DN 2025-09-25
Sveriges nya kulturkanon är en tjänst till invandrade svenskar, inte ett övergrepp. Jag hade blivit tacksam om någon hade lagt den i mitt knä när jag kom till Sverige.
Jag kan inte minnas ett lika oblygt utbrott av narcissism.
En rad debattörer som plägar ömma för ett ”inkluderande” Sverige uppvisar plötsligt nollinlevelse med de exkluderade. De tar för givet att Sveriges kulturkanon är till för deras skull. Och blir ilskna för att den berättar något som de redan tror sig veta, eller för att den inte bekräftar deras preferenser. Eller kanske bara för att det bland tillskyndarna finns ett parti som de av goda skäl ogillar.
Alla nationer är mer eller mindre hemmablinda, men Sverige har tills nyligen varit närmast inåtvänt
Så nu tvingas jag till något jag aldrig gjort förr. Må det bli för enda gången. Jag sveper en sexa bitter, håller för näsan, och drar svartskallekortet:
Lyssna nu, för jag vet något som ni inte vet, eftersom ni har fel ursprung: födda eller uppvuxna bland svenskar. Därför är ni lika kompetenta att värdera denna kanon som en gymnast som testar en rullstol. Den är nämligen inte till för er i första hand. Den är till för oss andra, de exkluderade (inte av Sverige utan av ödet), som försöker finna oss tillrätta i ert exotiska land. Jag kan upplysa att det inte är lätt. Alla nationer är mer eller mindre hemmablinda, men Sverige har tills nyligen varit närmast inåtvänt. Följaktligen är svenskar i gemen inte så medvetna om hur mycket deras umgängeskultur, institutioner, samhällsmoral och religiositet skiljer sig från vad som gäller i till exempel Polen. För att inte tala om Marocko.
Jag läser en specialist på inkludering klaga på att kanonlistan inte inkluderar invandrares erfarenheter. Tack för omtanken, men nej tack. Mina erfarenheter har jag redan koll på. Det är Sveriges jag vill åt.
Vår lärare på SFI förstod problemet. Han hette Jonas Wall, hade som hippie kajkat runt i världen och blivit varse sin nordiska exotism. Han kunde stuva hela klassen i sin skraltiga Citroën DS Safari och valla oss runt på museerna. Till hans besvikelse hade de inte mycket att berätta om svensk historia. Tjugo år senare ville jag syna mina minnen. Jag gjorde samma rundtur och berättade för DN:s läsare vad en utlänning år 1990 kunde förstå av svenskarnas öden efter att ha inspekterat Historiska, Nordiska och Medeltidsmuseet:
”Sverige upptäcktes på 1500-talet ungefär samtidigt av en irrande dansk, Christan II, och av en herre av okänt ursprung som hette Gustav Vasa. Vasa fick övertaget vid Brunkeberg och grundade en dynasti som ännu regerar landet. Under Vasa och därefter framlevde svenskarna sina händelselösa dagar i harmoni och endräkt. Makten och folket förstod varandra utan ord, vilket förklarar avsaknaden av alla spår efter sådant som riksdag, domstol eller skattefogde.”
Ingen museiintendent protesterade när detta stod i DN den 13 maj 1990. För så var det. Också det offentliga Sverige saknade den självdistans som krävs för att göra sig begriplig för andra.
Man måste vara invuxen i Sverige för att fatta när ordet ”samhället” står för staten och när det syftar på dess undersåtar. ”Det starka samhället.” ”Det är oro i samhället.” Jag vet inget språk utanför Norden som brukar samma ord för state och society. Ingen som jag frågade för femtio år sedan kunde förklara den abnormiteten. En konstig fråga, tyckte man. Men det är först när man lär känna den långa historien bakom språkbruket som man kan leva sig in hur svenskar tänker och känner kring sin överhet, sina rättigheter och sina plikter.
Man kan inte begära att en invandrad ska känna likadant. Det vore inte heller önskvärt. Vi har redan konfliktångest och flockbeteende så det räcker. Det finns ”svenska värderingar” som man önskar vore norska. ”Tänk på vad du säger så du inte säger vad du tänker.” ”Det man inte lägger sig i behöver man inte dra sig ur.”
Men man kan begära att invandraren på djupet försöker fatta varför hans nya landsmän kan bli rasande när han tränger sig före där två filer blir en. Han tror att det bara är en av många regler som man kan bryta mot. ”Vadå, nästan alla svenskar kör för fort…” Men det är själva gemenskapen han kränker.
För att uppnå den inlevelsen måste den invandrade få syn på källorna till den medborgerliga svenskheten, något som den infödde kan klara sig utan. Hen har ju fått den i sig med lördagsgodiset – och behöver inte ens veta vad laga skiftet var för något. Men det lever kvar i honom, ättlingen till bönder som valde – eller tvingades – att lämna bygemenskapen för att rå sig själva i ett ensligt hus bland granar.
För mig blev upptäckten av skiftenas historia 1749–1827 själva ingången till förståelsen av Sveriges egenart. Hur kunde denna unika omvandling (som gjorde Sverige till Europas enda land nästan utan byar) genomföras utan våld? Var bönderna så kuvade? Vad säger ni! Var de med på saken? Satt de i parlamentet och stiftade lagar redan på 1600-talet?
Så kunde man gå på med de flesta av fönstren i Sveriges kulturkanon. De öppnar mot källorna till det säregna. Det nordiska vemodet, lagens höga ställning, den strama estetiken, kulten av både strävsamhet och snille, arbetarförfattare, förandligande av naturen – men också flockbeteendet, konflikträdslan och lusten till uppbrott från allt som luktar gammalt.
Jag skulle inte – som de upprörda kritikerna – uppfatta den som en samling pekpinnar. En guidebok är för mig en tjänst, inte ett övergrepp
Jag hade blivit tacksam om någon året 1969 lagt denna kanon i mitt knä. Jag skulle ha inkluderat ”Läsebok för folkskolan”, Hugo Alfvén, Olaus Magnus och Anna Maria Lenngren i min integrationsprocess. Kanske är det inte för sent. Jag skulle inte – som de upprörda kritikerna – uppfatta den som en samling pekpinnar. En guidebok är för mig en tjänst, inte ett övergrepp.
Inte heller förstår jag invändningen att den skulle vara nationalistiskt självsmek. Makarna Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” och den rashygieniska folkrensningen som följde är knappast något som svenskar yvs över. Men den har en given plats på listan över Nordens historiska särdrag. Och ställd bredvid Per Albin Hanssons tal om att i folkhemmet ska det inte finnas några styvbarn skapar den en otäck och inspirerande dissonans.
Hur var det med Konventikelplakatet? En källa till stolthet? Året 1726 – den tid som kallas Frihetstiden – beslutar riksdagen att förbjuda två eller fler svenskar att bedja tillsammans utan närvaro av en statlig tjänsteman. Prästen alltså. I straffskalan för bön utom kontroll ingår böter, fängelse och landsförvisning. Man gör dock undantag för kärnfamiljen.
Av de mer folkliga reaktionerna att döma är kanonprojektet redan en succé
Det jag fäster mig vid är inte det extrema ingreppet i privatlivet, eller det fantasieggande i att något sådant gick att genomföra. Det är att beslutet togs enhälligt av de fyra ständerna. Säger det något om historiens långa skugga – eller gör det inte?
Exit invandraren.
Det kan tänkas att vi alla kan ha nytta av utredningens studietips. 1974 års regeringsform, till exempel. Jag noterar att utredningen tagit intryck av en enkät bland elever i årskurs 9 som jag varit med om att genomföra i Rättsfondens regi 2022. På frågan ”vad innebär begreppet rättsstat” svarade 42 procent vet ej, ingen aning eller aldrig hört ordet. Ställda inför konkreta frågor (om självständiga domstolar, yttrandefrihet, folkvälde och så vidare) hade 85 procent färre än hälften rätta svar. Deras bild av hur landet styrs var alltså långt från verkligheten, men alla felsvaren pekade i samma riktning: mot tillståndet i Ungern under Viktor Orbán. Som ju numera har beundrare också bland svenska riksdagsledamöter.
Så säg inte att vi inte behöver gå till rötterna av svensk medborgerlighet. Av de mer folkliga reaktionerna att döma är kanonprojektet redan en succé. Det har tydligen fått folk runt om i landet att botanisera bland fynden och bli konstruktivt oense. Vilket ju faktiskt varit utredningen avsikt.
Kanske är vi numera alla invandrare i den skenande svenska postmoderniteten.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.