DN 2022-09-13

Plötsligt blev rollerna ombytta. Ledarna för de borgerliga partierna har fjantat sig på bilder och i soffor, bejakat varje litet missnöje och gett upp sina principer. För det har väljarna straffat dem. 

”Min son, när du inte vet hur du ska bete dig, var dig själv. Eller pröva, för säkerhets skull, att bete dig anständigt.”

Det lär ha varit en skomakare i Warszawa som talat på det sättet.

Om det finns något gott med valutgången så är det att den visar vad som händer när man inte följer detta råd. (Ger man upp sig själv blir det också svårt att bete sig anständigt.)

Inte nog med att de blå partierna självmant gjort Sverigedemokraterna till högerflankens största parti. De har också lyckats försoffa en del medborgare. Jag kan ha fel, men så tolkar jag nedgången i valdeltagandet. Borgerliga väljare har blivit hemlösa.

Ingenting av detta var meningen, förstås. Men när man i de blå partikanslierna ska analysera debaclet bör man inse att när man deklarerade Maktskiftet Framför Allt förändrades spelreglerna till Åkessons fördel.

För hans parti är det egna projektet långt viktigare än borgerlig samling kring önskan att avsätta Magdalena Andersson. Ty i motsats till de andra i Kristerssons lag har han inte bara en ideologi utan även ett historiskt projekt. En storartad vision och dessutom så gripbar att den kan bildsättas: svenskar av samma hudfärg mot bakgrund av röda stugor och en statskyrka i bakgrunden. En dröm för den hårda kärnan av hans anhängare, en mardröm för dem som inser hur mycket våld som krävs för den reformen. Dock en dröm, och drömmar är det sista man ger upp. I varje fall inte det första man säljer ut.

Då det tycktes utsiktslöst att få Jimmie Åkesson att spela liberal, fick moderater, liberaler och kristdemokrater tills vidare ställa sina principer på paus

Inga andra partier (utom möjligen Vänsterpartiet) drivs numer av storslagna drömmar om att förändra samhället i grunden. Deras ryggrader består i stället av värderingar. Några prioriterar friheten högre än rättvisan, andra tänker tvärtom. Och så länge idéerna är viktigare än makten är dessa partier ganska pålitliga, förutsägbara och politiken anständig.

Det var därför som högerblockets Maktskiftet Über Alles gjorde en så dramatisk skillnad. Ingen oenighet i värdefrågor fick äventyra projektet Maktskiftet. Under valvakan upplyste rentav Ebba Busch, nöjd med sig själv som vanligt, att hon under valrörelsen hållit tyst med vad Kristdemokraterna ville på vissa områden – för att inte äventyra högerblockets valseger. Jag trodde inte mina öron. Kunde en svensk politiker glatt berätta att hon mörkade vad hon trodde på för att komma åt regeringsmakten? Ja, uppenbarligen. Ingen i studion reagerade, så det var tydligen inte skamligt längre med cynism. Det var den nya politiska kulturen. Rätt så osvensk, om någon vill veta min mening.

Men så var det. Någon spinndoktor måste ha räknat ut att skulle offerten Maktskifte ha en chans får det inte synas några djupa sprickor i produkten. Ty alla vet att det inte finns något som gör svenskar så nervösa som stridande viljor. Men då det tycktes utsiktslöst att få Jimmie Åkesson att spela liberal, fick moderater, liberaler och kristdemokrater tills vidare ställa sina principer på paus. Åtminstone till valdagen.

Och de gick på den marknadsanalysen. De tre partierna gick all in för produkten Maktskifte. Nu skulle ideologier och principer tills vidare få vika för det högre målet. Så de pausade kontraktet med sina ideologiska väljare. Men se och häpna, det gjorde inte Åkesson. Han behövde inte. Eller så fanns det inte ens på kartan? Spinndoktorerna förstod aldrig eller glömde att berätta att Sverigedemokraterna inte verkar på samma marknad som de andra partierna. Drömmar, remember?

Ledarna för hundraåriga borgerliga partier förfärade sina väljare genom att fjanta sig på bilder och i soffor, tala i inlärda ramsor och synas redo att uppge varje princip men bejaka varje litet missnöje som kunde ge en extra röst.

Och så blev plötsligt rollerna ombytta. Ledaren för populistpartiet framstod snart som den vuxna i rummet, varken gapig eller inställsam. Han stod där han stått, talade som han brukat, gjorde inga piruetter och ingen beundrare besviken. Alltmedan ledarna för hundraåriga borgerliga partier förfärade sina väljare genom att fjanta sig på bilder och i soffor, tala i inlärda ramsor och synas redo att uppge varje princip men bejaka varje litet missnöje som kunde ge en extra röst. För att inte tala om de pyramidala idiotier som deras spinndoktorer kläckte ur sig. Vilken partiledare var det som lovade att ”få ordning på klimatet”?

Så gick det som det gick. Men när man inte kan veta hur väljarna tänker bör man tro det bästa om deras motiv. Man behöver inte tolka SD:s framgång som ett odelat stöd för deras projekt. Så som Kristersson, Busch och Pehrson ställt till det kan det också tolkas som en flykt från ryggradslösa partier. Jag medger att det är en tvivelaktig tröst. Men något annat finns inte för stunden.

Och hur paradoxalt det än kan låta mår demokratin nog bättre av folk som är trogna sina konstiga idéer än av dem som är redo att glömma allt det rätta som de trott på så fort makten är i sikte.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.