DN 2008-05-29 

Bedriver Sverige en generös flyktingpolitik? Frågan är fel ställd. Ett land som undertecknat flyktingpolikien avhänder sig rätten att bestämma hur många flyktingar man ska ta emot. Generös kan man vara på julafton, skriver Maciej Zaremba. Inte när man tillämpar lag.

Tidigare artiklar i debatten: Maciej Zaremba 11/5, Tobias Billström och Maciej Zaremba 15/5, Henry Ascher 20/5, Lasse Granestrand 23/5

Vi vill alla vara goda, på den goda sidan, inleder Lasse Granestrand sitt inlägg om invandringen, asylrätten och de papperslösa.

Det är ingen oskyldig mening. Med dess hjälp vill Granestrand förklara vad debatten (om de papperslösas rätt till vård, bland annat) egentligen handlar om. I Granestrands dramaturgi är det nämligen flyktingvänner som larmar om vårdetiken (Zaremba) eller kritiserar Migrationsverket (Gellert Tamas) alltmedan de blundar för den komplexa verkligheten. Mot oss står invandringsskeptiker, som tydligen inte blundar. Vad Granestrand själv står för är inte lätt att veta. Han argumenterar inte öppet. I stället räknar han upp fakta. Som att hela tretton procent av befolkningen består av utrikesfödda.

Tänk, så mycket man kan få sagt med rätt val av adjektiv. Att vara skeptisk är en rationell hållning. Att vara vän till något är bara en känsla. Man förstår att de som oroas av invandringen är förnuftigare än de som kräver likabehandling inom vården eller värnar asylrätten. De senares, flyktingvännernas motiv fastslog Granestrand redan på första raden: de vill gärna känna sig goda. Man tackar för diagnosen.

Visst finns det människor som moraliserar för självrättfärdighetens skull. (Själv vet jag en som förfasar sig över Ovidius, född år 43 f Kr, för att denne diktade om att förföra flickebarn.)

Men att beskriva flyktingdebatten i sådana termer är mer än reducerande. Det är nihilistiskt och därför av ringa förståelsevärde. Hur skall Granestrand förklara att Läkarförbundet, Vårdförbundet och de flesta landstingen vägrar lyda den lag om icke-vård till papperslösa som han själv finner oproblematisk? Enligt hans schema måste de alla ha missförstått lagen, därtill tappat både förnuftet och ansvaret och blivit blåögda flyktingvänner.

Det har de inte blivit. De värnar sin yrkesetik. Men i Granestrands analys finns ingen plats för männi-skor eller organisationer som agerar utifrån principer, eftersom de faktiskt tror på dem. Det är det som är problemet med hans artikel. Allt kokas ned till frågan om man vill ha fler eller kanske färre utlänningar i landet. Och det låter nästan på Granestrand (som på Tobias Billström) att vi alla – inklusive läkarna och journalisterna – borde ta vår del av ansvaret för migrationspolitiken.

Lasse Granestrand skriver att jag (liksom Gellert Tamas) suggererar fram bilden av Sverige som ett ogeneröst land, vilket inte är sant. Det är rent nonsens. Jag uttalar mig inte om Sverige i så svepande ordalag eller om asylhanteringen i termer av generositet.

Låt mig dröja en stund vid detta begrepp, eftersom det verkar inringa själva kärnan i problemet och även förklarar xenofobernas framgångar. Asyllagen lämnar lika lite utrymme åt generositet som lagen om bygglov eller körkortsprovet. Uppfyller man flyktingkriterier skall man få tillståndet. Punkt. Vid lätt osäkerhet hellre fria än fälla, precis som i brottmål. Det betyder att ett land som undertecknat flyktingkonventionen i princip avhänder sig rätten att bestämma hur många flyktingar man skall ta emot. Man förbinder sig att ta emot minst så många som uppfyller kriterier. Lika litet som Vägverket får sätta ett tak för antalet utfärdade körkort får Migrationsverket planera antalet konventionsflyktingar.

Man får inte – men man försöker ändå. Det är då det blir problem. Vad skulle vi säga om Vägverket började mumla att bara var tredje lapp som man utfärdar är ett riktigt körkort, medan de övriga gavs bort för att myndigheten tyckte synd om bilägaren? Jag misstänker att vi snart skulle börja misstro alla bilister. Det är precis den effekten på flyktingar som Migrationsverkets lyckats åstadkomma genom att manipulera asylbegreppet. I akt och mening att skaffa sig kontroll över inflödet beviljar man bara asyl åt en del av dem som faktiskt uppfyller kriterierna (klarar provet). De övriga, som också gör det, får stanna av humanitära skäl, heter det.

Straffet för denna dumsluga man-över är den förargade opinio-nen, som inte kan förstå varför myndigheten släpper in så många utan flyktingskäl. För så förefaller det, semantiskt sett. Lasse Granestrand verkar helt medveten om detta problem. Så varför avfärdar han kritiken mot att hanteringen i alla fall är generös? Generös kan man vara på julafton, inte när man tillämpar lag. Då heter det godtycklig.

Tack och lov verkar migrationsdomstolarna vara på väg att reducera godtycket. Men jag tror att om Migrationsverket varit mindre generöst och mer rättssäkert genom åren, hade vi kanske haft lika många flyktingar i landet, men säkert färre sverigedemokrater.

Om Granestrand själv tycker att Sverige inte klarar av att hantera så många utsocknes, eller om han menar att vi av omsorg om demokratin måste blidka den växande skara som tycker så (jag vet inte vilket), kan han väl säga det rent ut. Det är legitima åsikter, så jag kommer inte att kalla honom saker. Men jag tror inte att den metod Lasse Granestrand valt tjänar hans syfte. Om man inte önskar att få sina motiv ifrågasatta bör man börja med att inte misstänkliggöra andras.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.