DN  2004-03-19

Det är illa när myndigheter begår övergrepp. Det är värre när de
inte förmår lära av misstagen. Generaldirektören Janna Valiks
genmäle är egentligen ett försvar för det upphävda beslutet att
avvisa Amir Maric. Migrationsverket gjorde tydligen allting rätt.
“Enligt vår bedömning fanns det inget lagligt utrymme att bevilja
Amir uppehållstillstånd.”


Det är ett olycksbådande besked, som betyder att vi har flera
Amirfall att vänta. Lika nedslående är det att ta del av Janna
Valiks invändningar mot min artikel, som hon läser lika vårdslöst
som hennes handläggare hanterade Marics asylansökan. Visst använde
jag ordet “skamlöshet”, men inte i det sammanhang som hon påstår.
Det var en skamlöshet skrev jag, att närmast raljera över att Amir
Maric inte sökt sig till Sverige tidigare (“du kan inte ha upplevt
ditt skyddsbehov som särskilt starkt”) när man visste Amirs skäl:
att hans plågoande Arklöv gick fri och bodde ett stenkast från hans
barn.

“Den allvarligaste anklagelsen” skriver Janna Valik, “går ut på att
verket inte fäst något avseende vid att Amir är kallad som vittne
till Haagtribunalen.” Läs en gång till, bästa Janna Valik. Det står
inte i min artikel att Amir Maric är “kallad som vittne”. Det står
att han “står på vittneslistan i Haag”, vilket innebär att han kan
komma att kallas, och det är inte samma sak. Och just den
omständigheten bevisade Amirs ombud bortom varje tvivel.

Om inte ens generaldirektören förmår citera korrekt när hon skriver
i Dagens Nyheter, där alla kan syna texten, vilken noggranhet kan
man vänta i asylutredningar?

Jag hade hoppats att Janna Valik skulle kommentera själva orsaken
till att detta ärende havererat. Nämligen att hennes handläggare
inte försökte sakligt och opartiskt fastställa Amir Marics
skyddsbehov och övriga omständigheter. Som framgår av min artikel
letade de skäl för avvisning, men negligerade argument för
motsatsen. De lade exempelvis ned resurser på att kontrollera om
han verkligen vistats i koncentrationsläger (vilket de gjorde rätt
i), men de vägrade undersöka hans tortyrskador och psykiska hälsa
(vilket är en skandal).

Därom har dock Janna Valik inget att säga. Av alla hennes
antydningar om min “osaklighet” återstår att det enda samtal som
Amir beviljats av Migrationsverket inte varade i en timme utan
“nästan en och en halv timme”. Samt att allt av betydelse sagts
under denna tid, det har man Amirs ord på.

Invändningen är ett typexempel på hur Migrationsverket hanterar
relevans och proportioner. Om hans tortyrskador ville man inget
veta, FN:s utlåtanden förbigick man med tystnad, men ser man på, han
minns fel på 30 minuter! Tror man för övrigt på Migrationsverket
att en svårt förnedrad människa, vars kanske värsta smärta stavas
skam, och som inte inser att dessa 90 minuter är hans enda chans,
skall entydigt uttöma sitt ärende?

Janna Valik misstänker att jag inte kan skilja på moral och juridik.
Låt mig upprepa: fallet Amir är i första hand ett juridiskt haveri.
Därför är det också ett moraliskt haveri. Om Valik verkligen tror
att dessa saker kan separeras helt och hållet förstår jag varför hon
finner behandlingen av Amir Maric oantastlig. Där ämbetsmän
förlorar sin moraliska kompass är det bara en tidsfråga innan också
juridiken urartar.

För de flesta svenskar är det nog obegripligt att verket inte tog
någon hänsyn till att Amirs torterare varit svensk. Må vara att en
sådan möjlighet inte tagits i beaktande i utlänningslagen. Men
“lagen gillar icke allt det hon icke straffar: förty all misshandel
kan icke uppräknas i lagboken”. Ingen domstol värd namnet kan döma
enligt den nakna bokstaven allena. “Förmildrande och försvårande
omständigheter” är exempelvis både juridiska och moraliska begrepp,
som lämnar utrymme att tolka bokstaven efter rättskänslans krav.
(Om det är rättvisa man strävar efter.) Janna Valik kan inte vara i
god tro när hon hävdar att lagen hindrade Migrationsverket från att
skriva: “Det faktum att Amir Maric torterats av en svensk ålägger
Sverige ett särskilt ansvar för Marics rehabilitering och säkerhet.”
Det hade varit anständigt, om det varit anständighet man strävar efter.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.