DN 1995-10-31

HAN ÄR STOR, svettig och bullersam och har svårt att finna sig till rätta i den trånga civilistkostymen. Hon är sval, nästan brittisk och mycket exakt i ordvalet. De har aldrig träffats tidigare och det är inte sannolikt att de någonsin kommer att råkas igen. Hon bor i Belgrad och leder en människorättsorganisation, han bor i Sarajevo och leder en armé. Hon är serbiska och han är också serb. Och det kan faktiskt hända att några av de serbiska familjer som sökt hjälp hos Sonja Biserkos Helsingforskommitté i Belgrad tidigare har jagats på flykten av general Jovan Divjaks soldater någonstans i nordöstra Bosnien. 

Samma dag som Salman Rushdie talar på bokmässan sitter de i en rökig lokal på Hisingen och anförtror varandra sina bekymmer. Utanför hennes kontor i Belgrad samlas varje dag 200 serbiska flyktingar från Krajina. Dessa människor, som för bara några år sedan framställdes av Milosevic som Stor-Serbiens förtrupper och för vars skull han sade sig invadera Kroatien, är inte välkomna i Belgrad eller, för den delen, någon annanstans. Man vill inte att de återvänder till sina hem i Krajina – det skulle störa myten om den etniska renhetens ofrånkomlighet. Men man vill inte heller se dem i Serbien, eftersom deras hemlösa uppenbarelser förkroppsligar den storserbiska drömmens sammanbrott. 

Alltså är Helsingsforskommitén i Belgrad, officiellt utpekad som landsförrädisk organisation, CIA-agentur med mera, de fördrivna nationella symbolernas enda tillflykt. De får litet praktiskt hjälp att överleva, registreras, och många avlägger en officiell deklaration om sin önskan att återvända till Krajina. Hittills har 4 000 sådana ansökningar överlämnats till myndigheterna i Kroatien och Serbien, samt delgivits FN och ambassaderna i Belgrad. 

Jovan Divjaks bekymmer är av helt annat slag. Denne serbiske överste, som i början av kriget fann att han var en bosnisk patriot (“jag är nämligen multietnicitetens fundamentalist”) och som under tre år såsom Bosniens vice-ÖB lett försvaret av Sarajevo, känner sig inte lika önskvärd längre. Den bosniske presidenten Izetbegovic har uttryckt önskan om att Divjak drar sig tillbaka. “Han vill ha litet mera muslimsk arméledning, tror jag”, säger Divjak och minns att även hans fiender framställt liknande önskemål. “Mladic har vägrat förhandla med oss ‘så länge renegaten Divjak ingick i delegationen’. Han ställde som villkor att jag deklarerar att jag övergått till islam. Jag svarade att det gör jag gärna om han å sin sida lovar att klättra ned från trädet och inta upprätt kroppsställning.” 

Jovan Divjak är glad över eldupphöret och över att hans armé “med amerikanernas tysta medgivande” i sista stund lyckades återerövra en del av landet. Mest glad är han dock över att befinna sig i Göteborg, eftersom han äntligen fick tillfälle att ringa till sin syster i Belgrad som han inte sett sedan krigsutbrottet. “Hon har det inte lätt, förstår du, syster till en muslimsk krigsförbrytare.”

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.