DN 1994-10-08

När ideologer går till attack brukar ändamålet helga medlen. Jag kan bara beklaga välfärdsstaten som fått sådana försvarare, skriver Maciej Zaremba. 

NÄR PRESSEN kritiserar en försumlig läkare brukar inte läkarnas vänner rycka ut i debattartiklar och anklaga kritikern för att vilja avskaffa läkarkåren. Men var gång ett riktigt vanskött socialärende behandlas i medierna dyker det ofelbart upp skribenter som avfärdar kritiken som illvillig och stämplar kritikern som fiende till socialtjänsten, barnen och/eller välfärdsstaten. 

Så även denna gång. Enligt Bengt Börjesson och Sven Axel Månsson syftade min artikel om Daniel Sigströms död (DN 30/5 1993) egentligen till att “förstöra välfärdsstaten” (Socionomen 2/94). Jag har (i Socionomen 4/94) utförligt kommenterat denna analys och har inget mer att tillägga. När nu justitieombudsmannen på nitton punkter kritiserat handläggningen av detta ärende men likväl avstått från åtal, använder Börjesson, Månsson och tidningens redaktör JO-beslutet till ett nytt angrepp på DN och mig personligen (Socionomen 5/94). En artikel med liknande innehåll står också att läsa i tidskriften Arena. 

När ideologer går till attack brukar ändamålet helga medlen. Jag visade i gårdagens tidning att min kritik av Gottsundas socialtjänst bekräftas i sak av JO:s utredning: socialsekreterarna har genomgående nonchalerat och mörklagt pojkens epilepsi, eftersom de ansåg att hans egentliga åkomma var hans mamma. De placerade honom hos en fosterförälder som varken hade kunskaper eller medicin att häva Daniels serieanfall. Merparten av JO:s kritik gäller just detta. 

Socionomen och Arena är av en annan uppfattning. Bland mycket annat påstår de att min “redogörelse för vården av Daniel är både selektiv och hårt vinklad”. På vad sätt? Jo, jag skulle ha förtigit “allt det positiva” som hänt Daniel i fosterhemmen. Både Socionomen och Arena åberopar samma hårresande exempel: jag har underlåtit att berätta att Daniel under vistelsen hos fosterfamiljen E bland annat gått ned i vikt och gjort framsteg i skolan. 

Ja, det har jag utelämnat, liksom mycket annat. Men jag tror att skribenterna i Arena och Socionomen i grunden har missuppfattat min artikel. Den försökte inte förstå orsakerna till Daniels viktutveckling, den undersökte bakgrunden till hans död. Just denna fråga ägnar Arena och Socionomen bara förströdd uppmärksamhet. I de två långa artiklar som uppges ge en “objektiv” bild av fallet Sigström refereras JO:s kritik av socialtjänstens medicinska underlåtelser i sammanlagt tre meningar. Läsaren fås att tro att JO:s enda invändning lyder: “kommunikationen inte fungerat tillfyllest när det gäller Daniels epilepsi” (Jonas Fogelqvist i Arena), eller att “tjänstemännen borde . . . ha ägnat frågan om familjehemsföräldrarnas kontakter med sjukvården större uppmärksamhet” (Börjesson & Månsson). 

Bedriver man propaganda blir metoderna med nödvändighet grova. Börjesson och Månsson är inte främmande för falskcitat, men längst går Arena, vars redaktion i en särskild ingress ställt sig bakom Fogelqvists artikel. Den börjar med orden: 

Sista veckan i maj förra året blev socialsekreteraren GunnBritt Graan i Gottsunda, Uppsala, uppringd av kulturskribenten Maciej Zaremba. Enligt GunBrittGraan inledde Zaremba med att fråga: 

– Vet du om att du blir anklagad för mord i söndagens DN? 

En bra inledning. Den avslöjar ju från början Zarembas egentliga motiv: att trakassera oskyldiga socialarbetare. 

Fogelqvist visste nog vad han gjorde när han inte bad mig att kommentera detta citat. Jag växte nämligen upp i ett land där journalister av hans sort behärskade offentligheten och jag är inte dum. Alla mina samtal med Graan finns inspelade på band. Naturligtvis har jag inte sagt något sådant. 

Detta samtal pågår i över 20 minuter och syftar till att ge Graan möjlighet att i tidningen bemöta min kritik. Det avsnitt Graan anspelar på börjar i mitten av den artonde minuten: “Det kommer att stå i artikeln att en av anledningarna till att Daniel inte fick – det är min bedömning nämligen – inte fick adekvat hjälp av (B) var att han aldrig blev informerad om att man kunde dö av seriekramper. Och att han inte blev informerad berodde på att Daniels fysiska sjukdomar har tonats ned i journalerna.” 

Jag är inte förvånad över socialsekreterare Graans minnesfel. Hon återger detta samtal på samma sätt som hon hanterade informationen om Daniels epileptiska anfall. 

Slutligen anklagas jag för att ha förtalat fosterfadern E. JO har inte funnit något stöd för Zarembas påståenden om “missbruk” och “våldsbenägenhet” hos fosterfadern E, utbrister Socionomen. Nej, men det vore kanske på sin plats att påpeka att JO inte heller har letat. Sida 173 i utredningen fastslår helt kort: familjehemmen “står inte under JO:s tillsyn”. 

Själv oförhindrad av sådana hänsyn har jag intervjuat sex personer ur E:s närmaste omgivning, inklusive ett fosterbarn (vilket socialtjänsten underlåtit) och anser mig ha mycket goda skäl för både “missbruk” och “våldsbenägenhet”. Om sedan Börjesson, Månsson eller Fogelqvist tycker att denne man – som rekommenderats av en (dömd) barnmisshandlare, och som själv rekommenderat en ökänd barnplågare som fosterförälder, och för övrigt själv dömts för att i fyllan kvaddat en bil (med ett fosterbarn som passagerare) – är en lämplig fosterförälder, kan jag bara beklaga välfärdsstaten som fått sådana försvarare. 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.