DN 1998-07-29
Kan man vara sann mot sig själv utan att bli cynisk? Kan man bevara klarhet inför världens ondska utan att gå miste om alla illusioner? Och när man förlorat barnatron och sedan ungdomstron – vad finns det att ty sig till?
Poeten Zbigniew Herbert dog i går i Warszawa, 73 år gammal. Det är svårt att skriva om honom och hans lyriska alter ego Herr Cogito: en moralist som misstror stora ord, en tragisk hjälte som ständigt distraheras av världens mångfald, en motståndsman utan hopp, en skoningslös domare men också en ömhetens och den barnsliga hänförelsens poet. Jag vet älskare som belägrat sin kvinna med Herbertska rader när deras eget språk inte räckt till, men också demonstrerande varvsarbetare som citerat honom på sina banderoller.
Ingen poet har betytt mer för mentaliteten i den motståndsrörelse som under 80-talet fredligt och värdigt vred Polen ur kommunismens grepp. Först var det som besjungare av det utsiktslösa motståndet. Dikten “Herr Cogitos testamente” från 1974 har redan fått plats i historieböckerna:
gå upprätt bland alla
dem som står på knä
bland dem som vänt
ryggen till och dem
som trampats i stoftet
– – –
men tag dig i akt för den
onödiga stoltheten
se ditt narraktiga
ansikte i spegeln
upprepa: jag har blivit
kallad – fanns det inga
bättre
ta dig i akt för hjärtats
torka älska
morgonkällan
fågeln med det okända
namnet vintereken
– – –
och man kommer att
belöna dig med det som
finns till hands
skrattets piskrapp
döden på sophögen
På 80-talet var det dikten “Smakens makt” i samlingen “Rapport från en belägrad stad” som gav ord åt den estetiska (och därmed den etiska) dimensionen i polackernas motstånd:
Det krävdes inte alls
någon storartad
karaktär
vi ägde en smula
oumbärligt mod
men egentligen var det
en fråga om smak
Ja smaken
som fordrar att man
lämnar rummet grinar
avger en hånfullhet
Men om Zbigniew Herberts heroism vore enkelt stolt och rakt heroisk skulle han inte räknas till 1900-talets främsta poeter. Hans språk har på ett ojämförligt sätt förmått fånga den moderna människans paradoxala belägenhet. I själva verket bär hela hans författarskap – från debutsamlingen “En sträng av ljus” 1956 via “Herr Cogito” 1974 och essäböckerna “En barbar i trädgården” 1962 och “Stilleben med betsel” 1993 – vittnesmål om en djup förundran (och förtvivlan) över den egna bräckligheten, Guds frånvaro eller oförlåtliga tankspriddhet och alltings förblandning: det sköna är oftast köpt med blod och död, det sublima – som han hyllar – kan förleda till nedrigheter, det livskraftiga är allt som oftast blint underkastat instinktens brutala krafter. Förnuftet är bedrägligt, likaså känslan. Vad återstår?
“Den storartade förnimmelsen av smärta”, samt något gåtfullt och på samma gång alldagligt som döljer sig i det nederländska måleriet, skulle man ansvarslöst kunna svara. Herberts nyckeldikt “Herr Cogitos eskatologiska föraningar” hyllar den förnimmande människan. Smärtan är oss given och ofrånkomlig och ibland förnedrande, men den är ett värde – källan till självupplevelse och därmed till friheten, förstår man – men också själva grunden för inlevelse med allt levande, det vill säga för ömheten. Samma sinnlighet, småskalig, men uppmärksamt fixerad vid detaljen, får en helt annan dimension i Herberts förälskade essäer om det holländska måleriet. Som om livets egentliga värde låg i flyktiga hänförelser: över en kvinnonacke eller det delikat avbildade ljuset som faller över ett visst brev.
Detta förblir för mig Herr Cogitos egentliga testamente: bilden av mannen som under barnsliga protester reser sig från begrundan av skapelsens skönhet för att, haltande och utan hopp i hjärtat, ställa sig i vägen för någon övermäktig tyrann.
… utan Bibel profeter
brinnande buskar
utan tecken på marken
utan tecken på
himlen
med en grym insikt – att
livet är – stort
Maciej Zaremba
Fragment ur “Herr Cogotis testamente” citerades i Per Arne Bodins översättning (1983) av “Herr Cogito”. Av Zbigniew Herbert föreligger i övrigt på svenska ett urval av de tidiga dikterna “I stridsvagnens spår” (i Erik Lindegrens och Erik Mestertons tolkning, 1965), “Rapport från en belägrad stad”, (tolkad 1985 av Agneta Pleijel och Daniel Bronski, en tidig pseudonym för undertecknad), samt spridda dikter och prosastycken i Lyrikvännen, Ord & Bild och Artes.
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.