DN 2000-12-06
Den som har tillgång till spalterna har övertaget Stockholms tingsrätt har fastslagit att Ulf Lundells ilskna brev till en DN-kritiker omfattats av upphovsrätt, varför Bokförlaget DN inte hade rätt att publicera det utan författarens tillstånd. DN:s ansvarige utgivare har invänt mot tingsrättens resonemang. Det vore olyckligt från yttrandefrihetens synpunkt, menade han, om en recensent hindrades från att försvara sig mot kränkande brev genom att dessa definieras som litterära verk (29/11).
Det är en synpunkt värd att begrunda. Emellertid har saken också en annan, mindre juridisk sida. Kulturredaktionens skribenter får dagligen brev från läsare, men också från författare, förläggare, gallerister och andra som varit föremål för vår kritiska gärning. Det händer att konstnärer som känner sig orättvisst behandlade ifrågasätter recensentens omdöme, kompetens, heder och förnuft.
Det är förståeligt, liksom att somliga av dessa brev, skrivna i vredesmod, är sårande för adressaten och kan bli generande för avsändaren om de blir allmänt kända. Innebär det att jag med hänvisning till allmänintresset (“Det trodde vi inte om NN!”) har en moralisk rätt att utan tillstånd publicera grodorna?
Det är ett problem värt att begrunda. Att i en stor tidning avge omdömen över konstnärliga prestationer är en sorts maktutövning. Den som har tillgång till spalterna äger ett övertag. Det förpliktigar till återhållsamhet – men också till att med saktmod ta emot orättvisa och till och med kränkande reaktioner. Det är, tänker jag, en del av priset för den extraordinära yttrandefrihet som en professionell skribent förfogar över. Det finns förstås en gräns, som går vid hot eller rasistiska tillmälen och som kan göra skillnaden mellan allmänintresse och skvallerintresse. Men så länge den inte överskrids känner jag mig inte fri att bryta mot det oskrivna kontrakt som säger att ett personligt brev är personligt. Det vore ju heller inte så hälsosamt för skribenterna om tidningsläsarna började censurera sina känslor av rädsla för offentlig uthängning. Det är inte oviktigt att få veta vilka aggressioner som ens krior väcker till liv.
Vad så med sexistiska skamgrepp, som i fallet Lundell? För all del, jag har också fått brev som antyder att mina genitalier bestämmer mina tankar. Det är lika begåvat som att avfärda en afrikan med att hans idéer beror på pigmentet. Men jag är ju man och blekhyad, en ledamot av den högsta kasten, så det får jag väl tåla så länge som ojämlikheterna består. Vore jag kvinna skulle jag troligen reagera annorlunda. En spark uppifrån är faktiskt något helt annat än en spark nerifrån.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.