DN 1997-06-28

Jag hör hur de ligger med varandra
i våningen ovanpå
jag hör inte honom
men hon låter bra

sjunger Kjell Höglund. 

Varför hörs hon men inte han? Han han vara förstummad av lycka, förstås. Men han kan ha ett annat och dystrare skäl: en nia bland de fyra sista siffrorna i personnumret.

Sådana individer blir lätt tystlåtna i sängen. I början försöker de sig kanske på ett och annat smekord. Men det som kommer ur dem är oäkta keligheter, uttänkta fraser som ligger fel i munnen, skaver mot själen och får tungan att smaka sandpapper. Sådant är vårt öde, som har en nia på fel ställe. Vi är de stumma älskarnas släkte. Egendomligt, eftersom talet nio anses mystiskt på ett fördelaktigt sätt: Muserna är nio till antalet och enligt pythagoréerna består människan av ett åtta noters musikackord plus ett nionde som är gudomligt. Å andra sidan bär en hydra ofta på nio huvuden, lika många som det flyter floder i helvetet. 

Inte vet jag varför vi fått denna nia. Kanske var det för att underlätta sovringen av jobbsökande. Men det som förseglar våra läppar i kärlekens stund är inte bristerna i själva numret. Det är vad siffran står för: Född utomlands, invandrad på 60-talet. 

I början tror man att det är något fel på det nya språket. Det lämpar sig nog inte för erotiskt tilltal. Varför låter allting så kantigt. Skall man överhuvud ägna sig åt någonting som rimmar på tulla, mulla och fulla och som börjar med det smaklösa ”kn” som i knipa, knöl, och knussla? Och knäckebröd… Varför finns så få smekord? Hur många gånger kan man säga ”lilla”? Var är diminutiven? 

Eller är det polskans fel som som vill skydda sina barn från det hårda livet där ute? Som en curlingmamma förser hon oss med små suffix som kan krympa det som är för stort,  avväpna det otäcka och förgosa det mesta. Det finns smekord också för krig, kallbrand och parkeringsböter. Till och med för Gud, som blir feminin på kuppen: Bozia.  En katt kan vara en kocur, kocisko, kot, kotek, koteczek eller koteńka. Det vill säga: en stor och otäck katt, litet för stor men när allt kommer omkring trivsam katt, neutralkatt, liten gullig katt, ännu gulligare katt, min älskade lilla katt. 

För den som vuxit upp med svenskan är det svårt att förstå tragiken i att mista allt detta. Det går att leva utan smekord för kastruller, men när det kommer till passioner blir polacken snöpt och stum. 

Jag vill tala om hennes rundningar. Jag söker efter metaforer. Men kan jag vara säker att päron i henns språk har det goda formrykte som de har i mitt? Och hur är det med pumpor? Lökar? Jag vill tala om… Men har hon sett ett kluvet färskt fikon, så hon förstår hur jag trånar? Eller tänker hon, ve och fasa, på de skrumpna kladdigheter som hon köper till jul? Och varför ser hon så osäker ut när jag mummlar att jag har lust att bita i hennes skära åra? Åron, själens snäckor… ”Vad sade du?” ”Jag menade…å..ö..öra? ” Varje förtydigande får tungan att skrumpna och lakanen att lukta desivon.

”Jag sänder ut ord-blommor till honom, men de mister doften redan i munnen, jag sänder ut ord-fjärilar, men de landar hos honom som flugor”, har jag hört en polska säga, som var tvungen att älska på norska.

 Så går det till. Man försöker kanske med vulgariteter, de skall ju gå att konvertera till något eggande frivolt. De ljud som kommer ut har både kramp och vattkoppor. Man längtar efter att få kalla henne för allt möjligt skamligt, ty ingenting är älskligare än att rodna tillsammans… Men de runda orden mister allt kött i hans mun och ur kommer aska och vassa benknotor. Vad gör jag i denna stumfilm, tänker kan. Sedan blir han tyst. Och av alla verb i det nya språket är det ett som han hatar av hela sitt stumma hjärta. Det ständiga, bedrövliga, urskuldande ”jag menar…”

En olycka kommer sällan ensam. Den som är mållös i lust är också svarslös i nöd. Eländiga är kärleksgrälen med en som har nian i numret. En kärleksträta skall ju föras i halvtoner: ömma brutaliteter, smeksama hotelser och leende glåpord. Men orden vägrar att ta färg av varandra och allt som kommer ur honom är antigen eller: Elakt eller ynkligt, vädjande eller hotfullt, bedrövat  eller hånfullt. Och i motsats till de förspillda kärleksläten kommer dessa grodor att läggas på minnet och åberopas i familjeterapin. Bättre då att tiga och behålla hedern, himla med ögonen eller dra täcket över huvudet och förbanna den timme då man inlät sig på ett språk utan nyanser och sötsura smaker. 

Ack, ja. Om det ändå vore fel på det nya språket. Men hon som fötts in i det enfaldiga målet kan få de klumpigaste ord att ljuda som en smekning, och de enklaste att drabba där jag är sårbar som mest. Det låter alltså som om något vore möjligt. Bara så länge man inte försöker själv.

Det borde finnas ett särskilt ord för de otroheter som begås av rent språklig kättja. De inträffar när man vill veta om man verkligen blivit en till en stubbe eller bara offer för ett missförstånd. Dessvärre får de flesta sina misstankar bekräftade. I landsmaninnans famn (också ett ord, finns maninnor?) tycks det ogörliga åter möjligt, det mesta låter lättsamt, otvunget och äkta. Ha! Spanska (ryska, kinesiska, vad ni vill) – ett språk att älska på!

När detta inträffat kan det vara nyttigt att läsa översättarnas klagan. Alla begråter det egna språkets fattigdom, pryderi och brist på erotiska nyanser. Den franska sinnligheten är omöjlig att överföra till polska, fastslog demonöversättaren Tadeusz Zelenski-Boy redan vid förra seklets början. Polskans sexuella ordförråd kunde på sin höjd duga åt ligister och gynekologer. Sedan var det stopp och man fick ta till omskrivningar och fåniga metaforer.

Naturligtvis hade han fel, liksom de fransmän som beklagar franskans opoetiska grammatik. Själv vet jag inget språk som bär på någon vidare erotisk rikedom. Utom mitt eget, och endast när det talas. DET bor tydligen inte i orden. DET bor i tonfallen. Med rätt intonation kan du kalla henne slinka, eller limpa eller lokomotiv, hon kommer att förstå varav ditt hjärta är fullt.

 Så enkelt är det. Det är bara att hitta tonfallet. Men just detta enkla är det svåraste av allt, när det skall ske på ett språk som man inte vyssjats på. Kanske är det så att kärlekens språk lärs bara en gång, i barndomens oskyldiga land. Man kan bestiga det nya språkets alla höjder, men det tycks omöjligt att dyka ned i dess omogna djup. 

Ur detta främlingsskap finns det bara en utväg, lika enkel som brutal. Det handlar inte om att göra sig förstådd. Det handlar om klanger och vibrationer. På vilket språk som helst, bara det är mammas. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.