DN 1998-06-22
Steriliseringarna i Japan är lika tabubelagda som krigsförbrytelserna under andra världskriget.
De svenska tvångssteriliseringarna av “mindervärdiga” blev i höstas en stor nyhet i Japan. Men många japaner vet ännu inte att deras egna läkare steriliserat över 800 000 personer med stöd i en lag som antogs i demokratisk ordning och syftade till att förebygga “undermålig avkomma”. Maciej Zaremba har forskat i denna bortträngda historia, som uppvisar märkliga likheter med nordisk rashygien.
Taijin kyofu lär vara en synnerligen japansk sjuka. Det är i varje fall den enda diagnos som inte är översatt från något europeiskt språk. Den som lider av taijin kyofu är till den grad rädd för att avvika att han helst undviker kontakt med andra människor, berättar Åke Daun i essän “The Japanese of the North – The Swedes of Asia?” Sjukdomens mentala upphov skall enligt psykiatrikern Takeo Doi sökas i ki ga sumanai, en mera vidsträckt ängslan som det är svårt att återge på engelska, men som blir desto begripligare på svenska. Man våndas för att man inte “gjort rätt för sig”.
Det handlar inte bara om att inte ligga någon till last eller att motsvara förväntningar på duktighet och framgång. I Japan kan det också betyda att leva upp till en “biologisk” norm. De som lider av taijin kyofu tror att de luktar illa eller att deras kroppar gör ett oskönt intryck.
De överkänsliga kan ha sina skäl. Den 16 september i fjol tågade representanter för sexton handikapp- och människorättsorganisationer till hälsoministeriet i Tokyo. Uppmuntrade av den svenska ministerns fördömande av tvångssteriliseringar önskade de att den japanska regeringen skulle handla likadant. Japans regering svarade som den svenska brukade göra innan man ändrade uppfattning i fjol: Steriliseringar var fullt lagliga och därför ingenting att orda om.
Medan nyheten om svensk rashygien slogs upp stort i Japan lämnade denna uppvaktning få spår i medierna. Utrensningen av “mindervärdiga” är ett ämne lika tabubelagt som övergreppen på krigsfångar eller förslavningen av koreanska kvinnor på armébordellerna under kriget.
Den japanska rashygienen hör till den intressanta kategori av kända men icke erkända realiteter. Alltför många är underkunniga för att man skall kunna tala om hemlighet, men alltför få låtsas om det för att det skall gälla som ett etablerat faktum. Den dag opinionen vaknar kommer säkert debattörer som aldrig berört ämnet tidigare att fnysa åt “denna gamla skåpmat”, för att citera ur den svenska debatten. Men för de flesta japaner kommer det nog som en överraskning att kanske så många som 800 000 av dem klassats som i någon mening ovärdiga för vidare fortplantning.
Den japanska statens obenägenhet att gottgöra 50 år gamla förbrytelser fortsätter att väcka anstöt (senast i London häromveckan när krigsveteraner vände kejsar Akihito ryggen). I dag kan man därtill undra om Japan ännu gör skillnad på fullvärdiga och “undermåliga” människor. Rashygieniska skyddslagen avskaffades först 1996, men hade väl gällt än i dag om det inte vore för en våg av internationella fördömanden 1994, då saken först blev känd utanför landet.
I april exploderar körsbärsblommen, då berusar sig Tokyoborna på saké och vårkänslor och det känns helt malplacerat att i kvalmiga rum dryfta något så ödsligt som steriliseringslagar. Samtidigt blir jag överväldigad av mina sagesmäns iver att komma till tals i en europeisk tidning. De japanska är föga intresserade av ämnet.
Rashygienisk lagstiftning gällde i Japan mellan 1940 och 1996. Den exakta statistiken (844 939 steriliserade individer) döljer ett stort mörkertal, hävdar psykoanalytikern Waichiro Omata från mentalsjukhuset Ueno i Tokyo. Han känner själv till flera fall som aldrig rapporterats. Inte heller vet man hur många som tvingats till operationsbordet. I motsats till den svenska innehöll den japanska lagen en tydlig tvångsparagraf. Enligt en instruktion från hälso- och välfärdsministeriet från 1953 kunde den tredskande patienten “fjättras, sövas eller vilseledas”. Officiellt har 16 475 personer opererats under direkt tvång. Hur det gick till med de “frivilliga” återstår att klargöra. Några steriliserades sannolikt under utpressning från hälso- och socialvården, andra under trycket från familjen, en stor del mer eller mindre frivilligt.
1940 års Nationella rashygieniska lag var en direkt översättning av Hitlers förordning från 1933 som stadgade om tvångssterilisering av mentalt och fysiskt handikappade. Kring sekelskiftet har stora delar av tyskt och brittiskt eugeniskt tänkande importerats av japanska genetiker, men det var först med nymalthusianernas varningar för “degenerationsfaran” som idén om den aktiva folkförbättringen började vinna anklang. Efter Japans seger över Ryssland 1905 lanserade tyska rashygieniker idén om “den gula faran” och “rasernas kamp”. Denna tankefigur syns ha tagits upp väl av japanska nationalister. (Tyskland var på den tiden Japans främsta europeiska förebild.) Om världens framtid skulle avgöras genom rasernas kamp gällde det att förädla det egna folkmaterialet. De japanska rasförbättrarnas förhållande till rasismen var emellertid ambivalent. Å ena sidan ansåg de sig tillhöra en överlägsen ras, å andra sidan legitimerades den japanska imperialismen (Korea annekterades 1910) av slagordet “samma skrivtecken-samma folk”, vilket skulle tydas som att de underkuvade också var en sorts japaner. 1925 bildade ett 70-tal läkare Japans första rashygieniska sällskap. Men redan året innan formulerade läkaren Yoshimaro Tanaka vad som skulle bli rörelsens program: En inventering av hela befolkningens arvsförhållanden, vetenskapliga jämförelser med andra folk och sterilisering av de mindre lämpade.
Flera forskare hävdar emellertid att denna lag knappast tillämpades med någon större iver. Officiellt steriliserades endast 443 personer mellan 1940 och 1948.
Man skulle kunna tro att med Japans nederlag och med avnazifieringen skulle också rashygienen upphöra. Under den amerikanska ockupationen påtvingades för övrigt Japan en demokratisk grundlag med förbud mot all sorts diskriminering och garantier för “rätten till liv, frihet och strävan efter lycka”. I artikel 24 stadgades det att lagar avseende äktenskap och familj skall utgå från omtanken om individens värdighet och jämställdhet mellan könen. Men det blev inte så.
Det som i stället händer under några få månader 1947 är en förbryllande parallell till steriliseringslagarnas utveckling i Norden. Den glidande omvandling från “rasförbättring” till “befolkningspolitik” som i Norden tog ett par decennier klaras i Japan av på ett par sammanträden. Steriliseringslagen avskaffas inte. Den byter namn, från Nationella rashygieniska lagen till Rashygieniska skyddslagen, den ges en ny inledning – och skärps. “Att förebygga födelse av från rashygienisk synpunkt mindervärdig avkomma” får i stället för en nationalistisk en befolkningspolitisk och välfärdsbefrämjande legitimitet.
Medicinhistorikern Yasutaka Ichinokawa vid Tokyouniversitetet, en av de få som forskat i denna historia, berättar att det var parlamentsledamöter från vänsterpartier som åstadkom denna förnyelse; i första hand kommunisten och före detta lägerfången Ota Tenrei och en socialdemokratisk kvinnokämpe, Shirei Kato. Men en del av deras argument var identiska med dem som florerade i Frankrike och Tyskland efter första världskriget: Det gällde att återställa den rashygieniska balansen, som rubbats av att de mest värdefulla dog på slagfälten.
1948 års lag medgav abort och frivillig sterilisering vid ärftlig psykopati, kroppssjukdom, sinnessjukdom eller sinnesslöhet, missbildning, lepra samt då fortsatt barnafödande äventyrade kvinnans hälsa. I artikel 4 och 12 listades emellertid de åkommor vars bärare skulle steriliseras mot sin vilja: schizofreni, manodepressiv psykos, epilepsi, “abnorm sexuell lust”, “påfallande kriminell böjelse”, Huntingtons chorea, muskeldystrofi, färgblindhet, albinism, dövhet, blödarsjuka samt medfödda missbildningar av händer och fötter. I motsats till i Sverige var “asocialitet” inte skäl för operation. I Japan kunde också steriliseringsbeslutet som inte gällde påstått mentala brister överklagas i två instanser. Den nya lagen antogs under stor enighet.
Redan första året steriliserades 5 752 japaner, rekordåret 1956 så många som 44 485. Så sent som 1994 var de 4 466. Den som vill jämföra de kulturbundna likheterna mellan nordisk och japansk befolkningspolitik kan börja med den häpnadsväckande parallellen: 95 procent av de steriliserade var kvinnor.
De konkreta omständigheterna kring de formellt frivilliga steriliseringarna förblir dunkla. Arkiven hos Japans socialstyrelse (Kon-sei-sho) är stängda för forskare men även för de patienter som vill granska sina egna journaler. Vittnesmålen från enskilda är ytterst få och talar om skiftande grad av tvång samt ett livslångt stigma. Men mot bakgrund av svenska steriliseringar, där även en till synes neutral diagnos som “kvinnans svaghet” ofta dolde omdömet “undermålig”, kan man misstänka att många av de frivilligt opererade klassats som just “undermåliga”. Det är också vad aktionsgrupper av läkare, jurister och handikappade utgår ifrån när de kräver utredning, offentlig ursäkt och gottgörelse.
Det finns tre omständigheter som skiljer en del av de japanska steriliseringarna från de svenska. Först 1950 förbjöds zashihi-ro, “hemfängelser”, de burliknande rum där många japanska familjer gömde sina handikappade barn. Än i dag anser många japaner att handikapp i släkten drar vanära över hela familjen. Enligt buddhismen är förvisso ett vanskapt barn en gåva ägnad att lära den villkorslösa kärlekens konst. Men mycket större genomslag äger en motsatt tankefigur, enligt vilken ett lyte berättar om den ogynnsamma karma som tidigare försyndelser dragit över familjen.
Enligt Ichinokawa med flera forskare har många, kanske merparten av de “frivilligt” steriliserade tubbats till operation av sina egna föräldrar, antingen av rädsla för nya handikapp i släkten eller av mer prosaiska skäl: Sterilisering var i regel ett villkor för att en handikappad skulle tas emot på institution, eller (som i Sverige) för att få slippa ut därifrån.
Ibland gick läkarna litet längre än så. Och det händer än i dag, berättar Waichiro Omata, att kvinnliga mentalpatienter får hela livmodern bortopererad mot sin vilja. Efter ingreppet upphör nämligen menstruationen, vilket anses minska personalens arbetsbörda. Givetvis är ingreppet inte tillåtet på sådana grunder, men eftersom ingen läkare bestraffas är det i praktiken lovligt, menar Waichiro Omata.
Den andra väsentliga skillnaden bestod i att medan i Sverige kommunala nämnder kunde utpeka steriliseringsobjekt hade i Japan endast läkare denna initiativrätt, vilket möjligen gör den japanska rashygienen något mindre demokratisk.
Miyoji Morimoto säger att med hans utseende är det svårt att få arbete i Japan. Det tar mig ett tag att förstå vad han menar. Han visar då upp sina händer – fingrarna är lätt böjda bakåt. Morimoto har i tio år suttit inspärrad och bara med en hårsmån undgått att bli steriliserad. Enligt en lag från 1907 kunde leprasjuka (Morimoto föredrar att säga “Hansens disease”) låsas in på livstid. Det hjälpte inte att sjukdomen bara är lindrigt smittsam, att den bevisligen inte är ärftlig, att man vid mitten av 40-talet upptäckte botemedlet eller att läkarna kände till att en behandlad patient är fullständigt ofarlig för omgivningen. Fram till april 1995 satt tiotusentals botade leprapatienter inlåsta på livstid och ofta berövade all kontakt med yttervärlden. Sterilisering och klassificering av dessa människor som “sinnesslöa” var närmast regel, och så var fallet med Yasuji Hirasawa, internerad i 55 år, en av de ytterst få som valt att offentligen berätta sin historia. Han har blivit lurad att tro att operationen kunde göras ogjord.
Den japanska rashygienen är så gott som outforskad och orannsakad, vilket också tycks vara regeringens önskemål. Det innebär att kanske en halv miljon japaner lever med den nazilika stämpeln “mindervärdig” samt att fördomar mot handikapp av alla de slag fortsätter att prägla samhället. Enligt de kvinnliga journalisterna Mieko Takenbou och Michiyo Sato på Japans prestigetidning Ashai Shimbun kan bara internationella påtryckningar förändra regeringens attityd. Vad japanska kvinnor eller människorättsorganisationer säger spelar liten roll i ett land där själva idén om okränkbara individuella rättigheter bara långsamt börjar tränga in i den politiska kulturen.
Och det är måhända en av de punkter där japansk och nordisk rashygien hittar en gemensam nämnare. I en inspirerande essä om japansk modernitet påpekar den israeliske antropologen Shmuel Eisenstadt att i den japanska politiken har idéerna om “stat” och “samhälle” alltid flutit samman, varför det är svårt för samhället – i meningen medborgarna – att hävda sina individuella rättigheter mot statsmakten. I motsats till länder där demokratin spirat ur en liberal revolution är den japanska uppfattningen om “jämlikhet” inte filosofisk och transcendent utan funktionell och relativ. Man är inte jämlik rätt och slätt i egenskap av mänsklig varelse.
Maciej Zaremba
Litteratur:
Åke Daun, The Japanese of the North – The Swedes of Asia? Ethnologia Scandinavica 1986
Takeo Doi ,The Anatomy of Dependence. Tokyo 1971
S E Eisenstadt, Japan and the Multiplicity of Cultural Programmes of Modernity. University of Hong Kong 1994
Zenji Suzuki, Geneticists and the Eugenics Movement in Japan. Japanese Studies in The History of Science Nr. 14 (1975)
Takashi Tsuchiy, Eugenic Sterilisations in Japan and Recent Demands for Apology (opubl. manus).
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.