DN 2003-03-11

KUNDE DET TÄNKAS att en sportredaktion sände i väg en journalist till – säg Zinedine Zidane, och att reportern inledde intervjun med att han aldrig sett fransmannen sparka boll, men vill fråga hur det känns, vilken musik han föredrar samt något om hans favoritfärg? 

Nej, det är inte sannolikt. Och hade det hänt är det fara värt att Zidane visade reportern på dörren. Inte av sårad fåfänga, vill jag tro, utan av respekt för journalistiken och för fotbollen, som är seriösa värv. 

För tjugo år sedan var det endast dampressens reportrar som ogenerat sökte upp författare vars böcker de inte läst. Numer kommer de också från den seriösa morgonpressen. Om författarens och konstnärens förvandling från upphovsman till celebritet vittnades nyligen under rubriken “Har kulturjournalistiken en framtid”. Någonting paradoxalt och oroväckande håller på att hända, det tycktes det hundratal journalister, kulturchefer och studenter från Norge, Danmark och Sverige som samlats på Voksenåsen i Oslo överens om. 

Å ena sidan tycks mediernas kulturintresse växa lavinartat, å den andra, och måhända just därför, behandlas kulturen allt mer i underhållnings- och nyhetstermer: Konstnärer som sevärdheter, bokutgivning som evenemang. Numer kan också svenska kultursidor, i stenhård kamp om att komma först, berätta vad som serverats på en författares “releaseparty” samt hur gästerna, som inte hunnit läsa boken, reagerat på dess ankomst. 

Och visst är det en sorts kulturnyhet. Enligt en annan syn handlar de mer beständiga kulturnyheterna om idéer och konstnärliga uttryck som vidgar vyer, förskjuter perspektiven och rubbar tankebanor. Men så är det inte längre i Norge, upplyste frilansjournalisten Tone Myklebost. Det är numera hart när omöjligt att intressera redaktörerna för intervjuer med författare som inte redan är berömda, vilket i praktiken utesluter icke-norrmän. En artikel om Fernando Pessoa avvisades av princip på ledande kultursidor: “För okänd i Norge.” 

En av arrangörerna för seminariet, Arne Ruth, (numera gästprofessor vid universitetet i Oslo) har bett Hans Magnus Enzensberger att under en månad läsa sex av Norges största tidningar. Resultatet, publicerat i Samtiden 1-2002, ger en förbluffande bild av pressens infantilisering. När det kommer till intresset för utrikesnyheter ligger också den mest seriösa norska tidning Aftenposten ett par tre divisioner under kontinentala kvalitetsblad, men farligt nära tyska Bild- Zeitung. Sex, kriminalitet, kändisar och avundsjuka (“Norges rikaste par”) dominerar förstasidorna. 

Enzensberger avstår från att jämföra kultursidorna “eftersom de norska tidningarna utgår ifrån att kulturhändelser nästan uteslutande äger rum i Norge.” Tankeväckande nog, finner han, har norrmännens intelligens inte tagit skada. De borde vara kroniskt underinformerade, men är tvärtom upplysta och intresserade av omvärlden. Men det betyder också att tidningarna kommit i otakt med sin publik? 

Steinar Hansson, tidigare kulturchef på Dagbladet och före detta chefredaktör för Dagsavisen, (vars kultursidor mest består av pop, stjärnor och mode) hävdade tvärtom att den norska pressen speglade efterfrågan. De långa analytiska artiklarna i Le Monde eller El País, antydde han, var svårförenliga med norrmännens jämlikhetssinne. Och ofrivilligt fick jag bilden av ett folk som på bakhala skidor besegrar svåraste motlut, men blänger snett på alla som uppskattar en smula läsmotstånd. 

Det var intressant att notera att ingen av de norska åhörarna hade lust att invända mot denna skymningsbild. Däremot förekom försök till förklaringar. Den mest gripande var den postkoloniala: Norge är ett ungt folk och litet folk, nyss befriat från utländsk dominans och därför utan gamla kulturtraditioner. Mot detta genmälde genast Tone Myklebost att de artiklar som ansågs för elitära i Norge fick hon genast publicerade på Island, lika postkolonialt och med en befolkning som ett kvarter av Oslo. 

Nej, Enzensberger har nog rätt, saken kan inte förklaras av befolkningens tilltagande lässvårigheter. Enligt en FN-undersökning är Norge det land där man avnjuter världens högsta livskvalité. Så tänk om Norge inte ligger efter utan snarare före i utvecklingen? Om det är postmodernt snarare än postkolonialt? Det antydde Jes Stein Pedersen, kulturchef på den danska Politiken. 

För inte så länge sedan, påminde han, fanns det på alla redaktioner några gråsprängda stofiler för vilka Euripides och Thomas Mann var ständigt aktuellare än Britney Spears, oaktat att de förra inte släppt på länge. Det var deras värdeskala som präglade tidningens tilltal, bedömde texternas angelägenhet och viktade nyheter. Inget kunde rubba deras tro på att det fanns ett Bosnien eller ett Somalia utanför det egna landet, trots att alla marknadsundersökningar antydde motsatsen. 

Naturligtvis är en sådan högfärd ganska omodern och i någon mening odemokratisk, och det var just det som var Pedersens poäng. Ty vilken är den mest demokratiska kulturformen i världen? Den amerikanska populärkulturen, svarade Pedersen. Den har sedan kriget utmanat alla auktoriteter och konservativa värdehierarkier och faktiskt bidragit till att underminera en del nattståndet tankegods. Den är huvudsakligen icke-verbal, snarare vokal och visuell och kan därför avnjutas världen över utan de förkunskaper som genom tiderna utestängt majoriteten från litteraturen och konsten. Den ersätter sammanhängande berättelser med associativa flöden. Pedersen citerade den tyske litteraturprofessorn Winfried Fluck: 

“Utvecklingen av populärkulturen via romanen över bildmedierna till popmusikens triumf och tevens ´centrumlösa´ heterogenitet har skapat kulturella uttrycksformer som är exceptionellt användbara för imaginärt självförverkligande. Resultatet är ett växande gap mellan expressiva former och moraliska, sociala och berättande sammanhang. Amerikaniseringen har burits fram av löftet om imaginärt självförverkligande för de individer som frigjorts från sociala normers och kulturtraditioners band.” 

Den sortens amerikanisering, inskärper Fluck, skall inte förväxlas med den amerikanska kulturen, än mindre med någon kulturimperialism. Amerika är i själva verket amerikaniseringens första offer, ty den är ett annat ord för den moderniseringsprocess som drivs fram av en rastlös individualism hos de frigjorda och mätta. “Därför blir vi inte amerikaniserade. Vi amerikaniserar oss själva.” 

Det ligger något i det. Är vi inte snart där själva? Återstår att förstå varför redaktörer rusar långt före läsarna in i denna återvändsgränd. Kan det vara för att tidningsmakare är så begivna på nyheter? 

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.