Category: Rashygien (Page 1 of 2)

DN 1997-11-02

Jag tror att det var Gunnar Fredriksson som var först med att inskärpa att författaren till DN:s artiklar om tvångssteriliseringar inte tillhörde den svenska gemenskapen. Han var nog katolik, menade Fredriksson. (AB 29/9). 

Gunnar Thomén i Medlemstidningen Kommunal följer upp analysen genom att fastslå, som “endast en sakupplysning”, att jag dessutom är polack. 

Men enligt Radio Islam beror mina fel på att jag i själva verket är jude. 

Tänk om de har rätt? Vad skall då Aftonbladets läsare tro? Hur skall de kunna tolka steriliseringsverksamheten? Det minsta de kan begära är att Gunnar Fredriksson, Gunnar Thomén och Ahmed Rami samordnar sina forskningar och enas om en gemensam version. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 1997-09-27

Barbro Lysen tvingades till abort och sterilisering när hon var havande i sjätte månaden

Ingen som i dag läser steriliseringslagarnas bokstav kan undgå att fråga sig hur man med stöd av dessa paragrafer kunde stympa en 15-årig flicka med motiveringen att hon för ofta synts i närheten av dansbanan. 

Likväl handlar det mesta av debatten om mer abstrakta aspekter: idéströmningar i 30-talets England, åsiktsskillnader mellan olika rasbiologer, samt, naturligtvis, det egendomliga i att någonting som varit dolt kommer upp i ljuset.  De absolut viktigaste frågorna – vem som tillämpade dessa lagar, hur och i vilket syfte – lämnas i det närmaste oberörda.  Själv tror jag att man måste gräva där man står.  Det är i den dagliga steriliseringspraktiken som man kan finna svaret på den centrala frågan: Hur kunde en stat som trodde sig humanast i världen samtidigt slå världsrekord i fysisk stympning av sina egna medborgare och sedan så grundligt förtränga vad den gjort. 

År 1950 var ett av rekordåren: 2 348 steriliserade, fler än under hela 30-talet och lika många som i Danmark under 20 år.  Den 1 februari 1950 sammanträder Medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd.  Det är den som tillstyrker eller avslår de lokala myndigheternas ansökningar.  Denna dag gäller det bland andra den 22-åriga Mathilde.  Underlaget består av ansökan från en fattigvårdsnämnd samt ett läkarintyg.  Här i sammandrag: 

Moderlös vid 11 veckors ålder.  En tattare lär vara fader till pat.  Han förde mestadels en ambulerande tillvaro och pat. följde med på hans färder.  Villkorlig dom för mordbrand och snatteri. Har en fästman som varit på ungdomsvårdsanstalt. Hon är gravid. Pat.  har visat sig vara mindre pålitlig.  Har gjort avbetalningsaffärer som hon ej kunnat klara av, brustit ibland i redovisning gentemot sin arbetsgivare och gjort sig skyldig till snatteri av ett par mindre paket kaffe. Hennes arbetsgivare förklarar henne villig och rätt duktig vissa tider, men det är ganska ojämnt.  Några intressen eller förmåga att taga vara på sin fritid visar hon ej, står med förkärlek och hänger vid tivoli, skjutbana och dylikt.  Oerhört slarvig och smutsig.  Verkar viljesvag och lättpåverkad.

Det framgår vidare att Mathilde är fullt frisk.  Nämnden har också fått resultatet av ett intelligenstest.  Det börjar med orden: “Blondin av tattarextraktion” och slutar: “Den extremt sladdriga attidyden i förening med det tidigare asociala levnadssättet motiverar – trots intelligenskvot 73 – sterilisering.”

Nämnden beslutar att Mathilde är efterbliven och skall steriliseras mot sin vilja.  Beslutet är signerat av tre läkare (Karl Loberg, Gunnar Domeij, Folke Kinnmark), en rasbiolog (Nils von Hofsten) samt en politiker.  Vad Nils von Hofsten kan ha för skäl vet vi ganska väl. Sju år tidigare upplyste han riksdagen om att “de s k tattarna i relativt stor utsträckning förete psykisk undermålighet och kunna steriliseras utan sitt samtycke”.

Men hur tänker politikern?  Hennes namn är Inga Thorsson.  Hennes närvaro i denna beslutsgrupp låter förstå att verksamheten är högprioriterad.  Man placerar inte en toppkraft, dåförtiden politisk sekreterare i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, senare bland annat Sveriges representant i FN:s befolkningskommission, i en betydelselös nämnd.  Men vad är det för ideologi som ger Inga Thorsson rätt att sterilisera Mathilde?  Och varför invänder hon inte mot etiketten “tattare”? 

Vi kan inte veta säkert.  Men i beslutsunderlaget finns en uppgift från fattigvårdsstyrelsen om att att Mathilde kostat samhället 795 kronor i bidrag.  Vi vet att överväganden om bygglov kan ta timmar och dagar i anspråk.  Jag har försökt räkna ut hur lång tid det tog för Inga Thorsson att komma fram till att Mathildes barn inte var önskvärda i folkhemmet.  Med tanke på att nämnden hade 85 liknande ärenden samma dag kunde det inte ta längre stund i anspråk än ett besök på damrummet. 

 I allt väsentligt (löpande band-principen, anonymiteten, omöjligheten att överklaga) liknade denna procedur vad som i dag gäller hos Utlänningsnämnden.

Mathilde klarade sig emellertid.  Hon tog sin nyfödda och rymde från lasarettet.  Kanske födde hon senare flera barn, men säkert inte på folkhemmets hygieniska barnkliniker.  Andra kvinnor tog inga risker.  Medan jag skriver detta blir jag uppringd av en fotograf som berättar att hon först nu förstår varför hon själv och hennes fem syskon (det yngsta fött 1961) alla kom till världen i familjens sovrum. “Mamma var livrädd för mödravården.  Hon var mörk och vi tillhörde de lägst stående.” 

År 1947 får de tre eller fyra läkare som utgör Socialpsykiatriska nämnden sällskap av två politiker som utses direkt av regeringen. Sammanlagt sju personer tjänstgör fram till 1975 som demokratins röst i steriliseringsgruppen. Under rekordåren 1947-52 och fram till 1962 är samtliga socialdemokrater.  Därefter förekommer också två centerpartister.  Exakt vilken roll politikerna spelar, när de driver på och när de säger emot läkarna, det lär forskningen utvisa. Men tillsammans undertecknar dessa sju representanter för folkvalda nära 50 000 steriliseringsbeslut.

 Åtskilliga debattörer har försökt avskilja steriliseringspolitiken från välfärdsstaten, som vore utrensningen av “de undermåliga” ett separat projekt, en kvarleva från äldre tiders tänkande och egentligen bekämpad av folkhemspolitiker.  Den som tror på detta måste emellertid förklara den egendomliga omständigheten att lagfäst sterilisering av “undermåliga” och “asociala” inte förekom i länder som fortsatte att behärskas av detta ålderdomliga tänkande.  I Europa förekom steriliseringar i stor skala praktiskt taget endast i Norden.  (Om man inte vill nämna Nazi-Tyskland, där Hitlers steriliseringsdekret från 1933 för övrigt byggde på ett lagförslag av Weimars socialdemokrater.  Se Paul Weindling: Health, Race and German Politics between National Unification and Nazism 1870-1975, Cambridge 1989). 

DN-artiklarna har visserligen lett till att steriliseringspraktiker avslöjats i Belgien, Tjeckoslovakien, Österrike, Frankrike och Japan.  Med det rör sig i de flesta fall om ljusskyggt missbruk av läkarmakten, inte beslut tagna av eniga riksdagar.

 Inte heller den ofta framförda tesen att det var välfärdsstaten som gjorde slut på barbariet håller i ljuset av fakta.  De svenska steriliseringarna rusar i höjden i samband med barnbidraget och samtidigt som politiker som Inga Thorsson börjar delta i besluten.  Före barnbidragsreformen 1948 steriliserades cirka 14 000 personer, efter den 48 000. 

Steriliseringspolitik modell bondeförbundet (“den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”, som det står i 1933 års program) hade i själva verket inga ideologiska utsikter att överleva 1945.  Det enda som kan förklara varför man i Sverige och övriga Norden kunde upprätthålla en praktik som i Tyskland visat sig vara första steget mot Förintelsen är, som jag skrev (21/8), att “mindervärdigheten” getts en annan betydelse.  Den syftar efter 1945 sällan på ras eller utländsk börd, men desto oftare på fattigdom, utanförskap, brist på delaktighet, egensinne, improduktivitet, trots i umgänge med myndigheter, kort sagt ovilja eller oförmåga att inordna sig i det alltmer genomdisciplinerade samhällsbygget “där aldrig mer någon luffare någonsin luffar” (Ekelöf).  Mindervärdigheten har ersatts av “undermåligheten” eller ännu hellre av “sinnesslöheten” och definierats i förhållande till ett radikalt och puritanskt skötsamhets- och hälsoideal.  Det förklarar varför de sinnesslöa plötsligt blir så många.

 Den annalkande välfärden ser nämligen ut att provocera fram en formlig epidemi av själslig abnormitet.  På 20-talet räknar Sverige cirka 14 000 “sinnesslöa” eller 0,2 procent av befolkningen.  Tjugofem år senare har deras andel stigit till ofattbara 5,2 procent (enligt Sinnesslövårdsutredningen 1946). Det innebär 340 000 personer.  Håll detta tal i minnet.  

Året därpå, 1947, utfärdar Medicinalstyrelsen “Råd och anvisningar rörande tillämpning av 1941 års steriliseringslag och abortlagen”.  På sidan 5 hoppas man att med hjälp av steriliseringar på ett par generationer väsentligt nedbringa de “sinesslöas” antal:  “En förutsättning härför är, att alla eller åtminstone det stora flertalet ej effektivt internerade sinneslöa steriliseras och att detta sker, innan de fått några barn.  Vikten härav är så mycket mera uppenbar som de sociala skälen äro lika starka som de eugeniska.” 

Vissa anstaltsläkare har rent av ålagts en tjänsteplikt att anmäla kandidater till sterilisering.   “Det skall här kraftigt understrykas, att det, för att steriliseringslagen skall ha åsyftad verkan, är synnerligen angeläget, att denna föreskrift .  . . tillämpas i största möjliga utsträckning”. 

Om bara hälften av dessa 340 000 var eller kunde komma i fertil ålder skulle det egentliga målet för steriliseringskampanjen vara sexsiffrigt.  Det kan låta groteskt, men i en artikel 1946 kommer Alva Myrdal fram till liknande siffror.  Hon har funnit att nära 5 procent av befolkningen och 3 procent av dem som hunnit bilda familj aldrig kan tänkas “hushålla”.  Dessa individer utgör ett svårt hinder för barnbidragsreformen, ty det finns risk att de inte använder pengarna ändamålsenligt.  Dessutom riskerar de att fortplanta sig ytterligare. 

“För de barn som redan är födda måste hjälpen nämligen till, även om stora svårigheter kvarstår att bedöma hur det mest ändamålsenligt bör utformas.  Men för de ännu ofödda barnen kan detta icke gälla.  . . Sterilisering måste komma till användning.  Men steriliseringarnas antal fortsätter att vara litet.”  (1 847 personer detta år, min anm.) Alva Myrdal drar en slutsats: 

“Skulle steriliseringslagen ge otillräckligt utrymme för den engångsoffensiv för sterilisering som måste till i samband med en bidragsreform, bör lagstiftningen tagas upp till omprövning.” 

Vilka är då “de sinnesslöa”? 

I den ovan citerade artikeln (“Kontanta barnbidrag kräver skärpt steriliseringslag?”, Tidskrift för Barnavård och Ungdomskydd nr 2/1946) återger Alva Myrdal fattigvårdens beskrivning av tolv familjer som enligt hennes mening skall hindras från vidare barnalstring. 

 Flicka, 20 år.  Nervös och gråter periodvis, skriver utmanande brev till myndigheterna, Flicka, 13 år, har svårt för sig i skolan och verkar klumpig och oföretagsam…Flicka 1,5 år, rätt liten och ynklig, vården under all kritik. Då hon föddes fick modern mödrahjälp på omkring 400 kronor beviljat på villkor att hon lär sterilisera sig, men hon vägrade…Gosse 15 år, harmynt, obegåvad…Flickor, 14 år, tvillingar, storväxta, klumpiga och rödhåriga…Pojke 3 år, ser något underlig ut…Flicka 11 år, astmasjuk…Modern klemar otroligt med barnen, som aldrig är annat än sjuka.

Mera står det inte. Och mycket mera behövs inte heller för att Medicinalstyrelsen skall bifalla bifalla fattigvårdens steriliseringsansökan, som ibland blott består av två ord: “Sexuellt opålitlig”.

 Den epidemi av “sinnesslöhet” som tycks drabba Sverige på 40-talet är lika mycket en kvasipsykiatrisk som en politisk konstruktion. Den kan inte förklaras utanför välfärdsprojektet, eftersom det i nio fall av tio inte handlar om en medicinsk diagnos utan om en bedömning av vederbörandes användbarhet, avelsvärde och förhållande till strävsamhetsidealet.

Klassificeringen är för det mesta inte i egentlig mening rasistisk, men den är lika obeveklig.  (En gång sinnesslö alltid sinnesslö.) Den dömer visserligen inte ut etniska grupper, den dömer ut individer och deras familjer.  De praktiska konsekvenserna är desamma: offret ställs utanför lagen och berövas den mest elementära rättigheten. 

Att ställa de mest beroende, de allra fattigaste och de “misskötsamma” utanför medborgarskapet kunde inte kännas helt främmande för 40-talets politiker.  Förunderlig är folkhemsmytens och Skolöverstyrelsens makt. De allra flesta svenskar har fått lära sig, och det har jag också tagit för givet, att den allmänna och lika rösträtten åtnjöts av alla myndiga sedan 1921. Det gjorde den inte. Det fanns ett betydelsefullt undantag.  Den som var “av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning” förlorade sin rösträtt.  (Paragraf 16 Riksdagsordningen.) Således var vi fram till för 50 år sedan inte lika i värdighet och värde. Lika var bara de som kunde göra rätt för sig. 

Märkligt nog sammanfaller myndigheternas uppskattningar av antalet “sinnesslöa” med antalet av samhället försörjda. Det rör sig om flera hundra tusen svenskar.  När fattigvårdsstrecket avskaffas 1945 finns alltså ett nytt streck redan färdigt.  Det ligger måhända lägre, men är i gengäld långt radikalare. Ur fattigdom kan man höja sig, men den som en gång stämplats som “undermålig” eller “sinnesslö” är utesluten för livet.  Ock så är hans efterkommande. 

Människor har genom tiderna föraktats, förtryckts och dömts till grymma straff.  Men aldrig tidigare har staten förnekat deras grundläggande rätt att födas till världen – och definitivt inte på så triviala grunder som en bidragsreform. 

Kanske beror mina vedersakares oförmåga att inse steriliseringarnas plats i välfärdsbygget på en alltför oskuldsfull människosyn. Som att de som tror sig ha de bästa avsikter också har dem. Eller att de som plågas av åsynen av elände verkligen bryr sig om de eländigas öde.  Men tänk om de bara vill ha det rent och snyggt omkring sig? 

Om Robert Moses, den amerikanske strukturomvandlaren av New York, har det sagts att han älskade mänskligheten och föraktade människorna.  Det mesta tyder på att det var krass samhällsnytta och sjuka renhetsdrömmar – och inte någon sentimental omsorg om individen som vägledde steriliseringspolitiken ända fram till slutet och att någon form av utpressning förekom in i det sista.

 Utländska medier som refererat DN-artiklarna har förvisso ofta överdrivit antalet tvångssteriliserade. Gunnar Broberg och Mattias Tydén söker i sin artikel (13/9) att snarare minimera deras antal. Vi är säkert överens att den moraliska bedömningen inte är avhängig av om det var tjugo, fyrtio eller femtio tusen svenskar som med skilda medel berövats fortplantningsförmågan. Men det finns två skäl att diskutera Brobergs och Tydéns uppskattningar. Det ena är historiska fakta. Det andra är respekten för offren.

 Gunnar Broberg och Mattias Tydén antar att merparten av de “medicinska” steriliseringarna är fullt frivilliga.  Jag tror inte att man kan dra den slutsatsen. Efter 1949 minskar nämligen antalet rashygieniskt motiverade steriliseringar samtidigt som de “medicinskt” motiverade ökar med minst samma antal. 

Enligt historikern Maija Runcis, som i detalj jämfört motiven i steriliseringsbesluten, handlar denna förskjutning om ett enkelt byte av etikett. Innehållet i myndighetens bedömningar är densamma.  “Undermålig”, “obehärskad”, “nervös”, “efterbliven”, “oansvarig”, “klen”, “imbecill” står vid sidan om de medicinska diagnoserna.

 Också de kvinnor som på 60-talet ser ut att ansöka om sterilisering som villkor för abort får finna sig i att få sin och familjens intelligens, avelsvärde och övriga kvaliteter bedömda. Vem underkastar sig sådant frivilligt? Jag råder ingen av dem att läsa dessa akter.  (Från 1970, om en sexbarnsmor som eventuellt själv söker sterilisering: Hållningslös. Litet torftig. Primitiv.) 

Man kan uttrycka det mera bestämt: Bland abortsökande väljer Medicinalstyrelsen ut de kvinnor vars avkomma inte platsar i samhället. De torftiga, hållningslösa, utmanande.  De får abort på villkor att de går med på sterilisering. Beslutet kan inte överklagas.  De övriga, de få välbeställda och välartade som söker abort, bedöms vara avelsdugliga och nekas operation. Det beslutet kan man emellertid överklaga. 

Barbro Lysén,  som häromdagen berättade en del av sin historia i TV, steriliserades 1946. Enligt statistiken fullt frivilligt, hon har själv undertecknat ansökan. Barbro är 72 år och utbildad sköterska. När hon var 20 blev hon med barn. 

Jag var så glad, jag var så lycklig, jag tyckte hela världen log mot mig. Jag sprang studsande till min läkare, han hette Staffan Friberg, för att berätta min lycka…Sedan kom jordskalvet. Han rusade upp.  Han var över mig som en demon.  Han stod upp och skrek.  Att jag inte var vatten värd. Att det var fruktansvärt oansvarigt av mig att sätta barn till världen.  Att det inte fick födas idioter i Sverige. Jag skulle genast göra abort och steriliseras, skrek han. Jag har aldrig i mitt liv blivit så utskälld av någon människa. Jag blev helt förkrossad.  Jag trodde på honom. När jag växte upp var läkares ord Guds ord.

 När Barbro var 16 år började hon nämligen få kramper. Doktor Friberg brydde sig inte om att låta undersöka saken närmare. Han konstaterade epilepsi och skrev ut medicin. “Direkt från doktorn åkte jag till Karolinska. Jag hade bara en tanke i huvudet, att jag inte fick föda ett sjukt barn.” 

Barbro ansökte om abort och fick avslag.  Villkoret för abort är sterilisering.  Hon förstod nu att både hon och det barn hon väntade inte var välkomna i samhället. Efter abortavslaget försökte hon ta sitt liv. Men i september 1946 undertecknade hon slutligen sin egen steriliseringsansökan.

Medicinalstyrelsens föreskrift: “Har tillstånd meddelats till abortframkallning hos rättskapabel kvinna under villkor av sterilisering, har hon att välja mellan antingen abortframkallning jämte sterilisering eller att avstå från aborten.” 

“Men då hade jag bara en tanke i huvudet – att inte föda ett sjukt barn. Sen fick det kosta mig vad som helst.” 

När Barbro kommer till Södra BB är hon i slutet av femte månaden. I tre veckor väntar hon på operation.  (Hon är förkyld och kan inte sövas.) “Och då börjar jag känna barnet så väl inom mig. Och jag ångrar mig.  Jag vill ha barnet, även om det är sjukt. Jag föll ihop i ett hörn och började gråta. Jag sade till läkarna ‘Jag vill inte opereras. Låt mig behålla mitt barn.’ De svarade: ‘Det är omöjligt, du har skrivit på papper, det blir operation imorgon.’ De var helt kalla. Det var fruktansvärt.” 

Läkarna, varav den ene hette Arne Kinch, ljög för Barbro Lysén. Men lögnen var satt i system av staten.  Ur “Råd och anvisningar rörande tillämpning av 1941 års steriliseringslag och abortlagen” (vars första mening för övrigt lyder: “Sterilisering har i vissa avseenden en mycket stor samhällelig betydelse.  Detta gäller särskilt ur arvshygienisk synpunkt.”) 

Vetskapen om att ett beslut fattats av medicinalstyrelsen synes ofta medföra, att en tidigare ovillig person underkastar sig ingreppet.  Den lämpligaste behandlingen av dylika patienter torde i regel vara den, att det betraktas som tämligen självfallet, att, när medicinalstyrelsen lämnat tillstånd till ingreppet, detta skall verkställas, ehuru en person naturligtvis icke på direkt förfrågan får undanhållas upplysning om att fysiskt tvång icke kommer att användas.

 Samhället måste ha varit särskilt angeläget om att slippa just Barbros barn. Det tvångsaborteras och Barbro steriliseras av doktor Arne Kinch i 26:e graviditetsveckan.  På vilken grund? Det vet man inte. Kanske för att hennes föräldrar var frånskilda och hon själv ogift? När Barbro efter denna abort för första gången undersöks på sjukhus framgår det att hon aldrig lidit av epilepsi. 

Det har också hävdats att enbart “humanitära” motiv låg bakom sterilisering av “utsläpade mödrar”, samt att dessa nog själva bad om ingreppet.  Denna optimistiska hypotes lär bli svår att bevisa. 

Mellan 1935 och 1951 avlider ett hundratal kvinnor i samband med abortoperationen.  Hälften av dem dör på grund av komplikationerna i samband med ingreppet, och de flesta av dessa därför att de steriliserats samtidigt med aborten. Dubbeloperationen innebär fyra gånger högre dödsrisk än förlossning, finner läkarna, och de försöker beveka Medicinalstyrelsen: 

I det mycket stora antal fall, där medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd ställer sterilisering som villkor för abort, medför detta, att kvinnan vid den kombinerade operationen löper avsevärd större risk än om hon födde barnet.  Även om det skulle anses vara ett samhällsintresse att kvinnan i sådana fall ej föder sitt barn, kan det ur operativ synpunkt starkt ifrågasättas det berättigade i att uppställa ett sådant villkor med hänsyn till den ökade risken som det kombinerade ingreppet medför…

Lika allvarligt är problemet beträffande kvinnan som själv anhåller om och får sterilisering i samband med legal abort vid “svaghet”, förlitande sig på, att den medgivande myndigheten avgör vad som är det bästa för henne.  Födde hon i stället sitt barn, vore dödsrisken minimal, steriliserades hon sedan ett par veckor efter förlossningen vore den risken också minimal. (Läkaren Erik Klintskog i Svenska Läkartidningen nr 26 1952.) 

Medicinalstyrelsen ger sig inte. Även i fortsättningen och ända fram till 1975 ställs krav på samtidig sterilisering vid abort. Det är givetvis brottsligt och kan även förefalla irrationellt, men är i själva verket högst förnuftigt från avelssynpunkt.  Att utföra båda ingreppen samtidigt är att se till att kvinnorna inte rymmer från steriliseringen. Historikern Maija Runcis har nämligen funnit att tjugo procent av dem som mellan 1935 och 1946 beviljas sterilisering, däribland som abortvillkor, aldrig infinner sig till operationen. 

För att kunna diskutera denna historia i ordnade former måste man skilja på välfärdspolitik och välfärdsstaten. Den förra är en generell idé som syftar till att ge alla en dräglig tillvaro och ett skyddsnät mot arbetslöshet, sjukdom och olyckor. En sådan politik kan organiseras på många olika sätt. 

Den senare var en bestämd historisk, juridisk och mental konstruktion där staten hade ambitionen att avvänja befolkningen från att spisa i köket, där mänsklig mångfald stod i vägen för framsteget och där generella barnbidrag förutsatte “steriliseringskampanjer”. Där hade medborgarna vidsträckta fordringar på staten, men få rättigheter till skydd för sin autonomi.  Där spelade också föreställningar om “ett folk” av en särskild beskaffenhet en framträdande roll, liksom gjorde religiös vetenskapstro och puritansk avhållsamhetsmoral. 

Det var också ett statskick där alltför mycket odelad makt samlats hos de verkställande organen. Själv tror jag inte att barbariet kan förklaras utan bakgrund i den nordiska rättspositivismen, den doktrin som under 30-talet gjorde rent hus med föreställningar om mänskliga rättigheter och reducerade rättvisan till en teknik i tjänst hos statens vilja. 

Denna ideologi lever förvisso kvar.  Jag läser i en nyutkommen försvarsskrift för välfärdsstaten att i en sådan

finns i princip inte längre några gränser för hur långt de demokratiskt fattade besluten kan sträcka sig… Majoritetsprincipen ger oss impulsen att lägga oss i varandras liv… När t ex handikappades liv, via skattsedeln, blir något mer än en angelägenhet mellan de berörda och välgörenheten i det civila samhället, skapas ett demokratiskt kitt som inte bör underskattas. 

Ja, det var väl så det gick till.  Det från mentalitetshistorisk synpunkt kanske mest tänkvärda i denna dystra historia är legeringen av socialism, modernitet och pseudovetenskap med bondesamhällets aversion mot avvikande. I en mycket insiktsfull artikel (Expressen 30/8) skriver P O Enquist något tillspetsat, att “steriliseringstragedin kom inte från vänster eller höger.  Den kom inifrån och långt bakifrån, från det svenska bondesamhället.” 

Människor i de steriliseringsansökningar som Inga Thorsson tillstyrker på 50-talet beskrivs med liknande språk som det Alva Myrdal gör till sitt 1946 i akt och mening att minska antalet bidragstagare. Hon fäster sig vid samma saker som dagens mobbare på skolgården: “rödhårig, harmynt, ser underlig ut”. 

Tydligen finns det två sätt att uppfatta tvångssteriliseringarna: som en ohygglig konsekvens av en moderniserande utopi om det renstädade och kostnadsmedvetna folkhemmet, eller som en reform där ett fruktansvärt vapen lagts i händerna på skvallerkärringarna och andra rättänkande i socknen. Jag misstänker att folkhemmets gåta kan förklaras av att båda inträffade samtidigt. 

1947 utfärdar Medicinalstyrelsen föreskrifter för steriliseringslagarnas tillämpning. Det har stadgats i lagen att förutom läkaren skall också “anförvanter, make eller andra” få anföra relevanta omständigheter. 

Kretsen av dem, som kunna avge intyget, har emellertid för att i görligaste mån underlätta ansökningsförfarandet gjorts så vid som gärna är tänkbart…denna bilaga kan undertecknas av vilken trovärdig person som helst, som över huvud vet något om den till sterilisering föreslagne. 

Maciej Zaremba

Mathildes namn är ändrat.

Tidigare artiklar har varit införda:

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 1997-08-21

The welfare society used forced sterilization to minimize the number of citizens on social handouts, writes Maciej Zaremba.

”It smacks strongly of Nazism”, wrote Gunnar Myrdal in 1938 in a private letter to a party colleague, Disa Wästberg. A startling comment, as it referred to a pet concern of the Social Democrats, one that in fact represented a practical application of Myrdal’s own line of thinking. The 1938 report of the Population Commission, which was what the writer had found so distasteful, had drawn some logical conclusions from Gunnar and Alva Myrdal’s book, ‘Crisis in the Population Question’, published three years earlier. In it, the Mydrals prescribed ‘a pretty ruthless sterilization process’, involving the use of violence when necessary, with the aim of ‘screening out highly degenerate individuals’, and they expressed the hope that in the years ahead, with the aid of racial biology, it would be possible to breed individuals ‘with particularly desirable qualities’. What had happened? Was it Gunnar Myrdal and the Social Democrats who had changed tone or was it Nazism? (At the time, this question could not be discussed. Myrdal’s assessment did not come to light until after his death.)

According to the prevalent historical account, however, the answer is that neither had changed tone. To the extent that the race hygienic actions of the Social Democrats are even mentioned in the history books, the authors would have it that it was largely a question of ‘reform eugenics’, in other words an expressly non-racist ‘population policy’ aimed simply at reducing the incidence of hereditary disease. Thus, it was argued, Nordic race hygiene was completely different from that of Nazi Germany. As we shall see, this interpretation is false. All the same, Gunnar Myrdal had reason to feel a little out of sorts. His ideas on decontaminating ‘the human material’ became somewhat browner in colour when it was time for them to be implemented by Government and Parliament.

Up until the outbreak of World War II, there were few objections in official Sweden to German race hygiene. Nazis were invited to lecture at the Institute of Racial Biology in Uppsala or were consulted as experts when a new director was to be appointed there. As late as 1938, the Swedish State Population Commission still felt unable to dissociate itself from the Nuremberg Laws. It did feel that the Germans had gone too far but contented itself with a reference to the fact that the laws had generated ‘widespread disapproval…in the international community’. Gunnar Broberg and Mattias Tydén conclude: ‘When pluses and minuses were added up, the balance seems actually to have been in Germany’s favour.’

On 2 June 1942, the first report of the Holocaust reached the world via the BBC. In occupied Norway, Vidkun Quisling broadened the scope of the sterilization law (which was similar to the Swedish one) with a section about ‘preserving the race’. In the same year, an undersecretary of state in Stockholm ordered the Board of Health and Welfare to ‘make an inventory of the tattare and Gypsies present in the realm’. (Tattare was, and is, a catch-all Swedish word for wandering vagrants, vagabonds, Gypsies, etc, often used derogatorily — translator’s note.)  The decision was brought before the Cabinet on 25 September, signed by social affairs minister Gustav Möller as well as by the young undersecretary, and a copy was sent to the Institute for Racial Biology. The undersecretary’s name was Tage Erlander, future prime minister of Sweden. 

What is the purpose of preparing such a list? The cabinet decision does not make this clear. I have taken the trouble to do some research into the material on which Tage Erlander based the decision. In a file labelled ‘The Tattare Question’ there is an analysis of the problem by the Board of Health and Welfare, dated 28 June 1937:

Here, we are presented with a specific racial problem, in which an ethnic element of a disposition and inclination, and a way of life deriving therefrom, alien to our own, cannot profitably be assimilated into our race. (…) The Board is…not convinced that public measures leading to closer assimilation of such alien racial elements would be to the general good in the long term. There is a risk that the alien constitutive characteristics (of these individuals) would live on in forthcoming, superficially assimilated generations and give rise to lifestyles deviating from those of our society. (…) The question should be asked whether, to protect ourselves, it might not be better to use stronger measures, naturally only  insofar as these remain compatible with the tenets of humanity. With this in mind, it would seem possible to consider sterilization measures in cases where the persons concerned are incapable of fulfilling even the most elementary duties of a parent, as understood from a Swedish point of view.

The government swung into action. As a first step, racial biologists were dispatched to measure skulls. But this took time, and in 1943, Professor Nils von Hofsten, racial biologist, dean of Uppsala University and a member of the State Medical Board’s committee of forensic psychiatry (which ruled on sterilization cases) became impatient. He sought approval for coercive measures, informing Parliament by letter that ‘to a comparatively large extent the so-called tattare show signs of mental inferiority and thus come under the sterilization laws, which means they may be sterilized without their consent’.

IN SEEKING TO UNDERSTAND the special character of Social Democratic race hygiene, this is a key sentence. Certainly, the origins of these ‘tattare’ is a moot question. Some of these ‘travellers’, as they call themselves, claim that they are an ethnic group in their own right. Genealogist Adam Heymowski felt he could prove that they constituted a subculture of outcasts dating back to the 18th century similar to the ‘travellers’ of Ireland and the Netherlands. But the origins of these people were not what concerned Prof. Hofsten and the Board of Health and Welfare. They were worried about their ‘divergent way of life’. The ‘tattare’, whoever they were, deviated from the norm. Not necessarily by the shape of their skulls but because they lived the lives of vagabonds, with a fierce sense of family, their own customs and above all a disinclination to be absorbed into the living patterns of industrial society. They wanted neither to work in the warehouses, consult the child care clinics nor settle in the beautiful new satellite towns. Like the Gypsies, they rated their comparative autonomy more highly than most of the blessings of the welfare state. (Insofar of course as these social outcasts had any choice in the matter.)

It was this, more than their genes, that Nils von Hofsten along with the Board of Health and the Government found unacceptable and therefore abnormal. It is not difficult to see this racial rhetoric as an incantation: a person who so stubbornly rejects our scientifically-tested way of life must be different by nature, quite simply a different kind of person, mentally inferior and therefore ripe for Sonderbehandlung.

In other words, it was a sort of back-to-front Nazism — instead of ascribing specific qualities to a certain ethnic group (the Jews are this or that) you define socio-politically undesirable qualities as ethnically alien (vagabonds are probably a race). History appears to confirm this suspicion. When in 1945 the racial biologists had completed their measurements and inconveniently declared the ‘tattare’ to be ethnic Swedes, this made little impression on the government agencies concerned. The Board of Health refused to accept the news and well into the 1950s officials of the welfare state would continue to rave about ‘half-breeds’ and ‘tattare blood’ in their publications.

An excerpt from the records kept by a municipal child care committee (1945) on a 28-year-old married mother of four: Mixed-race type, black, typical tattare physiognomy. Healthy and strong. Straightforward and firm, seems to know what she wants. Even-tempered, somewhat short and abrupt in her ways. Seems v. unintelligent, interested in nothing except what affects herself and her family. AI (age of intelligence) 15 years. An emotionally unstable, untrustworthy, unintelligent psychopath. Grounds for authorizing sterilization: unmistakable tattare features, psychopathy, a wandering life. Anti-social lifestyle.

It was probably Unesco’s official denunciation of racialism in 1950 that put an end to this kind of talk. But not necessarily to the practice. The number of people sterilized in Sweden on the grounds of ‘genetic hygiene’ did indeed fall by 200 that year, but at the same time the number operated on for ‘medical reasons’ increased by the same amount.

IN 1945, THE NAZIS’ extermination camps were opened and the ultimate significance of the term ‘inferior races’ stood revealed in ashes. During that year, Sweden set a new sterilization record with 1,747 operations. And a new record of 1,847 the following year.  What is one to make of this?

To grasp what was going on, you have to return to the parliamentary debate on the issue in 1941. Per Albin Hansson and his ministers proposed broadening the sterilization law. To ‘hereditary taints’ they wanted to add the grounds of ‘anti-social way of life’. Justice minister K G Westman of the Agrarian Party, it is true, was still going on about ‘decontaminating the Swedish national stock’ but only one Social Democrat openly declared his support for race hygienic measures. The others tended to express themselves more in the spirit of Gunnar Myrdal, darkly referring to ‘an undesirable human material that is propagating uninhibitedly’. Otherwise, they referred mainly to money. The ‘undesirables’ were no longer recognizable by their erroneous genes but by the part they played in the national economy. They cost money.

The sterilization debate of 1941 took the discourse out of the realm of pre-war racism. It focused instead on the mounting obligations and commitments of the emerging welfare state. The number of people on social handouts had to be reduced. This was stated openly in Parliament, but it is made even clearer by the research carried out by Maija Runcis, who alone has had access to the secret archives of the State Medical Board. Diagnoses like ‘psychopath’, ‘debilitated’, ‘feeble-minded’ or ‘anti-social’ were mostly applied to completely healthy persons who were either single mothers or failed to live up to the expectations of ‘correct conduct’ in their community, or both. ‘She is dirty, unkempt, she has a lot of red on her nails but beneath the red they are exceedingly black. Her dress, too, is very singular’ — an excerpt from a 1965 sterilization application concerning a divorced mother of three. To be seen publicly with men or behave defiantly towards those in authority was also seen as a mark of low intelligence or even feeble-mindedness, qualifying the person for the surgeon’s knife.

The fear was that these social deviants would pass on their erroneous lifestyles to their children. It was often the local authority that initiated the sterilization process and the reasons were often financial ones. Male inmates of juvenile prisons, for instance, were frequently sterilized before the summer holidays so that they could work in the fields without the risk of unauthorized propagation. Over 95% of all persons sterilized, however, were women, and according to Runcis the medical journals reveal numerous examples of frightened and disgusted reactions to female sexuality. She even found that one of Sweden’s biggest housing companies, the cooperative HSB, was in the habit of tipping off the authorities about which tenants should not be allowed to procreate. (How should this be termed — mass-movement collaboration?) It was then up to the State Medical Board to clothe trivial grounds like economic necessity or public order in fine-sounding psychiatric diagnoses.

There is much evidence to support Runcis’s theses. During the parliamentary debate of 1941, Gustav Möller argued that if sterilization could help eliminate entire families who burdened the penal institutions generation after generation, ‘no real injustice has been done to any single individual — instead society has gained, perhaps not greatly, but nevertheless to a degree worth considering.’ It is also clear that the MPs championing sterilization had often served on municipal child care committees or workhouse committees dealing with the poor. Thus in 1941 a total of 33 Social Democrats, seven Agrarian Party members, a Liberal and a Conservative expressed their disapproval of the draft bill, which they found too lax. They demanded the forced sterilization of ‘anti-social’ citizens. The editor of Social Democratic Ny Tid, Johan Olsson, felt it was nothing to worry about if amidst all this activity one or two anti-social individuals ‘fit for breeding’ happened to end up on the operating table against their will. ‘I think it is better if one goes too far,’ he wrote, ‘than if one risks…having unsuitable and inferior offspring brought into the world.’ Four of his party colleagues called for police procedures for collecting those who balked. These additions to the bill were not adopted, however.

‘A Swedish law containing such a provision had not differed greatly from the Nazi German one,’ note Broberg and Tydén in ‘Undesirables in the Welfare State’. This is true, but there was, as we have seen, a difference in design that enabled people like Gunnar Myrdal or Nils von Hofsten to indignantly reject all comparisons with Nazism. In Hitler’s Germany, people were forcibly brought under the knife on the basis of little-substantiated theories of heredity or irrational dreams about the Aryan race. In Sweden, the motive for the same activity was the need for a sound, rational municipal budget. To the extent that race theory or arguments about ‘inferiority’ were used, the intention seems to have been to make the victim seem more alien. Originally a racist project, the forced sterilization programme became an economic instrument in the 1940s and was in fact regarded as a prerequisite for certain welfare reforms. In the debate on a general child benefit system (1944), which was to become one of the flagships of the welfare state, Gunnar Myrdal and Alf Johansson (in his capacity as member of the commission inquiring into social housing policy) expressed the fear that child benefits might encourage childbirth among ‘elements with inferior genes’. Indeed, several bodies whose views were officially sought on the matter called for the reform to be followed by an expansion of the sterilization programme’s scope. In the year prior to the introduction of child benefits (1948), 2,264 people were sterilized, or six a day — a new record. In other words, there is reason to suspect that if this progressive, egalitarian reform had not been enacted, the social surgeons would have had less to do.

THE ECONOMIC DIMENSION explains the huge scope of the sterilization programme. Even if far from all who were sterilized were coerced to the operating table (the 60,000 cases included a number of purely medical ones as well as a large group of ‘worn-out mothers’), the Swedish welfare state retained its sombre second place in Europe behind Nazi Germany in the number of surgically sanitized ‘inferior’ citizens. 

The most terrifying part of this whole affair is probably the consensus that existed, and the interminable silence that surrounded it. Not just the architects of the welfare society but also whole parliaments found it legitimate to rob tens of thousands of people of their most fundamental right — parenthood — for the alleged good of the community. No ethical misgivings were voiced.  I have only once come across the word  ‘ethics’ in relation to the sterilization programme and that was in the preface to the 1936 Population Commission report: ‘The question of whether sterilization is legally and ethically justified at all… is not one that we need discuss here.’ And so we are back with our original question: how did Social Democratic race hygiene and Nazi race hygiene differ and how were they similar?

I am inclined to agree with historian Mattias Tydén, who has made a systematic comparison in his essay ‘Racial Biology and Other Racisms’. He asks: ‘Is it possible to talk about a basic qualitative difference between Swedish and Nazi sterilization policies, or between sterilization policies and genocide? Or is it a question of only very minor differences between two occurrences both of which eliminated human rights and human dignity?’ Only  in two respects, says Tydén, did the Nazi sterilization programme differ from the Swedish one — in the degree of brutality employed and in the Nazis’ more consistently racist approach. (One might also add: anti-Semitism. Herman Lundborg, the head of the Institute for Racial Biology, was indeed aggressively anti-Semitic, but ‘for tactical reasons’ he refrained from commenting on ‘the Jewish question’, as he disclosed in a letter to Swedish Nazi leader Birger Furugård. Nor have I come across any trace of anti-Semitism in the Swedish sterilization programme.)

The other components were the same: the state’s self-imposed right to intervene in a person’s most private circumstances — the citizen was subordinate to the ‘race’ or the ‘national stock’ (the idea that all individuals should have the right to freely decide over their own bodies was considered ‘an extremely individualistic attitude’ by the Population Commission of the 1930s.) The two also had in common a biological view of mankind, which denies people their equal worth. Instead, your worth depends on your racial origin, your genes or, as in the Swedish folkhem, your usefulness to society. (Alva Myrdal, for instance, expressed regret at the passing of the skivvy system as this deprived lesser beings of ‘a chance to do work, albeit for little pay, that made their lives morally defensible‘ (my italics).  

Personally, I would like to add one further component that the two policies had in common — the impassive, unrelenting and bureaucratically unimpeachable way the sterilization programmes were conducted, with everyone from doctors and social workers to housing company officials doing their duty and not asking any unnecessary questions.

IT WOULD BE a healthy sign if the research findings of Runcis, Broberg, Tydén et al were to lead to a thorough examination of the myths surrounding the Swedish welfare state, the folkhem.  In 1928, at a time when Social Democratic leader Per Albin Hansson was promising Swedes the Good Society, in which there would be ‘no privileged nor disadvantaged, no favourites and no victims. Where none shall look down upon another…,’ his party colleagues were busy preparing a law for the purpose of weeding out the ‘biologically inferior’.

It is not just a question of historical decency or redress for the abused. At a time of fetal diagnostics, health moralism and care prioritizing it might be worthwhile finding out to what extent and in which respects this kind of thinking is embraced by the present-day heirs of the folkhem. The question is not unreasonable. To my knowledge, neither the Social Democrats nor the Medical Society have dissociated themselves from their achievements in the sphere of race hygiene.

It would be unfortunate, however, if the debate were to be confined to quibbling about the degree of open as opposed to hidden racism that characterized the folkhem pioneers. As can be seen from this account (as well as from Jesus Alcalá’s article in Dagens Nyheter 16/8 about the Nazi doctors), the impersonal goal of ‘the communal good’ can induce the same kind of deeds as aggressive racism.

MACIEJ ZAREMBA 

PS On the day I completed this article, I came across a remarkable installation in an Italian restaurant in Stockholm. Books had been glued together to make a wall and sprayed a drab brown. I manage to prise open the first page of the uppermost volume. A motto: ‘You know the tree by the fruit. Citizens wishing to acquire a truly firm foundation on which to base their political decisions would be wise to take close note of the political parties’ actions.’ — Per Albin Hansson, 1932. 

Bibliography:

Maria Runcis’s unfinished doctor’s thesis on the establishment of the sterilization laws (disputation in the spring of 1998)

Sterilization Policy in Demark, Sweden, Norway and Finland, edited by Gunnar Broberg and Nils Roll-Hansen. Michigan State University Press, 1996.

Oönskade i folkhemmet (Undesirables In The Swedish Welfare State). Gunnar Broberg and Mattias Tydén, Gidlunds 1991.

Rasbiologi och andra rasismer (Racial Biology And Other Racisms), Mattias Tydén, Folkets historia no. 3-4/96.

Förädlade svenskar (Biologically Improved Swedes), Bosse Lindqvist, Alfabeta 1991. 

Statlig rasforskning (Racial Research By The State), a history of the Insitute of Racial Biology. Gunnar Broberg, Ugglan no. 4, Lund, 1995.

Bortom all ära och redlighet. Tattarnas spel med rättvisan (At The Back Of Beyond: The Tattare And Swedish Justice), Birgitta Svensson, Nordic Museum documents 114/1993.

Vägarnas folk. De resande och deras livsvärld. (On The Road: The Lives And World Of The Travellers), Gunborg A Lindholm, the Western Swedish Ethnological Society, 1995.

In the Name of Eugenics. Daniel J Kevles, Alfred A Knopf, New York, 1985

Socialdemokratins samhälle (Social Democratic Society), edited by Klaus Misgeld, Karl Molin and Klas Åmark,  1988.

Translation: Steven Croall

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

DN 1997-08-21

Genom tvångssteriliseringar kunde folkhemmet minimera antalet bidragstagare.

“Det smakar nazism lång väg“, skriver Gunnar Myrdal år 1938 i ett privat brev till partikamraten Disa Wästberg. En förbluffande kommentar, eftersom den syftar på socialdemokratins skötebarn och i övrigt en praktisk tillämpning av Myrdals egna tankar. Befolkningskommissionens slutbetänkande av 1938, vars smak författaren ogillar, drar de logiska slutsatserna av makarna Myrdals “Kris i Befolkningsfrågan“, utkommen tre år tidigare. Där förordade författarna “ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande“, vid behov med våld, syftande till  “utsovring av höggradigt livsodugliga individer“ och de hoppades att i framtiden, med rasbiologins hjälp, kunna avla fram individer “med särskilt önskliga arvsegenskaper“. Vad har hänt? Var det Gunnar Myrdal och socialdemokratin eller var det nazismen som ändrade förtecken? 

Enligt den gängse historieskrivningen inträffade ingetdera. I den mån socialdemokratins rashygieniska aktioner alls omtalas i historieböckerna heter det för det mesta att det handlade om “reformeugenik“, dvs en uttalad icke-rasistisk “befolkningspolitik“, syftande enkom till att minska förekomsten av arftliga sjukdomar. Därmed skulle den nordiska rashygienen vara väsenskild från den nazityska. Som vi skall se är sådan tolkning falsk. Likväl hade Gunnar Myrdal skäl att känna sig litet oäven. Hans idéer om sanering av “människomaterialet“ fick en litet brunare färg när de kom att hanteras av riksdag och regering.

Fram till krigsutbrottet är det i det officiella Sverige tunnsått med avståndstaganden från den tyska rashygienen. Nazister föreläser vid Rasbiologiska Institutet i Uppsala eller tillkallas som sakkunniga när institutet skall få en ny chef. Så sent som 1938 förmår inte den statliga befolkningskommissionen att ta avstånd från Nürnberglagarna. Man tycker visserligen att tyskarna går för långt, men nöjer sig med att hänvisa till att lagarna  rönt “brett ogillande…i den internationella världen“. Gunnar Broberg och Mattias Tydén sammanfattar: “När plus och minusposter skulle föras samman tycks balansen närmast ha utfallit till Tysklands fördel“. 

Den 2 juni 1942 nås världen via BBC av den första rapporten om Förintelsen. I det ockuperade Norge har Vidqun Qvisling utökad steriliseringslagen (som liknar den svenska) med ett lagrum “för rasens bevarande“. Samma år beordrar en statsekreterare i Stockholm Socialstyrelsen att “verkställa inventering av de tattare och zigenare, som finnas inom riket“. Beslutet föredras i konselj den 25 september och signeras av socialministern Gustav Möller och den unge statssekreteraren. En kopia av beslutet skickats till Rasbiologiska institutet. Statssekreterarens namn är Tage Erlander. 

Vad är syftet med registreringen? Det framgår inte av regeringsbeslutet Jag har gjort mig mödan att efterforska Tage Erlanders beslutsunderlag. I pärmen “Tattarfrågan“ finns bland annat Socialstyrelsens analys av problemet daterat 28 juni 1937: 

“Man står här inför ett specifikt rasproblem, där ett för oss till kynne och läggning och därut framspringande livsföring främmande folkelement icke med fördel låter sig förena med vår egen ras. /…/ Styrelsen är …ej övertygad , att samhällsåtgärder, som ledde till, att dessa för oss främmande raselement närmare assimilerades, i längden skulle vara till gagn. Man löpte…risken att de för oss främmande, konstitutiva lynnesdragen skulle leva kvar hos kommande, i det yttre assimilerade generationer och ge upphov till ett från vårt samhällsliv divergerande levnadssätt…Det kan ifrågasättas, om inte – i skyddssyfte – kraftigare medel äro motiverade, givetvis i den mån de äro förenliga med humanitetens bud. I sådant hänseende synas steriliseringsåtgärder kunna övervägas i de fall, där vederbörande äro oförmögna att ens elementärt fylla faders- eller moderskapets plikter, sådana dessa te sig enligt svensk åskådning.“ 

Registreringen sätter igång. I första fasen går rasbiologerna ut för att mäta skallar. Men det tar tid och 1943 blir professor von Hofsten, rasbiolog, rektor för Uppsala universitet och ledamot av Medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd (som beslutar om steriliseringar), otålig. Han vill ha klartecken för tvångsåtgärder. Han skriver till riskdagen att: “de sk tattarna i relativt stor utsträckning förete psykisk undermålighet och därigenom falla under steriliseringslagen och kunna steriliseras utan sitt samtycke“.

För förståelsen av den socialdemokratiska rashygienens egenart är detta en central mening. “Tattarnas“ ursprung är visserligen omtvistad. Några av “de resande“, som de kallar sig själva, hävdar att de är ett folk för sig. Släktforskaren Adam Heymowski ansåg sig kunna visa att de utgjorde en subkultur av sedan 1700-talet utstötta med motsvarighet i Irlands och Hollands “travellers“. Men det var inte tattarnas ursprung som var professor Hofstens och socialstyrelsens bekymmer. Det var “det divergerande levnadssättetet“. “Tattarna“, vilka de än var, avvek från normen. Inte nödvändigtvis genom skallarnas form men genom vagabondismen, den starka familjesammanhållningen, klädseln, sederna och framförallt oviljan att inordna sig i industrisamhällets livsmönster. De ville varken jobba på lagret, konsultera barnavården  eller bo i de vackra sovstäderna. Liksom zigenarna skattade de sin relativa autonomi högre än flesta av folkhemmets välsignelser. (Det vill säga i den ringa mån dessa utstötta alls hade något val.)

Det var detta, mer än deras gener, som Nils von Hofsten och med honom socialstyrelsen och regeringen fann oacceptabelt och därför abnormt. Det ligger nära till hands att uppfatta rasretoriken som en besvärjelse: Några som så envetet försmår vår vetenskapligt utprövade livsform måste vara annorlunda beskaffad av naturen, en annan sorts människor helt enkelt, psykiskt undermåliga och därför mogna för Sonderbehandlung.  

Det skulle med andra ord röra sig om en sorts nazism med omvänd tankegång: Man tillskriver inte en given folkgrupp bestämda egenskaper (judar är si eller så), man definerar istället socialpolitiskt oönskade egenskaper såsom etniskt främmande (vagabonder är en ras). Misstanken styrks av historien. När rasbiologerna 1945 mätt färdigt och meddelar att “tattarna“ dessvärre är etniska svenskar gör det inget större intryck på berörda myndigheter. Socialstyrelsen vägrar att erkänna nyheten och in på 50-talet yrar den progressivaste av alla socialstater om “blandras“ och “tattarblod“ i sina journaler. 

Ur en akt hos barnavårdsnämnden (1945), om en 28-årig gift fyrabarnsmor: 

“Blandtyp, svart, typisk tattarfysionomi, Frisk och kraftig. Uppträder redigt och bestämt, tycks veta vad hon vill. Behärskar sitt lynne, ganska kort, tvär i sättet. Förefaller mkt obegåvad, ointresserad av allt annat än det som rör henne och familjen. IÅ (intelligensålder, min.anm.)15 år. Är en affektlabil, ovederhäftig, obegåvad psykopat. Grund för tillstyrkan för sterilisering: omisskännliga tattardrag, psykopati, vagabonderande liv. Asocialt levnadssätt.“

Troligen var det först Unescos:s officiella utdömandet av rasbegreppet 1950 som gjorde slut på språkbruket. Men inte nödvändigtvis på praktiken. Under detta år minskade visserligen antalet steriliserade på “arvshygieniska“ grunder abrupt med 200 personer, samtidigt som de som opererats av “medicinska skäl“ ökade med samma antal.

1945 öppnades nazisternas förintelseläger och den djupaste innebörden i talet om “undermåliga raser“ stod skriven i aska. Detta år slog Sverige ett nytt steriliseringsrekord med 1747 operationer. Och man fortsatte året därpå med 1847. Socialministern hette Gustav Möller. Hur skall man förstå detta skeende? 

Man måste gå tillbaka till riksdagsdebatten 1941. Per Albin Hanssons regering föreslår en utvidgning av steriliseringslagen. Förutom “ärftligt belastade“  vill man också sterilisera på indikationen “asocialt levnadssätt“. Justitieminister Westman (bondeförbundet) talar visserligen ännu om att “sanera den svenska folkstammen“ . Men det är bara en socialdemokrat som öppet ömmar för rashygieniska åtgärder. De övriga uttrycker sig mera i Gunnar Myrdals anda. De talar dunkelt om “ett icke önskvärt människomaterial som ohämmat förökar sig“. För övrigt talar de om pengar. De “icke önskvärda“ känns nu inte igen på sina felaktiga arvsanlag utan genom den roll de spelar i samhällsekonomin. De kostar pengar. 

1941-års steriliseringsdebatt är nu inte längre inskriven i den lundborska rasismens diskurs. Den handlar istället om den framväxande välfärdsstatens växande åtaganden. Det gäller att minimera mängden bidragstagare. Detta sägs öppet i riksdagen, men ännu tydligare framgår det av den forskning som har utförts av Maija Runcis, som är ensam om att haft tillgång till Medicinalstyrelsens hemligstämplade arkiv. Diagnoserna “psykopat“, “debil“, “sinneslö“ eller “asocial“ gäller för det mesta fullt friska personer som antingen är ensamstående mödrar och/eller inte lever upp till omgivningens föreställningar om ett skötsamt leverne. “Hon är smutsig, ovårdad, hon har mycket rött på sina naglar, men under det röda är det stora, kraftiga sorgkanter. Hennes klädesdräkt är också mycket påfallande“ står det till exempel i en journal från 1965 om en frånskild trebarnsmor. Att synas offentligt med män eller visa trots i umgänge med myndigheten också ansågs likaledes som tecken på bristande intelligens eller rentav sinnesslöhet.

Man fruktar att dessa avvikare skall överföra sitt felaktiga levnadssätt till barnen. Initiativet till operationen togs oftas av kommunen och var rent ekonomiskt motiverat. Till exempel steriliserades de manliga intagna på ungdomsvårdsanstalter vanligtvis inför sommarlovet för att kunna använadas i jordbruksarbetet utan risk för oekonomisk fortplatning. Över 95 procent av alla steriliserade var emellertid kvinnor, och det finns i journalerna åtskilliga exempel på skräck inför den kvinnliga sexualiteten, menar Runcis. Hon har även funnit att HSB har satt i system att tipsa myndigheterna om vilka av hyresgästerna som inte borde få fortplanta sig. (Vad skall det kallas. Folkrörelser i samverkan?) Sedan var det Medicinalstyrelsens uppgift att förse triviala sparsamhets- eller ordningsskäl med en välklingande psykiatrisk diagnos. 

Det finns åtskilligt som stödjer Runcis teser. Under riksdagsdebatten 1941 anförde  Gustav Möller att om man genom steriliseringar kunde avskaffa hela släkter, som generation efter generation belastar anstaltsvården, “så har ingen verklig orätt skett mot någon individ, men däremot har samhället gjort en vinst, som man, även om den inte är så stor, efter min uppfattning bör beakta.“ Det är också påtagligt att steriliseringsivrarna i riksdagen ofta har rötter i en kommunal barnavårdsnämnd  eller fattigstyrelse. Således var år 1941 33 socialdemokrater, sju bondeförbundare, en folkpartist och en högerman inte nöjda med Möllers proposition som de fann för mjäkig. De krävde tvångssterlisering av “asociala“. Redaktören för Ny Tid Karl Johan Olsson fann det rentav skäligt om en eller två “avelsdugliga“ asociala i brådrasket finge falla för kniven. “Jag tror det är bättre att man går något för långt“, sade han, “än att man riskerar…att få olämplig eller mindervärdig avkomma till världen.“ Fyra av hans partikamrater krävde att polisen skall anförtros att hämta de motsträviga. Dessa tillägg gick emellertid inte igenom. 

  “Svensk steriliseringslagstiftning med en sådan bestämmelse hade inte stått den nazityska långt efter“, konstaterar Broberg och Tydén i “Oönskade i folkhemmet“. Nej, men det fanns, som synes, en skillnad i anslaget som gjorde det möjligt för Gunnar Myrdal eller Nils von Hofsten att med harm avvisa jämförelser med nazismen. I Hitlertyskland tvingades människor under kniven på¨basis av illa underbyggda ärftlighetsteorier eller irrationella drömmar om den sunda rasen. I Sverige motiverades samma verksamhet huvudsakligen av ett genomtänkt och rationellt kommunalt budgetarbete. I den mån rasretoriken eller resonemangen om “undermålighet“ kom till användning synes det snarast ägnat förfrämlingandet av offret. Från att ha ursprungligen ha varit ett rasistiskt projekt blev tvångssteriliseringarna under 40-talet ett ekonomiskt instrument och rentav en förutsättning för vissa välfärdsreformer. I debatten om det allmänna barnbidraget (1944), som skulle komma att bli välfärdsstatens hederstecken, fruktade exempelvis Gunnar Myrdal och Alf Johansson (i bostadsociala utredningen) att bidraget skulle kunna premiära barnafödandet bland “arvsmässigt sämre element“. Flera remissinstanser krävde också att reformen skulle åtföljas av utökade möjligheter till sterilisering. Året innan barnbidraget infördes (1948) steriliserades 2264 personer eller sex om dagen, ett nytt rekord. Det finns alltså skäl att misstänka att hade inte denna progressiva och jämlika reform blivit av hade socialkirurgerna fått mindre att göra. 

Den ekonomiska dimensionen förklarar den enorma omfattningen av denna verksamhet. Även om långtifrån alla steriliserade tubbats till operationsbordet (bland de 60 000 finns en del rent medicinska fall samt en stor grupp “utsläpade mödrar“) behåller folkhemmet sin dystra andraplats efter Nazityskland i antalet kirurgiskt utsovrade “mindervärdiga“ medborgare.

Det mest skrämmande i denna historia är nog samförståndet och dess ständiga bastard tystnaden. Inte bara folkhemmets arkitekter utan hela riksdagar fann det naturligt att i samhällsnyttans namn beröva tiotusentals människor den mest grundläggande rätten – till föräldrarskap. Några etiska dubier förekom inte. Enda gång jag sett ordet etik i steriliseringssammanhang var i inledningen till 1936 års befolkningsutredning: “Frågan om det juridiskt och etiskt berättigade i att sterilisering överhuvudtaget företages … behöver här ej närmare beröras“. Och därmed har vi kommit tillbaka till vår inledande fråga: vad skilde och vad förenade socialdemokratins rashygien och nazismens? 

Jag är böjd att ansluta mig till historikern Mattias Tydén som i uppsatsen “Rasbiologi och andra rasismer“ genomfört en systematisk jämförelse. “Kan vi tala om en grundläggande kvalitativ skillnad mellan svensk och nazitysk steriliseringspolitik, eller mellan steriliseringspolitik och folkmord? Eller rör det sig om gradmässiga skillnader mellan företeelser förenade bl.a av att mänskliga rättigheter och människovärde satts ur spel? “ Det är bara i två avseenden, svarar Tydén, som den nazityska steriliseringspolitiken skilde sig från den svenska:  I graden av brutalitet och den mer konsekventa rasismen. De övriga elementen var gemensamma: Statens självtagna rätt att ingripa i de mest personliga förhållanden: Medborgaren underordnades “rasen“ eller “folkstammen“ (att varje människa fritt skulle förfoga över sin kropp ansåg 30-talets befolkningskommission var “en extremt individualistisk uppfattning“). Gemensam är också den biologiska människosynen, som frånkänner människor lika värde. Det görs istället beroende av deras rastillhörighet, arvslanlag eller användbarhet i samhället. (Exempelvis beklagade Alva Myrdal hjonsystemets borttynande då det berövade de mindervärdiga en “möjlighet att, låt vara till en lägre lön, göra en insats som moraliskt försvarar deras liv“. (min kursiv)

Själv skulle jag vilja tillägga ytterligare ett gemensamt element: det lidelsefria, konsekventa och byråkratiskt oklanderliga genomförandet, där alla från läkare och socialarbetare till HSB gjorde sin plikt och inte ställde onödiga frågor.

Det vore hälsosamt om Runcis, Brobergs, Tydéns med fleras forskningsrön ledde till en grundlig rannsakan av myterna kring folkhemmet. Samtidigt som Per Albin Hanson 1928 utlovar det goda samhället, som “icke känner till några priviligerade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där icke den ene ser ned på den andre…“, förbereder hans kamrater en lag i syfte att rensa ut de “i biologiskt avseende mindervärdiga“. 

Det är inte bara en fråga om historisk anständighet och en upprättelse av de misshandlade. I tider av fosterdiagnostik, hälsomoralism och vårdprioriteringar kan det vara hälsosamt att veta till vilka delar som detta tänkande ännu omfattas av folkhemmets arvtagare. Frågan är inte obillig. Varken socialdemokratin eller läkarförbundet har, mig veterligt, tagit avstånd från sina rashygieniska bedrifter.

Det vore dock olyckligt om debatten inskränktes till tvister om graden av öppen respektive dold rasism bland folkhemsbyggarna. Som framgår av denna historia (liksom av Jesús Alcalás artikel om naziläkarna den 16/8) kan sval “samhällsnytta” i moderna samhällen legitimera samma sort gärningar som en gång den aggresiva rasismen. 

MACIEJ ZAREMBA

P.S. Samma dag som jag avslutat denna artikel stöter jag på en italiensk restaurang i Stockholm på en märklig installation. Böcker har klistrats samman till en mur och sprayats med murrig brunfärg. Jag lyckas få upp förstasidan på den översta volumen. Ett motto: “Av frukten känner man trädet. De medborgare som vill skaffa sig en verklig fast grund för ställningstagandet vid de politiska avgörandena, gör klokt uti att lägga den största vikten vid partiernas gärningar.“ Per Albin Hansson, 1932.

Litteratur:

Maija Runcis pågående doktorsavhandling om steriliseringslagarnas implantering (disputation våren 1998)

Sterilization Policy in Denmark, Sweden, Norway, and Finland, ed. by  Gunnar Broberg and Nils Roll Hansen. Michigan State University press 1996

Oönskade i folkhemmet. Gunnar Broberg och Mattias Tydén, Gidlunds 1991

Rasbiologi och andra rasismer, Mattas Tydén i Folkets historia  nr 3-4/96.

Förädlade svenskar. Bosse Lindqvist, Alfabeta 1991

Bortom all ära och redlighet. Tattarnas spel med rättvisan. Birgitta Svensson, Nordiska museets handlingar 114/1993

Vägarnas folk. De resande och deras livsvärld. Gunborg A Lindholm, Etnologiska föreningen för Västsverige 1995

In the name of Eugenics. Daniel J. Kevles, Alfred A.Knopf, New York 1985

Socialdemokratins samhälle. Red Klaus Misgeld, Karl Molin och Klas Åmark. Tiden 1988

Kommentar: Omedelbart efter publiceringen av dessa artiklar tillsatte regering en utredning om “Steriliseringsfrågan i Sverige”. SOU 2000:20 och SOU 2000:22. Sedermera fick också offren för rashygienen i Sverige en viss ekonomisk ersättning från staten.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.