Kertész berättar om sitt författarskap. Zygmunt Bauman analyserar globaliseringens elände, Allen Ginsberg skaldar om Fernando Pessoa, Alain Besançon granskar atlantiska motsättningar medan Mario Vargas Llosa dissekerar den europeiska identiteten. Få artiklar är kortare än denna, fastän möjligen något mer kompakta. I övrigt: Antony Beevor, Emmanuel Todd, Joseph E. Stiglitz, Vaclav Klaus, Peter Sloterdijk, Niall Ferguson, dikter av Sylvia Plath…
Skandaltidningen Fakt är en avisa i full spagat. Fem dagar i veckan är världen en tvålopera: förfärande men hjärtknipande kamp mellan gott och ont, som i en roman av Alexandre Dumas. Den sjätte dagen (Fakt utkommer inte på söndagar) landar den sextonsidiga idébilagan ”Europa”. Plötsligt har allting två eller rentav tre aspekter samt undertext. Vid åsynen av denna mutation – Harlequinromanen och Frankfurtskolan inom samma pärmar, lockas man till samma kommentar som mannen inför giraffen, som fastslog för sig själv: ”Sådana djur finns inte”.
Centraleuropas mest framgångsrike tidningsmakare heter Adam Michnik. Hans Gazeta Wyborcza, årsbarnet med den polska demokratin, har i femton år dominerat Polens offentliga rum. För honom är Axel Springers boulvardblaska ”ett oerhört brutalt angrepp på debattklimatet och på de civiliserade sederna.”. Ja, så ter sig Fakt fem dagar i veckan. Och vad säger han om den sjätte?
”Det är rena surrealismen. Denna bilaga är så extremt elitär att den knappt kunde finna 600 köpare i landet. Men den går ut i 200 000”. Så vad är poängen, undrar jag. Kan det vara ett alibi för den polska intelligentsian, som gärna skulle vilja glutta i de gredelina sidorna men skäms?
”Å nej, vår intelligentia har inga skamkänslor! Jag tror att det är en kall marknadsberäkning”. Svarar Michnik. Och ser ganska stolt ut, eftersom han menar att denna märkliga tidningsmarknad där en Springer säljer bara bröst med hjälp av Imré Kertész istället för tvärtom, på sätt och vis är hans, Adam Michniks verk.
”Det normala är att sämre mynt tränger ut bättre, att tabloider drar ned kvalitetstidningar mot sin egen nivå. I Polen ser vi en motsatt rörelse. I femton år har Gazeta Wyborcza haft en särställning som den största, tongivande och mest framgångsrika tidningen. Med pervers envishet har vi publicerat långa och kvalificerade texter av Havel, Kolakowski, Derrida, Sontag, Habermas… För mig var detta en mission. Jag ville att Gazeta skulle vara en skola i tänkande som inte rör sig med stereotyper eller färdiga ideologiska mallar. I ett land som Polen, där avancerade tidskrifter förpassats till marginalen, kommer inte apotekaren i Szczebrzeszyn i kontakt med europeisk kultur och debatt om han inte får det i en dagstidning. Om vi tryckte dessa artiklar i en tidskrift kunde den kanske sälja 50 000. Nu når de ut till ett par miljoner. Och se – alla andra tidningar har följt efter och skaffat sig mer eller mindre lyckade idébilagor. Vi har lagt ribban, marknaden har vant sig, och nu tror alla redaktörer att de måste ha djupa tankar i bladet om de vill tagna på allvar.”
Ja, Gazeta Wyborcza trotsar de flesta recept för hur en modern dagstidning skall göras. I ena ändan är den korthuggen och instrumentell, ett slags fylligare Metro. I mitten är den som svenska morgontidningar, men utökad med en mängd specialbilagor (för kvinnor – Höga Klackar, för bilister –Höga varv, för gymnasister – Den polske plugghästen, osv.). Mot svansen och på lördagar övergår den i en blandning av New York Review of Books, Esprit, Granta, och Historisk Tidskrift, med artiklar som på andra håll bara förekommer i tidskrifter eller elittidningar som FAZ. Det betyder att alla de nycklar till samtidsdebatten som i ett land som Sverige eller Frankrike är förbehållna en intellektuell elit (en Robert Kagan, en Ulrich Beck, en Huntington, en Fukuyama, Stieglitz, Joschka Fischer eller Susan Sontag) kan den polske massläsaren insupa tillsammans med sportnyheterna för 4:80 om dagen. Adam Michnik: ”Vi gör inte en tidning för alla, vi försöker göra en tidning för envar”.
Hur kom han fram till detta recept? ”Recept? Gazeta är som den är….eftersom jag är den jag är! Som redaktör gör jag samma sak som jag gjorde som dissident, fängelsekund, aktivist i KOR i Solidaritet…Hör på, för att göra en bra tidning måste man ha en mission. Jag vill gå längre – man måste vara en profet. En Jeremia som känner sitt uppdrag och vet att en dag måste han säga Nej till farao och betala priset. Det kan hända att man kan göra ett resemagasin utan att vara profet, men inte en stor dagstidning med ambition att forma opinionen. Det är den ena sidan. Men om man bara är profet slutar man mumlande för sig själv i ett elfenbenstorn. En bra redaktör måste därför ha två själar, profetens och affärsmannens, som vet hur man överlever på marknaden. Men är man bara affärsman ändar man i ren och skär cynism, som Axel Springer.
Än så länge har receptet varit mycket framgångsrikt. Gazeta Wyborczas femtonåriga historia är i själva verket rena askungesagan. Jag råkade vara på plats när denna ”den första oberoende dagstidningen mellan Elbe och Stilla havet” tog sina första steg på våren 1989. (DN 3 juni 1989) En handfull entusiaster, de flesta med lång erfarenhet av samizdat, satt i en dagislokal (man fick gå ned på knä för att tvätta händerna, handfaten var anpassade för fyraåringar) och gjorde åtta sidor om dagen inför det första demokratiska val bakom järnridån. Det året vändes också några av presshistoriens vackrare blad. Den franska Libération skänkte intäkterna från en dagsupplaga, Le Monde skickade ett tryckeri, Robert Silvers på NYRB bistod med ett lån.
När jag tänker efter fanns nog inte många reguljära journalister i Gazetas första redaktion, vars kärna idag leder ett medieimperium. De flesta var essäister, psykologer, tekniker, ekonomer och alla var konspiratörer. Helena Luczywo, jämte Adam Michnik tidningens journalistiska genius, är utbildad ekonom och anglicist, men hennes främsta merit har varit att mellan 1981 och 1989, ständig jagad av säkerhetspolis, ge ut och distribuera Solidaritets underjordiska veckoorgan Tygodnik Mazowsze med en upplaga av 60 000 i veckan, ett svårslaget rekord.. Michnik själv är historiker, filosof och fängelsekund. Piotr Niemczycki, Gazetas förste redaktionssekreterare, numera viceordförande i styrelsen för holdingbolaget Agora (aktievärde cirka 5, 8 miljarder kronor) är utbildad filosof och fotograf. I själva verket har Gazeta Wyborcza ända sedan starten hyst en viss avoghet mot renodlade journalister. Jag minns en platsannons från början av 90-talet. ”Du bör helst inte ha studerat journalistik”. Varför det? ”Journalistik”, svarade man, ” det kan vi lära ut själva på sex månader. Men sociologi, arabiska eller historia, som man behöver kunna för att veta vad man skriver om, det kan vi inte lära ut på redaktionen.”
Det är närmast en historisk lag att den mentalitet (eller kanske personlighetstyp) som bär upp ett tappert motstånd mot despotier, sällan kommer till sin rätt efter befrielsens timme. De effektivaste revolutionärerna är antingen politiska asketer (som Calvin eller Robespierre) eller gudabenådade populister (som Mbeki eller Walesa). När revolutionen segrat blir de förra oftast besvikna på sitt folk, som inte vill driva renhetsverket till vägs ände utan börjar spara till kylskåp, medan de senare sällan motstår frestelsen att fortsätta bruka sin talang att elda massorna mot verkliga eller overkliga fiender.
Polen är inget undantag från den regeln. Solidaritet, som lyckats med det mirakulösa att skaka av sig sovjetsystemet utan att en fönsterruta blev krossad, splittrades mycket snabbt efter 1989, med benäget bistånd av sin egen populistiske ledare. Idag är det parti som med Tadeusz Mazowiecki i spetsen bildade Polens första demokratiska regering, praktiskt taget marginaliserat, fackföreningen är en populistisk och krympande rörelse och många av den tidens ledande intellektuella konverterat till misantropiska kolumnister. Solidaritets etos av personalistisk kristendom, politisk liberalism, självkritisk patriotism, frihetlig romantik (av Byrons, snarare än av Herders slag) och med-borgerlighet, som väckte en sådan beundran den gången, visade sig inte kunna överleva som politisk parti, inte heller som en social rörelse. Den kanske enda polska maktfaktor av betydelse där man idag kan känna igen detta etos är, paradoxalt nog, ett börsnoterat företag.
Det märks inte minst i symbolerna. På denna företag tycks makt omvänt proportionell till utrymme. Agoras styrelseordförande Wanda Rapaczynski, ägare till ett aktiepaket om cirka 100 miljoner kronor, (enligt Wall Street Journal bland Europas 30 mest inflytelserika kvinnor) huserar i en skrubb som skulle få en svensk kamrer att ropa på skyddsombudet. Hon har ett förflutet som politisk emigrant efter 1968, vidare vid amerikanska universitet och som viceordförande vid City Bank i New York, som hon lämnade när gamla klasskamrater på Gazeta kallade på henne.
Gazeta Wyborczas förvandling från ett källarrörelse till ett hyperprofessionellt medieimperium och Adam Michniks skinnömsning från en orubblig dissident till försonlig kompromisspolitiker är uppbyggligt för många, upprörande för andra. Det är i varje fall rikt på intressanta komplikationer. Gazeta Wyborcza ägs huvudsakligen av de anställda, vilket borgar för självständighet. (52 procent av aktierna, som dock bara motsvarar 39 procent av rösterna, är ute på marknaden).
Men hur rik får en journalist bli? När Gazetas moderföretag Agora S.A. efter åtta års expansion (nitton lokaltidningar, förvärv av ett tjugotal radiostationer och reklamföretag) introducerades på Londonbörsen år 1999 vaknade hundratals anställda – från kriminalreporter till städerska – som mångmiljonärer. Adam Michnik själv, som i egenskap av grundare av tidningen hade rätt till en mycket ansenlig aktiepost, var den ende som tackade nej till sin lott, med hänvisning till att det inte är hälsosamt för en politisk chefredaktör att vara rik, eller att ha ekonomiska intressen i sin tidning.
Priset för denna moraliska komfort var övertygande: Michniks andel uppgick till över en miljon dollar. Det var förmodligen nödvändigt att betala. Hans politiska inflytande (på grund av hans förflutna, hans internationella anseende och Gazetas genomslagskraft) är så stort att han av elaka tungor kallas ”vicepresidenten”. Kritiker hävdar att Gazeta missbrukar sin makt att sätta agendan och definiera ut motståndare, att den tar otillbörliga hänsyn, att denna tidning av gamla dissidenter på ett perverst sätt ingått allians med postkommunisterna i regeringen och att Michnik själv lider av storhetsvansinne. Michniks svar, publicerat – symboliskt, på tidningens 15-årsdag – är ett märkligt dokument, en sorts offentlig självrannsakan, en förtvivlad klagan över nationens tillstånd, som samtidigt sammanfattar de dilemman som infinner sig i övergången mellan två system. Adam Michnik ber sina läsare och sina vänner om ursäkt: han har varit för försonlig mot de gamla kommunisterna, för liberal i sina ekonomiska ställningstaganden, för litet liberal i de politiska. Hans tidning har varit för skonsam mot regeringen, och han själv har syndat med högfärd: han trodde att Gazeta Wyborcza och dess chefredaktör varit höjda över en viss sort misstankar… Men i fortsättningen lovar han läsarna en normal tidning – som inte lägger några band på sig… ”som fullföljer sin journalistiska plikt”.
Ingen polsk läsare behöver undra över vad det sista syftar på. Den 22 juli 2002 fick Michnik besök av en välkänd filmproducent (Pianisten, Spindlers list) som hette Lew Rywin och hade utmärkta kontakter i det regerande postkommunistiska partiet. Rywin gjorde ett förslag: Om Agora betalade 17,5 miljoner dollar till honom och kamraterna i partiet, kunde han lova att medielagen ändrades så att Agora kunde köpa en rikstäckande tevestation, något företaget länge åstundat. På frågan om vem som sänt honom svarade Rywin: ”Gruppen som håller makten.”
Vad Lew Rywin inte visste var att Michnik registrerade detta samtal på band. Samma kväll sökte Michnik upp premiärministern: Har du skickat Rywin till mig med detta förslag? Leszek Miller förnekade indignerat, kallade på Rywin som, gråtfärdig av förskräckelse, förnekade Millers inblandning med vägrade att säga mer. Detta är upphovet till ”Rywingate”, Polens största korruptionsskandal, åtföljd av två års tevesända utskottsförhör, förundersökning, och dom. Rywin är dömd i första instans till 2,5 års fängelse för ”bedrägeri”. Enligt domstolen skulle han ha agerat ensam, en tes som knappast någon i Polen tror på.
Facit: Enligt opinionsinstitutet OBOB hyste i höstas 19 procent av polackerna förtroende för premiärministern, 17 procent för sejmen (riksdagen) 70 procent för dagstidningarna.
Det som skakade Michnik mest i denna affär, var att någon kunde tro att han, Adam Michnik ”med min biografi” skulle kunna vara motpart i en mutaffär. Det som förbryllade hans läsare, var att Gazeta dröjde sex månader med att offentliggöra skandalen. Först i december 2002 blev saken offentlig, genom att hela det bandade samtalet trycktes i Gazeta Wyborcza. Och det som idag upprör Adam Michnik, är att hans förklaring till detta dröjsmål inte utan vidare togs för gott. Med bitterhet citerar han en scen ur Stendahl som fångar ruttenheten i den franska restaurationen: En hederlig politiker, en monsieur Leuwen, har kommit fram till att det inte längre är någon mening att vara hederlig – de flesta stjäl och de som inte gör det blir inte trodda ändå.
Varför väntade han så länge? Först ville man försäkra sig om att alltsammans inte var en provokation, ägnat att hetsa tidningen mot regeringen. Sedan hölls nyheten inne av helt andra skäl:
”Det var hösten 2002, sluttampen av Polens förhandlingar om EU-inträde. Att publicera just då riskerade att fatalt försvaga regeringens position i dessa förhandlingar. Efter folkomröstningen på Irland, regeringskrisen i Holland, och en mängd franska röster som ville vänta med utvidgningen ville vi inte ta den risken. Kanske gjorde vi fel. Men hade vi publicerat kunde man istället klandra oss för ansvarslöshet. Det finns viktiga intressen – och det finns fundamentala intressen. Polens Nato- och EU-medlemskap var för mig sådana fundamentala, överordnade mål. För deras skull har min tidning ålagt sig en del restriktioner. Vi har inte censurerat nyheter, men inte heller kritiserat regeringen i den grad som den förtjänat. Vi har viskat när det var befogat att gasta. Vi har varit försiktiga med att kritisera nyckelländerna i Unionen, doserat klander med apoteksmått, för att inte reta i onödan. Men nu, med Polen tryggt förankrat i Nato och EU kan vi bli en normal tidning.”
Är det inte att blanda ihop roller? Jag anmärker att på Dagens Nyheter eller Aftenposten bekymrar sig knappast redaktörerna för hur deras alster skall tas emot av främmande makter. Michnik ser road på mig. ”Ja, det kan vara…men ser du, vi befinner oss i en annan situation. Jag kan försäkra dig att man i Vita Huset kan bli irriterad över franska tidningar och vid Quai d’Orsay över de amerikanska. I min tidning skriver vi man inte om Ukraina som man kunde ha lust till, vi skriver ytterst försiktigt, därför att så mycket blod flutit mellan våra folk. Hänsynslösa, subjektivt polska, det kan vi vara när vi rannsakar våra egna förbrytelser, inte ukrainarnas. Är det fel? Jag tror inte det.
En brittisk journalist, säger jag, skulle svara att det är fel. Publish and be damned, skulle han säga, ty vi har våra roller…
”Jag skulle vilja se den britt du talar om! Hade han långa intervjuer med IRA medan bomber kreverade i snabbköpen i London? Tror inte det. Den journalist som gömmer sig bakom argumentet att han bara ansvarar för publiceringen, inte för konsekvenserna, är antingen en hycklare eller djupt ansvarslös. Är det tänkbart att man i New York Times trycker en giftångande artikel om de afroamerikanska medborgarnas förkastliga beteende? Varje redaktion håller sig med en sorts political correctness, jag är inte säker på att det är fel. Jag svär en hel del på redaktionen, men inte i tryck. Är det – självcensur? Eller snarare omsorg om samtalsklimatet? Tesen om politikens och pressens skilda roller låter attraktiv – men den är inte sann. Varje chefredaktör bedriver i någon mening politik eftersom han vet att allt han gör ingår i ett sammanhang. Jag vägrade trycka ett dokument som avslöjade att ett antal personer som idag respekteras för sitt motstånd mot totalitarismen i sin ungdom, på femtiotalet, skrivit ett rent angivelsebrev mot en respekterad filosofiprofessor, Wladyslaw Tatarkiewicz. För att hans föreläsningar skulle ha varit borgerliga, eller inte tillräckligt religionsfientliga, eller något sådant. Att idag utpeka dessa personer som stalinismens svarta får – utan att samtidigt berätta om deras senare bot och bättring – det vore rent bedrägeri mot läsaren. Och omvänt – att i en bok om Tatarkiewicz – eller om denna tid – inte ta med denna lista – hade också varit bedrägligt. Fakta lösryckta ur sitt sammanhang är inte sanna längre. Ett klassiskt exempel: det är något helt annat att skriva om polsk antisemitism i polska tidningar – och i amerikanska. I polska tidningar är saken uppenbar och de har en plikt att ägna sig åt den. I den amerikanska perceptionen finns detta ämne i ett helt deformerat sammanhang. Och lösryckt ur kontexten bygger den en bild av Polen som ett land tout court antisemitiskt. Därför har jag inga hämningar när jag skriver om detta i Polen, men använder ett helt annat språk när jag talar om detta i New York eller i Australien.
Jag skall ge dig ett annat exempel på vad kontexten kan betyda. Häromåret fick vi veta att en polsk ärkebiskop anklagades för osedliga handlingar med unga präster. Att bara vidarebefordra sådant utan vattentäta bevis var ogörligt. Men inget av offren ville framträda med namn. Och om vi tryckte på eget ansvar – vad skulle folk säga? Första reaktionen vore given: Se, dessa röda judar ur Gazeta Wyborcza attackerar vårt heliga katolska kyrka, vårt heliga katolska tro, vårt blod och vårt hopp – och varför? För de hatar kyrkan, såklart! Och plötsligt får publiceringen en helt annan effekt än den avsedda. Därför tror jag vi gjorde rätt när vi lät Rzeczpospolita komma före med nyheten, eftersom dessa fromma kristna stod över sådana misstankar. Vi har många svåra val – och de är moraliska. Att påstå att det rör sig om teknikaliteter är ren cynism.”
Jag gör ett sista försök. Raison d’etat, säger jag, är när allt kommer omkring regeringens domän, medan pressen…
Michnik ser på mig som på något som sluppit ut ur drivhuset. ”Inte alls! Raison d’etat är varje medborgares domän!”. Sedan beställer han en ny whisky varmed det uppstår en stunds vila och jag hinner tänka att den praktiska rollfördelning mellan politiker, redaktörer och historiker, som gör våra debatter så lätthanterliga, kanske bara är bara möjlig i länder där historien rullar på i slow motion. Den gör onekligen livet lättare, men är det bra för demokratin med den sortens professionalisering? Också som journalister tänker vi och handlar som medborgare, men iklädda rollen slipper vi stå till svars för våra val… Men är han inte orolig för att läsarna skall förlora förtroende för en tidning vars chefredaktör samtidigt är politiker och diplomat?
”Inte alls. Man kan förlora i popularitet. Men den som vill bli älskad av alla borde spela i en orkester, inte redigera en tidning. Vi har förvisso betalat ett högt pris för att ha motat antisemitismen, för att ha motsatt oss dekommuniseringen. Men man förlorar inte i trovärdighet om man klart deklarerar på vilka grunder – värden, insikter, erfarenheter – som man intar sina ståndpunkter..
Adam Michnik har sannerligen inte gjort det lätt för sig. Han har förlorat många vänner från den heroiska motståndstiden eftersom han sett historiskt eller politiskt på sådant som de ville att han skulle döma med dissidentens blick. Han har – med framgång – försvarat en del gamla kommunistfunktionärer (samma som en gång höll honom fången) mot diverse utrensningsaktioner. Nu ber han – åtminstone delvis – om ursäkt för detta. Han anser fortfarande att de förtjänar erkänsla, eftersom de hade mod och omdöme att ge upp makten, ”att övervinna sitt eget förflutet”. Han vidhåller att det var rätt att avstå från utrensningar. Men han ångrar överord och formuleringar, skriver han, som inte tog hänsyn till polackernas rättmätiga krav på historiskt rättvisa. (Det polska priset för utebliven häxjakt på gamla makthavare består i att många av dem lever idag långt bättre än de deras offer.) ”Jag var dock övertygad om att en revolution som konsekvent söker att skipa historisk rättvisa ändar i avrättningar av brittiska monarker, jakobinernas giljotiner och bolsjevikernas terror. Kort sagt – revolutionen som sökte friheten ändar i diktatur.”
Adam Michnik är svuren fiende till nationalismen, i synnerhet den polska. Några kritiker hävdar att han rentav ”fått nationalismen på hjärnan” till den grad att den skymmer vad man anser vara Polens modernare problem, till exempel den utbredda homofobin. Därför var den en aning förvånande, i varje fall för mig, att han i förhandlingar om Eu-konstitutionen understödde den polska ståndpunkten som (liksom Spanien) krävde en överrepresentation för dessa länder, en halsstarrighet som nästan stjälpte den historiska utvidgningen. Hur får han ihop det?
”Till följd av ett lyckligt sammanträffande hamnade i Nice Polen och Spanien vid EU:s huvudbord. Och sedan plötsligt vill man flytta oss till sidobordet. Varför skulle vi inte försvara vad vi uppnått?”
”För logikens och rättvisans skull”, föreslår jag.
”Det var inte Polen som tvingade Nice-fördraget på några andra. Inför den polska folkomröstningen om EU var dock Nice ett viktigt argument. Att sedan ge upp det utan vidare vore ytterst ologiskt. Alltså for jag till Berlin och Paris och grälade med Joschka Fischer och Olivier Duhamel, jag argumenterade att konstitutionsförslaget på ett olyckligt sätt stadfäster Frankrikes och Tysklands totala hegemoni inom EU. Men jag ylade inte som somliga polacker ”Nice eller döden”. När sedan Spanien, efter attentatet och regeringsskiftet accepterade det nya fördraget, vore det absurt av Polen att ensamt streta emot. Eftersom Polen i EU är under alla omständigheter hundra gånger bättre än Polen utanför EU.”
Jag invänder att här krockar dock två idéer om vad EU vill vara. Nationernas eller medborgarnas Europa. Vill man som Michnik komma ifrån nationalegoistiskt tänkande blir det direkt kontraproduktivt att ställa till bråk om nationella röster…
”Det är riktigt, men sådana är realiteterna! Du känner till anekdoten om den belgiska armén: Valloner till höger, flamänder till vänster, kommenderar översten. Så blir en man över i mitten och han frågar var belgarna skall stå. Och du heter? – Rabinovitj.
Visst finns det riktiga européer här och var. Men vi lever i nationernas Europa och låtsas man något annat ägnar man sig åt fiktion. Det är ingen tillfällighet att Tyskland kräver att Polen skall erkänna sin tyska minoritet, men vill inte erkänna någon minoritet i Tyskland. Sådana är fakta och den som blundar för dem, han hycklar. När Tysklans försvarar sina intressen, till exempel kräver att Polen skall höja skatterna, så skall det föreställa europeiskt tänkande. När Polen kräver att Tyskland skall öppna sin arbetsmarknad för polacker – anses det vara uttryck för etnisk egoism. Litet ologiskt, eller hur?”
Integrationen är en lång process. Du kan inte förvänta dig att polacker, som så länge lidit för det nationella oberoendets skull, plötsligt skall deklarera sig som européer. Det tar tid. Men redan min son kommer nog resonera helt annorlunda än jag.”
Michnik ser dock fram emot en fördjupning av integrationen, ”bara den inte går for fort”. Inte heller är han oroad av att några länder springer före. ”Europe à deux vitesses är en klumpig formulering som leder tanken till diskriminering. Men principen stör mig inte. Inget kan ändra på det faktum att Frankrike och Tyskland är EU:s motor, så länge de inte stänger någon ute får de eller andra gärna springa före.”
Bara någon vecka efter det att Polen kommit med i EU föreslog Adam Michnik att det skall utvidgas ytterligare. I en artikel skriven tillsammans med Ukrainas oppositionsledare Wiktor Justjenko, (publicerad i El Païs och i Gazeta Wyborcza), hävdar han att perspektivet av EU-medlemskap är helt avgörande för en demokratisering av detta väldiga land. Nu uttrycker sig Michnik litet tydligare: ”Ett Ukraina utan EU i sikte, det betyder rysk expansion västerut. Ukraina kommer slukas av Ryssland.” Också hans vän Joschka Fischer pläderar för vidare utvidgning. Fischer har övergett sin tidigare idé om ”kärneuropa”. Den strategiska uppgiften, sade han (i en intervju i Berliner Zeitung den 28 feb) är att skapa stabilitet i Europas grannskap, inbegripet Mellanöstern. Och vägen dit går via Turkiets medlemskap i unionen.
”Om Turkiets medlemskap öppnar ett perspektiv för den islamiska världen så köper jag det argumentet.”
Joschka Fischers idé tog inte väl emot i Frankrike, där många motsätter sig turkiskt medlemskap. Det har också hävdats att hela striden om kristendom i EU-konstitutionens preambel, egentligen inte hade med konfessionalism utan med vilja att stänga ute turkarna att göra. Den polska regeringen och Michnik själv har lidelsefullt pläderat för en ”kristen” skrivning, och samtidigt publicerat en artikel av den franske katoliken och historiker René Rémond, som beskrev hans ståndpunkt som ”komplett förryckt” och ” förnuftsstridigt”: En konstitution är ingen trosförklaring utan en reglering av maktförhållanden, hävdade Rémond.
” Men här finns ingen konflikt! Ingen vill stänga ute muslimerna. Islam finns redan i Europa, det räcker att gå ut på gatan i Paris eller Stockholm. Problemet är av ett annat slag. Den europeiska traditionen är obegriplig, oläslig och förljugen utan sitt kristna element. Liksom Skandinavien är obegriplig utan protestantismen och Ryssland utan ortodoxin.
”400 år av islam på Balkan räknas inte?”
”Det räknas. Men det var säkert inte islam som skapade det som vi förstår som Europa. Jag tänker inte bryta lans för den saken – men något annat Europa än det som grundats på atensk demokrati, romersk lag, kristet caritas och 1789 års idéer – det finns inte.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.