En utredare kostar som tio flyktingar

DN 1992-10-13

Medan ni läser dessa rader sitter 160 handläggare hos invandrarverket och utreder de 40 000 kosovoalbanska flyktingarnas öde. Har de skäl att få asyl?

Det tar förstås tid. Man måste förhöra var och en, kolla med legationen i Belgrad och så vidare. Snart anställs 115 nya utredare. Och någon gång på sommaren 1994 kommer vi att få veta varför Vahide och hennes barn lämnade Kosovo på våren 1992: nämligen av fruktan för “etnisk rensning” och krig. Under tiden hinner förstås läget i Kosovo förändras åt något håll varmed utredningshögarna förvandlats till makulatur. 

För de pengar en utredare kostar kan man försörja mellan tio och femton flyktingar. Jag är inte emot utredare och önskar inte någon försämring av rättssäkerheten. Men är det helt rationellt att ägna två år och något hundratal miljoner åt att få reda på att det pågår “etnisk rensning” och krig på Balkan? Albaner flyr Kosovo eftersom de är albaner. Somliga är därtill vapenföra män och billig kanonmat i Milosevics ögon. 

Nej, att utreda är inte rationellt, men det är regelenligt. Enligt asylreglerna kan inte ett helt folk ha skäl att fly. Och kanske är reglerna förnuftiga, åtminstone från asyllandets synpunkt. Ty vem kan härbärgera ett helt folk? Annat om vederbörande förföljts som individ: “Kontrollerade soldaterna er identitet innan de våldtog er dotter?” kan vara en lämplig fråga att ställa till en bosnisk muslim. Och kan albanen styrka att det var honom och inte grannen som serberna tänkte hämta nästa natt? 

Nu stänger vi gränserna och utlänningsnämnden börjar sitt arbete. De första kosovoalbanerna som hunnit överklaga avvisningsbesluten får nu sina besvär avslagna. Resten blir polisens sak. Om några dagar får vi se bilder på nattliga hämtningar: barn som gråter, män i handbojor . . . Och därefter, bäste medborgare, har vi i vårt land 40 000 med mer eller mindre akut ångest. 

Så besvarar då Sverige, regelrätt, ordentligt och beslutsamt, och i sista ledet med hjälp av polisvåld, en förfrågan som kanske inte har framställts. Det är en viss ursäkt att hela det demokratiska Europa gör likadant. 

När kosovoalbanen ber om en plats där han kan överleva Milosevic svarar vi honom att han nog inte får leva och dö i Norden. Ingen kan veta hur många av de 40 000 som vill återvända till sina hem så fort de blivit trygga, eftersom ingen har frågat. Europa behandlar flyktingar som vore de alla kommande invandrare. 

Flyktingkonventionen gör det meningslöst att fråga sig hur länge flyktingen behöver skydd, ty det enda skydd den beviljar är permanent. Det finns en humanitär tanke bakom denna regel, men i krigssituationer, när miljoner sätter sig i rörelse, vänds den till sin motsats och förvandlar det bästa till det godas fiende. Kan vi inte eller vill vi inte erbjuda färdtjänst, räntebidrag och folkpension erbjuder vi inte ens tak över huvud. Det mest stötande argumentet mot införande av tidsbegränsad asyl (som förlängs om nöden så kräver) är emellertid jämlikhetens. “Vi kan inte erbjuda er samma standard som vi har själva och ojämlikhet tål vi inte. Så var så god och åk tillbaka till kriget.” 

Nu kommer vi alla, genom våra ställföreträdare till poliser, att bruka en del våld för att hantera följderna av Milosevics politik. Men det får bli här i Sverige och mot barn, kvinnor och obeväpnade män. En smula osvenskt, tycker nog de flesta. Inte helt bra för vår självkänsla, kanske. Till ingen nytta. Om det ändå skall spännas muskler, vore det inte mera hedervärt att göra det där de gjorde humanitär verkan? 275 svenska FN-soldater i Kosovo är nog ett förnuftigare och mera förutseende svar på Milosevics vanvett än 275 utredare i Norrköping. Det är ingen tom retorik. Ingriper inte FN i Bosnien och föregriper inte FN i Kosovo kommer det snart att fordras betydligt fler utredare, så mycket är säkert. Och nästa flyktingvåg kommer då inte att ha någonting att återvända till. 

När nästan alla andra väljer att se bort eller åberopar historiska förhinder borde Sverige höja sin röst i FN. För temporära uppehållstillstånd, för ett ingripande på Balkan. Sveriges röst visar sig väga tyngre än många tror. Det är nämligen inte säkert att man utrikes redan hunnit notera att vi gett upp att agera världssamvete.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.