DN 1994-10-07

Den offentliga reaktionen på artikeln om Daniel Sigström blev en debatt om pressetik och inte om myndighetsutövningen. I JO:s utredning kritiseras sjukvården och socialtjänsten på 21 punkter. JO:s beslut att inte åtala är ett nederlag för rättsstaten, skriver Maciej Zaremba. 

NÄR JAG I maj förra året lämnade ifrån mig berättelsen om fosterbarnet Daniel Sigströms död (DN 30/5 1993) visste jag att min skildring skulle väcka ont blod hos det fåtal ideologer som betraktar varje kritisk granskning av socialtjänsten som ett illvilligt angrepp på “välfärdsstaten”. Men jag kunde inte ana att reaktionerna skulle blotta en så djup klyfta mellan allmänhetens rättskänsla och vår myndighetskultur. 

Ett och ett halvt år efter artikeln får jag fortfarande telefonsamtal och brev från föräldrar, klienter, fosterföräldrar, socialarbetare och deras lärare, anhöriga och andra. De är numera närmare två hundra. Samtliga (utom två, av vilka ett anonymt) uttrycker uppmuntran; många innehåller vädjan om hjälp, berättar om kränkningar – men framför allt om socialklientens maktlöshet. Jag har förstås ingen möjlighet att avgöra hur många som verkligen behandlats illa och överlämnar ärendena till professor Hans Berglind som håller på att starta “Råd och Rätt”, en rådgivningsbyrå med anknytning till klientrörelsen, Sköndalsinstitutet och Socialhögskolan. Men om bara varannan har skäl för sin klagan, bekräftar det vad vi redan anat genom forskningen: att vi har att göra med ett socialt problem – och med tydliga klasstecken: det är de fattigaste och ensammaste som tycks råka värst ut och som också har svårast att få sin klagan hörd. 

Den offentliga reaktionen på fallet Sigström kan ses som en del av problemet. I stället för en debatt om myndighetsutövningen fick vi en (förvisso intressant) diskussion om pressetiken (skulle tjänstemän eller nämndemän få nämnas vid namn?) och sedan en JO-utredning som bekräftade vad mina brevskrivare vittnat om: att inom socialtjänsten kan mycket grova missförhållanden passera utan att någon ansvarig behöver riskera annat än farbroderliga förmaningar från Rätten. Därmed också sagt att JO:s beslut att inte åtala är ett nederlag för rättsstaten. 

JO-utredningen räcker nämligen som underlag för åtal. Den brister inte i dokumentationen. Men den fallerar i perspektivet, logiken och slutsatserna. I motsats till vad en brottmålsdomare (eller en lekman) skulle ha gjort försöker JO inte se några samband eller ens handlingsmönster i det drama som ändar med Daniel Sigströms död. Lik en lite närsynt bokhållare granskar JO i stället varje moment för sig och prickar sedan av mot lagböckerna: underlåtelse här, försummelse där – och så vidare. 

När genomgången är klar har behandlingen av familjen Sigström kritiserats på cirka 21 punkter, av vilka två drabbar sjukvården och återstoden socialtjänsten. Jag skriver “cirka”, eftersom JO ofta uttrycker sig oprecist och förvånande ojuridiskt. Med ett “det var fel av nämnden” eller “nämnden borde” avses emellertid brott mot lagar och bestämmelser. 

De tyngsta anklagelserna i min artikel gällde socialtjänstens ansvar för Daniel Sigströms död. Jag fann att socialsekreterarna tidigt fattat agg mot modern, projicerat Daniels sjukdomar på hennes person, och i motsvarande grad bagatelliserat hans tilltagande epilepsi. Jag skrev: 

Graans omdefiniering av Daniels problem kommer att gälla ända till slutet av detta ärende. Allt tyder på att det bringar det till det slut det fick. 

Daniel dog efter en lång serie epileptiska anfall i ett fosterhem i Härnösand. Hans vårdare (B) visste inte hur man hanterar seriekramper. Socialsekreteraren Gunbritt Graan, som trots Marianne Sigströms förtvivlade protester (hon skriver bland annat till JO: Denne B klarar inte av ett epileptiskt barn!) placerat Daniel hos B, uttryckte två månader före pojkens död: “Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig.” 

Justitieombudsmannen klandrar socialnämnden för att utan familjehemsutredning ha placerat pojken hos denne ensamstående man: “En sådan utredning var desto mer påkallad med beaktande av den kritik som Marianne Sigström riktat mot förhållandena i hemmet. Att förhållandena tidvis inte var godtagbara är numera känt.” Att B var okunnig om epileptiska anfall och saknade akutmedicin finner JO vara en “anmärkningsvärd brist”. Men delvis begriplig, eftersom den ansvarige läkaren “inte kände till att seriekramper förekom” hos Daniel. 

Även denna brist får emellertid en förklaring. JO finner att socialförvaltningen underlåtit att upplysa läkaren om att “Daniels krampsjukdom successivt förvärrats”. “Jag fäster särskilt avseende vid att det i socialförvaltningens akt förekommer uppgifter om Daniels anfall, som sjukvården inte fått ta del av, oaktat uppgifterna uppenbarligen måste antagas ha haft betydelse för den medicinska bedömningen.” 

Vidare kritiseras socialsekreterarna för att de inte gjort några försök att få en sammanhållen bild av Daniels sjukdom och underlåtit att se till att fosterföräldrarna “höll behövlig uppsikt över Daniels anfallssituation”, samt för att de genomgående brustit i kontakten med samtliga sjukhus där Daniel behandlats. Det var också fel, finner JO, att inte informera Marianne Sigström om sonens hälsotillstånd. 

Vidare klandras socialtjänsten för att – oaktat läkares varningar att Daniels vantrivsel i fosterhemmet förvärrade hans sjukdom – ha låtit pojken bo kvar: “Expertbedömningen borde /. . ./ ha fungerat som en alarmsignal /. . ./ och lett till en ingående prövning av om vården i familjehemmet skulle bestå.” 

För övrigt kritiseras socialtjänsten för att ha “låst sig fast” vid en negativ uppfattning om Daniels mamma, olagligen begränsat hennes umgänge med sonen samt låtit hennes besvär “försvinna” ur akten. Därefter klandras socialjournalen: “endast knapphändiga uppgifter om anfallsfrekvens och om övriga omständigheter, som hade samband med sjukdomen”, “det brister i kronologi”, det “saknas uppgifter om /. . ./ inkomna skrifter”, om “alla de kontakter som tagits med andra myndigheter” och “om överväganden gällande vårdens fortsatta bestånd”. 

Straffbar vårdslöshet? Ingalunda. Översatt till en skala av påföljder är ovanstående hantering mindre klandervärd än en felparkering. Det anser uppenbarligen JO, som inte finner skäl för rättslig ansvarsprövning, varken för de enskilda lagbrotten eller för Daniels död. 

Visserligen var det “en anmärkningsvärd brist” att Daniels vårdare B var okunnig om epilepsi och saknade akutmedicin. Men det finns inget samband mellan placeringen hos B och Daniels död, eftersom det förra fosterhemmet E hade samma sorts kunskaper om epilepsi som B, anser JO. (Jo, det står faktiskt så.) Och man kan ju för övrigt inte vara säker huruvida Daniel hade överlevt ifall han haft lämpliga vårdare. Därför “finns inte tillräcklig grund för att hävda ett samband mellan påtalade brister och Daniels död”. 

Det förra måste tolkas så att inom socialtjänsten kan ett missgrepp mycket väl tjäna som ursäkt för ett annat. (På flera ställen resonerar JO just på det viset.) Det senare betyder att om brandkåren låter bli att rycka ut och huset brinner ned, kan brandkåren frånsvära sig allt ansvar med en hänvisning till JO:s lära om samband: att det kanske inte hade gått att släcka branden ändå. Man vet faktiskt inte. 

Nej, man vet inte. Men JO:s uppgift är ju inte att svara på hypotetiska frågor. Det är att granska deras ansvar som inte gjort sin plikt. 

Hur skall man förklara JO:s logiska krumsprång? Och hur skall man förstå utredningens slutackord: 

”Min genomgång av ärendet har visat på det omfattande arbete, som från samhällets sida gjorts, för att bereda Daniel sådana omsorger som svarade mot hans behov. Såväl nämnd som tjänstemän har visat ett djupt engagemang och utifrån den kunskap som förelegat med all kraft verkat för att bereda Daniel gynnsamma levnadsförhållanden.” 

Svaren på dessa frågor finns i JO:s egen utredning. Det framgår där gång på gång att socialtjänstemännen lämnade medvetet vilseledande information om Daniels epilepsi, hans läkarkontakter, deras egen tillsyn, om familjehemmet, och annat. De ljög, helt enkelt. Några exempel: på sidan 120 försäkrar socialsekreterare Graan att hon “hela tiden haft kontakter med vårdcentralen”, på sid 139 refererar JO läkarens vittnesmål: “Familjehemmet har aldrig kontaktat (läkaren) Kristina Hemmingsson och inte heller togs någon kontakt med henne från socialförvaltningen i Gottsunda.” Eller: socialtjänsten får reda på att fosterhemmet kritiserats från flera håll – men hävdar inför Marianne Sigström, inför länsstyrelsen och JO att ingen kritik föreligger. Vidare: fosterfamiljen E misstänker att Daniel vill ta sitt liv (sid 52 och 188), men inför modern och tillsynsmyndigheter hävdar socialtjänsten att han mår väl och utvecklas fint (sid 48-49). 

Justitieombudsmannen har inget att säga om detta. Är det möjligt att en hög jurist med tjugo års domstolserfarenhet kan undgå att notera att hennes vittnen ljuger? Och att lögnerna bildar ett mönster? Jag tror det inte. 

Jag vill inte spekulera för yvigt över orsaken till JO:s selektiva seende. Men jag vill konstatera att samma JO granskat ärendet tidigare – medan Daniel ännu levde (dnr 1557-1989 och 1241-1991) – och den gången inte kontrollerat de vilseledande beskeden från socialsekreterarna. Som därmed fick godkänt för den hantering som nu, efter Daniels död (och min artikel), klandras på 19 punkter. 

För det andra. Lägger man ihop alla de enskilda lagbrotten och underlåtelserna med det konsekventa mönstret i socialtjänstemännens desinformation, tvingas man dra slutsatsen att socialsekreterarna direkt försvårat för sjukvården, för Marianne Sigström, för länsstyrelsen samt för JO att ge Daniel den omsorg han behövde. Men då blir det nog mycket svårt att undvika ett åtal. 

Nej, jag tror inte att socialarbetarna medvetet velat Daniel Sigström eller ens hans mamma något illa. De försvarade bara in i det sista den diagnos som var en lösning på deras oförmåga att hantera Marianne Sigström: att Daniels krampanfall och beteendestörningar berodde på hans mamma. JO sid 184: (anfallen) “. . . knyts ensidigt till mammans förhållningssätt”. Därför blev det så svårt att erkänna att han blev sjukare också när hon var borta. Att medge att Daniel var allvarligt sjuk hade varit att tillstå att man från början handlat fel i detta ärende. 

Gottsunda socialförvaltning har tidigare hotat DN med åtal, men tydligen missat någon tidsfrist. Det var synd. En tryckfrihetsjury hade förstås inte kunnat döma i fråga om skuld. Men när JO fallerat och låtit bli att beivra konstaterat maktmissbruk, hade juryn kunnat bekräfta rättskänslan genom att finna det försvarligt att kalla lagbrottet lagbrott och övergreppet övergrepp. Jag tror nämligen inte att det räcker att dessa omdömen får stå oemotsagda i Dagens Nyheter. Förtroendet för tidningar kan trots allt inte ersätta förtroendet för rättsstaten. 

Under den pressetiska debatten om fallet Sigström i våras klandrades jag för att föregripa rättvisan. Nu när rättvisan sagt vad den funnit lämpligt att säga blir jag kanske anklagad för att inte visa justitieombudsmannen vederbörlig aktning. På detta vill jag svara med några rader av riksdagsmannen Sven Adolf Hedin som stod i denna tidning i juni 1888: 

Det tillhör myndigheterna att genom skicklighet, noggranhet och oveld förvärfva allmänhetens aktning. Den tillkommer dem icke af det skälet allena att de äro myndigheter. 

Maciej Zaremba

P S 

Tidskrifterna Arena och Socionomen har med hänvisning till artikeln om Daniels död anklagat DN och mig personligen för att vilja “förstöra välfärdsstaten”. I morgondagens tidning skall jag kommentera dessa inlägg. 

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.