DN 2003-08-26

Handlingen, inte människan, ska dömas. Detta är grundprincipen för vår uppfattning om rättvisa. Men är det verkligen rättvist att behandla olika människor på samma sätt? Maciej Zaremba har träffat 550 rättsfilosofer på kongress i Lund. 

Hanne Petersen påpekar att änglarna kommit tillbaka. De tröstar främlingar i “Himmel över Berlin”, de ställer till skandal i “Satansverserna”, dyker upp i filmer av Lars von Trier och skymtar bakom “Amelie från Montmartre”. Och “Terminator”, vad är det för slags namn? 

Hanne Petersen har funnit att var gång kulturens undermedvetna frambringar änglaväsen signalerar det en bristning i kulturen. Så var det förra gången, inför första världskriget: Rilkes fruktansvärda änglar, Hugo Simbergs sårade seraf… 

Enligt Hanne Petersen, jurist och professor i Köpenhamn, är det självaste rättvisan som rämnar. Den har länge kunnat klara sig utan högre instans än folkets vilja eftersom den varit nationell. Men i en värld utan Berlinmuren men med en global ekonomi upptäcker människor hur lite de har gemensamt. Den nya världen skapas inte demokratiskt, den skapas uppifrån: med EU, internationella brottsdomstolar, med talet om skurkstater, heliga krig och ondskans axelmakter. Men varifrån kommer rättfärdigandet? Och hur skall man få människor som tror att all rätt kommer från Allah eller från förfäderna att hellre lyda Sveriges rikes lag? I någon form, konkluderar Petersen, kommer metafysiken att åter ta plats i rättsbegreppet, om det inte redan har skett. Det är det som änglarna varslar om. 

Denna tolkning av deras återkomst framfördes häromveckan i Lund, där Rättsfilosofiska världskongressen samlat 550 filosofer, rättssociologer och domare från 45 länder. Rättsfilosofi, det låter förstås invecklat, och kan vara det också. “The Objectivity of Normative Judgement – Defending Realism with Kantian Constructivism” är ingen påannons som gör sig i teve. Likväl finns det ingen vetenskap som har mera gemensamt med vad som avhandlas vid köksbord och bardiskar: Gjorde jag rätt eller fel, hur kan jag veta det och vem har rätt att döma? 

När Helen Wu fick reda på att hennes man varit otrogen och dessutom misshandlat deras son dödade hon först pojken och misslyckades sedan att ta sitt eget liv. När hon skulle rannsakas i Kalifornien hävdade advokaten att den oerhörda skam fru Wu kände, liksom hennes tro att hon efter döden skulle återförenas med sonen, berodde på hennes kinesiska uppväxt. Domstolen förbjöd juryn att ta hänsyn till kulturaspekten. Men i högre instans fann rätten att fru Wus bakgrund kunde vara relevant för förståelsen av hennes sinnesstämning. 

Rätt eller fel? Tusentals liknande fall har sänt en skälvning utmed den västerländska rättens fundament. Hur skulle man hantera denna historiska paradox? Här har man i ett par sekler kämpat för att rättvisan inte skall göra skillnad på vita och svarta, på de våra och de andra, och knappt har denna princip fått genomslag så sätts den i fråga av just dem den skulle försvara. De Andra vill emellanåt ses som just Andra och behandlas olika. Det inträffar gång på gång inför västerländska domstolar – men också globalt: när mänskliga rättigheter kommer på tal kan det heta att de inte går ihop med “asiatiska” eller “afrikanska” värden. Det har skrivits åtskilligt om att USA vägrat erkänna Internationella brottmålsdomstolen, knappast något om att inte heller Kina och Indien velat vara med. Tjugo stater, däribland Ryssland, Kina, Jordanien och Pakistan, ville inte vara med om den FN-resolution som fördömde “hedersmord” (november 2000). 

Det har redan författats bokhyllor om dessa dilemman, utan att någon kunnat leverera ett förlösande svar. Men kongressen i Lund visade ganska tydligt att “kulturellt försvar”, som det heter, knappast har en framtid. Till och med kulturrelativistiskt lagda tänkare som Roger Cotterrell från University of London ryser inför tanken att en domstol eller ett parlament skulle tvingas avgöra den fråga som generationer av filosofer gått bet på – vad är egentligen “kultur” – och sedan etikettera människor på den grunden. Det finns visst en kinesisk kultur eller flera – men är alla kineser lika kinesiska? Om religiösa grupper skulle särbehandlas – varför inte politiska? Somliga av dem äger faktiskt en egen livsstil, estetik, moral och traditioner och de hjärntvättar sina medlemmar lika effektivt som religiösa sekter. Den mest absurda konsekvensen av “kulturellt försvar” kunde därför bli att fanatism från en försvårande omständighet kunde förvandlas till en förmildrande. “Herr ordförande, jag är faktiskt uppfostrad till nazist.” 

Ett annat problem, som de relativistiska försvararna av “kulturellt försvar” nog inte tänkt på, är att en sådan praktik skulle stadfästa en rangordning av kulturer i högre och lägre, det vill säga just den värdering som de bekämpar. Vem kan vara stolt över en kultur som gång på gång åberopas som förmildrande omständighet? 

Allt detta låter övertygande och man kunde lämna hela frågan därhän, om det inte vore för fru Wu. Hennes historia är ju tragisk i ordets klassiska bemärkelse, hon ansåg sig inte ha något val. Det gäller säkert för en del andra “kulturella” brottmål. Men om man för likhetens skull skalar av hennes skäl försvinner hela tragiken och fru Wu blir bara sjuk eller obegriplig. Kan man då säga att man gjort henne rättvisa? 

Beverley McLachlin tycker inte heller att “kulturen” som förmildrande omständighet har i rättssalen att göra. Hon är också mycket skeptisk till att tillerkänna kulturellt definierade grupper särskilda rättigheter. Likväl, menar hon, kan inte rättvisan fortsätta som förr. Den kan inte låtsas att samhället är homogent till normer, historia och religion. Om rätten nöjer sig med att tillämpa formell neutralitet, torr rationalism och abstrakta normer, riskerar man att skapa orättvisa när man tror sig behandla alla lika. För att kunna behandla lika måste man först ta hänsyn till olikheterna. Juridiken, säger hon, “måste genomgå ett subjektivt skifte”. 

Det är ganska uppseendeväckande för att komma från en av världens mest inflytelserika domare. Beverley McLachlin blev 1989 den första kvinnan i Kanadas högsta domstol, och är sedan tre år tillbaka dess ordförande. Chief Justice, som det vackert heter, bör tilltalas “The Right Honourable”. Jag hade sett henne på bild – blodröd domarkåpa med vit pälsbräm, borrande blick – och väntar mig en sträng och reserverad gestalt. Möts i Lunds stadshall av en späd och munter kvinna, åtföljd av sekreteraren, en reslig ung man som bär hennes portfölj och på begäran rabblar upp fotnoter. 

Vad menas med att domaren måste bli mera subjektiv? McLachlin svarar att domaren först skall begrunda den djupaste avsikten bakom en lag, och därefter bokstavligen försätta sig i den klagandes situation och försöka förstå hur det ena eller andra beslutet påverkar dennes värdighet och ställning… Hur känns det att vara jude och tvingas stänga affären varje söndag? Känner man sig likabehandlad? Hur känns det att vara homosexuell och förvägras underhåll, därför att lagen talar om “make eller maka”? Om lagen förutsätter att endast personer av olika kön kan komma att bli så starkt beroende av varandra, så kränker lagen de homosexuellas värdighet, har hon skrivit i en dom. “Domstolen måste använda sin fantasi för att föreställa sig individuella världar, ty det är där som rättigheterna och de värden de står för, har en mening. Det är det enda sättet att ta den Andre på allvar.” 

Jag anmärker att för många svenska domare framstår nog den sortens inlevelse som första steg mot olikabehandling. “Vi dömer inte människor, vi dömer handlingar”, heter det. Beverely McLachlin skakar på huvudet. “Jag kan hålla med om principen. Det är bara det att i många fall förstår man inte handlingen utan sammanhanget.” Hon har också skrivit: “Den formella jämlikheten lider av ett oöverstiglig underskott på fantasi.” (Säg inte att kultur och de fördomar som gjort sig hemmastadda i själva språket inte spelar roll. McLachlin kräver mer imagination av domaren, och det låter löftesrikt på engelska. Men vem vill bli dömd av en fantasifull rådman?) 

Beverley McLachlin tror att den inlevelsefulla tillämpningen kan också vara vägen att få mänskliga rättigheter accepterade i globalt sammanhang. “Jag har hört argumentet att dessa underminerar kulturtraditioner. Men i vissa fall – som kvinnlig omskärelse – kan det inte hjälpas.” Däremot har hon inte mycket till övers för den franska attityden, som förbjuder slöja i statliga skolor. Bara kulturyttringar som skadar individen kan förbjudas, anser hon. “Slöjan är en fråga om individuellt samvete. I Kanada bär kvinnor de huvudbonader de vill, där de vill.” Den franska hållningen, misstänker hon, handlar nog mindre om universalism och mer om att stöpa alla nykomlingar i en fransk kulturform. 

Om jag får tolka Beverley McLachlin en smula, besvarar hon kraven från multikulturalismen att beakta minoriteter genom att i stället betrakta varje individ “i hela hennes mänsklighet”. Vill man rädda de universella (men ohjälpligt västförankrade) rättigheterna undan relativisering, får man se till att tilllämpa dem så änglalikt inlevelsefullt, intelligent och finkänsligt att varje muslim och sikh förstår att dessa rättigheter försvarar samma värden som han själv håller för heliga. Rättvisan skall fortsätta att vara färgblind, men måste göra sig mindre tondöv. 

Just denna melodi kunde höras från många håll under kongressen. Man kunde annars ha väntat sig att de många juristerna från Japan, Kina och Ryssland, länder som gärna framhåller sin kulturella särart, skulle ifrågasätta den atlantiska världens anspråk på att ha uppfunnit den mest humana rättsordningen. I stället föreslog flera av dem, oberoende av varandra, följande formel: “Det är inget fel på västvärldens rättsordning. Den kan rent av kallas universell. Det är sättet att argumentera som vi inte kan svälja.” 

“Mycket vore vunnet”, säger Yu Xingzhong från universitetet i Hongkong, “om västerlänningar förstod hur aparta de ter sig från kinesiskt perspektiv. De rättfärdigar ju allt med förnuft och nytta och negligerar hela tiden moralen.” Innan jag hinner protestera tillägger Yu att kineser enligt hans mening är ännu mer aparta, de rättfärdigar ju allt med moralen, medan de ringaktar nyttan och misstror det instrumentella förnuftet. Sedan finns det en tredje sorts ordning, som den islamiska, där religionen står över både förnuftet och moralen. 

Enligt Yu är det meningsfullt att tala om tre typer av civila ordningar i världen: moralstyrda, lagstyrda och religiöst dominerade samhällen, som Kina, Sverige och Iran. Jag invänder att i Sverige anses lagen och moralen överlappa varandra. “Men inte i Kina”, svarar han. Med “moral” menar Yu lojaliteten mot släkten och hierarkierna, som alltså står över abstrakta regler, medan det i den lagstyrda ordningen förhåller sig tvärtom. Och i den religiösa ordningen är det Guds ord som kan få dig att förråda både släktingarna och förnuftet. Alla människor styrs förvisso av förnuft, tro och hjärta (där hjärtat hos Yu står för dygd, det vill säga de moraliska känslor som binder samman släkter, klaner och generationer). Men av någon anledning lider alla samhällen av en obalans – några styrs mest av förnuftet, andra av moralen eller religionen. “Fråga mig inte varför det blivit så, för jag vet inte. Men om man förstår dessa olikheter blir det mycket lättare att komma till tals med varandra.” 

Yu är noga med att ingen av dessa tre ordningar kan sägas vara bättre än de andra, inte heller är de stadier i människans utveckling. De bara är. Det är visserligen sant att européerna tagit steget från religionens till förnuftets ordning, men det är ingen naturlag utan en följd av européernas fallenhet för extremism. Religionens makt blev en dag outhärdlig, så man var tvungen att revoltera. Renässansen och reformationen var Europas stora språng, säger Yu. Men något liknande kommer inte äga rum i Kina. Varför inte? Därför att den kinesiska religionen är underutvecklad, svarar han. “Ingen spänning, you see. Det som ni så vackert kallar holism är bara endimensionalitet.” 

Det finns alltså trots allt en hierarki i Yu Xingzhongs schema. De samhällen som mår bäst, menar han, är de som har bevarat en hälsosam konflikt mellan dessa tre sätt att rättfärdiga ordningen och rätten. “Väst har förvisso försummat hjärtat, men lever i ständig spänning mellan tro och förnuft, det är därför ni är så framgångsrika.” 

Hans resonemang är förstås mer sofistikerat än som här framgår. Man han vill att jag skall förstå de politiska konsekvenserna: man kan säkert i dessa ordningar hitta liknande lagar, men de åtlyds av olika skäl. Individuell frihet kan visst bejakas av en kinesisk filosof, om den kan motiveras med kollektivistiska dygder, men knappast tvärtom. Sanningen må vara en, men vägarna till den kan vara oförenliga. Slutsats: Vill man övertyga Kina om mänskliga rättigheter skall man inte börja med liberalismen. 

Jag lämnar Yu Xingzhong lätt förvirrad. Men nästa dag hör jag professor Sergij Maximov från Ukraina och sedan kanadensaren Victor Ramraj och polacken Krzysztof Kedziora framföra besläktade tankar: nämligen att när det kommer till lag och moral kan inbördes helt oförenliga värdesystem samtidigt vara förenliga på ett annat, högre plan. Av det skälet ser dessa rättsfilosofer optimistiskt på världens framtid. 

På kvällen får jag en herre till bordet. Han är matematiker, varnar han, rättsfilosofi intresserar honom enbart i så måtto den kan fångas i logiska modeller. Vi enas snabbt om att diskutera Lunds företräden, men efter en kvart frågar jag av ren leda om kanske Yu Xingzhongs teori om det oförenligas förenlighet kunde uttryckas matematiskt. Han visar oväntat intresse. “Hur menade kinesen? Jaså? Otroligt! Det är exakt vad jag arbetar med! Duplex veritas! Sanningens dubbelhet!” Och han börjar tala om Boëthius de Dacia och Siger av Brabant, med flera filosofer som på 1200-talet upptäckte Aristoteles rationella världsbild, dessvärre helt oförenlig med vad kyrkan lärde. Varpå de började hävda att teologin och vetenskapen var två jämställda men olika sätt att se på tingen, så vad som var sant i den ena behövde inte vara sant i den andra, utan att något obehag eller förvirring behövde följa därav. Min bordsgranne hoppas kunna visa att denna figur kan återges matematiskt. 

Jag är inte säker på att det är nödvändigt, men önskar honom lycka till. Läser sedan om Boëthius (som kan ha varit dansk eller svensk) och om Siger. Nej, de var inga relativister för vilka det ena var lika giltigt som det andra. De trodde att förnuftet var detsamma för alla människor och borde leda till liknande slutsatser. Men de höll öppet för att från trons synpunkt kunde saker se annorlunda ut och att även detta var giltigt – dock på ett annat, litet mer provisoriskt plan. Låter inte detta som en ganska praktisk hållning inför världens mångfald? 

En av Boëthius och Sigers lärjungar på 1500-talet, Philipp Melanchthon, kunde till exempel hålla med Luther om att människans vilja är ofri, och hävda samtidigt att den ur annan synvinkel visst är fri. Jag antar att han i dag inte skulle släppas fram till juridisk examen. Men en bättre domare än Philipp Melanchthon kunde Helen Wu inte få. 

Maciej Zaremba

Rättsfilosofiska världskongressen 

o Världens rättsfilosofer, organiserade i Internationale Vereinigung für Rechts- und Sozialphilosophie (IVR), håller kongress vart fjärde år. 

o Årets möte, det 21:a i ordningen, var det första i Sverige. Juridicum i Lund stod som värd och professorn i allmän rättslära Aleksander Peczenik valdes till ny ordförande för IVR. 

o En del av kongressens material kan läsas i tidskriften Associations (Journal for Legal avd Social Theory), det övriga på nätet: http://ivr2003.net/post-congress. 

o Se även Martin P Goldings “The Cultural Defense” i Ratio Juris (juni -02). 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.