DN 1997-09-27
Barbro Lysen tvingades till abort och sterilisering när hon var havande i sjätte månaden
Ingen som i dag läser steriliseringslagarnas bokstav kan undgå att fråga sig hur man med stöd av dessa paragrafer kunde stympa en 15-årig flicka med motiveringen att hon för ofta synts i närheten av dansbanan.
Likväl handlar det mesta av debatten om mer abstrakta aspekter: idéströmningar i 30-talets England, åsiktsskillnader mellan olika rasbiologer, samt, naturligtvis, det egendomliga i att någonting som varit dolt kommer upp i ljuset. De absolut viktigaste frågorna – vem som tillämpade dessa lagar, hur och i vilket syfte – lämnas i det närmaste oberörda. Själv tror jag att man måste gräva där man står. Det är i den dagliga steriliseringspraktiken som man kan finna svaret på den centrala frågan: Hur kunde en stat som trodde sig humanast i världen samtidigt slå världsrekord i fysisk stympning av sina egna medborgare och sedan så grundligt förtränga vad den gjort.
År 1950 var ett av rekordåren: 2 348 steriliserade, fler än under hela 30-talet och lika många som i Danmark under 20 år. Den 1 februari 1950 sammanträder Medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Det är den som tillstyrker eller avslår de lokala myndigheternas ansökningar. Denna dag gäller det bland andra den 22-åriga Mathilde. Underlaget består av ansökan från en fattigvårdsnämnd samt ett läkarintyg. Här i sammandrag:
Moderlös vid 11 veckors ålder. En tattare lär vara fader till pat. Han förde mestadels en ambulerande tillvaro och pat. följde med på hans färder. Villkorlig dom för mordbrand och snatteri. Har en fästman som varit på ungdomsvårdsanstalt. Hon är gravid. Pat. har visat sig vara mindre pålitlig. Har gjort avbetalningsaffärer som hon ej kunnat klara av, brustit ibland i redovisning gentemot sin arbetsgivare och gjort sig skyldig till snatteri av ett par mindre paket kaffe. Hennes arbetsgivare förklarar henne villig och rätt duktig vissa tider, men det är ganska ojämnt. Några intressen eller förmåga att taga vara på sin fritid visar hon ej, står med förkärlek och hänger vid tivoli, skjutbana och dylikt. Oerhört slarvig och smutsig. Verkar viljesvag och lättpåverkad.
Det framgår vidare att Mathilde är fullt frisk. Nämnden har också fått resultatet av ett intelligenstest. Det börjar med orden: “Blondin av tattarextraktion” och slutar: “Den extremt sladdriga attidyden i förening med det tidigare asociala levnadssättet motiverar – trots intelligenskvot 73 – sterilisering.”
Nämnden beslutar att Mathilde är efterbliven och skall steriliseras mot sin vilja. Beslutet är signerat av tre läkare (Karl Loberg, Gunnar Domeij, Folke Kinnmark), en rasbiolog (Nils von Hofsten) samt en politiker. Vad Nils von Hofsten kan ha för skäl vet vi ganska väl. Sju år tidigare upplyste han riksdagen om att “de s k tattarna i relativt stor utsträckning förete psykisk undermålighet och kunna steriliseras utan sitt samtycke”.
Men hur tänker politikern? Hennes namn är Inga Thorsson. Hennes närvaro i denna beslutsgrupp låter förstå att verksamheten är högprioriterad. Man placerar inte en toppkraft, dåförtiden politisk sekreterare i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, senare bland annat Sveriges representant i FN:s befolkningskommission, i en betydelselös nämnd. Men vad är det för ideologi som ger Inga Thorsson rätt att sterilisera Mathilde? Och varför invänder hon inte mot etiketten “tattare”?
Vi kan inte veta säkert. Men i beslutsunderlaget finns en uppgift från fattigvårdsstyrelsen om att att Mathilde kostat samhället 795 kronor i bidrag. Vi vet att överväganden om bygglov kan ta timmar och dagar i anspråk. Jag har försökt räkna ut hur lång tid det tog för Inga Thorsson att komma fram till att Mathildes barn inte var önskvärda i folkhemmet. Med tanke på att nämnden hade 85 liknande ärenden samma dag kunde det inte ta längre stund i anspråk än ett besök på damrummet.
I allt väsentligt (löpande band-principen, anonymiteten, omöjligheten att överklaga) liknade denna procedur vad som i dag gäller hos Utlänningsnämnden.
Mathilde klarade sig emellertid. Hon tog sin nyfödda och rymde från lasarettet. Kanske födde hon senare flera barn, men säkert inte på folkhemmets hygieniska barnkliniker. Andra kvinnor tog inga risker. Medan jag skriver detta blir jag uppringd av en fotograf som berättar att hon först nu förstår varför hon själv och hennes fem syskon (det yngsta fött 1961) alla kom till världen i familjens sovrum. “Mamma var livrädd för mödravården. Hon var mörk och vi tillhörde de lägst stående.”
År 1947 får de tre eller fyra läkare som utgör Socialpsykiatriska nämnden sällskap av två politiker som utses direkt av regeringen. Sammanlagt sju personer tjänstgör fram till 1975 som demokratins röst i steriliseringsgruppen. Under rekordåren 1947-52 och fram till 1962 är samtliga socialdemokrater. Därefter förekommer också två centerpartister. Exakt vilken roll politikerna spelar, när de driver på och när de säger emot läkarna, det lär forskningen utvisa. Men tillsammans undertecknar dessa sju representanter för folkvalda nära 50 000 steriliseringsbeslut.
Åtskilliga debattörer har försökt avskilja steriliseringspolitiken från välfärdsstaten, som vore utrensningen av “de undermåliga” ett separat projekt, en kvarleva från äldre tiders tänkande och egentligen bekämpad av folkhemspolitiker. Den som tror på detta måste emellertid förklara den egendomliga omständigheten att lagfäst sterilisering av “undermåliga” och “asociala” inte förekom i länder som fortsatte att behärskas av detta ålderdomliga tänkande. I Europa förekom steriliseringar i stor skala praktiskt taget endast i Norden. (Om man inte vill nämna Nazi-Tyskland, där Hitlers steriliseringsdekret från 1933 för övrigt byggde på ett lagförslag av Weimars socialdemokrater. Se Paul Weindling: Health, Race and German Politics between National Unification and Nazism 1870-1975, Cambridge 1989).
DN-artiklarna har visserligen lett till att steriliseringspraktiker avslöjats i Belgien, Tjeckoslovakien, Österrike, Frankrike och Japan. Med det rör sig i de flesta fall om ljusskyggt missbruk av läkarmakten, inte beslut tagna av eniga riksdagar.
Inte heller den ofta framförda tesen att det var välfärdsstaten som gjorde slut på barbariet håller i ljuset av fakta. De svenska steriliseringarna rusar i höjden i samband med barnbidraget och samtidigt som politiker som Inga Thorsson börjar delta i besluten. Före barnbidragsreformen 1948 steriliserades cirka 14 000 personer, efter den 48 000.
Steriliseringspolitik modell bondeförbundet (“den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”, som det står i 1933 års program) hade i själva verket inga ideologiska utsikter att överleva 1945. Det enda som kan förklara varför man i Sverige och övriga Norden kunde upprätthålla en praktik som i Tyskland visat sig vara första steget mot Förintelsen är, som jag skrev (21/8), att “mindervärdigheten” getts en annan betydelse. Den syftar efter 1945 sällan på ras eller utländsk börd, men desto oftare på fattigdom, utanförskap, brist på delaktighet, egensinne, improduktivitet, trots i umgänge med myndigheter, kort sagt ovilja eller oförmåga att inordna sig i det alltmer genomdisciplinerade samhällsbygget “där aldrig mer någon luffare någonsin luffar” (Ekelöf). Mindervärdigheten har ersatts av “undermåligheten” eller ännu hellre av “sinnesslöheten” och definierats i förhållande till ett radikalt och puritanskt skötsamhets- och hälsoideal. Det förklarar varför de sinnesslöa plötsligt blir så många.
Den annalkande välfärden ser nämligen ut att provocera fram en formlig epidemi av själslig abnormitet. På 20-talet räknar Sverige cirka 14 000 “sinnesslöa” eller 0,2 procent av befolkningen. Tjugofem år senare har deras andel stigit till ofattbara 5,2 procent (enligt Sinnesslövårdsutredningen 1946). Det innebär 340 000 personer. Håll detta tal i minnet.
Året därpå, 1947, utfärdar Medicinalstyrelsen “Råd och anvisningar rörande tillämpning av 1941 års steriliseringslag och abortlagen”. På sidan 5 hoppas man att med hjälp av steriliseringar på ett par generationer väsentligt nedbringa de “sinesslöas” antal: “En förutsättning härför är, att alla eller åtminstone det stora flertalet ej effektivt internerade sinneslöa steriliseras och att detta sker, innan de fått några barn. Vikten härav är så mycket mera uppenbar som de sociala skälen äro lika starka som de eugeniska.”
Vissa anstaltsläkare har rent av ålagts en tjänsteplikt att anmäla kandidater till sterilisering. “Det skall här kraftigt understrykas, att det, för att steriliseringslagen skall ha åsyftad verkan, är synnerligen angeläget, att denna föreskrift . . . tillämpas i största möjliga utsträckning”.
Om bara hälften av dessa 340 000 var eller kunde komma i fertil ålder skulle det egentliga målet för steriliseringskampanjen vara sexsiffrigt. Det kan låta groteskt, men i en artikel 1946 kommer Alva Myrdal fram till liknande siffror. Hon har funnit att nära 5 procent av befolkningen och 3 procent av dem som hunnit bilda familj aldrig kan tänkas “hushålla”. Dessa individer utgör ett svårt hinder för barnbidragsreformen, ty det finns risk att de inte använder pengarna ändamålsenligt. Dessutom riskerar de att fortplanta sig ytterligare.
“För de barn som redan är födda måste hjälpen nämligen till, även om stora svårigheter kvarstår att bedöma hur det mest ändamålsenligt bör utformas. Men för de ännu ofödda barnen kan detta icke gälla. . . Sterilisering måste komma till användning. Men steriliseringarnas antal fortsätter att vara litet.” (1 847 personer detta år, min anm.) Alva Myrdal drar en slutsats:
“Skulle steriliseringslagen ge otillräckligt utrymme för den engångsoffensiv för sterilisering som måste till i samband med en bidragsreform, bör lagstiftningen tagas upp till omprövning.”
Vilka är då “de sinnesslöa”?
I den ovan citerade artikeln (“Kontanta barnbidrag kräver skärpt steriliseringslag?”, Tidskrift för Barnavård och Ungdomskydd nr 2/1946) återger Alva Myrdal fattigvårdens beskrivning av tolv familjer som enligt hennes mening skall hindras från vidare barnalstring.
Flicka, 20 år. Nervös och gråter periodvis, skriver utmanande brev till myndigheterna, Flicka, 13 år, har svårt för sig i skolan och verkar klumpig och oföretagsam…Flicka 1,5 år, rätt liten och ynklig, vården under all kritik. Då hon föddes fick modern mödrahjälp på omkring 400 kronor beviljat på villkor att hon lär sterilisera sig, men hon vägrade…Gosse 15 år, harmynt, obegåvad…Flickor, 14 år, tvillingar, storväxta, klumpiga och rödhåriga…Pojke 3 år, ser något underlig ut…Flicka 11 år, astmasjuk…Modern klemar otroligt med barnen, som aldrig är annat än sjuka.
Mera står det inte. Och mycket mera behövs inte heller för att Medicinalstyrelsen skall bifalla bifalla fattigvårdens steriliseringsansökan, som ibland blott består av två ord: “Sexuellt opålitlig”.
Den epidemi av “sinnesslöhet” som tycks drabba Sverige på 40-talet är lika mycket en kvasipsykiatrisk som en politisk konstruktion. Den kan inte förklaras utanför välfärdsprojektet, eftersom det i nio fall av tio inte handlar om en medicinsk diagnos utan om en bedömning av vederbörandes användbarhet, avelsvärde och förhållande till strävsamhetsidealet.
Klassificeringen är för det mesta inte i egentlig mening rasistisk, men den är lika obeveklig. (En gång sinnesslö alltid sinnesslö.) Den dömer visserligen inte ut etniska grupper, den dömer ut individer och deras familjer. De praktiska konsekvenserna är desamma: offret ställs utanför lagen och berövas den mest elementära rättigheten.
Att ställa de mest beroende, de allra fattigaste och de “misskötsamma” utanför medborgarskapet kunde inte kännas helt främmande för 40-talets politiker. Förunderlig är folkhemsmytens och Skolöverstyrelsens makt. De allra flesta svenskar har fått lära sig, och det har jag också tagit för givet, att den allmänna och lika rösträtten åtnjöts av alla myndiga sedan 1921. Det gjorde den inte. Det fanns ett betydelsefullt undantag. Den som var “av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning” förlorade sin rösträtt. (Paragraf 16 Riksdagsordningen.) Således var vi fram till för 50 år sedan inte lika i värdighet och värde. Lika var bara de som kunde göra rätt för sig.
Märkligt nog sammanfaller myndigheternas uppskattningar av antalet “sinnesslöa” med antalet av samhället försörjda. Det rör sig om flera hundra tusen svenskar. När fattigvårdsstrecket avskaffas 1945 finns alltså ett nytt streck redan färdigt. Det ligger måhända lägre, men är i gengäld långt radikalare. Ur fattigdom kan man höja sig, men den som en gång stämplats som “undermålig” eller “sinnesslö” är utesluten för livet. Ock så är hans efterkommande.
Människor har genom tiderna föraktats, förtryckts och dömts till grymma straff. Men aldrig tidigare har staten förnekat deras grundläggande rätt att födas till världen – och definitivt inte på så triviala grunder som en bidragsreform.
Kanske beror mina vedersakares oförmåga att inse steriliseringarnas plats i välfärdsbygget på en alltför oskuldsfull människosyn. Som att de som tror sig ha de bästa avsikter också har dem. Eller att de som plågas av åsynen av elände verkligen bryr sig om de eländigas öde. Men tänk om de bara vill ha det rent och snyggt omkring sig?
Om Robert Moses, den amerikanske strukturomvandlaren av New York, har det sagts att han älskade mänskligheten och föraktade människorna. Det mesta tyder på att det var krass samhällsnytta och sjuka renhetsdrömmar – och inte någon sentimental omsorg om individen som vägledde steriliseringspolitiken ända fram till slutet och att någon form av utpressning förekom in i det sista.
Utländska medier som refererat DN-artiklarna har förvisso ofta överdrivit antalet tvångssteriliserade. Gunnar Broberg och Mattias Tydén söker i sin artikel (13/9) att snarare minimera deras antal. Vi är säkert överens att den moraliska bedömningen inte är avhängig av om det var tjugo, fyrtio eller femtio tusen svenskar som med skilda medel berövats fortplantningsförmågan. Men det finns två skäl att diskutera Brobergs och Tydéns uppskattningar. Det ena är historiska fakta. Det andra är respekten för offren.
Gunnar Broberg och Mattias Tydén antar att merparten av de “medicinska” steriliseringarna är fullt frivilliga. Jag tror inte att man kan dra den slutsatsen. Efter 1949 minskar nämligen antalet rashygieniskt motiverade steriliseringar samtidigt som de “medicinskt” motiverade ökar med minst samma antal.
Enligt historikern Maija Runcis, som i detalj jämfört motiven i steriliseringsbesluten, handlar denna förskjutning om ett enkelt byte av etikett. Innehållet i myndighetens bedömningar är densamma. “Undermålig”, “obehärskad”, “nervös”, “efterbliven”, “oansvarig”, “klen”, “imbecill” står vid sidan om de medicinska diagnoserna.
Också de kvinnor som på 60-talet ser ut att ansöka om sterilisering som villkor för abort får finna sig i att få sin och familjens intelligens, avelsvärde och övriga kvaliteter bedömda. Vem underkastar sig sådant frivilligt? Jag råder ingen av dem att läsa dessa akter. (Från 1970, om en sexbarnsmor som eventuellt själv söker sterilisering: Hållningslös. Litet torftig. Primitiv.)
Man kan uttrycka det mera bestämt: Bland abortsökande väljer Medicinalstyrelsen ut de kvinnor vars avkomma inte platsar i samhället. De torftiga, hållningslösa, utmanande. De får abort på villkor att de går med på sterilisering. Beslutet kan inte överklagas. De övriga, de få välbeställda och välartade som söker abort, bedöms vara avelsdugliga och nekas operation. Det beslutet kan man emellertid överklaga.
Barbro Lysén, som häromdagen berättade en del av sin historia i TV, steriliserades 1946. Enligt statistiken fullt frivilligt, hon har själv undertecknat ansökan. Barbro är 72 år och utbildad sköterska. När hon var 20 blev hon med barn.
Jag var så glad, jag var så lycklig, jag tyckte hela världen log mot mig. Jag sprang studsande till min läkare, han hette Staffan Friberg, för att berätta min lycka…Sedan kom jordskalvet. Han rusade upp. Han var över mig som en demon. Han stod upp och skrek. Att jag inte var vatten värd. Att det var fruktansvärt oansvarigt av mig att sätta barn till världen. Att det inte fick födas idioter i Sverige. Jag skulle genast göra abort och steriliseras, skrek han. Jag har aldrig i mitt liv blivit så utskälld av någon människa. Jag blev helt förkrossad. Jag trodde på honom. När jag växte upp var läkares ord Guds ord.
När Barbro var 16 år började hon nämligen få kramper. Doktor Friberg brydde sig inte om att låta undersöka saken närmare. Han konstaterade epilepsi och skrev ut medicin. “Direkt från doktorn åkte jag till Karolinska. Jag hade bara en tanke i huvudet, att jag inte fick föda ett sjukt barn.”
Barbro ansökte om abort och fick avslag. Villkoret för abort är sterilisering. Hon förstod nu att både hon och det barn hon väntade inte var välkomna i samhället. Efter abortavslaget försökte hon ta sitt liv. Men i september 1946 undertecknade hon slutligen sin egen steriliseringsansökan.
Medicinalstyrelsens föreskrift: “Har tillstånd meddelats till abortframkallning hos rättskapabel kvinna under villkor av sterilisering, har hon att välja mellan antingen abortframkallning jämte sterilisering eller att avstå från aborten.”
“Men då hade jag bara en tanke i huvudet – att inte föda ett sjukt barn. Sen fick det kosta mig vad som helst.”
När Barbro kommer till Södra BB är hon i slutet av femte månaden. I tre veckor väntar hon på operation. (Hon är förkyld och kan inte sövas.) “Och då börjar jag känna barnet så väl inom mig. Och jag ångrar mig. Jag vill ha barnet, även om det är sjukt. Jag föll ihop i ett hörn och började gråta. Jag sade till läkarna ‘Jag vill inte opereras. Låt mig behålla mitt barn.’ De svarade: ‘Det är omöjligt, du har skrivit på papper, det blir operation imorgon.’ De var helt kalla. Det var fruktansvärt.”
Läkarna, varav den ene hette Arne Kinch, ljög för Barbro Lysén. Men lögnen var satt i system av staten. Ur “Råd och anvisningar rörande tillämpning av 1941 års steriliseringslag och abortlagen” (vars första mening för övrigt lyder: “Sterilisering har i vissa avseenden en mycket stor samhällelig betydelse. Detta gäller särskilt ur arvshygienisk synpunkt.”)
Vetskapen om att ett beslut fattats av medicinalstyrelsen synes ofta medföra, att en tidigare ovillig person underkastar sig ingreppet. Den lämpligaste behandlingen av dylika patienter torde i regel vara den, att det betraktas som tämligen självfallet, att, när medicinalstyrelsen lämnat tillstånd till ingreppet, detta skall verkställas, ehuru en person naturligtvis icke på direkt förfrågan får undanhållas upplysning om att fysiskt tvång icke kommer att användas.
Samhället måste ha varit särskilt angeläget om att slippa just Barbros barn. Det tvångsaborteras och Barbro steriliseras av doktor Arne Kinch i 26:e graviditetsveckan. På vilken grund? Det vet man inte. Kanske för att hennes föräldrar var frånskilda och hon själv ogift? När Barbro efter denna abort för första gången undersöks på sjukhus framgår det att hon aldrig lidit av epilepsi.
Det har också hävdats att enbart “humanitära” motiv låg bakom sterilisering av “utsläpade mödrar”, samt att dessa nog själva bad om ingreppet. Denna optimistiska hypotes lär bli svår att bevisa.
Mellan 1935 och 1951 avlider ett hundratal kvinnor i samband med abortoperationen. Hälften av dem dör på grund av komplikationerna i samband med ingreppet, och de flesta av dessa därför att de steriliserats samtidigt med aborten. Dubbeloperationen innebär fyra gånger högre dödsrisk än förlossning, finner läkarna, och de försöker beveka Medicinalstyrelsen:
I det mycket stora antal fall, där medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd ställer sterilisering som villkor för abort, medför detta, att kvinnan vid den kombinerade operationen löper avsevärd större risk än om hon födde barnet. Även om det skulle anses vara ett samhällsintresse att kvinnan i sådana fall ej föder sitt barn, kan det ur operativ synpunkt starkt ifrågasättas det berättigade i att uppställa ett sådant villkor med hänsyn till den ökade risken som det kombinerade ingreppet medför…
Lika allvarligt är problemet beträffande kvinnan som själv anhåller om och får sterilisering i samband med legal abort vid “svaghet”, förlitande sig på, att den medgivande myndigheten avgör vad som är det bästa för henne. Födde hon i stället sitt barn, vore dödsrisken minimal, steriliserades hon sedan ett par veckor efter förlossningen vore den risken också minimal. (Läkaren Erik Klintskog i Svenska Läkartidningen nr 26 1952.)
Medicinalstyrelsen ger sig inte. Även i fortsättningen och ända fram till 1975 ställs krav på samtidig sterilisering vid abort. Det är givetvis brottsligt och kan även förefalla irrationellt, men är i själva verket högst förnuftigt från avelssynpunkt. Att utföra båda ingreppen samtidigt är att se till att kvinnorna inte rymmer från steriliseringen. Historikern Maija Runcis har nämligen funnit att tjugo procent av dem som mellan 1935 och 1946 beviljas sterilisering, däribland som abortvillkor, aldrig infinner sig till operationen.
För att kunna diskutera denna historia i ordnade former måste man skilja på välfärdspolitik och välfärdsstaten. Den förra är en generell idé som syftar till att ge alla en dräglig tillvaro och ett skyddsnät mot arbetslöshet, sjukdom och olyckor. En sådan politik kan organiseras på många olika sätt.
Den senare var en bestämd historisk, juridisk och mental konstruktion där staten hade ambitionen att avvänja befolkningen från att spisa i köket, där mänsklig mångfald stod i vägen för framsteget och där generella barnbidrag förutsatte “steriliseringskampanjer”. Där hade medborgarna vidsträckta fordringar på staten, men få rättigheter till skydd för sin autonomi. Där spelade också föreställningar om “ett folk” av en särskild beskaffenhet en framträdande roll, liksom gjorde religiös vetenskapstro och puritansk avhållsamhetsmoral.
Det var också ett statskick där alltför mycket odelad makt samlats hos de verkställande organen. Själv tror jag inte att barbariet kan förklaras utan bakgrund i den nordiska rättspositivismen, den doktrin som under 30-talet gjorde rent hus med föreställningar om mänskliga rättigheter och reducerade rättvisan till en teknik i tjänst hos statens vilja.
Denna ideologi lever förvisso kvar. Jag läser i en nyutkommen försvarsskrift för välfärdsstaten att i en sådan
finns i princip inte längre några gränser för hur långt de demokratiskt fattade besluten kan sträcka sig… Majoritetsprincipen ger oss impulsen att lägga oss i varandras liv… När t ex handikappades liv, via skattsedeln, blir något mer än en angelägenhet mellan de berörda och välgörenheten i det civila samhället, skapas ett demokratiskt kitt som inte bör underskattas.
Ja, det var väl så det gick till. Det från mentalitetshistorisk synpunkt kanske mest tänkvärda i denna dystra historia är legeringen av socialism, modernitet och pseudovetenskap med bondesamhällets aversion mot avvikande. I en mycket insiktsfull artikel (Expressen 30/8) skriver P O Enquist något tillspetsat, att “steriliseringstragedin kom inte från vänster eller höger. Den kom inifrån och långt bakifrån, från det svenska bondesamhället.”
Människor i de steriliseringsansökningar som Inga Thorsson tillstyrker på 50-talet beskrivs med liknande språk som det Alva Myrdal gör till sitt 1946 i akt och mening att minska antalet bidragstagare. Hon fäster sig vid samma saker som dagens mobbare på skolgården: “rödhårig, harmynt, ser underlig ut”.
Tydligen finns det två sätt att uppfatta tvångssteriliseringarna: som en ohygglig konsekvens av en moderniserande utopi om det renstädade och kostnadsmedvetna folkhemmet, eller som en reform där ett fruktansvärt vapen lagts i händerna på skvallerkärringarna och andra rättänkande i socknen. Jag misstänker att folkhemmets gåta kan förklaras av att båda inträffade samtidigt.
1947 utfärdar Medicinalstyrelsen föreskrifter för steriliseringslagarnas tillämpning. Det har stadgats i lagen att förutom läkaren skall också “anförvanter, make eller andra” få anföra relevanta omständigheter.
Kretsen av dem, som kunna avge intyget, har emellertid för att i görligaste mån underlätta ansökningsförfarandet gjorts så vid som gärna är tänkbart…denna bilaga kan undertecknas av vilken trovärdig person som helst, som över huvud vet något om den till sterilisering föreslagne.
Maciej Zaremba
Mathildes namn är ändrat.
Tidigare artiklar har varit införda:
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.