DN 1997-03-18

Hur skeptisk kan en skeptiker bli? Mycket skeptisk, men inte helt och hållet. Den totale skeptikern är en självmotsägelse, ty tvivlar han på allt, tvivlar han också på värdet av att tvivla. Därför är de skeptiker som förekommer i naturen alltid en aning ofullgångna. 

Det är en välkänd insikt att om ett värde görs absolut upphäver det sig självt och förvandlas till nonsens. Den allomfattande kärleken älskar också hatet, den gränslösa friheten innefattar friheten att förslava den man vill. På samma sätt förvandlas den totala toleransen till sin egen motsats när den tolererar de intoleranta. I livet, i politiken och i filosofin är därför alla värden en smula inskränkta: de gör halt inför sin egen motsats. Det vardagliga språkbruket tycks följa denna insikt. När folk säger “tolerans” menar de inte “rätten att vara intolerant”. När de säger “yttrandefrihet” avser de inte uppmaningar att skjuta på den som brukar yttrandefriheten. 

Annat med Anders Ehnmark. I sitt försvar för Jan Myrdals och Gun Kessles rätt till medlemskap i PEN-klubben (Expressen 14/7) torgför han ett yttrandefrihetsbegrepp av det absoluta slaget, som följaktligen upphäver sig självt. Han har nämligen “svårt att förlikas med att en förening som kämpar för yttrandefriheten gör det genom att inskränka yttrandefriheten i sin egen krets”. Men Myrdals och Kessles yttranden gick inte ut på att jorden är platt (vilket måste kunna diskuteras fritt inom PEN), de hävdade i stället den (med Ehnmarks ord “tvivelaktiga”) ståndpunkten att det är rätt och nödvändigt att meja ned kinesiska dissidenter som kämpar för yttrandefrihet. Det måste, enligt Ehnmark, medlemmar i en förening som kämpar för yttrandefriheten få tycka. Annars är föreningen en dålig förkämpe för dissidenternas yttrandefrihet. För måste således också kunna betyda emot. Newspeak kallades det, efter Orwell, när jag växte upp. 

Jag trodde att ordet betydde någonting för en språkvirtuos som Anders Ehnmark. Men i denna artikel använder han språket som glidmedel. Jan Myrdal framställs nämligen av Ehnmark som “dissident”. Lexikalt till synes riktigt, då ordet avser någon som avviker från den i landet rådande kyrkan. Men moraliskt är det en slipprighet avsedd att förvirra: språkbruket förvrider ordets moraliska innebörd och jämställer dem som blev skjutna för att de ville tala, med en som håller på att åka ut ur en förening eftersom han tyckte att det var rätt åt dem. 

Dissident som dissident, enligt Ehnmark. Enligt samma korrumperade språklogik kan också de som gav order om massakern kallas dissidenter om de kommer hit; de har ju en annan syn på yttrandefrihet än majoriteten av svenskarna. Och vem vet, kanske var själva ordern att öppna eld mot demonstranterna ett yttrande och därför värt att försvara av PEN i samma stund de som fällt det ställs inför rätta? En lagom dialektisk diskussionsövning för den nya, sköna PEN-klubben. Ha det så roligt. 

PS. Jag tror inte att Anders Ehnmark förstår att hans språkliga piruetter skadar ett av de två ting han tror sig beskydda. Hans plädering illustrerar att det är omöjligt att samtidigt försvara Myrdals och Kessles medlemskap i PEN och PEN-klubbens ideal, utan att språket korrumperas på kuppen. Medan den främsta anledningen till att yttrandefriheten är så viktig är att man tror att orden betyder någonting.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.