DN 2001-12-03
Åsiktsgnagarna hör inte hemma på Forum.
TROMBONISTEN ÄR ENSAM på scenen. Hans instrument är tyst, själv stirrar han länge med stressad blick på notstället. Plötsligt rycker han till, sliter isär speldonet, blåser en ton i någon lös ända, sätter i panik ihop piporna, bara för att åter förstenas av det mestadels stumma partituret.
Det är John Cages “Solo for trombon”, som får inleda kulturföreningen Forums föreställning om den polske författaren Witold Gombrowicz. Gombrowicz skulle säkert avfärda hypermodernisten Cage som en ganska impotent provokatör. Men han skulle säkert gilla Chrichan Larsons vanvördiga hantering av både Cage och trombonen. Den sprattlande musikern var ju som tagen ur Gombrowiczs romaner och dramer, som oftast skildrar individens fäktande mot det partitur som skrivits av andra.
De som besökt Forums tidigare uppsättningar av författarskap känner igen liturgin: Gestaltad text, musik, reflektion över texten, högt tempo, inga onödiga presentationer, alltsammans framfört i trängsel och endast en gång, till varnagel för de frånvarande eller som ett memento mori. Det är ett mycket lyckat koncept, oftast är det storartat.
Men att tala om Witold Gombrowicz är inte lätt. Han har ju haft fräckheten att på över tusen sidor i “Dagboken” själv kommentera sin estetik och filosofi och gjort det så våghalsigt och friskt att det mesta vid jämförelse framstår som predikningar. På Forum väljer man emellertid att ta tjuren vid hornen. Skådespelerskan Nadja Weiss läser ur dagboken: “Ni skall veta att om mig får man inte tala på ett tråkigt, vanligt, gängse sätt. Det förbjuder jag bestämt. Om mig talar man på söndagsspråk, det kräver jag. Dem som tillåter sig att tala tråkigt och förståndigt om mig väntar ett grymt straff, jag dör i munnen på dem, och mitt lik fyller deras gap.”
Witold Gombrowicz lever än. Jan Stolpes skarpsinniga, men ingalunda förståndiga läsning av romanen “Kosmos” gjorde det troligt att hjältarnas vådliga försök att få sammanhang i den värld som omger dem, måste förstås som “en diabolisk, erotiserad grundkurs i fenomenologi”. (Det är precis vad jag alltid misstänkt. Bra att det blev sagt.) Hans Ruin, som sökte ringa in författarens kärlekshistoria med filosofin, blev så gripen av Gombrowiczs motstånd mot varje åskådning “som tror på överblicken” att han helt ofilosofiskt började gestikulera till sina egna ord. “Talade ni om mig med känsla, flykt och lidelse?”, frågar Gombrowicz i “Dagboken”. Ja, det måste man säga.
“… eller plockade ni bara fram några ´åsikter´ och gnagde på dem likt torra knotor från mitt skelett?” Nejdå. Åsiktsgnagarna, förstår man, hör inte hemma på Forum. I stället kommer gycklarna.
“Vigseln” från 1995 är ett drömspel, där ordet blir kött, bara tillräckligt många tror på det, och där ett pekande finger kröner och störtar monarker. Björn Granath upphörde nästan att finnas till i en monolog där han blir varse att allt han säger är citat, Krister Henrikssons Fyllot fick sitt pekfinger att svälla till en missil när han började ana hur mäktigt det var.
När Gombrowiczs egen kropp blivit skröplig hade han ett sista projekt kvar, berättade Rita Gombrowicz, som tillbringat de sista åren med honom. En sak om en människa och en fluga, sett ur insektens perspektiv.
Varför just en fluga? Det förklarades inte, men jag tror att jag förstår. Gombrowicz kunde driva sitt allvarsamma gyckel med det mesta: sina landsmän, historien, författarkonsten, filosofin, till och med Bach. Det enda han aldrig skämtade om var smärtan. Åsynen av en plågad fluga, skriver han i dagboken, kunde fylla honom med rent fysisk fasa.
Som avslutning spelade Roland Pöntinen ur Beethovens sista sonat (nr 32 c-moll op. 111) som jag tror är en hyllning till livet. Och han spelade så man ville gråta.
Maciej Zaremba
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.